Jag finner det en smula lustigt hur en människa kan anklaga ett tekniskt system för brister som människor har beslutat om. Tunberger beklagar sig över att responsen på hans inlägg fokuserar på tekniken i stället för hans hjärtefråga organisationen.
Jag skulle inte med gott samvete kunna säga att JA37 beväpnad endast med Sidewinderrobot skulle vara slagkraftigare än JAS39 beväpnad med IRIS-T, hjälmsikten och AMRAAM/Meteor. Nu hävdar Tunberger emellertid detta och som grund för det så hävdar han STRIL och Basorganisation. Nu hävdar jag emellertid att Strilsystemet ökat i förmåga med JAS39 jämfört med RRGC för JA37 även om antalet ledningsplatser reducerats något. Visserligen säger Tunberger att man skulle köpa in vapen till JA37 för att flygplanet skulle kunna visa tänderna men då kostar det integration och det kan endast tillverkaren göra. Skulle vi för resonemangets skull säga att vi avbryter JAS-projektet vid Delserie 1 så har vi varit tvungen att betala för utvecklingen av flygplanet eller menar Tunberger att vi visste att det framtida flygplanbehovet var en lögn? Men oavsett om vi tagit leverans av JAS eller inte så måste vi ha flygplanstillverkaren eller någon annan som kan ta tillverkaransvaret med oss för att kunna flyga flygplanet och framför allt om vi vill kunna implementera nya vapen och förmågor.
Så nya vapen, alltså till och börja med så skulle AMRAAM in på flygmaskinen. Här måste avioniken i flygplanet kunna hantera datatrafik till och från robotarna som hänger på flygmaskinen. Tillverkaren sitter med kunskapen om systemen och räcker det med en mjukvaruförändring eller måste det in andra burkar? Att gå från Rb71 Skyflash till Rb99 AMRAAM så innebär det i JA37 att det måste in minst en burk till för att klara av integrationen. Sedan måste vi byta andra burkar såsom centraldatorn så att man kan övervaka och styra AMRAAM.
Då går vi över till IRIS-T och här kan vi direkt se att för att flygplanet inte taktiskt skall bli pucktvåa måste vi ha hjälmsikte. Att integrera hjälmsikte i JA37 innebär ytterligare burkar och integration mot presentationssystem och beväpningssystem. Alltså fler burkar som vi måste hitta plats för och vi måste förmodligen byta ut presentationssystemet helt. För att integrera IRIS-T så blir det ytterligare en burk i flygplanet och mer att programmera i Centraldatorn.
Om vi ytterligare vill accentuera den internationella rollen bör vi implementera Länk16 för att flygplanet skall kunna vara riktigt interoperabel. Nu går vi in på kommunikationssystemet och dess integration mot presentationssystemet och centraldatorn.
Över tiden kommer navigationssystemet i JA37 att bli omodernt med sina mekaniska gyron och vi måste ersätta det med modernare system.
Vi ser alltså att bara hålla flygplanet up to date i jaktrollen kostar en hel del resurser i rent arbete men tillverkaren måste fortleva för att vi skall kunna flyga, alltså blir det ännu dyrare att genomföra dessa fram till att Viggensystemet skrotas helt och då ersätta det med ett utländskt system.
Att flyga två typer och vidmakthålla en separat jakt och en separat attack/spaningsversion kommer att bli dyrt. Vi hade 149 tillverkade JA37, ett tjugotal tillverkade fotospaningsmaskiner och 17 st levererade skolkärror. Vi ser alltså att vi har ungefär 170 maskiner att vinka på. Man kunde uppgradera JA till att bära attacklast så AJ-typen blir onödig. 329 stycken fpl37 levererades och jag tvivlar på att vi skulle behöva så många nu. Tittar vi på våra grannar så klarar man sig med runt 60 flygplan men med tanke på vårt långa land, flygplanets begränsade förmåga att bära bränsle så kanske vi måste upp till hundra stycken i divisionstjänst. Ett ytterligare antal behövs för att klara teknisk och taktisk utveckling samt utbildning så säg att vi behöver 140 maskiner nu. Hur gör vi då för att klara ekonomin att driva dessa maskiner? En lösning kan vara att modifiera SK och SF.maskinerna att dela avionik med JA så håller vi bara motorn som skiljande mellan typerna.
Det här är alltså Johan Tunbergers förslag. Ett kraftfullt industristöd för att vi överhuvudtaget skall kunna det flygplan han förespråkar att vi nu skall flyga. Jag ser inte hur detta skall kunna bli billigare än dagens lösning med JAS.
Varför har då kostnaderna drivit iväg med JAS? En fråga lika berättigad som intressant. Inriktningen var att ersätta flygplan 37 med flygplan 39 i storleksordningen 1:1. Kriterierna var att prestanda och lastförmåga skulle vara oförändrade eller bättre men storleken skulle ned till 60 % av Flygplan 37:s storlek och driftskostnaden skulle vara hälften av flygplan 37. Så långt allt väl med tanke på att det här var i början på 1980-talet, den sista vågen av det kalla kriget började bygga upp. Sovjetunionen började på att fälttesta sina nya flygplan MiG-29 och Su27. Flygplan med prestanda som skulle kunna äta JA37 i en munsbit. Det var då vi fick JAS39 A/B, ett flygplan med vansinnigt lägre bränsleförbrukning än tidigare JA37, ett flygplan som kunde bära samma last som det, men en faktor 1,4, större flygplan 37, ett flygplan med samma eller bättre prestanda i stridsledning och länkförmåga. Vi fick ett flygplan som enkelt kunde uppgraderas och vidmakthållas utan kravet på att integrera extra anpassningsenheter för nya vapen, ett enhetsflygplan med samma presentationsutrustning oavsett om rollen var jakt, attack eller spaning. Vi fick ett flygplan där skolflygplanen har taktisk förmåga, vilket vi tidigare saknat i flygvapnet.
Men vad hände? Jo Berlinmuren föll med dunder och brak strax efter att flygplanet börjat flyga, när provflygningar fick upp farten så föll Sovjetunionen samman och efterlämnade ett vakuum som ingen visste vad som skulle fylla i dess ställe och delserie två av JAS beställdes. Samtidigt inträffade en ekonomisk kris som ledde till avvecklingen av två flygflottiljer
När det var definitivt att Sovjetunionen var död och begraven stoppade man utbyggnaden av Bas 90 och avvecklade F15 i Söderhamn. Kvar fanns 6 flygflottiljer som skall ha flygplan. Ett behov av 192 flygplan finns för krigsorganisationen och vi måste ha ytterligare flygplan till utveckling och utbildning. Men vid sekelskiftet öppnade man Pandoras ask och pekade ut att försvarsmaktens framtid inte är nationellt försvar utan Sverige försvaras utomlands i samarbete med andra. Nu spårade flygplanutvecklingen ut totalt kostnadsmässigt.
De flygplan vi redan har beställt är byggda mer eller mindre för svenskt klimat, varken vidrigt varmt eller någon luftfuktighet att tala om. Skall vi då utomlands så är risken stor att vi måste operera i klimat som innebär att i flygplanet ingående apparater överhettas och vi har korrosionsrisken där aluminiumet inne i flygplanet riskerar att korrodera till oigenkännlighet. Det här svarade SAAB snabbt på, nu kunde man lämna offerter på flygplan som det svenska flygvapnet måste operera på uppdrag av riksdagen. Tidigare flygplansaffären såsom Eurofighter Viggen stupade på att det fanns ingen trovärdighet i offerterna det fanns ingen tidigare operatör av flygplanen. En av de politiska målsättningarna med JAS-projektet var också att sälja flygplanet utomlands.
Nu påbörjas en intressant växelverkan mellan SAAB, Flygvapnet/FMV och riksdagen. SAAB förklarar vad ett flygplan behöver för att kunna sälja internationellt och Riksdagen ålägger FMV att köpa och Flygvapnet att driva flygplanet. Riksdagen ålägger till och Flygvapnet att åka på övningar utomlands trots att flygvapnet tackat nej till delta då man anser att kostnaden överstiger nyttan av övningsutbytet. I Försvarsbeslut efter Försvarsbeslut minskar den nationella förmågan till försvar genom avvecklingen av flygbaser. Att påstå att avvecklingen av våra flygbaser initieras för att bekosta JAS är vågat, med tanke på ”Långtbortistandoktrinen” skulle jag snarare vara förvånad över att vi skulle ha behållit ett tiotal baser ute i landet utöver flygflottiljerna. För att uppfylla ”Långtbortistandoktrinen” kan vi inte ha ett exklusivt nationellt stridsledningssystem utan måste övergå till vad våra kompisar i NATO har för system. Vidare har vi övergett våra RRGC i tidigare Stril60 och gått över till fortifikatoriskt skyddade StriC och LedE ovan jord på flottiljerna. Det har inte inneburit någon nedmontering av STRIL som Johan Tunberger påstår det som har hänt är att för att vi skall kunna vara interoperabla med andra stater så har vi släppt in Länk 16. Flygplanets beväpning måste också anpassas till vad som erbjuds internationellt och är gångbart i Afghanistan, Sudan, m.fl. Skulle vi flugit Viggen så blir inte det billigare om man har gått igenom flygplanet och klimatanpassat det samtidigt som man modifierat in lufttankningsförmåga.
Tunberger påstår att ett alternativ är att köpa F18 eller JSF och då underlätta att kunna ge och ta emot hjälp. Till och börja med så är då fortfarande hänvisad till Länk16, vi slipper själva utveckla flygplan och kan leja bort utbildningen. Vad Tunberger missar är att svenska staten har ett åtagande gentemot de andra köparna av flygplanet. Sverige skall alltså tekniskt och taktiskt utveckla flygplanet samt utbilda de andra köparnas personal men vi skall flyga ett helt annat plan själva
Krig är en materialsport och Viggen föreslår inte långt även om vi skulle lagt ned mycket pengar på att modifiera flygplanet så skulle det inte räcka och vi måste ändå se till att tillverkaren lever så det innebär ännu mer pengar i kvarnen. Men skulle vi ha nöjt oss med JAS 39A/B så har vi haft ett Viggen i miniatyr med driftskostnader i miniatyr. Vi har arvet av att beställda flygplan och vi har våra exportåttaganden. Tunberger kan klaga hur mycket han vill om att JAS är dyrt, alternativet Viggen är mycket sämre och lika dyrt.
J.K Nilsson
söndag 12 december 2010
torsdag 9 december 2010
Friktion
En vän lärde mig följande uttryck för några år sedan:
"När två eller flera personer träter/är oense skapas friktion och friktion är nödvändigt för att vi skall kunna röra oss framåt."
Jag håller inte med signaturen Smågodis i mycket av vad jag sett i kommentarer hittills. Men mothugg och andra perspektiv är välkomna. Så Välkommen till bloglistan, Smågodis.
J.K Nilsson
"När två eller flera personer träter/är oense skapas friktion och friktion är nödvändigt för att vi skall kunna röra oss framåt."
Jag håller inte med signaturen Smågodis i mycket av vad jag sett i kommentarer hittills. Men mothugg och andra perspektiv är välkomna. Så Välkommen till bloglistan, Smågodis.
J.K Nilsson
söndag 5 december 2010
Övertrasserat konto?
I en kommentarsväxling hos Allan Widman aka Strilaren II försökte jag förklara att trovärdighet och förtroende kan ses som ett bankkonto. Allt man gör som upplevs som försakande, förbättrande eller försök till förbättringar är insättningar på detta konto. Det blir då ett tillgodo som man kan använda när man måste göra uttag iform av försämringar, beordring, o.dyl.
I ett tidigare inlägg jag gjort har jag försökt förklara hur jag tycker att uttag gjorts men jag har inte sett några större insättningar av värde.Beskedet som Chefsingenjören lämnande Måndag den 29 november redovisade ett stort uttag av Försvarsmaktens personalledning på kontot. I det beskedet redogjorde CI för hur man också avsåg att skilja honom ifrån tjänsten i Utlandsstyrkan genom ett beslut i Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd. Problemet med det är att grunden för att ett ärende skall hamna där är att vederbörandes chef anser att ett tjänstefel har begåtts. Först lämnar besked om uppsägning via SMS och senare under delgivningen om uppsägning delger man också beslutet om skiljande av tjänst i US genom FPAN. Man säger alltså att Björn begått tjänstefel genom att tacka nej (fast krysset satt i JA) till att omreglera sitt anställningsavtal.
En person som har anställning i Försvarsmakten behöver inte längre enligt lag en särskilld anställning i Utlandsstyrkan, det är en tidsbegränsad tjänst som vilken som helst i Försvarsmakten. Alltså kunde man beordra Björn till tjänst i A1 (Personalstaben) på F7, precis som vilken annan som har tjänst på F7 och tackat nej till att omreglera sitt anställningsavtal, och då lämnat tjänsten i Afghanistan vakant. Tydligen har Björn inte nåtts av någon order om ny placering i Försvarsmakten utan utlysningen om vakans till hans tjänst kom då överaskande. Nytt uttag på förtroendekontot, lämna besked om skiljande av tjänst via Försvarsmaktens hemsida.
Nu kan man ju tycka att det här inte skall beröra någon annan än Björn då det är en sak mellan honom och Personalstaben på Högkvarteret. För mig förhåller det dock inte så, jag känner att Försvarsmaktens ledning arbetar för att allienera sig ifrån de anställda. Det som händer Björn kan lika hända mig även om det inte är samma sak som är grundande. Hur skall jag förhålla mig till beslut jag tar i tjänsten? Kommer jag att hotas med FPAN om jag kräver ett klarläggande i något ärende? Kommer man att kalla mig till ett mindre trevligt möte via SMS? Kommer jag att få läsa på internet att den tjänst jag förbereder mig för helt plötsligt är Vakant? Genom att hota Björn med FPAN och senare komma till sans att det kanske inte behövs är inte förtroendeingivande. Man signalerar att man inte har full koll på hur bemmaningen i Försvarsmakten går till.
Det har varit nog med uttag på kontot, nu är det dags för några rejäla insättningar. Börja med att betala ut ersättningarna för ställningstjänst, kom igen med ett för dom anställda riktigt bra avtal om utlandstjänst och i fortsättningen strunta i att driva linjer om att göra omflyttningar och säga upp folk för att senare ta tillbaka ärendet. Det kan inte vara dom anställdas sak att acceptera den ena saken efter den andra bara för att Försvarsmaktens ledning upplever att den politiska ledningen vill än den ena, än den andra saken. Visa att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dom anställda och tala om det för den politiska ledningen.
J.K Nilsson
I ett tidigare inlägg jag gjort har jag försökt förklara hur jag tycker att uttag gjorts men jag har inte sett några större insättningar av värde.Beskedet som Chefsingenjören lämnande Måndag den 29 november redovisade ett stort uttag av Försvarsmaktens personalledning på kontot. I det beskedet redogjorde CI för hur man också avsåg att skilja honom ifrån tjänsten i Utlandsstyrkan genom ett beslut i Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd. Problemet med det är att grunden för att ett ärende skall hamna där är att vederbörandes chef anser att ett tjänstefel har begåtts. Först lämnar besked om uppsägning via SMS och senare under delgivningen om uppsägning delger man också beslutet om skiljande av tjänst i US genom FPAN. Man säger alltså att Björn begått tjänstefel genom att tacka nej (fast krysset satt i JA) till att omreglera sitt anställningsavtal.
En person som har anställning i Försvarsmakten behöver inte längre enligt lag en särskilld anställning i Utlandsstyrkan, det är en tidsbegränsad tjänst som vilken som helst i Försvarsmakten. Alltså kunde man beordra Björn till tjänst i A1 (Personalstaben) på F7, precis som vilken annan som har tjänst på F7 och tackat nej till att omreglera sitt anställningsavtal, och då lämnat tjänsten i Afghanistan vakant. Tydligen har Björn inte nåtts av någon order om ny placering i Försvarsmakten utan utlysningen om vakans till hans tjänst kom då överaskande. Nytt uttag på förtroendekontot, lämna besked om skiljande av tjänst via Försvarsmaktens hemsida.
Nu kan man ju tycka att det här inte skall beröra någon annan än Björn då det är en sak mellan honom och Personalstaben på Högkvarteret. För mig förhåller det dock inte så, jag känner att Försvarsmaktens ledning arbetar för att allienera sig ifrån de anställda. Det som händer Björn kan lika hända mig även om det inte är samma sak som är grundande. Hur skall jag förhålla mig till beslut jag tar i tjänsten? Kommer jag att hotas med FPAN om jag kräver ett klarläggande i något ärende? Kommer man att kalla mig till ett mindre trevligt möte via SMS? Kommer jag att få läsa på internet att den tjänst jag förbereder mig för helt plötsligt är Vakant? Genom att hota Björn med FPAN och senare komma till sans att det kanske inte behövs är inte förtroendeingivande. Man signalerar att man inte har full koll på hur bemmaningen i Försvarsmakten går till.
Det har varit nog med uttag på kontot, nu är det dags för några rejäla insättningar. Börja med att betala ut ersättningarna för ställningstjänst, kom igen med ett för dom anställda riktigt bra avtal om utlandstjänst och i fortsättningen strunta i att driva linjer om att göra omflyttningar och säga upp folk för att senare ta tillbaka ärendet. Det kan inte vara dom anställdas sak att acceptera den ena saken efter den andra bara för att Försvarsmaktens ledning upplever att den politiska ledningen vill än den ena, än den andra saken. Visa att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dom anställda och tala om det för den politiska ledningen.
J.K Nilsson
torsdag 2 december 2010
Trygghetsstiftelsen
Med anledning av Chefsingenjörens vidare öden och göranden så finns det ett litet underlag för det här inlägget.
Trygghetsstiftelsens (TSN) enda uppgift är att möjliggöra att en anställd i statlig tjänst inte blir arbetslös. För att lyckas med detta uppdrag har stiftelsen ett batteri av åtgärder till sitt förfogande. Detta regleras i Trygghetsavtalet. Naturligtvis gäller arbetsplikten i första hand så länge som arbetstagaren har ett anställningsförhållande. För att komma i åtnjutande av TSN:s förmåner måste man, utom i vissa undantagsfall, säga upp sig själv.
TSN jobbar med tre skeden mot anställningens slut. Det första skedet är när arbetstagare har pekats ut för uppsägning p.g.a. arbetsbrist eller omlokalisering. Handlar det om arbetsbrist men verksamheten är kvar på orten kan TSN stötta med utbildning så att arbetstagaren är omplaceringsbar och därmed kan behålla ett arbete på orten i samma statliga bolag/myndighet. I Björns fall är detta inte en möjlighet utan tiden mellan identifieringen (förstärkta personalnämnden) och uppsägningens överlämnande var något kort men det är skede 1
Skede två är de identifierade arbetstagarna som faktiskt kommer att drabbas av arbetsbristen. Besked om uppsägning har lämnats eller uppsägningstid rullar. I det här skedet så kan man också identifiera andra insatser som behövs för att den anställde skall kunna övergå i annan försörjning. Det är främst utbildning för nytt yrke men ”starta eget företag”-kurser i form av marknadsföring, bokföring och lite annat kan också erbjudas. Det är den anställde som skall vara drivande i formande av sin framtid, TSN ställer upp det är rimliga tankar i form av möjligheter och ekonomi. I det här skedet skall arbetsgivaren visa välvilja om det är så att den anställde erbjuds jobb av annan arbetsgivare och släppa denne.
Skede tre är när anställningsrelationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren har upphört. Här kan stiftelsen lämna fortsatt stöd som om det vore skede två men utan ersättning ifrån den tidigare arbetsgivaren.
Som jag nu ser det ligger Björn i skede två. Det innebär att han nu kan få tjänstledigt med lön för att utbilda sig och göra sig attraktiv för någon ny arbetsgivare. Om så krävs så kan stiftelsen betala inskolningslön. Uppsägningstiden kommer genom trygghetsavtalet att fördubblas. Björn talar om att han arbetat för Försvarsmakten i 24 år och är flygförare borde därmed ha 24 månaders uppsägningstid till sitt förfogande att göra sig snygg och villig för en ny partner. Trygghetsavtalet som TSN arbetar efter möjliggör att en medföljande partner till den uppsagda kan få hjälp vid en eventuell avflyttning till en ort där den uppsagde kan få jobb. Som jag ser det så är det Linköping som är den ort som Björn har störst möjlighet att få jobb på. Det innebär att en eventuell fru/partner till Björn kan i princip få samma hjälp som Björn kan få för att börja det nya livet efter den statliga anställningen. En inte allt för okvalificerad gissning är att Björn ändå snabbt lär gå in på en tjänst med samma eller högre lön än han uppbär nu och att man då har medel att hjälpa en medflyttare om det nu är med utbildning, kurser, marknadsföring, m.m.
TSN:s hjälp är omfattande, om det nu är så att den uppsagde väljer att starta en egen firma så får denne hjälp och utbildning. Målet är att när uppsägningstiden börjar rulla så skall den uppsagde helt gå över och jobba i det nya företaget. Denna är tjänstledig med lön ifrån Försvarsmakten och kan helhjärtat jobba upp sitt företag. Lön ifrån företaget behöver man inte ta ut innan utbetalningarna ifrån det tidigare jobbet slutar komma. Skulle det vara så att företaget inte bär sig vid den tidpunkten så gör man en ny bedömning om vilket stöd den tidigare anställde behöver. Det kan vara så enkelt som en kortare utbildning med lönestöd och marknadsföringshjälp eller så hjälper man med en annan utbildning som bär mot en anställning. Villkoret för att få utbildning betald utöver den dubblade anställningstiden är att utbildningen är avgiftsbelagd och inte är studiemedelsberättigad. Vissa yrkesutbildningar faller under dessa kriterier. I vissa fall kan det vara så att om man har några strökurser kvar till en akademisk examen så kan TSN bevilja stöd någon/några månader extra.
Trygghetsavtalet innehåller ett inkomsttrygghetstillägg så att man kan gå ner i lön hos en ny arbetsgivare utan att förlora inkomsten ifrån det förra jobbet så länge den nya lönen är avtalsenlig. De två första åren tappar man inte men sedan trappas tillägget ner. Man räknar med att arbetstagaren skall kunna utvecklas i lön hos den nya arbetsgivaren.
Som synes så skulle Björn kunna plocka ut ännu fler sköna slantar ifrån Försvarsmakten. Bara för Björns uppsägning så kan det kosta Försvarsmakten närmare SEK 1 700 000:-. Med uppsägningstider och åtgärder i TSN:s regi så kan vi se att den här omregleringen av anställningsavtal kostar Försvarsmakten mångmiljonbelopp i monetära termer. I form av de anställdas lojalitet har det här varit ovärderbart.
Nåväl jag har nu försökt att ge en liten introduktion till Trygghetsstiftelsen och trygghetsavtalet (TA). Att tänka på är att en icke uppsägningshotat person kan ges möjligheter att ta del av TA om det är så att det möjliggör för en uppsägningshotad person att behålla arbetet eller bli omplacerad.
J.K Nilsson
Trygghetsstiftelsens (TSN) enda uppgift är att möjliggöra att en anställd i statlig tjänst inte blir arbetslös. För att lyckas med detta uppdrag har stiftelsen ett batteri av åtgärder till sitt förfogande. Detta regleras i Trygghetsavtalet. Naturligtvis gäller arbetsplikten i första hand så länge som arbetstagaren har ett anställningsförhållande. För att komma i åtnjutande av TSN:s förmåner måste man, utom i vissa undantagsfall, säga upp sig själv.
TSN jobbar med tre skeden mot anställningens slut. Det första skedet är när arbetstagare har pekats ut för uppsägning p.g.a. arbetsbrist eller omlokalisering. Handlar det om arbetsbrist men verksamheten är kvar på orten kan TSN stötta med utbildning så att arbetstagaren är omplaceringsbar och därmed kan behålla ett arbete på orten i samma statliga bolag/myndighet. I Björns fall är detta inte en möjlighet utan tiden mellan identifieringen (förstärkta personalnämnden) och uppsägningens överlämnande var något kort men det är skede 1
Skede två är de identifierade arbetstagarna som faktiskt kommer att drabbas av arbetsbristen. Besked om uppsägning har lämnats eller uppsägningstid rullar. I det här skedet så kan man också identifiera andra insatser som behövs för att den anställde skall kunna övergå i annan försörjning. Det är främst utbildning för nytt yrke men ”starta eget företag”-kurser i form av marknadsföring, bokföring och lite annat kan också erbjudas. Det är den anställde som skall vara drivande i formande av sin framtid, TSN ställer upp det är rimliga tankar i form av möjligheter och ekonomi. I det här skedet skall arbetsgivaren visa välvilja om det är så att den anställde erbjuds jobb av annan arbetsgivare och släppa denne.
Skede tre är när anställningsrelationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren har upphört. Här kan stiftelsen lämna fortsatt stöd som om det vore skede två men utan ersättning ifrån den tidigare arbetsgivaren.
Som jag nu ser det ligger Björn i skede två. Det innebär att han nu kan få tjänstledigt med lön för att utbilda sig och göra sig attraktiv för någon ny arbetsgivare. Om så krävs så kan stiftelsen betala inskolningslön. Uppsägningstiden kommer genom trygghetsavtalet att fördubblas. Björn talar om att han arbetat för Försvarsmakten i 24 år och är flygförare borde därmed ha 24 månaders uppsägningstid till sitt förfogande att göra sig snygg och villig för en ny partner. Trygghetsavtalet som TSN arbetar efter möjliggör att en medföljande partner till den uppsagda kan få hjälp vid en eventuell avflyttning till en ort där den uppsagde kan få jobb. Som jag ser det så är det Linköping som är den ort som Björn har störst möjlighet att få jobb på. Det innebär att en eventuell fru/partner till Björn kan i princip få samma hjälp som Björn kan få för att börja det nya livet efter den statliga anställningen. En inte allt för okvalificerad gissning är att Björn ändå snabbt lär gå in på en tjänst med samma eller högre lön än han uppbär nu och att man då har medel att hjälpa en medflyttare om det nu är med utbildning, kurser, marknadsföring, m.m.
TSN:s hjälp är omfattande, om det nu är så att den uppsagde väljer att starta en egen firma så får denne hjälp och utbildning. Målet är att när uppsägningstiden börjar rulla så skall den uppsagde helt gå över och jobba i det nya företaget. Denna är tjänstledig med lön ifrån Försvarsmakten och kan helhjärtat jobba upp sitt företag. Lön ifrån företaget behöver man inte ta ut innan utbetalningarna ifrån det tidigare jobbet slutar komma. Skulle det vara så att företaget inte bär sig vid den tidpunkten så gör man en ny bedömning om vilket stöd den tidigare anställde behöver. Det kan vara så enkelt som en kortare utbildning med lönestöd och marknadsföringshjälp eller så hjälper man med en annan utbildning som bär mot en anställning. Villkoret för att få utbildning betald utöver den dubblade anställningstiden är att utbildningen är avgiftsbelagd och inte är studiemedelsberättigad. Vissa yrkesutbildningar faller under dessa kriterier. I vissa fall kan det vara så att om man har några strökurser kvar till en akademisk examen så kan TSN bevilja stöd någon/några månader extra.
Trygghetsavtalet innehåller ett inkomsttrygghetstillägg så att man kan gå ner i lön hos en ny arbetsgivare utan att förlora inkomsten ifrån det förra jobbet så länge den nya lönen är avtalsenlig. De två första åren tappar man inte men sedan trappas tillägget ner. Man räknar med att arbetstagaren skall kunna utvecklas i lön hos den nya arbetsgivaren.
Som synes så skulle Björn kunna plocka ut ännu fler sköna slantar ifrån Försvarsmakten. Bara för Björns uppsägning så kan det kosta Försvarsmakten närmare SEK 1 700 000:-. Med uppsägningstider och åtgärder i TSN:s regi så kan vi se att den här omregleringen av anställningsavtal kostar Försvarsmakten mångmiljonbelopp i monetära termer. I form av de anställdas lojalitet har det här varit ovärderbart.
Nåväl jag har nu försökt att ge en liten introduktion till Trygghetsstiftelsen och trygghetsavtalet (TA). Att tänka på är att en icke uppsägningshotat person kan ges möjligheter att ta del av TA om det är så att det möjliggör för en uppsägningshotad person att behålla arbetet eller bli omplacerad.
J.K Nilsson
måndag 29 november 2010
Försvarsmaktens anseende - Vi syns, vi verkar, vi respekteras? Med en uppdatering
Jaha, då har ännu en sten lagts på bördan. Försvarsmaktens ledning har ännu en gång provflugit en spinn, en spinn som slutat ännu närmare marken än hittills. Som åskådare får man nu känslan att den som håller i spakarna inte är byxad att styra denna farkost.
Tidigare har vi fått oss till livs att försvarsledningen tycker att officersförbundet inte hjälper till att förbättra försvarsmaktens anseende. Arméinspektören var hedervärd genom sin öppna kritik mot förbundet i den debattartikel som ”Officerstidningen” publicerade i nummer 8/2010. Grundevik menar att Officersförbundet fokuserar fel när man arbetade för att skrota utlandsobligatoriet. Då 95% av officerskåren skrivit under på att ”omreglera” sina anställningsavtal verkar Grundevik anse att det var ett bra beslut och att Officersförbundet genom sitt agerande gör ”FM till åtlöje bland skattebetalarna, något som knappast tjänar Officersförbundet”.
Jag kan spinna vidare med hur man de senaste dagarna uppmärksammat det grandiosa arbetet med stridsvästar. I samma tidning som Grundevik fick sina fem minuter i rampljuset kunde vi läsa om NBG:s spaningspluton och om NBG soldater som inte fått ut sina löner. Dessutom har anställda med någon form av deltidstjänstledigt inte heller fåt någon lön. PRIO kunde inte hantera att någon var delvis tjänstledig. Att inte den här firman har kraschat är mig en gåta.
Nu i eftermiddags kunde vi läsa på Chefsingenjörens blogg att han numer inte skall vara anställd av försvarsmakten, uppsägningen kom via SMS…
Vid tidpunkten för detta SMS deltog CI i utbildning av NATO inför CI’s kommande tjänstgöring i Afghanistan. Denna tjänstgöring skulle vara hittills unik och CI var den förste svensk som fick gå denna kurs. Resultatet är att CI fick avbryta denna kurs och resa hem. Visserligen är min erfarenhet att deltagande i kurser liknande den som CI gick ofta används för visa någon respekt. Landet i fråga sänder representant för att visa sitt förtroende för landet eller organisationen som ger kursen. Någon deltagare stannar inte hela kurstiden ut så jag skulle inte säga att CI och Försvarsmakten inte skämt ut Sverige, däremot har man inte visat att man åtrår den respekt som är den nya ledstjärnan i värdegrundsarbetet. Den svenska Försvarsmakten har i detta fall visat den organisation som vi i samarbete med skall bygga vår säkerhet en nonchalans som borde vara straffbar. Man vill hellre ordna upp principsaker i sin organisation före arbetet med att skaffa sig gott anseende som en ”rejäl” partner.
Det jag känner mest frustration över är att man hellre vill hålla sig till principer än till sakfrågor. Chefsingenjören har på sin blogg uppvisat ett imponerande engagemang för Afghanistan och sin kommande tjänst där. Väl formulerat och utmärkt problematiserat har han belyst svårigheterna och möjligheterna för Afghanistan. En person som passar som handen i handsken i det ”nya försvaret” hellre sägs upp än tillåts vara den tillgång han är. Som lök på laxen så skall CI inte bara skiljas ifrån sin ordinarie tjänst genom den s.k. arbetsbristen men han skall också skiljas ifrån sin tjänst i utlandsstyrkan. För att kunna skilja CI ifrån sin tjänst i US tänker man driva frågan i FPAN, personalansvarsnämnden och hävda arbetsbrist och personliga skäl. Nu slår mina protonpumpar i magsäcken igång nattskiftet och ökar produktiviteteten. Jag citerar ordagrant vad Försvarsmaktens hemsida skrivar på sin sida om FPAN:
”Alla anställda i Försvarsmakten, undantaget de som är tillsatta av regeringen, kan prövas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd även kallad FPAN.
En anställd som begått allvarliga fel i tjänsten kan av sin förbandschef anmälas till FPAN.
Efter att anmälan är gjorts till FPAN får den anställde yttra sig. Ärendet utreds sedan vid den juridiska staben som fungerar som FPAN:s kansli. Därefter sammanträder FPAN och fattar beslut i ärendet. Besluten fattas med enkel majoritet. Nämndens beslut kan överklagas till allmän domstol. FPAN kan besluta om:
- Varning
- Löneavdrag
- Uppsägning
- Avsked
Vid skälig misstanke om tjänstefel som kan ge en annan påföljd än böter har Försvarsmakten skyldighet att anmäla den anställde till åtal.
FPAN består av sju personer. ÖB eller den han sätter i sitt ställe, i dag produktionschefen, är ordförande. I nämnden sitter också:
- Chefsjuristen
- Personaldirektören
- Chefer som ÖB utser
- Fackliga företrädare
…”
Nu undrar jag vilket tjänstefel som man tänker anklaga CI för.
Jag uppmanar Grundevik et.al. att ta en funderare på vem som egentligen gör Försvarsmakten till åtlöje bland svenska skattebetalare. Är det vi anställda och våra fackliga representanter eller är det ni som säger upp svenska officerare under utbildning och på väg mot insats för sin inställning om hur Försvarsmakten hanterat frågan om obligatorisk utlandstjänst. Hur ser frågan om ”Utlandsvägraren” Björn som är CI:s riktiga namn ut? Är det Björns fel att svenska Försvarsmakten tappar i respekt?
När jag mejl ledes fick veta av Björn att han kommer att sägas upp på måndag kunde jag inte komma mig för att uppmana honom att innan det ödesmättade klockslaget ångra sin inställning och omreglera sitt anställningsavtal utan jag kände en viss glädje med honom att han fått erbjudande om anställning utanför Försvarsmakten. Jag kände också ett visst vemod över att en så kunnig person inte längre kommer att bidra till att försvarsmakten trots allt kan göra ett bra ett bra jobb. Men som sagt jag kunde inte ärligen uppmana honom att ändra sig.
På mitt skrivbord ligger almanackan med texten ”Jag har det som krävs”, rodnande vänder jag bort blicken. Jag har inte det som krävs, de som har det som krävs är de som valde att inte spela med i denna tragiska fars och rakryggade stod för att de inte längre vill vara med.
Lycka till Björn.
Wiseman och Cornucopia har också skrivit i ärendet. Jag lägger Morgonsur till listan med kommentatorer. Och Skipper.
J.K Nilsson
Tidigare har vi fått oss till livs att försvarsledningen tycker att officersförbundet inte hjälper till att förbättra försvarsmaktens anseende. Arméinspektören var hedervärd genom sin öppna kritik mot förbundet i den debattartikel som ”Officerstidningen” publicerade i nummer 8/2010. Grundevik menar att Officersförbundet fokuserar fel när man arbetade för att skrota utlandsobligatoriet. Då 95% av officerskåren skrivit under på att ”omreglera” sina anställningsavtal verkar Grundevik anse att det var ett bra beslut och att Officersförbundet genom sitt agerande gör ”FM till åtlöje bland skattebetalarna, något som knappast tjänar Officersförbundet”.
Jag kan spinna vidare med hur man de senaste dagarna uppmärksammat det grandiosa arbetet med stridsvästar. I samma tidning som Grundevik fick sina fem minuter i rampljuset kunde vi läsa om NBG:s spaningspluton och om NBG soldater som inte fått ut sina löner. Dessutom har anställda med någon form av deltidstjänstledigt inte heller fåt någon lön. PRIO kunde inte hantera att någon var delvis tjänstledig. Att inte den här firman har kraschat är mig en gåta.
Nu i eftermiddags kunde vi läsa på Chefsingenjörens blogg att han numer inte skall vara anställd av försvarsmakten, uppsägningen kom via SMS…
Vid tidpunkten för detta SMS deltog CI i utbildning av NATO inför CI’s kommande tjänstgöring i Afghanistan. Denna tjänstgöring skulle vara hittills unik och CI var den förste svensk som fick gå denna kurs. Resultatet är att CI fick avbryta denna kurs och resa hem. Visserligen är min erfarenhet att deltagande i kurser liknande den som CI gick ofta används för visa någon respekt. Landet i fråga sänder representant för att visa sitt förtroende för landet eller organisationen som ger kursen. Någon deltagare stannar inte hela kurstiden ut så jag skulle inte säga att CI och Försvarsmakten inte skämt ut Sverige, däremot har man inte visat att man åtrår den respekt som är den nya ledstjärnan i värdegrundsarbetet. Den svenska Försvarsmakten har i detta fall visat den organisation som vi i samarbete med skall bygga vår säkerhet en nonchalans som borde vara straffbar. Man vill hellre ordna upp principsaker i sin organisation före arbetet med att skaffa sig gott anseende som en ”rejäl” partner.
Det jag känner mest frustration över är att man hellre vill hålla sig till principer än till sakfrågor. Chefsingenjören har på sin blogg uppvisat ett imponerande engagemang för Afghanistan och sin kommande tjänst där. Väl formulerat och utmärkt problematiserat har han belyst svårigheterna och möjligheterna för Afghanistan. En person som passar som handen i handsken i det ”nya försvaret” hellre sägs upp än tillåts vara den tillgång han är. Som lök på laxen så skall CI inte bara skiljas ifrån sin ordinarie tjänst genom den s.k. arbetsbristen men han skall också skiljas ifrån sin tjänst i utlandsstyrkan. För att kunna skilja CI ifrån sin tjänst i US tänker man driva frågan i FPAN, personalansvarsnämnden och hävda arbetsbrist och personliga skäl. Nu slår mina protonpumpar i magsäcken igång nattskiftet och ökar produktiviteteten. Jag citerar ordagrant vad Försvarsmaktens hemsida skrivar på sin sida om FPAN:
”Alla anställda i Försvarsmakten, undantaget de som är tillsatta av regeringen, kan prövas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd även kallad FPAN.
En anställd som begått allvarliga fel i tjänsten kan av sin förbandschef anmälas till FPAN.
Efter att anmälan är gjorts till FPAN får den anställde yttra sig. Ärendet utreds sedan vid den juridiska staben som fungerar som FPAN:s kansli. Därefter sammanträder FPAN och fattar beslut i ärendet. Besluten fattas med enkel majoritet. Nämndens beslut kan överklagas till allmän domstol. FPAN kan besluta om:
- Varning
- Löneavdrag
- Uppsägning
- Avsked
Vid skälig misstanke om tjänstefel som kan ge en annan påföljd än böter har Försvarsmakten skyldighet att anmäla den anställde till åtal.
FPAN består av sju personer. ÖB eller den han sätter i sitt ställe, i dag produktionschefen, är ordförande. I nämnden sitter också:
- Chefsjuristen
- Personaldirektören
- Chefer som ÖB utser
- Fackliga företrädare
…”
Nu undrar jag vilket tjänstefel som man tänker anklaga CI för.
Jag uppmanar Grundevik et.al. att ta en funderare på vem som egentligen gör Försvarsmakten till åtlöje bland svenska skattebetalare. Är det vi anställda och våra fackliga representanter eller är det ni som säger upp svenska officerare under utbildning och på väg mot insats för sin inställning om hur Försvarsmakten hanterat frågan om obligatorisk utlandstjänst. Hur ser frågan om ”Utlandsvägraren” Björn som är CI:s riktiga namn ut? Är det Björns fel att svenska Försvarsmakten tappar i respekt?
När jag mejl ledes fick veta av Björn att han kommer att sägas upp på måndag kunde jag inte komma mig för att uppmana honom att innan det ödesmättade klockslaget ångra sin inställning och omreglera sitt anställningsavtal utan jag kände en viss glädje med honom att han fått erbjudande om anställning utanför Försvarsmakten. Jag kände också ett visst vemod över att en så kunnig person inte längre kommer att bidra till att försvarsmakten trots allt kan göra ett bra ett bra jobb. Men som sagt jag kunde inte ärligen uppmana honom att ändra sig.
På mitt skrivbord ligger almanackan med texten ”Jag har det som krävs”, rodnande vänder jag bort blicken. Jag har inte det som krävs, de som har det som krävs är de som valde att inte spela med i denna tragiska fars och rakryggade stod för att de inte längre vill vara med.
Lycka till Björn.
Wiseman och Cornucopia har också skrivit i ärendet. Jag lägger Morgonsur till listan med kommentatorer. Och Skipper.
J.K Nilsson
lördag 20 november 2010
Försvarsmaktsgemensamt, en framgångsfaktor
Jag är medvetet provokativ med rubriken till detta inlägg efter att ha läst Commander. Commander resonerar kring slöseriet att utbilda alla ”kinesiskt lika”. Här ser jag att vi måste bena ut vad som menas begreppet utbilda och vad utbildningen skall gå ut på. Utbildar vi mot förståelse, kunna med handledning, genomföra självständigt eller vad nu en nyutgåva av ”Pedagogiska grunder” skulle använda för termer. Att utbilda en stridsledningsofficer, oavsett sjö eller luft, mot strid inom plutons ram verkar vara slöseri. Men vad är syftet med utbildningen? Är syftet att utbildningen skall utmynna i att officeren skall kunna leda en pluton i mekaniserad strid? Vilket syfte skall striden ha?
Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.
Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.
J.K Nilsson
Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.
Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.
J.K Nilsson
fredag 5 november 2010
Välkommen!
Efter en veckas arbete hälsar jag nya bloggkollegor välkommen. Ni kan se Skyttedoktoranden, Skipper och Commander i min blogglista. Kavla upp ärmarna och känn er välkommna.
J.K Nilsson
J.K Nilsson
söndag 17 oktober 2010
Just war?
Den gode Chefsingenjören har ånyo varit en inspirationskälla. Jag väljer därför att publicera delar av min C-uppsats i statsvetenskap. Titeln på detta inlägg är den ordlek jag hade som tentativ titel på min uppsats.
2.2 Rättfärdigt krig
Ett offensivt rättfärdigt krig måste i dag ha FN:s välsignelse för att folkrättsligt vara korrekt eller varandes ett krig fört att kunna försvara sig i enlighet med FN:s 51:a artikel. Historisk sett har tidiga tänkare fört fram idéer om att ett rättfärdigt krig har religiösa grunder, hellre att slåss för en medmänniska än att egoistiskt slåss för sig själv. Vi ser alltså att ett rättfärdigt krig är ett relativt begrepp och används för att synliggöra sina egna värderingar. (Syse, 2004)
2.3 Walzer
Walzer skriver inte upp punkter som skall följas för att avgöra om ett krig skall anses som rättfärdigt. Boken Just and Unjust Wars beskriver de olika moraliska avgöranden som människor ställs inför när krig skall bedömas.
De moraliska skyldigheterna som Walzer pratar om inbegriper bl a tanken att den som har möjligheten är också skyldig att stoppa pågående grymheter mot människor. (Walzer, 2000: 108) Den som också använder sig av denna skyldighet blir också skyldig att använda vapenmakten på ett moraliskt korrekt sätt, vilket innebär att distinktionen mellan militära mål och civila måste vara tydlig. (Walzer, 2000: 304-327) Insatsen skall vara helhjärtad för att kunna stoppa det som sagts vara anledningen till insatsen och efterarbetet till kriget skall vara inriktat på att säkra införandet av de mänskliga rättigheterna. (Walzer, 2000: 109-124) Likt Ove Bring resonerar Walzer efter FN stadgan för att legitimera humanitära interventioner, trots att skyddet av statssuveräniteten finns, existerar också skyddet av de mänskliga rättigheterna. Brottet mot de mänskliga rättigheterna fråntar den skyldiga staten sin suveränitet. (Walzer, 2000: 86)
Walzer tar upp två fall som han karaktäriserar som humanitära interventioner. Det ena fallet är USA:s intervention på Spaniens sida under ett kubanskt uppror 1898. USA stoppade blodbadet som pågick, vilket enligt Walzer kännetecknar en humanitär intervention. Dock så kan fallet inte riktigt omfattas av begreppet humanitär intervention, eftersom USA inte stödde det moraliskt rätta med nationellt självbestämmande. (Walzer, 2000: 102) Det andra fallet som Walzer exemplifierar med är indiens intervention i Östpakistan, vilket senare formades till staten Bangladesh. Indien menade att man stödde den nationella självbestämmanderätten i Östpakistan samt att ingen Indisk överhöghet etablerades utan sedan Östpakistan bytte namn blev staten självständig. Walzer menar att trots att huvudsyftet med interventionen var att ge sig på sin antagonist Pakistan så kan insatsen ändå betecknas som humanitär och därmed en legitim handling. (Walzer, 2000: 105)
Walzer resonerar sålunda efter västerländska värderingar, vilket kan väcka anstöt i andra kulturer likt Kina och Indien i sina invändningar mot Kofi Annans uttalanden. Trots sitt allmänna resonerande kan man urskilja punkter som kan användas för att bedöma om en insats är legitim enligt begreppet humanitär intervention.
1) Insatsen skall föranledas av grova brott mot de mänskliga rättigheterna
2) Insatsen skall vara beslutsam för att på ett målmedvetet sätt stoppa brotten mot de mänskliga rättigheterna
3) Insatsen får inte kränka de mänskliga rättigheterna, sålunda måste krigets lagar efterföljas och hög tröskel skall finnas vid användandet av proportionalitetsprincipen
4) Insatsen skall avslutas när det inte längre föreligger något hot mot de mänskliga rättigheterna längre
5) Insatsen får inte vara en förevändning för att utöka det egna landets territorium eller på annat vis skaffa sig överhöghet där brotten begåtts
2.4 Ignatieff
Ignatieff menar att det är viktigt att omvärlden visar att den bryr sig om när det inträffar mänskliga tragedier i andra länder. Denna omtanke skall ta sig uttryck i att omvärlden med västliga värderingar ska använda militärmakt för att uppnå resultatet att människor slutar dödas eller fördrivas från sina hem. (Ignatieff, 2000: 68ff)
För att tillåtas inleda en väpnad intervention i ett inbördeskrig med diverse pågående hemskheter sätter Ignatieff upp två kriterier som skall vara uppfyllda. (Ignatieff, 2000, 63)
1) En pågående etnisk rensning, vilken kan ta sig uttryck i fördrivandet av människor från sina hem eller massdödandet av människor. I bägge fallen kan stora flyktingströmmar uppstå. Ignatieff pekar på att det skall finnas en systematik i angreppet på människorna.
2) Dessa flyktingströmmar skall hota fred och säkerhet för grannländerna där konflikten utspelas.
Ignatieff ställer upp två villkor för att inleda det väpnade försvaret för de drabbade människorna.
a) Alla diplomatiska ansträngningar skall vara förgäves och alla diplomatiska alternativ skall vara provade.
b) Det måste finnas en ärlig övertygelse att det väpnade våldet kommer att uppnå målet att stoppa det mänskliga lidandet.
Dessa villkor ställs för att säkerställa att kriget kommer att vara en fortsättning av politiken dock med andra medel. (Clausewitz, 1997: 22) Legitimiteten för den väpnade striden kommer att vara beroende av dessa villkor då det undanröjer misstankar om hämnd, vedergällning, maktambitioner etc. (Ignatieff, 2000: 63-64)
Ignatieffs andra kriterium beskriver ett krav för FN att engagera sig, om nödvändigt med våld. Då det står i FN-stadgan att hot mot fred och säkerhet kräver FN:s engagemang för att motverka detta hot. Andra kriteriet beror av det första kriteriet, vilket enligt Ignatieff legitimerar väpnat våld som humanitär Intervention. (Ignatieff, 2000: 64)
2.5 Den humanitära interventionen
Både Ignatieff och Walzer resonerar utefter västerländska värderingar och rättfärdigar användandet av militärt våld för att försvara dessa. Denna problematisering görs utefter kulturella uppfattningar och kan därför som jag tidigare visat vara svåra att sprida. Dock så har de flesta av världens stater medlemskap i FN, vilket innebär att de folkrättsligt har förbundit sig att skydda de mänskliga rättigheterna. Problemet är att FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling knappast kommer att godkänna insatser som skall göras i andan av humanitär intervention. Den slutsats man då kan dra är att en humanitär intervention kommer att ur folkrättslig synvinkel vara illegal.
De båda författarna beskriver ursprunget till insatsen som att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har inträffat. Walzer rättfärdigar insatsen med att brott mot FN-stadgan har begåtts, Ignatieff ställer det ytterligare villkoret att brottet mot FN-stadgan skall resultera i ett hot mot mellanstatlig fred och säkerhet i regionen.
Åtskillnad i diplomatins betydelse görs också, dock kan Walzer tolkas som att diplomati alltid uttöms innan krig kan användas. Det som betonas hos bägge är att den anfallna staten skall ha möjlighet att återuppstå med de mänskliga rättigheterna som förtecken och att insatsen åtföljs med ett högre krav på följandet av folkrätten.
Dessa båda författare menar då att en humanitär intervention – ”Just War” kännetecknas av att insatsen sker för att stoppa ett pågående svårt brott mot de mänskliga rätigheterna. Insatsen skall på ett trovärdigt sätt kunna förhindra ett återupprepande av brottet. Särskilda hänsyn till folkrätten måste göras för att visa på att insatsen sker med omsorg för de som är utsatta. Genom proportionalitetsprincipen, skada inte ickekombattanter mer än nödvändigt för att nå uppsatta mål, uppnås del av detta. Dock så skulle kravet att så långt som det är möjligt undvika att skada ickekombattanter.
Henrik Syse är en norsk författare med boken "Rättfärdigt krig?". Syse konkretiserar på ett tydligt sätt Walzers resonemang kopplat till Ignatieffs mer handfasta funderingar på krigs rättfärdighet. Inledandet av krig, hur krig skall bedrivas och hur krig skall avslutas visar Syse tydligt. En snabb genomläsning visar att mina försök att koppla Walzer med Ignatief är fruktsamma.
Källor:
Ignatieff, Michael, 2000, Det virtuella kriget Kosovo och därefter. Göteborg: Daidalos.
Syse, Henric, 2004, Rättfärdigt krig? Om militärmakt, etik och ideal, Stockholm: Natur och kultur.
Walzer, Michael, 2000 Just and Unjust Wars, A Moral Argument With Historical Illustrations, New York: Basic Books
J.K Nilsson
2.2 Rättfärdigt krig
Ett offensivt rättfärdigt krig måste i dag ha FN:s välsignelse för att folkrättsligt vara korrekt eller varandes ett krig fört att kunna försvara sig i enlighet med FN:s 51:a artikel. Historisk sett har tidiga tänkare fört fram idéer om att ett rättfärdigt krig har religiösa grunder, hellre att slåss för en medmänniska än att egoistiskt slåss för sig själv. Vi ser alltså att ett rättfärdigt krig är ett relativt begrepp och används för att synliggöra sina egna värderingar. (Syse, 2004)
2.3 Walzer
Walzer skriver inte upp punkter som skall följas för att avgöra om ett krig skall anses som rättfärdigt. Boken Just and Unjust Wars beskriver de olika moraliska avgöranden som människor ställs inför när krig skall bedömas.
De moraliska skyldigheterna som Walzer pratar om inbegriper bl a tanken att den som har möjligheten är också skyldig att stoppa pågående grymheter mot människor. (Walzer, 2000: 108) Den som också använder sig av denna skyldighet blir också skyldig att använda vapenmakten på ett moraliskt korrekt sätt, vilket innebär att distinktionen mellan militära mål och civila måste vara tydlig. (Walzer, 2000: 304-327) Insatsen skall vara helhjärtad för att kunna stoppa det som sagts vara anledningen till insatsen och efterarbetet till kriget skall vara inriktat på att säkra införandet av de mänskliga rättigheterna. (Walzer, 2000: 109-124) Likt Ove Bring resonerar Walzer efter FN stadgan för att legitimera humanitära interventioner, trots att skyddet av statssuveräniteten finns, existerar också skyddet av de mänskliga rättigheterna. Brottet mot de mänskliga rättigheterna fråntar den skyldiga staten sin suveränitet. (Walzer, 2000: 86)
Walzer tar upp två fall som han karaktäriserar som humanitära interventioner. Det ena fallet är USA:s intervention på Spaniens sida under ett kubanskt uppror 1898. USA stoppade blodbadet som pågick, vilket enligt Walzer kännetecknar en humanitär intervention. Dock så kan fallet inte riktigt omfattas av begreppet humanitär intervention, eftersom USA inte stödde det moraliskt rätta med nationellt självbestämmande. (Walzer, 2000: 102) Det andra fallet som Walzer exemplifierar med är indiens intervention i Östpakistan, vilket senare formades till staten Bangladesh. Indien menade att man stödde den nationella självbestämmanderätten i Östpakistan samt att ingen Indisk överhöghet etablerades utan sedan Östpakistan bytte namn blev staten självständig. Walzer menar att trots att huvudsyftet med interventionen var att ge sig på sin antagonist Pakistan så kan insatsen ändå betecknas som humanitär och därmed en legitim handling. (Walzer, 2000: 105)
Walzer resonerar sålunda efter västerländska värderingar, vilket kan väcka anstöt i andra kulturer likt Kina och Indien i sina invändningar mot Kofi Annans uttalanden. Trots sitt allmänna resonerande kan man urskilja punkter som kan användas för att bedöma om en insats är legitim enligt begreppet humanitär intervention.
1) Insatsen skall föranledas av grova brott mot de mänskliga rättigheterna
2) Insatsen skall vara beslutsam för att på ett målmedvetet sätt stoppa brotten mot de mänskliga rättigheterna
3) Insatsen får inte kränka de mänskliga rättigheterna, sålunda måste krigets lagar efterföljas och hög tröskel skall finnas vid användandet av proportionalitetsprincipen
4) Insatsen skall avslutas när det inte längre föreligger något hot mot de mänskliga rättigheterna längre
5) Insatsen får inte vara en förevändning för att utöka det egna landets territorium eller på annat vis skaffa sig överhöghet där brotten begåtts
2.4 Ignatieff
Ignatieff menar att det är viktigt att omvärlden visar att den bryr sig om när det inträffar mänskliga tragedier i andra länder. Denna omtanke skall ta sig uttryck i att omvärlden med västliga värderingar ska använda militärmakt för att uppnå resultatet att människor slutar dödas eller fördrivas från sina hem. (Ignatieff, 2000: 68ff)
För att tillåtas inleda en väpnad intervention i ett inbördeskrig med diverse pågående hemskheter sätter Ignatieff upp två kriterier som skall vara uppfyllda. (Ignatieff, 2000, 63)
1) En pågående etnisk rensning, vilken kan ta sig uttryck i fördrivandet av människor från sina hem eller massdödandet av människor. I bägge fallen kan stora flyktingströmmar uppstå. Ignatieff pekar på att det skall finnas en systematik i angreppet på människorna.
2) Dessa flyktingströmmar skall hota fred och säkerhet för grannländerna där konflikten utspelas.
Ignatieff ställer upp två villkor för att inleda det väpnade försvaret för de drabbade människorna.
a) Alla diplomatiska ansträngningar skall vara förgäves och alla diplomatiska alternativ skall vara provade.
b) Det måste finnas en ärlig övertygelse att det väpnade våldet kommer att uppnå målet att stoppa det mänskliga lidandet.
Dessa villkor ställs för att säkerställa att kriget kommer att vara en fortsättning av politiken dock med andra medel. (Clausewitz, 1997: 22) Legitimiteten för den väpnade striden kommer att vara beroende av dessa villkor då det undanröjer misstankar om hämnd, vedergällning, maktambitioner etc. (Ignatieff, 2000: 63-64)
Ignatieffs andra kriterium beskriver ett krav för FN att engagera sig, om nödvändigt med våld. Då det står i FN-stadgan att hot mot fred och säkerhet kräver FN:s engagemang för att motverka detta hot. Andra kriteriet beror av det första kriteriet, vilket enligt Ignatieff legitimerar väpnat våld som humanitär Intervention. (Ignatieff, 2000: 64)
2.5 Den humanitära interventionen
Både Ignatieff och Walzer resonerar utefter västerländska värderingar och rättfärdigar användandet av militärt våld för att försvara dessa. Denna problematisering görs utefter kulturella uppfattningar och kan därför som jag tidigare visat vara svåra att sprida. Dock så har de flesta av världens stater medlemskap i FN, vilket innebär att de folkrättsligt har förbundit sig att skydda de mänskliga rättigheterna. Problemet är att FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling knappast kommer att godkänna insatser som skall göras i andan av humanitär intervention. Den slutsats man då kan dra är att en humanitär intervention kommer att ur folkrättslig synvinkel vara illegal.
De båda författarna beskriver ursprunget till insatsen som att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har inträffat. Walzer rättfärdigar insatsen med att brott mot FN-stadgan har begåtts, Ignatieff ställer det ytterligare villkoret att brottet mot FN-stadgan skall resultera i ett hot mot mellanstatlig fred och säkerhet i regionen.
Åtskillnad i diplomatins betydelse görs också, dock kan Walzer tolkas som att diplomati alltid uttöms innan krig kan användas. Det som betonas hos bägge är att den anfallna staten skall ha möjlighet att återuppstå med de mänskliga rättigheterna som förtecken och att insatsen åtföljs med ett högre krav på följandet av folkrätten.
Dessa båda författare menar då att en humanitär intervention – ”Just War” kännetecknas av att insatsen sker för att stoppa ett pågående svårt brott mot de mänskliga rätigheterna. Insatsen skall på ett trovärdigt sätt kunna förhindra ett återupprepande av brottet. Särskilda hänsyn till folkrätten måste göras för att visa på att insatsen sker med omsorg för de som är utsatta. Genom proportionalitetsprincipen, skada inte ickekombattanter mer än nödvändigt för att nå uppsatta mål, uppnås del av detta. Dock så skulle kravet att så långt som det är möjligt undvika att skada ickekombattanter.
Henrik Syse är en norsk författare med boken "Rättfärdigt krig?". Syse konkretiserar på ett tydligt sätt Walzers resonemang kopplat till Ignatieffs mer handfasta funderingar på krigs rättfärdighet. Inledandet av krig, hur krig skall bedrivas och hur krig skall avslutas visar Syse tydligt. En snabb genomläsning visar att mina försök att koppla Walzer med Ignatief är fruktsamma.
Källor:
Ignatieff, Michael, 2000, Det virtuella kriget Kosovo och därefter. Göteborg: Daidalos.
Syse, Henric, 2004, Rättfärdigt krig? Om militärmakt, etik och ideal, Stockholm: Natur och kultur.
Walzer, Michael, 2000 Just and Unjust Wars, A Moral Argument With Historical Illustrations, New York: Basic Books
J.K Nilsson
En påminnelse: Anita Lindblom - Balladen om den blå baskern
Jag vet att det är en upprepning av mitt förra inlägg men lördagens händelse har återaktualiserat inlägget. Svenska soldater befinner sig i strid utanför Sveriges gränser, hittills med samma mål och risker som Anita sjunger om men en annan färg på huvudbonaden. Jag saknar förmåga att bättre beskriva hur jag känner, istället för att riskera att bli plump så avslutar jag med att skänka en tanke till förbandet i Afghanistan, till Kenneths familj och vänner.
Läs mer hos kamraterna Wiseman, Cynisk och CI.
J.K Nilsson
fredag 8 oktober 2010
Den tredje statsmakten, Tillägg 101010 13:25
Vi har under två dagar nu läst hur SvD kritiserar den svenska Försvarsmakten för att ha ”mörkat” hur det ser ut på marken i Afghanistan. Inget kunde vara mer krystat och spelat indignerat, Försvarsmakten har gång efter annan lagt ut att svenska soldater varit i strid och på efterhand, ibland har man kallat på direkt flygunderstöd (CAS) och ibland har man löst situationen själv. Cynisk har kritiserat Försvarsmakten för att man förringat vad som hänt genom val av rubrik och val av hur man presenterar nyheter ifrån Försvarsmakten. I efterhand är Cynisk vassare då man tydligen misskött informationsinhämtning och spridning ifrån Försvarsmakten å det grövsta. Detta förhållande varken föringar eller nullifierar mitt resonemang. När två träter kan det vara mycket möjligt att båda har fel.
Jag får upplevelsen att Mikael Holmström i SvD förväntar sig en färdigtuggad text ifrån Försvarsmaktens Informationsstab. En text som är färdig att tryckas, rubrik och bildsättas med en hård vinkling. Försvarsmakten har inte bjudit på det och det är tydligen klandervärt. Jag saknar ett ”djävlar och anamma” ifrån våra självpåtagna makthavare i den tredje statsmakten. Ett historiskt exempel är när ett av våra kärnkraftverk fick sina brister uppdagade, denna rapport offentliggjordes och man släppte ett kort pressmeddelande om att rapporten var släppt men inget som beskrev innehållet. När bristerna var åtgärdade släppte man ett pressmeddelande om att bristerna som var uppdagade i den förra rapporten nu var åtgärdade. Svaret ifrån den tredje statsmakten var bedövande, kraftverkets ledning beskylldes för att man mörkat och fört svenska folket bakom ljuset. Någon i kraftverksledningen uttryckte syrlig sin förvåning över att den tredje statsmakten inte skött sitt jobb och drog en anekdot om tidigare verksjournalister/murvlars arbete, skulle man släppt en sådan rapport för tjugo år sedan så skulle man stå inför skranket efter någon timme.
Precis som vid händelsen vid kärnkraftverket får jag nu uppfattningen att vår tredje statsmakt har abdikerat och duger bara till att ofreda kändisar eller politiker som varit klantiga nog att visa sig öppet med tvivelaktiga affärer. Jag vill se att när Försvarsmakten rapporterat att man blivit påskjuten så skall Infochefen, Chefen insats och eventuellt en förbandschef stå där och svara på initierade frågor om händelsen. Vi har haft FAC (Eldledare/flygledare) sedan minst Bosnien på regelbunden basis i våra internationella styrkor. Under Kongomissionen, när Sverige ställde J29 Tunnan till FN:s förfogande hade svensk trupp möjlighet att begära direkt flygunderstöd. Att strider blir så vidriga att man måste ha CAS är sålunda ingen nyhet men något är det.
Jag tror att vi i Sverige inte insett krigets realitet, tänk tillbaks på NBG 08 där man förfasades att svenska styrkan utrustats med liksäckar , jag minns också särskilt en intervju med en soldat ur NBG08, soldaten menade att han inte tänkt så mycket på risken att dödas eller såras då han tvivlade att Svenska staten skulle våga skicka ut soldater på sådana premisser. Svenska folket tror att en svensk soldat utomlands bedriver ”Slivopatrull” modell Kosovo eller kaffepatrull på Cypern. Historierna om varför Svenska soldater valde att åka till Sinai och Gaza får mig att rodna.
Svenska soldater utbildas och får lära sig vad det innebär att vara soldat. När svenska Försvarsmakten släpper att soldater varit i efterhand och tvingats tillkalla direkt flygunderstöd vet alla insatta hur det varit. För de som inte vet hur det är det den tredje statsmaktens skyldighet att informera medborgarna. Skulle svenska Försvarsmakten släppa färdigtuggad information är det likt förbannat den tredje statsmaktens skyldighet att kolla upp och ställa till svars, jobbet måste ändå göras.
Lyssna till Anita Linblom, även om färgen på baskern ändras är det likt förbannat samma skitgöra. Som Dag Hammerskold en gang sade: “it is not a soldier’s job but only a soldier can do it”. Varför är det ett jobb som endast soldater kan sköta?
SvD 1 och 2. Sveriges Radio
101010 13:25
Jag har nu läst en utmärkt Brännpunktare av Johanne Hildebrandt i SvD, föga förvånande är den utmärkt då den stöder min argumentation om den tredje statsmaktens ansvar. (Lite självinsikt har jag trots allt kvar)
J.K Nilsson
söndag 26 september 2010
Gnäll upphör
Fascinerande hur provocerande det tydligen kan vara att tycka att omregleringen av våra anställningsavtal skett på ett rent ut sagt skitdåligt sätt. Men många av invändningarna är, trots att den 20 september redan har varit, fortfarande relevanta. Försvarsmakten kan fortfarande ge svar på tal, tänk på att droppen urholkar stenen och att det fortfarande är en rättighet att utanför försvarsmakten debattera svenska statliga institutioner. Vi kan bara få det bättre med det kommer aldrig att ske om vi är tysta.
En Trött officer har beskrivit mina känslor bra hos Cynisk och jag är hjärtligt less på fördummande kommentarer hos Wiseman och CI.
Till er som tycker att vi skall hålla käften och rätta in oss i ledet att vissa äntligen får ägna sig åt självförverkligande med vapen i hand: Håll käft och sköt er själva.
J.K Nilsson
En Trött officer har beskrivit mina känslor bra hos Cynisk och jag är hjärtligt less på fördummande kommentarer hos Wiseman och CI.
Till er som tycker att vi skall hålla käften och rätta in oss i ledet att vissa äntligen får ägna sig åt självförverkligande med vapen i hand: Håll käft och sköt er själva.
J.K Nilsson
söndag 12 september 2010
Statistik, lögn och förbannad dikt
Låt mig börja med att blicka tillbaka till 2009 års ekonomiska resultat i Försvarsmakten med att länka till Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2. 2009 år besparingar är i huvudsak något som Försvarsmakten och regeringen kommit överens om att genomföra som ett resultat av dels anslagssparande och ett sparande i förbandsverksamhet för att finansiera 2011 års befarade underskott i förbandsbudgeten. Wiseman har berört ämnet som handlar om Försvarsministerns fäktande mot väderkvarnar angående den av Ekots rapporterade nedläggning av en till flygflottilj. Tolgfors menar stolt att försvarets ekonomi är god och under kontroll, man genomförde en historisk besparing år 2009 när man kunde återlämna 2,5 miljarder till statskassan. Ytterligare förbandsavvecklingar behövs inte.
” – Det pågår ingen process där de pekar ut förband för nedläggning, och regeringen har heller inga sådana förslag. Det arbete som pågår är att flytta pengar till förbandsanslaget. Vi har ambitionen att stärka förbandsanslaget med ett par miljoner om året, säger Sten Tolgfors.” En par miljoner om året när Försvarsmakten anser det befogat att spara 800 miljoner för ett enda år?
Årets valrörelse är intressant. Uppgifterna i media om att flygflottiljen F17 som även har verksamhet på Gotland hotas av nedläggning avfärdar den gotländska riksdagsledamoten och Rolf K Nilsson (M) som ett inlägg i valkampanjen. Alliansen är på offensiven, radioreklam på orter med militära förband kräver man svar ifrån oppositionen vilka förband man avser att avveckla för att möta sitt besparingskrav på sex (sic!) miljarder årligen. Underligt nog synkar man inte detta med försvarsministern som hävdar två miljarder
När oppositionens besparingar blev kända menade man på två saker. För det första så klarade Försvarsmakten enligt regeringen av sitt uppdrag trots budgetunderskridandet på över två miljarder. För det andra menar man att regeringen försöker spara 2 miljarder på försvarsmaktens stödmyndigheter för att delfinansiera yrkesförsvarsreformen som man bedömer kommer att kosta 3 -4 miljarder årligen. För det tredje så snärjer man sig lite men man pekar på att regeringen boerdrar anslagssparande i storleksklassen 800 miljoner, främst på utlandsbudgeten men också att man tillåter FM att spara 800 miljoner till i förbandsbudgeten till. Urban Ahlin menade då att det är bättre att stryka pengarna i budgeten direkt istället för att senare införa anslagssparande.
Framtiden i Försvarsmakten? Tiden efter valet får avgöra men jag hyser inga dubier om ytterligare nedskärningar. Officerstidningen nummer tre, 2009 redovisade en övertalighet på 900 officerare. Spännande framtid möts oss.
J.K Nilsson
” – Det pågår ingen process där de pekar ut förband för nedläggning, och regeringen har heller inga sådana förslag. Det arbete som pågår är att flytta pengar till förbandsanslaget. Vi har ambitionen att stärka förbandsanslaget med ett par miljoner om året, säger Sten Tolgfors.” En par miljoner om året när Försvarsmakten anser det befogat att spara 800 miljoner för ett enda år?
Årets valrörelse är intressant. Uppgifterna i media om att flygflottiljen F17 som även har verksamhet på Gotland hotas av nedläggning avfärdar den gotländska riksdagsledamoten och Rolf K Nilsson (M) som ett inlägg i valkampanjen. Alliansen är på offensiven, radioreklam på orter med militära förband kräver man svar ifrån oppositionen vilka förband man avser att avveckla för att möta sitt besparingskrav på sex (sic!) miljarder årligen. Underligt nog synkar man inte detta med försvarsministern som hävdar två miljarder
När oppositionens besparingar blev kända menade man på två saker. För det första så klarade Försvarsmakten enligt regeringen av sitt uppdrag trots budgetunderskridandet på över två miljarder. För det andra menar man att regeringen försöker spara 2 miljarder på försvarsmaktens stödmyndigheter för att delfinansiera yrkesförsvarsreformen som man bedömer kommer att kosta 3 -4 miljarder årligen. För det tredje så snärjer man sig lite men man pekar på att regeringen boerdrar anslagssparande i storleksklassen 800 miljoner, främst på utlandsbudgeten men också att man tillåter FM att spara 800 miljoner till i förbandsbudgeten till. Urban Ahlin menade då att det är bättre att stryka pengarna i budgeten direkt istället för att senare införa anslagssparande.
Framtiden i Försvarsmakten? Tiden efter valet får avgöra men jag hyser inga dubier om ytterligare nedskärningar. Officerstidningen nummer tre, 2009 redovisade en övertalighet på 900 officerare. Spännande framtid möts oss.
J.K Nilsson
fredag 3 september 2010
Tre veckors sorgetid
”Nu går vi hem och sörjer i tre veckor, och så kommer vi tillbaka efter helgerna och då ska vi ha lagt det här bakom oss. Då ska vi titta framåt”
Detta var Jens Nilssons ord när beslutet att avveckla Östersunds garnison togs, efter dessa tre veckor skulle man blicka framåt och skapa jobb i Östersund. Jag tänkte själv leva efter den devisen, när brevet ifrån ÖB med anhang om internationell tjänstgöring kom. Innan och tre veckor efter jag fått brevet kunde jag gnälla om bristande ledarskap, idiotier o.s.v. därefter gäller det att göra som Cynisk anbefallde, nämligen att jobba för villkoren i ett avtal.
Nu när vi sett att stridspiloterna enats om ett brev (läsning på Chefsingenjören och Wiseman’s Wisdoms) där man beskriver hur man ser på obligatoriet i samband med hur arbetsgivaren negligerat andra avtal men i stället för att diskutera hur man i andra yrkesgrupper skulle kunna spinna vidare på detta har man i andra kommentarer förlöjligat detta med att förare är "glassiga" och diskussionen har fokuserats på hur orättvist och osolidariskt det är att förare kan enas. Att vi har olika sammanhållning i olika yrkesgrupper är naturligt men varför skall det gå överstyr till någon slags jantesjuka där man är anonym men ändå ger sken av någon slags bruntungevilja trots att det inte syns. Sköt er själv och skit i andras försök att få till bra avtal.
Jag känner mig beklämd över det faktum att vi i Försvarsmakten har så svårt att visa någon som helst kollegialitet, avundsjuka, revirstrider och baktaleri är modus operandi för att nå tillfredsställelse även på golvet. ÖRA i form av Övervaka, Rapportera och Anmäl har sjunkit så djupt i organisationen att det är svårt att se skillnad på en filtrerad företrädare för ”Humorkuben” eller en kollega på förband.
Istället för att gnälla på avtalet så gnäller man på kollegor, inte att konstruktivt skapa bra avtal. Sorgeveckorna är över, gå vidare.
J.K Nilsson
Detta var Jens Nilssons ord när beslutet att avveckla Östersunds garnison togs, efter dessa tre veckor skulle man blicka framåt och skapa jobb i Östersund. Jag tänkte själv leva efter den devisen, när brevet ifrån ÖB med anhang om internationell tjänstgöring kom. Innan och tre veckor efter jag fått brevet kunde jag gnälla om bristande ledarskap, idiotier o.s.v. därefter gäller det att göra som Cynisk anbefallde, nämligen att jobba för villkoren i ett avtal.
Nu när vi sett att stridspiloterna enats om ett brev (läsning på Chefsingenjören och Wiseman’s Wisdoms) där man beskriver hur man ser på obligatoriet i samband med hur arbetsgivaren negligerat andra avtal men i stället för att diskutera hur man i andra yrkesgrupper skulle kunna spinna vidare på detta har man i andra kommentarer förlöjligat detta med att förare är "glassiga" och diskussionen har fokuserats på hur orättvist och osolidariskt det är att förare kan enas. Att vi har olika sammanhållning i olika yrkesgrupper är naturligt men varför skall det gå överstyr till någon slags jantesjuka där man är anonym men ändå ger sken av någon slags bruntungevilja trots att det inte syns. Sköt er själv och skit i andras försök att få till bra avtal.
Jag känner mig beklämd över det faktum att vi i Försvarsmakten har så svårt att visa någon som helst kollegialitet, avundsjuka, revirstrider och baktaleri är modus operandi för att nå tillfredsställelse även på golvet. ÖRA i form av Övervaka, Rapportera och Anmäl har sjunkit så djupt i organisationen att det är svårt att se skillnad på en filtrerad företrädare för ”Humorkuben” eller en kollega på förband.
Istället för att gnälla på avtalet så gnäller man på kollegor, inte att konstruktivt skapa bra avtal. Sorgeveckorna är över, gå vidare.
J.K Nilsson
söndag 25 juli 2010
KKrVAs uppmaning
Jag har läst KKrVAs uppmaning om att bidra till en ny luftförsvarsstudie. Syftet är gott men i mitt tycke något torftigt. Svenska försvarsmakten måste ses som ett "System av system". Det är inte bara luftstridskrafterna som är i behov av en studie. Jag och Jan-Olov kommer senare att redovisa mer av ett helhetsgrepp för försvarsmakten.
För stunden kan jag rekommendera Chefsingenjörens svar på KKrVAs uppmaning.
J.K Nilsson
För stunden kan jag rekommendera Chefsingenjörens svar på KKrVAs uppmaning.
J.K Nilsson
tisdag 6 juli 2010
Att backa in i framtiden
Som bekant slutade försvarsmaktens ”samverkan” med officersförbundet i oenighet om ”omregleringen” av alla försvarsmaktanställdas anställningsavtal att omfatta ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker det är onödigt.
I dag fick jag ”Försvarets Forum”, en artikel handlar just om obligatoriet. I artikeln framkommer det att försvarsmakten tänker sig att det skall vara som i dag, tjänstgöring sker med hänsyn till personens situation, hälsa, m.m. För mig framstår det här spektaklet ännu mer sorgligt. Om det nu inte skall vara någon skillnad, varför har det då varit så svårt att få det i ett avtal med arbetstagarorganisationerna? Försvarsmakten har haft sju år på sig att reglera ett avtal men man väljer att först bestämma att det skall gå till på ett visst sätt och sedan komma med det som arbetstagarorganisationerna frågar efter i förhandlingen. Frågan om obligatoriet väcktes tydligen den här gången i samband med ÖB.s chefsmöte i maj där man tydligen, efter ”grupparbete”, blev överens att ett obligatorium är det enda rätta för att kunna leda sin personal. Det är tydligen så bråttom att det måste ske på ett halvår när man har haft sju år på sig att fixa det förhandlingsvägen.
I artikeln poängterar man att det är ”jätteviktigt” att försvarsmakten ses som en bra arbetsgivare och att utmaningar väntar för att kunna rekrytera soldater och officerare i framtiden. Tyvärr har man misslyckats, jag upprepar, sju år har man haft på sig att komma med avtal på området. Man säger att ett företags viktigaste resurs är de anställda och att företagets ansikte utåt är de anställda. Jag vet inte om jag känner så många, faktiskt ingen som öppenhjärtigt kan rekommendera arbetet till nära och kära. Rekrytera intressanta människor som kollegor är en sak men att rekommendera sin son eller dotter att läsa till officer tror jag ingen gör. Om någon är intresserad och frågar mig så svarar jag på frågor men inte med någon särskild entusiasm, är någon tveksam så är jag ärligt och kan säga att det här yrket förmodligen inte är något för den personen. Innan jag började min utbildning blev jag direkt avrådd av en blivande kollega men jag tyckte att det var ”Struntprat”, nu vet jag bättre.
Jag ställer mig frågan varför man prompt var tvungen att först sätta ner foten i oenighet med arbetstagarorganisationer för att senare komma med ”riktlinjer”. Borde man inte ha sin målbild klar innan man samverkar med arbetstagarna?
Obligatoriet är en viktig fråga, officersförbundet hävdar att det är onödigt då officerare är positiv till att göra utlandstjänst. Jag säger samma sak, jag har inte träffat någon som är negativ till utlandstjänst av princip. Det man efterfrågar är vettiga avtal. Wiseman har ställt frågan om inställningen till obligatoriet då det till synes inte finns några röster inom försvarsmakten som inte kan tänkas sig att göra utlandstjänst. Gå till WW och visa vad du tycker.
J.K Nilsson
I dag fick jag ”Försvarets Forum”, en artikel handlar just om obligatoriet. I artikeln framkommer det att försvarsmakten tänker sig att det skall vara som i dag, tjänstgöring sker med hänsyn till personens situation, hälsa, m.m. För mig framstår det här spektaklet ännu mer sorgligt. Om det nu inte skall vara någon skillnad, varför har det då varit så svårt att få det i ett avtal med arbetstagarorganisationerna? Försvarsmakten har haft sju år på sig att reglera ett avtal men man väljer att först bestämma att det skall gå till på ett visst sätt och sedan komma med det som arbetstagarorganisationerna frågar efter i förhandlingen. Frågan om obligatoriet väcktes tydligen den här gången i samband med ÖB.s chefsmöte i maj där man tydligen, efter ”grupparbete”, blev överens att ett obligatorium är det enda rätta för att kunna leda sin personal. Det är tydligen så bråttom att det måste ske på ett halvår när man har haft sju år på sig att fixa det förhandlingsvägen.
I artikeln poängterar man att det är ”jätteviktigt” att försvarsmakten ses som en bra arbetsgivare och att utmaningar väntar för att kunna rekrytera soldater och officerare i framtiden. Tyvärr har man misslyckats, jag upprepar, sju år har man haft på sig att komma med avtal på området. Man säger att ett företags viktigaste resurs är de anställda och att företagets ansikte utåt är de anställda. Jag vet inte om jag känner så många, faktiskt ingen som öppenhjärtigt kan rekommendera arbetet till nära och kära. Rekrytera intressanta människor som kollegor är en sak men att rekommendera sin son eller dotter att läsa till officer tror jag ingen gör. Om någon är intresserad och frågar mig så svarar jag på frågor men inte med någon särskild entusiasm, är någon tveksam så är jag ärligt och kan säga att det här yrket förmodligen inte är något för den personen. Innan jag började min utbildning blev jag direkt avrådd av en blivande kollega men jag tyckte att det var ”Struntprat”, nu vet jag bättre.
Jag ställer mig frågan varför man prompt var tvungen att först sätta ner foten i oenighet med arbetstagarorganisationer för att senare komma med ”riktlinjer”. Borde man inte ha sin målbild klar innan man samverkar med arbetstagarna?
Obligatoriet är en viktig fråga, officersförbundet hävdar att det är onödigt då officerare är positiv till att göra utlandstjänst. Jag säger samma sak, jag har inte träffat någon som är negativ till utlandstjänst av princip. Det man efterfrågar är vettiga avtal. Wiseman har ställt frågan om inställningen till obligatoriet då det till synes inte finns några röster inom försvarsmakten som inte kan tänkas sig att göra utlandstjänst. Gå till WW och visa vad du tycker.
J.K Nilsson
torsdag 1 juli 2010
Taktar försvarsmaktens planering med den politiska planeringen?
Med tanke på stundande förändring av anställningsavtalen undrar jag just hur väl dagens hysteri verkligen är så meningsfull. Försvarsministern satte ner foten och lämnade propositionen som vi populärt kallar Försvarsbeslut 2009. Vi skall ha stående anställda förband och reservister i form av avtalspersonal/kontraktsanställda och hemvärn/Nationella skyddsstyrkor. Jag som Försvarsmaktsanställd har levt i tron att andemeningen var att vi inte skulle ha en särskild utlandsstyrka utan man skulle skicka samövade förband.
Allan Widman var fördömligt klar när han argumenterade för att försvarsmakten var för snabb att anställa soldater på heltid. Allan verkade mena att försvarsmakten skulle få svårt att ge de anställda soldaterna meningsfulla uppgifter. När jag försökte klämma lite ytterligare på pulsen fick jag inget svar. Jag kan inte tolka det annat än att de stående förbanden skall vara snabbt gripbara i Sverige och hastigt uppkomna oroshärdar i omvärlden. Rotationsförbanden såsom KS och FS skall tydligen bemannas av kontraktsanställda.
Jag har tidigare problematiserat över ekonomin och huruvida de kontraktsanställda och hemvärnsmännen kan ges vettiga utbildningar och övningar. Är det förband ur denna grupp som skall åka till Afghanistan kan inte jag se annat än att vi måste fortsätta med våra utbildningar på Livgardet. Vilka befäl skall leda dessa förband?
Veckans snackis är ju ”omregleringen” av anställningsavtalen för att vi skall ha ”personalrader” i insatsförbanden som ”kräver” ett obligatorium att tjänstgöra i utlandet, jag berörde den absurda argumentationen i mitt förra inlägg. Men låt oss återgå till frågan om vilka som skall leda dessa rotationsförband?
Skall vi ha reservofficerare som skall återgå i tjänst för att leda dessa förband? Hur gör vi med dessa för att dom skall vara fäiga att leda trupp skarpt? Skall vi ändå ha yrkesofficerare som skall leda rotationsförbanden, hur går det då med ansatsen att en prodorganisation skall utgöras av bibliotekarier, sjuksköterskor, receptionister, m.m.? I prodorganisationen kommer vi då att få en pool av officerare som väntar på nästa omgång att åka ut med men prodorganisationen skulle bestå av anställda som inte har ett obligatorium att tjänstgöra utomlands.
Har försvarsmaktsledningen känt av vad den politiska ledningen egentligen vill? Försvarsmakten har fått smäll på fingrarna för omorganiseringen av Stril, Försvarsmakten har fått ta tillbaka planerna på avveckling av Ärna, Statskontoret kommer med svidande kritik av införandet av Prio.
Frågorna är många men svaren är få, i minst sju år har vi anställda frågat efter en del svar men tystnaden är talande. Att man sedan ifrån HKV ”marknadsför” detta med orden: ”Om medarbetaren svarar ’ja’ så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands.” är bara förvirrande när man samtidigt skriver: ”Genom att svara ’nej’ går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.” Om jag är ironisk så skulle jag också påstå att det är en möjlighet med ett obligatorium samtidigt som det inte går att ha en möjlighet att söka arbete om man inte vill att det skall vara obligatoriskt.
Till textförfattaren av ”Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands” Hur djäkla dum tror du att vi anställda är? Har vi som anställdes innan 2004 redan nu inte en möjlighet att få tjänstgöra utomlands? Har vi som anställdes innan 2004 inte nu en möjlighet att söka internationella tjänster?
Återigen visar Försvarsmaktens ledning att som arbetsgivare är man totalt inkompetent ur ett anställningsperspektiv.
J.K Nilsson
Allan Widman var fördömligt klar när han argumenterade för att försvarsmakten var för snabb att anställa soldater på heltid. Allan verkade mena att försvarsmakten skulle få svårt att ge de anställda soldaterna meningsfulla uppgifter. När jag försökte klämma lite ytterligare på pulsen fick jag inget svar. Jag kan inte tolka det annat än att de stående förbanden skall vara snabbt gripbara i Sverige och hastigt uppkomna oroshärdar i omvärlden. Rotationsförbanden såsom KS och FS skall tydligen bemannas av kontraktsanställda.
Jag har tidigare problematiserat över ekonomin och huruvida de kontraktsanställda och hemvärnsmännen kan ges vettiga utbildningar och övningar. Är det förband ur denna grupp som skall åka till Afghanistan kan inte jag se annat än att vi måste fortsätta med våra utbildningar på Livgardet. Vilka befäl skall leda dessa förband?
Veckans snackis är ju ”omregleringen” av anställningsavtalen för att vi skall ha ”personalrader” i insatsförbanden som ”kräver” ett obligatorium att tjänstgöra i utlandet, jag berörde den absurda argumentationen i mitt förra inlägg. Men låt oss återgå till frågan om vilka som skall leda dessa rotationsförband?
Skall vi ha reservofficerare som skall återgå i tjänst för att leda dessa förband? Hur gör vi med dessa för att dom skall vara fäiga att leda trupp skarpt? Skall vi ändå ha yrkesofficerare som skall leda rotationsförbanden, hur går det då med ansatsen att en prodorganisation skall utgöras av bibliotekarier, sjuksköterskor, receptionister, m.m.? I prodorganisationen kommer vi då att få en pool av officerare som väntar på nästa omgång att åka ut med men prodorganisationen skulle bestå av anställda som inte har ett obligatorium att tjänstgöra utomlands.
Har försvarsmaktsledningen känt av vad den politiska ledningen egentligen vill? Försvarsmakten har fått smäll på fingrarna för omorganiseringen av Stril, Försvarsmakten har fått ta tillbaka planerna på avveckling av Ärna, Statskontoret kommer med svidande kritik av införandet av Prio.
Frågorna är många men svaren är få, i minst sju år har vi anställda frågat efter en del svar men tystnaden är talande. Att man sedan ifrån HKV ”marknadsför” detta med orden: ”Om medarbetaren svarar ’ja’ så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands.” är bara förvirrande när man samtidigt skriver: ”Genom att svara ’nej’ går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.” Om jag är ironisk så skulle jag också påstå att det är en möjlighet med ett obligatorium samtidigt som det inte går att ha en möjlighet att söka arbete om man inte vill att det skall vara obligatoriskt.
Till textförfattaren av ”Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands” Hur djäkla dum tror du att vi anställda är? Har vi som anställdes innan 2004 redan nu inte en möjlighet att få tjänstgöra utomlands? Har vi som anställdes innan 2004 inte nu en möjlighet att söka internationella tjänster?
Återigen visar Försvarsmaktens ledning att som arbetsgivare är man totalt inkompetent ur ett anställningsperspektiv.
J.K Nilsson
söndag 27 juni 2010
Utlandstjänst, Internationella insatser eller Missioner
Nu har ryktet jag tidigare skrev om materialiserats. V38 skall vi anställda fatta beslut om nytt anställningsavtal. Vi som inte tycker att dagens ”obligatorium” är en bra idé kommer att få slåss om Prodtjänster i enlighet med Cynisks ”Prod för lång och trogen tjänst?”, finns inte plats så tack och Good Bye. Chefsingenjören och Wiseman har tidigare också skrivit om detta.
Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.
Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.
Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?
En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.
Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?
Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.
Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:
Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.
En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.
J.K Nilsson
Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.
Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.
Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?
En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.
Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?
Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.
Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:
Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.
En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.
J.K Nilsson
söndag 20 juni 2010
Stora jätten Glufs Glufs?
Inrikespolitiskt kan det inte ha undgått någon att NATO är ett stort rött skynke i Sverige. I högeralliansen är det bara folkpartiet som har en tydlighet i frågan om Svensk medlemskap i NATO. Hur läget ser ut för Sahlins vänsterallians behöver jag väll inte gå in på närmare?
Min syn på ett Natomedlemskap är mer pragmatiskt. Organisationens grundidé är att medlemsländerna har en politisk vilja att med gemensamma ansträngningar utöva ett kollektivt försvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51. Detta kollektiva försvar är inskrivet i Natoorganisationens Artikel 5. Ingenstans står det uttryckligen att medlemsländerna skall bistå varandra militärt. Det gemensamma militära försvaret är en option, varje stat bidrar med det den kan bidra med, oavsett om det är militär eller diplomatisk hjälp. Historiskt så har gemensamma försvarsåtaganden inte alltid fallit ut. Titta på hur Frankrike hade åtagandet gentemot Tjeckoslovakien på 1930-talet.
För att möjliggöra att hjälpa varandra militärt krävs det ”Interoperabilitet”, Svenska försvarets modeord i början av 2000-talet. På taktisk nivå är Interoperabiliteten mellan staternas stridskrafter väldigt grundläggande. Ammunitionstyper är standardiserade men det finns ingen standard vilket förband som skall ha vilken ammunitionstyp. Olika förband är utrustade med olika tillägg, en tysk handgranat ser inte likadan ut som en svensk, o.s.v., bärsystem är inte lika, m.m. Kommunikationsutrustning är inte likadan, sättet att signalera är i stort sett samma men en tysk soldat kan nödvändigtvis inte tala med fransk soldat, lika lite som en Svensk armésoldat kan verka på en Svensk flygplats med svenska Flygvapensoldater. Det vi kan göra är att anpassa våra rutiner och annan ”mjukvara” så att man på operationsnivå kan ensa arbetet.
På strategisk/politisk nivå är vi medlemmar i Partnerskap för fred. Vi har vissa möjligheter att erbjuda övningsområden och själva delta i övningar både i Europa och hemma. Vi saknar rösträtt i stort i NATO men det är av mindre betydelse. Jag tvivlar på att man inte kommer att ta hänsyn till våra önskemål när beslut väl fattas. Organisationen kräver konsensusbeslut, motsätter sig ett land en insats i NATO:s namn så blir det inget av med den. Vill de andra länderna genomföra en insats så kan de göra det med gemensamma krafter i en ”De villigas koalition”.
Sverige har inte mycket att komma med när det gäller försvar, vårt försvar skall efter Försvarsbeslut 2004 enbart vara dimensionerat efter kraven på internationella insatser. En del försvarsdebattörer talar om att vårt försvar är numer så litet att endast ett Natomedlemskap garanterar ett trovärdigt försvar. Låt oss vända på steken, vad skulle man säga i Oslo, Köpenhamn, Paris, m.m. om Sverige en välfärdsstat av stora mått vill krypa in i värmen och bidrar måttligt bättre än de fattiga öststaterna som är nyblivna medlemmar i alliansen? Vilket politiskt spel spelar vi om ett hot uppstår? Hur villig är att man bistå med militär hjälp till Sverige när vi de facto inte kan bidra med något till de närmsta grannarna utan att blotta oss helt?
Jag ser sålunda att en svensk Natoanslutning inte kommer att bidra till svensk säkerhet i någon större utsträckning. Vi har genom vårt självsvåldiga agerande höjt tröskeln för våra grannars vilja att lämna hjälp. Det blir ett spel, visst man höjer tröskeln för en motståndare att angripa Sverige denna kan inte på förhand veta om militär hjälp kommer att lämnas eller inte. Ett svenskt medlemskap skulle förenkla vårt deltagande i NATO:s militära operationer betydligt men i praktiken är det hanterbara frågor. Ett svenskt Natomedlemskap är för mig en ”ickefråga”, jag kommer att lägga krutet på att argumentera för ett förbättrande av den svenska försvarsförmågan.
J.K Nilsson
Min syn på ett Natomedlemskap är mer pragmatiskt. Organisationens grundidé är att medlemsländerna har en politisk vilja att med gemensamma ansträngningar utöva ett kollektivt försvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51. Detta kollektiva försvar är inskrivet i Natoorganisationens Artikel 5. Ingenstans står det uttryckligen att medlemsländerna skall bistå varandra militärt. Det gemensamma militära försvaret är en option, varje stat bidrar med det den kan bidra med, oavsett om det är militär eller diplomatisk hjälp. Historiskt så har gemensamma försvarsåtaganden inte alltid fallit ut. Titta på hur Frankrike hade åtagandet gentemot Tjeckoslovakien på 1930-talet.
För att möjliggöra att hjälpa varandra militärt krävs det ”Interoperabilitet”, Svenska försvarets modeord i början av 2000-talet. På taktisk nivå är Interoperabiliteten mellan staternas stridskrafter väldigt grundläggande. Ammunitionstyper är standardiserade men det finns ingen standard vilket förband som skall ha vilken ammunitionstyp. Olika förband är utrustade med olika tillägg, en tysk handgranat ser inte likadan ut som en svensk, o.s.v., bärsystem är inte lika, m.m. Kommunikationsutrustning är inte likadan, sättet att signalera är i stort sett samma men en tysk soldat kan nödvändigtvis inte tala med fransk soldat, lika lite som en Svensk armésoldat kan verka på en Svensk flygplats med svenska Flygvapensoldater. Det vi kan göra är att anpassa våra rutiner och annan ”mjukvara” så att man på operationsnivå kan ensa arbetet.
På strategisk/politisk nivå är vi medlemmar i Partnerskap för fred. Vi har vissa möjligheter att erbjuda övningsområden och själva delta i övningar både i Europa och hemma. Vi saknar rösträtt i stort i NATO men det är av mindre betydelse. Jag tvivlar på att man inte kommer att ta hänsyn till våra önskemål när beslut väl fattas. Organisationen kräver konsensusbeslut, motsätter sig ett land en insats i NATO:s namn så blir det inget av med den. Vill de andra länderna genomföra en insats så kan de göra det med gemensamma krafter i en ”De villigas koalition”.
Sverige har inte mycket att komma med när det gäller försvar, vårt försvar skall efter Försvarsbeslut 2004 enbart vara dimensionerat efter kraven på internationella insatser. En del försvarsdebattörer talar om att vårt försvar är numer så litet att endast ett Natomedlemskap garanterar ett trovärdigt försvar. Låt oss vända på steken, vad skulle man säga i Oslo, Köpenhamn, Paris, m.m. om Sverige en välfärdsstat av stora mått vill krypa in i värmen och bidrar måttligt bättre än de fattiga öststaterna som är nyblivna medlemmar i alliansen? Vilket politiskt spel spelar vi om ett hot uppstår? Hur villig är att man bistå med militär hjälp till Sverige när vi de facto inte kan bidra med något till de närmsta grannarna utan att blotta oss helt?
Jag ser sålunda att en svensk Natoanslutning inte kommer att bidra till svensk säkerhet i någon större utsträckning. Vi har genom vårt självsvåldiga agerande höjt tröskeln för våra grannars vilja att lämna hjälp. Det blir ett spel, visst man höjer tröskeln för en motståndare att angripa Sverige denna kan inte på förhand veta om militär hjälp kommer att lämnas eller inte. Ett svenskt medlemskap skulle förenkla vårt deltagande i NATO:s militära operationer betydligt men i praktiken är det hanterbara frågor. Ett svenskt Natomedlemskap är för mig en ”ickefråga”, jag kommer att lägga krutet på att argumentera för ett förbättrande av den svenska försvarsförmågan.
J.K Nilsson
torsdag 17 juni 2010
Errare humanum est, ignoscere divinum. Uppdaterat 182120
Vi närmar oss semestertid, många har redan påbörjat sin semester samtidigt tar andra en sen semester i år, semester betyder sommar, sol och förväntan. Sommarens inledning detta år kommer för en del av oss alltid att vara fäst i minnet där Gripens vakande hand än en gång stod fast, en kär vän, kollega, syster och dotter är ännu i livet.
Hur mår vi egentligen? Efter vårens bataljer i bloggosfären börjar jag bli rädd att jag skönjer ett mönster. Cyniker talar om kod 99, vilket jag så väl känner igen mig i. Trupparens och min batalj hos Wiseman var, handen på hjärtat, säkerligen inte någon av våra finaste stunder i livet. Så mycket frustration, så mycket anklagelser haglade inte bara mellan Trupparen och mig utan även andra som kommenterade. En utomstående skulle förmodligen ha svårt att förstå att vi tillhör samma försvarsmakt. Inom det flygande vapenslaget har vi tydligen också svårt att hålla tand för tunga. Allan beskriver på ett bra sätt hur man undan för undan drar undan möjligheterna för våra vänner på Malmen, Ronneby och Kallax att göra ett bra jobb. Våra nya flygande kollegor ställs på marken vid hemkomsten ifrån Tyskland, uppgifter gör gällande att ungefär 60 helikopterpiloter blir utan flygtid i år. Våra (kvarvarande) luftens dirigenter drar ett tungt lass, vi har bloggaren ”Strilaren” i minnet, Strilarens hädanfärd lämnade till och med avtryck i Svenska Dagbladets ledarblogg. Strilaren varnade tidigt för hur nära Strilsystemet är en kollaps, denna vår förbjöds Försvarsmakten att fortsätta med GLC/NOC-projektet som innebär en avveckling av StriC Hästveda. Försvarsmaktsledningen har kvitterat budskapet med att byta namn på projektet och fortsätta att tala om avveckling av StriC Hästveda. Wiseman har beskrivit debaclet om flygvapnets basbataljoner, i vår togs beslut om att F17 och F21 fortsättningsvis skall härbärgera basbataljoner. Sommaren kommer som ett välkommet avbrott för de allra flesta av oss men rykten om nya anställningsavtal i höst går nu och det kommer säkerligen att föda tankar om alternativa karriärer.
Filmen som inleder detta inlägg beskriver hur utmattning leder till att en människa mister livet. Signalerna är tydliga, piloten är inte hundra redan vid dagens början. Men hur ser det ut här hemma nu? Strilsystemet dras med få stridsledare, Chefsingenjören beskriver den ökande komplexiteten för en flygstridsledare samtidigt som våra JASpiloter har ”belönats” med en allt för liten flygtidstilldelning för 2008, vilket också Borneo problematiserar över. Borneo talar vidare om hur dagens flygstridsledare får en minskad förståelse för arbetet i luften då organisationen inte längre kan förevisa en förares perspektiv för en flygstridsledare. Det tredje benet i fredsmässig utbildning av stridsflygförband, den flygtekniska tjänsten, dras med föreskrifter av varierande kvalitet, brist på reservdelar och personal. Det första problemet avhjälptes lätt, central teknisk chef dömde av att Svenska flygtekniker hade en gedigen utbildning och ett väl utvecklat säkerhetstänkande så att teknikerna är väl lämpade att arbeta med undermåliga föreskrifter. Reservdelstillgången leder till Chefsingenjörens beskrivning av Eurofighter. Teknikerbristen leder till mentaliteten att städa av arbetsytan kan man göra sedan, plocka ihop verktygen riktigt kan man göra sedan, bortmonterad ”role change” utrustning kan man ta rätt på sedan och lägga på rätt plats. Men om man redan har en brist på tekniker, vem skall då städa av sedan? De som jobbade på maskinen får också följa med maskinen ut på linjen för då skall den flygas.
Vi ser alltså att råttorna gnagt stora hål i ostskivorna som får utgöra modell för hur man skall tolka säkerhetsarbete:
Vi behöver bara gå igenom DA (DriftstörningsAnmälan) skörden så får vi se många exempel på hur många vill vara varandra till lags och accepterar läget trots att man kanske skulle sagt stopp. Även ett nej sagt i rätt tid är en service. Nu vill jag inte föregå utredningen om motorkörningen på F21 så därför berör jag den inte. För tre år sedan havererade ett JAS-flygplan på Vidsels flygbas, den direkta orsaken var att piloten sköts ut ur flygplanet, de bakomliggande orsakerna var, enligt haverikommissionen, ett undermåligt arbete på SAAB med raketstolen och föråldrade föreskrifter. För tre år sedan var det högsta prioritet att få ut flygplan JAS 39C för att delta i Alaskas "Red Flag"-övning. Materiell tillfördes i mängder, föreskrifter var ännu mer svårtolkade, flygplanet var nytt med tillhörande inkörning som krävde mängder med handpåläggning. Hur många reflekterade över att det för flygplanet nya utskjutningshandtaget titt som tätt var rubbat ur läge och vilka konsekvenser detta kunde få? Fram till den olycksaliga motorkörningen på F21 så har tanklöshet och servicevilja enbart lett till farliga situationer och förstörd materiell men inget haveri. Vi får se vad utredningen visar om motorkörningen.
När vi alla kommer tillbaka efter semestern, kan vi vara ärliga och se på varandra hur vi mår? Törs man säga: ”Du ser inte riktigt hundra ut, gå och lägg dig”? Törs vi säga till våra arbetsledare att vi själva inser att det är bättre att vi går och gör något annat istället för att vara i verksamhet där andra människors liv bokstavligen hänger på oss? Har vi mod att säga till varandra att nu genar du, backa tillbaka och gör på rätt sätt? Vi har alla sett affischerna: ”När är OK att vara bakfull?”, kan vi tänka: ”När är det OK att gena?” och formulera ett bra svar?
Kan man gå ut och planera skjutning på skjutfält med huvudet fullt? Kan man köra båt/fartyg med huvudet fullt?
Vi gör alla fel, de fel vi gör grundar sig i bristande administrativt stöd, bristande utbildning och förståelse. Vi gör sällan fel av elakhet, därför måste vårat säkerhetsarbete präglas av förståelse och transparens. Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt.
J.K Nilsson
Tillägg: FMV predikterade i sin årsrapport för 2008 att antalet DA per flygtimme skull öka under 2009 som följd av neddragningen i flygtid under 2008. Profetian uppfylldes, risktagningen föll ut som förutspått. En följd av den risktagningen var buklandningen på F17. Tänk på att man gjorde en grundlagsändring för att vi skulle kunna skriva DA utan att riskera straff så länge man inte var avsiktligt oförsiktig. I säkerhetsarbetet var detta en revolution, farligheten minskade när vi kunde göra varandra varse om vad vi själva gjort i stället för att tänka: "Var det någon som såg det?" samt mörka och ljuga om händelsen. Man brukar tänka sig en relation mellan antalet fatala incidenter, potentiellt farliga incidenter och antalet rapporterade incidenter. Genom denna relation kan vi hänvisa till ökad eller minskad rapporteringsbenägenhet för att förklara en ökade eller minskad mängd rapporterade incidenter. Ökar antalet rapporterade incidenter och antalet potentiellt farliga incidenter så har vi en ökad risk för fatala incidenter.
Andra bloggare har tryckt på att statens haverikommission rekommenderar lugn och ro på Helikopterflottiljen. Försvarsmaktsledning och politiker kvitterar med Adenviken, ISAF, NBG, ett problematiskt införande av en helikoptertyp och införande av en helt ny typ. Jag är djupt imponerad över dom som jobbar i den organisationen, jag hoppas att vi slipper en upprepning av det som hände i Ryd. Ta hand om varandra i Helikopterflottiljen kompisar.
torsdag 3 juni 2010
Din sambo vill inte ha hjälp vid översvämningar
Den något provocerande rubriken är direkt hämtad ifrån marknadsföringen för ”åsiktsprofilen” på www.forsvarsmakten.se Försvarsmakten försöker marknadsföra vilka uppgifter de har men det här blev för magstarkt för min del. Länge har vi anställda försökt att påverka avtal så att stöd hemma blir en realitet i händelse av insats. Jag kan tala om att min sambo vill ha hjälp med snöskottning, blir det en till vinter liknande den som inträffade i vintras och jag är borta är min sambo lika hjälplös som om det vore översvämning. En mycket dåligt konstruerad reklam, känslan blir ungefär att vi finns till för andra men att lyssna på vår personal går inte. Kraftfull bakläxa på det här Försvarsmakten, men det blir väll som vanligt ett guldägg för detta också.
Jag skulle tillsammans med de andra meningslösa plattityderna säga att Försvarsmakten jobbar aktivt med att distansera sig ifrån sin personal. Minns testerna, har du det som krävs, jag själv och kollegor som provade klarade inte de webbaserade testerna som resulterade i pris för Försvarsmaktens reklam.
J.K Nilsson
Jag skulle tillsammans med de andra meningslösa plattityderna säga att Försvarsmakten jobbar aktivt med att distansera sig ifrån sin personal. Minns testerna, har du det som krävs, jag själv och kollegor som provade klarade inte de webbaserade testerna som resulterade i pris för Försvarsmaktens reklam.
J.K Nilsson
lördag 1 maj 2010
Ett varningens finger
Kommentarer på Wisemans blogg gör mig lite orolig inför den stundande framtiden efter riksdagsvalet. Vi vet att efter valet så "Startar Karusellen om" som Wiseman skrivit. Jag har själv påpekat att bistrare tider kommer och vi kommer att uppleva 2008 igen fast den här gången ”skarp”. Det kommer att väljas ett ”arbetsläge” ifrån HKV eller så kommer politikerna att snickra ihop ett eget. Vis av egen erfarenhet efter först försvarsbeslut 00, sedan flygskoledebaclet med Mats Nilssons Brännpunktartikel och till sist försvarsbeslut 04.
Vad vi än säger och vad vi än gör måste vi kunna stå för våra handlingar och ord. Även om den enskilt anställde officeren/soldaten/civilanställde inte tänker flytta efter en förbandsavveckling så kan det finnas andra kamrater på förbandet som vill flytta. Tänk på dessa kamrater, hur skitsnack ifrån ert förband kan komma att påverka stämningen på kvarvarande förband. Vi har också haft beslut där man dagen innan bytt åsikt om vilket förband som skall avvecklas Tänk att om man haft en mental inställning (mindset på militärt nyspråk) att man yttrar sig i frustration och desperation över tingens tillstånd att det egna förbandet kommer att avvecklas så kan det sluta med att man själv får stå som mottagare att presentera det egna förbandet inför kollegor som nu befinner sig i samma sits.
Kan man ärligt se sina kollegor i ögonen en våt mässafton och säga samma sak som man yppade i den tidigare debatten utan att det blir dålig stämning är det gott nog. Likadant måste man försöka ha förståelse för kamrater som flyttar ifrån förband men någon måtta måste det får vara. Jag har själv hört kamrater säga: ”Ni (vi som fick vara kvar efter ett ”övernattenbeslut” som jag tidigare beskrev) som firade att vi blev avvecklade” när vi mycket riktigt inmundigade ett antal glas malthaltig dryck för att lätta på trycket. Det är en skön euforisk känsla att inse att man slipper flytta, hela den spänningen man byggt upp innan kommer fram. Att ”beskyllas” för att fira att ett förband avvecklas är väl magstarkt, visst är det den logiska följden. Den enes bröd blir den andres död i ett nollsummespel. Låt oss vara medveten om det och vara storsinta.
Jag vill att vi den här gången är ärliga i diskussionerna, det är inte fel att framhäva de egna styrkorna och diskutera vad man skulle vilja med framtiden. Avveckling av grundorganisations/produktionsplattformar är ett politiskt beslut som inte alltid är grundade i fakta. Det vi kan göra är att argumentera för att inga plattformas skall avvecklas och vi kan argumentera för att försvarsmakten skall tilldelas extra resurser. Att börja ställa flygtid i JAS 39 systemet mot ubåtsjaktförmåga i Helikoptersystemet är inte rätt diskussion. Om vi börjar bli osams nu gör vi politikers och försvarsmaktsledningens jobb lättare. Som anonyma internetanvändare har vi inga andra lojaliteter än de gentemot oss själva, att då börja ifrågasätta hur andra resonerar utifrån ett upplevt nollsummespel signalerar bara bruntunga. Utgångspunkten för våra diskussioner måste vara ett effektivt försvar, inte hur vi knölar in försvarsmakten i en politisk form.
Vill man diskutera politik finns Åsa, Allan, Karin, Staffan och Johans bloggar.
J.K Nilsson
Vad vi än säger och vad vi än gör måste vi kunna stå för våra handlingar och ord. Även om den enskilt anställde officeren/soldaten/civilanställde inte tänker flytta efter en förbandsavveckling så kan det finnas andra kamrater på förbandet som vill flytta. Tänk på dessa kamrater, hur skitsnack ifrån ert förband kan komma att påverka stämningen på kvarvarande förband. Vi har också haft beslut där man dagen innan bytt åsikt om vilket förband som skall avvecklas Tänk att om man haft en mental inställning (mindset på militärt nyspråk) att man yttrar sig i frustration och desperation över tingens tillstånd att det egna förbandet kommer att avvecklas så kan det sluta med att man själv får stå som mottagare att presentera det egna förbandet inför kollegor som nu befinner sig i samma sits.
Kan man ärligt se sina kollegor i ögonen en våt mässafton och säga samma sak som man yppade i den tidigare debatten utan att det blir dålig stämning är det gott nog. Likadant måste man försöka ha förståelse för kamrater som flyttar ifrån förband men någon måtta måste det får vara. Jag har själv hört kamrater säga: ”Ni (vi som fick vara kvar efter ett ”övernattenbeslut” som jag tidigare beskrev) som firade att vi blev avvecklade” när vi mycket riktigt inmundigade ett antal glas malthaltig dryck för att lätta på trycket. Det är en skön euforisk känsla att inse att man slipper flytta, hela den spänningen man byggt upp innan kommer fram. Att ”beskyllas” för att fira att ett förband avvecklas är väl magstarkt, visst är det den logiska följden. Den enes bröd blir den andres död i ett nollsummespel. Låt oss vara medveten om det och vara storsinta.
Jag vill att vi den här gången är ärliga i diskussionerna, det är inte fel att framhäva de egna styrkorna och diskutera vad man skulle vilja med framtiden. Avveckling av grundorganisations/produktionsplattformar är ett politiskt beslut som inte alltid är grundade i fakta. Det vi kan göra är att argumentera för att inga plattformas skall avvecklas och vi kan argumentera för att försvarsmakten skall tilldelas extra resurser. Att börja ställa flygtid i JAS 39 systemet mot ubåtsjaktförmåga i Helikoptersystemet är inte rätt diskussion. Om vi börjar bli osams nu gör vi politikers och försvarsmaktsledningens jobb lättare. Som anonyma internetanvändare har vi inga andra lojaliteter än de gentemot oss själva, att då börja ifrågasätta hur andra resonerar utifrån ett upplevt nollsummespel signalerar bara bruntunga. Utgångspunkten för våra diskussioner måste vara ett effektivt försvar, inte hur vi knölar in försvarsmakten i en politisk form.
Vill man diskutera politik finns Åsa, Allan, Karin, Staffan och Johans bloggar.
J.K Nilsson
onsdag 28 april 2010
Dagens böcker
Boken FN-soldat i Kongo, Svenskar i strid 1961 - 1962 dök upp i dag. Boken The Future History of The Arctic av Charles Emerson håller på att läsas sedan i torsdag.
Blogginlägg utlovas.
J.K Nilsson
Blogginlägg utlovas.
J.K Nilsson
måndag 12 april 2010
Högt spel i Stockholm
Under Almedalveckan 2007 talade finansminister Anders Borg om besparingar på försvarsbudgeten. Resultatet blev inte så dramatiskt men försvarsminister Michael Odenberg avgick i protest mot finansministerns planer. Genom att tillsätta en ”Genomförandegrupp” identifierades ett antal områden där man skulle hitta besparingar i storleksordningen 2 -3 miljarder kronor. Besparingen blev 2.2 miljarder kronor mellan åren 2009 - 2011. Tittar vi på listan över den materiel som inte skall beställas eller som ambitionsreduceras så finner vi att vi dels rullar ett anskaffningsbehov framför oss och dels ställer utveckling av stridskrafter mer eller mindre i ”malpåse”. Regeringen har också anvisat att vi i undantagsfall skall utveckla materiel själva, huvudinriktningen är att vi skall köpa färdig materiel ifrån hyllan. Försvarsbudgeten minskar också totalt, för att möta detta har Försvarsmakten aviserat en reduktion av fredsförbandsmassan med motsvarande en flygflottilj, ett mekaniserat förband (P4, P7 eller I19), ett specialfunktionsförband (Lv6/Ing2, motsv.), ett antal hemvärnsgrupper, m.m. Regeringen var tydlig med att det inte kommer att bli några avvecklingsbeslut innan valet 2010 genom partiledarnas Brännpunktsartikel och Tolgfors uttalande i Norrbotten.
Mellan dessa nyheter och den här helgens händelser så har vi sett att under budgetåret 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 300 miljoner i materielbudgeten och 500 miljoner i budgeten för internationella insatser.
Försvarsministern aviserade i SvD.s Brännpunkt den 11 April att Sverige skall beställa en utveckling av nästa generations ubåt för att senare köpa två stycken ubåtar. Dessutom pekar Tolgfors på en ”Exportpotential”. Helikoptrar skall också köpas in och förbandssättas. Andra bloggare har förtjänstfullt beskrivit detta. I flygplansystemet JAS 39 tillkommer annan beväpning och krypterat länksystem.
Vi skall nu i sommar anställa de första soldaterna i Armén och det är också inledningen till detta inläggs avslutning. Vi vet att det från valet kommer att dröja några månader till budgetunderlag 2012 kommer med Försvarsmaktens förslag på fredsförbandsavvecklingar. Vi skall upprätthålla statusen på våra Jasar men vi skall reducera ambitionen på att införskaffa basmateriel. Vi lägger alltså beställningar utan tanke på helheten samtidigt som vi inte har en fredsförbandsmassa att stå på i planeringen. Vilka fredsförband kommer att ha tillräckligt antal anställningssökande soldater för att kunna sätta upp krigsförband? Det är en massa obesvarade frågor som man av politiska skäl inte vill svara på. En farhåga är hur skall vi i flygvapnet kunna sätta upp bataljoner och kompanier om vi inte vet vilken fredsbasering som finns och vilken materiel vi kommer att få. Vi vet att vi kommer att få ett vasst flygplan men sedan då? Likadant ser det ut på helikoptersidan med större utmaningar, vilken personal skall ta emot de nya helikoptrarna samtidigt som vi skall ha kvar 14 och 15? Vi vet att det slutar personal på egen vilja i dessa tider av osäkerhet, vi skall krympa i en kostym samtidigt som vi skall ta emot anställda på ett bra sätt.
Regeringen spelar högt och om man inte har en stor portion tur kommer dess beslut att vara svåra att reda ut när verkan av besparingar och de kommande avvecklingar inleds. Det bästa som den här regeringen kan hoppas på efter valet är att man är i opposition och slipper stå till svars för sina beslut.
J.K Nilsson
Mellan dessa nyheter och den här helgens händelser så har vi sett att under budgetåret 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 300 miljoner i materielbudgeten och 500 miljoner i budgeten för internationella insatser.
Försvarsministern aviserade i SvD.s Brännpunkt den 11 April att Sverige skall beställa en utveckling av nästa generations ubåt för att senare köpa två stycken ubåtar. Dessutom pekar Tolgfors på en ”Exportpotential”. Helikoptrar skall också köpas in och förbandssättas. Andra bloggare har förtjänstfullt beskrivit detta. I flygplansystemet JAS 39 tillkommer annan beväpning och krypterat länksystem.
Vi skall nu i sommar anställa de första soldaterna i Armén och det är också inledningen till detta inläggs avslutning. Vi vet att det från valet kommer att dröja några månader till budgetunderlag 2012 kommer med Försvarsmaktens förslag på fredsförbandsavvecklingar. Vi skall upprätthålla statusen på våra Jasar men vi skall reducera ambitionen på att införskaffa basmateriel. Vi lägger alltså beställningar utan tanke på helheten samtidigt som vi inte har en fredsförbandsmassa att stå på i planeringen. Vilka fredsförband kommer att ha tillräckligt antal anställningssökande soldater för att kunna sätta upp krigsförband? Det är en massa obesvarade frågor som man av politiska skäl inte vill svara på. En farhåga är hur skall vi i flygvapnet kunna sätta upp bataljoner och kompanier om vi inte vet vilken fredsbasering som finns och vilken materiel vi kommer att få. Vi vet att vi kommer att få ett vasst flygplan men sedan då? Likadant ser det ut på helikoptersidan med större utmaningar, vilken personal skall ta emot de nya helikoptrarna samtidigt som vi skall ha kvar 14 och 15? Vi vet att det slutar personal på egen vilja i dessa tider av osäkerhet, vi skall krympa i en kostym samtidigt som vi skall ta emot anställda på ett bra sätt.
Regeringen spelar högt och om man inte har en stor portion tur kommer dess beslut att vara svåra att reda ut när verkan av besparingar och de kommande avvecklingar inleds. Det bästa som den här regeringen kan hoppas på efter valet är att man är i opposition och slipper stå till svars för sina beslut.
J.K Nilsson
måndag 5 april 2010
Den svenska luftstridsdoktrinen
Jag en en liten teaser till.
tack till CI för inspirationen.
Luftoperationer indelas i luftstridsoperationer och luftunderstödsoperationer. Indelningen under luftstrids- och luftunderstödsoperationer framgår av figuren nedan:
Figur 1
Den svenska doktrinen för luftoperationer delar upp begreppet luftoperationer i: Luftstridsoperationer och Luftunderstödsoperationer.
Luftstridsoperationerna genomför den planerade påverkan på motparten, luftstridskrafterna verkar mot mål genom att påverka dessa med vapen eller störning. För att kunna skapa möjligheter att verka mot mål ifrån mark, sjö och luftarenan eller stödja dessa stridskrafter i annan verksamhet kan luftunderstödsoperationer genomföras.
Begreppet Luftstridsoperationer delas upp i Luftförsvarsoperationer, Markmålsoperationer och Sjömålsoperationer.
Luftförsvarsoperationer
Luftförsvarsoperationer syftar till att skapa möjligheter för våra luftstridskrafter att verka eller hindra en motståndare att kontrollera luftrummet.
Offensiva luftförsvarsoperationer syftar till att förhindra motståndarens möjlighet att verka i luftarenan genom att söka upp och bekämpa motståndarens luftstridskrafter såväl i luften som på marken. Sätten att göra detta det på definieras i uppdragstyper. Uppdragstyperna för att genomföra offensiva luftoperationer är luftförsvarsattack, jaktsvep, jakteskort, SEAD och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande:
• luftförsvarsattack: riktas mot ledningssystem, flygbaser med tillhörande anläggningar och flygplanplattformar på marken
• jaktsvep: är temporära till sin karaktär och syftar till att avleda, vilseleda, binda och bekämpa motståndarens flygstridskrafter som hotar egen verksamhet. Jaktsvep kan genomföras på olika sätt
• jakteskort: används för att skydda offensiva företag mot motståndarens flygstridskrafter. Jakteskort utförs antingen i direkt anslutning till skyddsobjektet eller som en skärm framför eller i förväntad hotriktning i förhållande till skyddsobjektet
• Supression of Enemy Air Defences (SEAD): utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens mark och sjöbaserade luftförsvarssystem. Svenska flygstridskrafter har i dagsläget en begränsad förmåga att genomföra SEAD. Uppdragstypen finns dock med, eftersom SEAD kan genomföras som ett konventionellt attackuppdrag och för att svenska flygstridskrafter kan komma delta i SEAD-uppgifter inom ramen för en internationell flygoperation
• Elektronisk attack: utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens luftstridskrafter och riktas mot ledningssystem, sensorer och vapensystem, såväl mark- och sjöbundna som luftburna.
Det defensiva luftförsvarets uppgift är att förhindra motståndaren att verka eller minimera följderna av motståndarens avsikt att verka i luftrummet ovanför vårt territorium eller våra förband. Våra luftstridskrafter reagerar på motståndarens fientliga uppträdande genom att antingen skydda mot luftangrepp eller försöka tillfoga motståndarens offensiva luftstridskrafter maximala förluster. Uppdragstyperna för defensivt luftförsvar inkluderar jaktförsvar, jaktskydd, beredskapsläge, spärrbana, punktskydd, områdesförsvar och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande, jag börjar med att visa flygstridskrafternas uppdragstyper:
• jaktförsvar: genomförs som områdesskydd inom en tilldelad luftvolym. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• jaktskydd: utnyttjas för att skydda specifikt objekt eller verksamhet från luftanfall. Befolkningscentra, flygburen ledningscentral eller minutläggning är exempel på verksamhet då jaktskydd kan utnyttjas. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• beredskapsläge: uppdrag som genomförs i tilldelade beredskapslägen. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut fattas av luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• spärrbana: används då stridsledningsfunktionen är begränsad. Förbandet flyger i tilldelade spärrbanor och utnyttjar egna sensorer för målupptäckt. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler.
Det defensiva luftförsvarets uppdragstyper för flygstridskrafter enligt ”Doktrin för Luftoperationer” är inte klart beskrivet så jag kommer att förklara innebörden av de ovan olika uppdragstyperna.
Genom att definiera vad som skall försvaras tillämpas antingen Jaktförsvar eller Jaktskydd. Jaktförsvar tillämpas för att försvara vår verksamhet, personal eller materiel över ytan. I den nuvarande försvarspolitiska debatten talar bl.a. Bo Pellnäs om luftförsvar i Mälardalen i form av flygplan baserade på Uppsala. Pellnäs ger här ett exempel på Jaktförsvar. Jaktskydd används för att försvara en flygbas, marinbas, ett arméförband, viktiga byggnader, m.m. mot luftangrepp.
Beroende på hur väl funktionen Stril fungerar används olika sätt varsebli motståndaren och beroende på avstånd, vår möjliga hastighet och motståndarens hastighet använder vi olika grader av beredskap. Om Stril fungerar och kan leverera stöd kan vi ha flygplan med olika beredskapsnivåer. Från beredskap på marken där piloter har en tid att ta sig i luften ifrån ett bakre uppehållsläge till att piloterna flyger flygplanen och snabbt är beredd att möta ett hot i luften. Om Stril inte fungerar kan vi använda flygplanets egna sensorer för att söka av luftrummet och då flyger en rote spärrbana och piloterna själva tar beslut om insats eller ger startorder till flygplan i beredskap på marken. Genom att det är flygplan som flyger måste man ge en uppdragsorder och därför talar vi om olika uppdragstyper fast det är två olika försvarsuppdrag och två ”metoder” att lösa beredskap eller Strilfunktion.
Till begreppet defensivt luftförsvar räknas också funktionen luftvärn. Luftvärnet har förmåga till uthållig närvaro. Närvaron av luftvärn tvingar en motståndare till att taktikanpassa så att dennes resurser inte odelat kan användas för att bekämpa våra stridskrafter. Luftvärnet används dels som punktförsvar och dels som ytförsvar, där punktförsvaret motsvarar jaktskyddet och ytförsvaret motsvarar jaktförsvaret för flygstridskrafterna.
Markmålsoperationer
Markmålsoperationer syftar till att uppnå strategiska, operativa eller taktiska effekter genom att utföra strategiskt flyganfall, flyganfall på djupet, direkt flygunderstöd och/eller elektronisk attack. Dessa uppdragstyper syftar till att begränsa motståndarens handlingsfrihet på olika nivåer och kan möjliggöra en höjning av vår handlingsfrihet.
De strategiska flyganfallen genomförs som ”anfall mot motståndarens tyngdpunkt, avgörande punkter eller de kritiska sårbarheter som är förknippade därmed” Strategiska flyganfall kan delas in i en fysisk dimension och en psykisk dimension. I den fysiska dimensionen påverkar vi motståndarens förmåga att använda stridskrafter. Genom att använda den psykiska dimensionen påverkar vi motståndarens vilja att fortsätta sitt motstånd eller anfall. Publikationen ”Doktrin för Luftoperationer” påstår att de svenska flygstridskrafterna är förmågebegränsade till att genomföra enstaka strategiska flygföretag.
Flyganfall på djupet syftar till att uppnå operativa effekter genom att forma slagfältet för att öka de egna handlingsmöjligheterna. Motståndarens handlingsmöjligheter minskar genom vilka mål vi väljer att angripa. De mål som är angelägna att angripa är motståndarens underhålls och kommunikationslinjer. Genom att angripa dessa mål kommer motståndarens möjligheter att fortsätta striden successivt att minska. Vi kan också välja att angripa motståndarens stridskrafter långt framför våra egna stridskrafter och därmed direkt förstöra motståndarens möjligheter att bedriva stridsverksamhet. Genom hotet att angripas ifrån luften kan motståndaren tvingas att avstå ifrån egna rörelser så att dennes manöverförmåga sjunker. I denna uppdragstyp sker ingen direkt samverkan mellan mark och luftstridskrafter dock samordnas vår verksamhet på operativ och taktisk nivå.
Direkt flygunderstöd (DFU) utförs i nära samverkan med egna stridskrafter för att, som understöd till egna markstridskrafter, bekämpa motståndarens markstridskrafter. Flygstridskrafterna lägger till en extra rörelsedimension till markstriden varvid kraftfulla synergieffekter kan uppstå genom att motståndarens stridskrafter inte längre lätt kan skyddas mot vår eldkraft.
Genom att DFU har kortsiktig verkan på operationerna i stort i förhållande till flyganfall på djupet måste vi planera, prioritera och döma av hur vi skall använda resursen som stridsflygplan innebär. Det innebär att vi möter ett dilemma enligt följande: Om vi prioriterar att lämna direkt flygunderstöd till markstridskrafter insatta i strid, avstår vi ifrån att använda de flygplanen till att skära av motståndaren bakåt så att de kan försörjas och fortsätta striden. Om vi väljer att avregla slagfältet kan motståndaren vara tillräckligt stark så att denne nedkämpar våra markstridskrafter i striden.
Sjömålsoperationer
Syftet med flygstridskrafternas insatser mot sjömål är att i samverkan med sjöstridskrafterna upprätta herravälde till sjöss alternativt bestrida motståndarens herravälde till sjöss. Vi vill minst uppnå marinoperativ kontroll så att våra marinstridskrafter kan uppträda med frihet.
Sjömålsoperationernas två delar är sjömålsbekämpning och ubåtsjakt. Sjömålsbekämpning kan ytterligare delas in i två delar: Sjömålsoperationer som ”Doktrin för Lufoperationer” definierar som ”Självständiga flyginsatser mot fartyg” och Marinunderstöd som är flyginsatser samordnade med egna marina stridskrafter. Som författare till föreliggande arbete observerar jag här en begreppsförvirring som inte finns i förarbetet till ”Doktrin för luftoperationer”. Förarbetet kallas ”Utkast till Doktrin för luftoperationer” och finns inte längre publicerat i Försvarsmakten. Om vi studerar Marqvardsen så kan vi se vad denna publikation säger om sjömålsoperationer:
”Sjömålsoperationer genomförs som ytanfall eller ubåtsjakt. Självständigt genomfört ytanfall kallas för sjömålsbekämpning och innebär bekämpning av fiendens sjöstridskrafter på stort djup. När ytanfallet genomförs i samverkan med marina stridskrafter för att skydda dem eller vid en kraftsamlad insats tillsammans kallas det marinunderstöd. Ubåtsjakt genomförs för att förhindra eller försvåra fiendens möjlighet att verka med ubåtar.”
Sammansatta operationer
För att uppnå önskad verkan kan man använda sammansatta operationer. Ett förband som verkar i en sammansatt operation är sammansatt av olika specialiserade delfunktioner. En offensiv luftförsvarsoperation som anfaller en flygbas under uppbyggnad kan vara skyddad av jaktflyg, SEAD, elektronisk attack och följas upp av spaningsflyg för resultatfotografering.
Luftunderstödsoperationer
"Luftunderstödsoperationer utnyttjas för att skapa gynnsamma förutsättningar för luftstridsoperationerna, för att förbättra effekten och resursutnyttjandet av luftstridsoperationerna samt för understöd till mark- och maritima operationer”
Luftunderstödsoperationerna delas in i luftburen transport, flygunderrättelseinhämtning,
flygräddning och luftburen ledning
Luftburen transport genomförs som flygtransport eller luftburen tankning.
Flygtransporter används som snabb och flexibel resurs att flytta personal, materiel och förnödenheter för att verka och att evakuera sjuka och skadade.
Lufttankning syftar till att öka flygstridskrafternas räckvidd, aktionstid och möjlig vapenlast, lufttankning kan genomföras som dels:
1) Strategisk lufttankning som syftar till att understödja flygförbanden under ombasering till operationsområdet och
2) taktisk lufttankning där lufttankningen understödjer flygförbanden i operationsområdet.
Flygunderrättelseinhämtning
”Flygunderrättelseinhämtning består av flygspaning, övervakning och signalspaning. Dessa uppdragstyper drar i hög utsträckning fördel av flygstridskrafternas räckvidd, perspektiv, rörlighet och responsförmåga. Flygstridskrafter har med dessa egenskaper och relativa fördelar goda förutsättningar att inhämta information om objekt och verksamheter som är svåra att nå med andra medel.”
Flygunderrättelseinhämtning indelas i flygspaning, övervakning och signalspaning.
Flygspaning används dels som taktisk flygspaning och strategisk flygspaning. Flygspaning använder sensorer som verkar i det elektromagnetiska spektrat men även visuell spaning. Den inhämtade informationen måste bearbetas och värderas för att bli underrättelser. Strategisk flygspaning syftar till att inhämta information som krävs för underlag till beslut på den militärstrategiska och politiska nivån. Taktisk flygspaning understödjer den operativa och taktiska nivån.
Övervakning genomförs med en systematisk observation av luft-, mark-, eller den maritima arenan i ett större geografiskt område för att lokalisera och identifiera verksamhet. För att genomföra övervakning används främst sensorer som arbetar i det elektromagnetiska spektrat.
Signalspaning användes för att inhämta information ifrån antingen kommunikationssystem eller tekniska system såsom spaningssystem, målinmätningssystem, varningssystem, m.fl.
Flygräddning
Flygräddningens uppgift är att söka upp och rädda nödställd personal, vilket genomförs lämpligast med helikopter. För att säkerställa att räddningsinsatserna lyckas används ofta stöd av flera funktioner. För att undsätta personal i ett stridsområde eller fientligt område (Combat Search And Rescue - CSAR) används kvalificerad förmåga med egenskydd och verkansförmåga. Normalt använder man en sammansatt operation för att genomföra CSAR i syfte att skydda sig mot fientlig påverkan ifrån både luft och mark/sjöarenan.
Luftburen ledning utnyttjar flygstridskrafternas unika förmågor till överblick, snabbhet, flexibilitet, m.m. för att kunna leda stridskrafter över ett stort område.
Luftstridskrafternas funktioner
Luftstridskrafterna är indelade i olika funktioner för att ange dess grundläggande förmågor. Funktionerna ska ses som delar i ett system för att bygga förmåga.
Flygfunktionen består av delfunktionerna: jakt, attack, flygspaning, telekrig och flygtransport.
Jaktfunktionen används för att angripa mål i luften genom luftstrid. Luftstrid bedrivs enligt principerna: fjärrstrid, närstrid och kurvstrid.
• Fjärrstriden bedrivs över långa avstånd, på höga höjder och med höga hastigheter, fjärrstrid innebär att kontrahenterna inte ser varandra visuellt.
• Närstrid utkämpas med kontrahenterna inom visuellt avstånd
• Kurvstrid genomförs med kontrahenterna kraftigt manövrerande för att offensivt kunna anfalla eller defensivt undvika att bli anfallen av motståndaren.
Attackfunktionen genomför strid mot mark- och sjömål genom precisionsbekämpning av punktmål såsom en bro eller byggnad, bekämpning av ytmål såsom en eldställning för luftvärn och bekämpning av sjömål
Flygspaningsfunktionen hämtar information främst ifrån mark eller sjöarenan genom användning av radar eller fotografering.
Flygtransportfunktionen transporterar personal, materiel och förnödenheter för den strategiska, operativa eller taktiska nivån.
Telekrigsfunktionen är en del av informationskrigföringen och använder/fungerar med:
• elektronisk attack som är offensiv eller defensiv störning mot sensorer och kommunikationssystem,
• elektroniskt skydd mot motståndarens telekrigföring,
• motmedel i form av vilseledande elektroniska åtgärder mot motståndarens sensorer och/eller vapensystem och
• telekrigsstöd som söker, uppfångar, lokaliserar och identifierar elektromagnetisk strålning för att försörja telekrigssystemen i dess funktion att känna igen och varna för hot.
Underrättelsefunktionen bidrar med att delge analys om motståndarens förmågor och uppträdande i operationsområdet för att ge kunskaper om hur våra stridskrafter bör uppträda för att ge den önskade effekten. Initialt ger underrättelsefunktionen analyser i planeringsfasen om hur striden bör föras genom vilka mål som skall angripas, vilka medel som skall användas och hur våra stridskrafter skall uppträda för att undvika motmedel och bekämpning. Under operationens genomförande ansvarar underrättelsefunktionen för att fortlöpande bedöma verkan av våra insatser, vilka risker vi möter, vilka mål vi måste anfalla och vilka vi inte behöver anfalla.
Basfunktionen verkar med fem delfunktioner:
• Ledning på flygbasen syftar till att skall kunna fungera och verka. Flygtrafikledning och flygplatstjänst är exempel på hur ledning genomförs på flygbas
• Klargöringsfunktionen genomför klargöring av flygplan och helikoptrar, d.v.s. ladda flygplanet med den beordrade ammunitionslasten, tanka flygplanet med den mängd bränsle som är beordrat för aktuellt uppdrag samt enklare service i form av kontroller för att upptäcka förslitningar och skador på flygplanet eller dess yttre utrustning.
• Flygunderhållsfunktionen genomför avhjälpande och förebyggande underhåll på luftfarkoster och flygammunition.
• Skyddsfunktionen skyddar mot motståndarens åtgärder i form av fientliga förband och reparation och röjning efter motståndarens vapeninsatser, vidare ser skyddsfunktionen till att basen kan användas för flygoperationer genom att underhålla bansystemet.
• Underhållsfunktionen
Strilfunktionen genomför luftbevakning och stridsledning.
Luftbevakningen sammanställer en gemensam luftlägesbild som visar den pågående verksamheten i luftrummet. Luftlägesbilden används som information till underrättelsefunktioner, larmning av räddningstjänst, m.m.
Stridsledning stödjer de egna luftstridskrafterna under alla typer av pågående luftoperationer. Genom att delge aktuellt luftläge, uppdatera orderläget och genomföra samordning maximeras verkan av luftstridskrafterna.
Sambandsfunktionen möjliggör distribution av information genom att lämna tekniskt och administrativt stöd.
Vädertjänstfunktionen förser samtliga stridskrafter med väderprognoser och följer därefter upp dessa. Informationen används för att anpassa uppträdandet så att motståndarens uppträdande och handlande försvåras.
Luftvärnsfunktionen verkar ifrån markarenan för att antingen med eget uppträdande försvåra motståndarens agerande över eget territorium eller i samordning med egna flygstridskrafter uppnå synergieffekter att bekämpa motståndarens flygstridskrafter.
J.K Nilsson
tack till CI för inspirationen.
Luftoperationer indelas i luftstridsoperationer och luftunderstödsoperationer. Indelningen under luftstrids- och luftunderstödsoperationer framgår av figuren nedan:
Figur 1
Den svenska doktrinen för luftoperationer delar upp begreppet luftoperationer i: Luftstridsoperationer och Luftunderstödsoperationer.
Luftstridsoperationerna genomför den planerade påverkan på motparten, luftstridskrafterna verkar mot mål genom att påverka dessa med vapen eller störning. För att kunna skapa möjligheter att verka mot mål ifrån mark, sjö och luftarenan eller stödja dessa stridskrafter i annan verksamhet kan luftunderstödsoperationer genomföras.
Begreppet Luftstridsoperationer delas upp i Luftförsvarsoperationer, Markmålsoperationer och Sjömålsoperationer.
Luftförsvarsoperationer
Luftförsvarsoperationer syftar till att skapa möjligheter för våra luftstridskrafter att verka eller hindra en motståndare att kontrollera luftrummet.
Offensiva luftförsvarsoperationer syftar till att förhindra motståndarens möjlighet att verka i luftarenan genom att söka upp och bekämpa motståndarens luftstridskrafter såväl i luften som på marken. Sätten att göra detta det på definieras i uppdragstyper. Uppdragstyperna för att genomföra offensiva luftoperationer är luftförsvarsattack, jaktsvep, jakteskort, SEAD och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande:
• luftförsvarsattack: riktas mot ledningssystem, flygbaser med tillhörande anläggningar och flygplanplattformar på marken
• jaktsvep: är temporära till sin karaktär och syftar till att avleda, vilseleda, binda och bekämpa motståndarens flygstridskrafter som hotar egen verksamhet. Jaktsvep kan genomföras på olika sätt
• jakteskort: används för att skydda offensiva företag mot motståndarens flygstridskrafter. Jakteskort utförs antingen i direkt anslutning till skyddsobjektet eller som en skärm framför eller i förväntad hotriktning i förhållande till skyddsobjektet
• Supression of Enemy Air Defences (SEAD): utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens mark och sjöbaserade luftförsvarssystem. Svenska flygstridskrafter har i dagsläget en begränsad förmåga att genomföra SEAD. Uppdragstypen finns dock med, eftersom SEAD kan genomföras som ett konventionellt attackuppdrag och för att svenska flygstridskrafter kan komma delta i SEAD-uppgifter inom ramen för en internationell flygoperation
• Elektronisk attack: utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens luftstridskrafter och riktas mot ledningssystem, sensorer och vapensystem, såväl mark- och sjöbundna som luftburna.
Det defensiva luftförsvarets uppgift är att förhindra motståndaren att verka eller minimera följderna av motståndarens avsikt att verka i luftrummet ovanför vårt territorium eller våra förband. Våra luftstridskrafter reagerar på motståndarens fientliga uppträdande genom att antingen skydda mot luftangrepp eller försöka tillfoga motståndarens offensiva luftstridskrafter maximala förluster. Uppdragstyperna för defensivt luftförsvar inkluderar jaktförsvar, jaktskydd, beredskapsläge, spärrbana, punktskydd, områdesförsvar och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande, jag börjar med att visa flygstridskrafternas uppdragstyper:
• jaktförsvar: genomförs som områdesskydd inom en tilldelad luftvolym. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• jaktskydd: utnyttjas för att skydda specifikt objekt eller verksamhet från luftanfall. Befolkningscentra, flygburen ledningscentral eller minutläggning är exempel på verksamhet då jaktskydd kan utnyttjas. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• beredskapsläge: uppdrag som genomförs i tilldelade beredskapslägen. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut fattas av luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• spärrbana: används då stridsledningsfunktionen är begränsad. Förbandet flyger i tilldelade spärrbanor och utnyttjar egna sensorer för målupptäckt. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler.
Det defensiva luftförsvarets uppdragstyper för flygstridskrafter enligt ”Doktrin för Luftoperationer” är inte klart beskrivet så jag kommer att förklara innebörden av de ovan olika uppdragstyperna.
Genom att definiera vad som skall försvaras tillämpas antingen Jaktförsvar eller Jaktskydd. Jaktförsvar tillämpas för att försvara vår verksamhet, personal eller materiel över ytan. I den nuvarande försvarspolitiska debatten talar bl.a. Bo Pellnäs om luftförsvar i Mälardalen i form av flygplan baserade på Uppsala. Pellnäs ger här ett exempel på Jaktförsvar. Jaktskydd används för att försvara en flygbas, marinbas, ett arméförband, viktiga byggnader, m.m. mot luftangrepp.
Beroende på hur väl funktionen Stril fungerar används olika sätt varsebli motståndaren och beroende på avstånd, vår möjliga hastighet och motståndarens hastighet använder vi olika grader av beredskap. Om Stril fungerar och kan leverera stöd kan vi ha flygplan med olika beredskapsnivåer. Från beredskap på marken där piloter har en tid att ta sig i luften ifrån ett bakre uppehållsläge till att piloterna flyger flygplanen och snabbt är beredd att möta ett hot i luften. Om Stril inte fungerar kan vi använda flygplanets egna sensorer för att söka av luftrummet och då flyger en rote spärrbana och piloterna själva tar beslut om insats eller ger startorder till flygplan i beredskap på marken. Genom att det är flygplan som flyger måste man ge en uppdragsorder och därför talar vi om olika uppdragstyper fast det är två olika försvarsuppdrag och två ”metoder” att lösa beredskap eller Strilfunktion.
Till begreppet defensivt luftförsvar räknas också funktionen luftvärn. Luftvärnet har förmåga till uthållig närvaro. Närvaron av luftvärn tvingar en motståndare till att taktikanpassa så att dennes resurser inte odelat kan användas för att bekämpa våra stridskrafter. Luftvärnet används dels som punktförsvar och dels som ytförsvar, där punktförsvaret motsvarar jaktskyddet och ytförsvaret motsvarar jaktförsvaret för flygstridskrafterna.
Markmålsoperationer
Markmålsoperationer syftar till att uppnå strategiska, operativa eller taktiska effekter genom att utföra strategiskt flyganfall, flyganfall på djupet, direkt flygunderstöd och/eller elektronisk attack. Dessa uppdragstyper syftar till att begränsa motståndarens handlingsfrihet på olika nivåer och kan möjliggöra en höjning av vår handlingsfrihet.
De strategiska flyganfallen genomförs som ”anfall mot motståndarens tyngdpunkt, avgörande punkter eller de kritiska sårbarheter som är förknippade därmed” Strategiska flyganfall kan delas in i en fysisk dimension och en psykisk dimension. I den fysiska dimensionen påverkar vi motståndarens förmåga att använda stridskrafter. Genom att använda den psykiska dimensionen påverkar vi motståndarens vilja att fortsätta sitt motstånd eller anfall. Publikationen ”Doktrin för Luftoperationer” påstår att de svenska flygstridskrafterna är förmågebegränsade till att genomföra enstaka strategiska flygföretag.
Flyganfall på djupet syftar till att uppnå operativa effekter genom att forma slagfältet för att öka de egna handlingsmöjligheterna. Motståndarens handlingsmöjligheter minskar genom vilka mål vi väljer att angripa. De mål som är angelägna att angripa är motståndarens underhålls och kommunikationslinjer. Genom att angripa dessa mål kommer motståndarens möjligheter att fortsätta striden successivt att minska. Vi kan också välja att angripa motståndarens stridskrafter långt framför våra egna stridskrafter och därmed direkt förstöra motståndarens möjligheter att bedriva stridsverksamhet. Genom hotet att angripas ifrån luften kan motståndaren tvingas att avstå ifrån egna rörelser så att dennes manöverförmåga sjunker. I denna uppdragstyp sker ingen direkt samverkan mellan mark och luftstridskrafter dock samordnas vår verksamhet på operativ och taktisk nivå.
Direkt flygunderstöd (DFU) utförs i nära samverkan med egna stridskrafter för att, som understöd till egna markstridskrafter, bekämpa motståndarens markstridskrafter. Flygstridskrafterna lägger till en extra rörelsedimension till markstriden varvid kraftfulla synergieffekter kan uppstå genom att motståndarens stridskrafter inte längre lätt kan skyddas mot vår eldkraft.
Genom att DFU har kortsiktig verkan på operationerna i stort i förhållande till flyganfall på djupet måste vi planera, prioritera och döma av hur vi skall använda resursen som stridsflygplan innebär. Det innebär att vi möter ett dilemma enligt följande: Om vi prioriterar att lämna direkt flygunderstöd till markstridskrafter insatta i strid, avstår vi ifrån att använda de flygplanen till att skära av motståndaren bakåt så att de kan försörjas och fortsätta striden. Om vi väljer att avregla slagfältet kan motståndaren vara tillräckligt stark så att denne nedkämpar våra markstridskrafter i striden.
Sjömålsoperationer
Syftet med flygstridskrafternas insatser mot sjömål är att i samverkan med sjöstridskrafterna upprätta herravälde till sjöss alternativt bestrida motståndarens herravälde till sjöss. Vi vill minst uppnå marinoperativ kontroll så att våra marinstridskrafter kan uppträda med frihet.
Sjömålsoperationernas två delar är sjömålsbekämpning och ubåtsjakt. Sjömålsbekämpning kan ytterligare delas in i två delar: Sjömålsoperationer som ”Doktrin för Lufoperationer” definierar som ”Självständiga flyginsatser mot fartyg” och Marinunderstöd som är flyginsatser samordnade med egna marina stridskrafter. Som författare till föreliggande arbete observerar jag här en begreppsförvirring som inte finns i förarbetet till ”Doktrin för luftoperationer”. Förarbetet kallas ”Utkast till Doktrin för luftoperationer” och finns inte längre publicerat i Försvarsmakten. Om vi studerar Marqvardsen så kan vi se vad denna publikation säger om sjömålsoperationer:
”Sjömålsoperationer genomförs som ytanfall eller ubåtsjakt. Självständigt genomfört ytanfall kallas för sjömålsbekämpning och innebär bekämpning av fiendens sjöstridskrafter på stort djup. När ytanfallet genomförs i samverkan med marina stridskrafter för att skydda dem eller vid en kraftsamlad insats tillsammans kallas det marinunderstöd. Ubåtsjakt genomförs för att förhindra eller försvåra fiendens möjlighet att verka med ubåtar.”
Sammansatta operationer
För att uppnå önskad verkan kan man använda sammansatta operationer. Ett förband som verkar i en sammansatt operation är sammansatt av olika specialiserade delfunktioner. En offensiv luftförsvarsoperation som anfaller en flygbas under uppbyggnad kan vara skyddad av jaktflyg, SEAD, elektronisk attack och följas upp av spaningsflyg för resultatfotografering.
Luftunderstödsoperationer
"Luftunderstödsoperationer utnyttjas för att skapa gynnsamma förutsättningar för luftstridsoperationerna, för att förbättra effekten och resursutnyttjandet av luftstridsoperationerna samt för understöd till mark- och maritima operationer”
Luftunderstödsoperationerna delas in i luftburen transport, flygunderrättelseinhämtning,
flygräddning och luftburen ledning
Luftburen transport genomförs som flygtransport eller luftburen tankning.
Flygtransporter används som snabb och flexibel resurs att flytta personal, materiel och förnödenheter för att verka och att evakuera sjuka och skadade.
Lufttankning syftar till att öka flygstridskrafternas räckvidd, aktionstid och möjlig vapenlast, lufttankning kan genomföras som dels:
1) Strategisk lufttankning som syftar till att understödja flygförbanden under ombasering till operationsområdet och
2) taktisk lufttankning där lufttankningen understödjer flygförbanden i operationsområdet.
Flygunderrättelseinhämtning
”Flygunderrättelseinhämtning består av flygspaning, övervakning och signalspaning. Dessa uppdragstyper drar i hög utsträckning fördel av flygstridskrafternas räckvidd, perspektiv, rörlighet och responsförmåga. Flygstridskrafter har med dessa egenskaper och relativa fördelar goda förutsättningar att inhämta information om objekt och verksamheter som är svåra att nå med andra medel.”
Flygunderrättelseinhämtning indelas i flygspaning, övervakning och signalspaning.
Flygspaning används dels som taktisk flygspaning och strategisk flygspaning. Flygspaning använder sensorer som verkar i det elektromagnetiska spektrat men även visuell spaning. Den inhämtade informationen måste bearbetas och värderas för att bli underrättelser. Strategisk flygspaning syftar till att inhämta information som krävs för underlag till beslut på den militärstrategiska och politiska nivån. Taktisk flygspaning understödjer den operativa och taktiska nivån.
Övervakning genomförs med en systematisk observation av luft-, mark-, eller den maritima arenan i ett större geografiskt område för att lokalisera och identifiera verksamhet. För att genomföra övervakning används främst sensorer som arbetar i det elektromagnetiska spektrat.
Signalspaning användes för att inhämta information ifrån antingen kommunikationssystem eller tekniska system såsom spaningssystem, målinmätningssystem, varningssystem, m.fl.
Flygräddning
Flygräddningens uppgift är att söka upp och rädda nödställd personal, vilket genomförs lämpligast med helikopter. För att säkerställa att räddningsinsatserna lyckas används ofta stöd av flera funktioner. För att undsätta personal i ett stridsområde eller fientligt område (Combat Search And Rescue - CSAR) används kvalificerad förmåga med egenskydd och verkansförmåga. Normalt använder man en sammansatt operation för att genomföra CSAR i syfte att skydda sig mot fientlig påverkan ifrån både luft och mark/sjöarenan.
Luftburen ledning utnyttjar flygstridskrafternas unika förmågor till överblick, snabbhet, flexibilitet, m.m. för att kunna leda stridskrafter över ett stort område.
Luftstridskrafternas funktioner
Luftstridskrafterna är indelade i olika funktioner för att ange dess grundläggande förmågor. Funktionerna ska ses som delar i ett system för att bygga förmåga.
Flygfunktionen består av delfunktionerna: jakt, attack, flygspaning, telekrig och flygtransport.
Jaktfunktionen används för att angripa mål i luften genom luftstrid. Luftstrid bedrivs enligt principerna: fjärrstrid, närstrid och kurvstrid.
• Fjärrstriden bedrivs över långa avstånd, på höga höjder och med höga hastigheter, fjärrstrid innebär att kontrahenterna inte ser varandra visuellt.
• Närstrid utkämpas med kontrahenterna inom visuellt avstånd
• Kurvstrid genomförs med kontrahenterna kraftigt manövrerande för att offensivt kunna anfalla eller defensivt undvika att bli anfallen av motståndaren.
Attackfunktionen genomför strid mot mark- och sjömål genom precisionsbekämpning av punktmål såsom en bro eller byggnad, bekämpning av ytmål såsom en eldställning för luftvärn och bekämpning av sjömål
Flygspaningsfunktionen hämtar information främst ifrån mark eller sjöarenan genom användning av radar eller fotografering.
Flygtransportfunktionen transporterar personal, materiel och förnödenheter för den strategiska, operativa eller taktiska nivån.
Telekrigsfunktionen är en del av informationskrigföringen och använder/fungerar med:
• elektronisk attack som är offensiv eller defensiv störning mot sensorer och kommunikationssystem,
• elektroniskt skydd mot motståndarens telekrigföring,
• motmedel i form av vilseledande elektroniska åtgärder mot motståndarens sensorer och/eller vapensystem och
• telekrigsstöd som söker, uppfångar, lokaliserar och identifierar elektromagnetisk strålning för att försörja telekrigssystemen i dess funktion att känna igen och varna för hot.
Underrättelsefunktionen bidrar med att delge analys om motståndarens förmågor och uppträdande i operationsområdet för att ge kunskaper om hur våra stridskrafter bör uppträda för att ge den önskade effekten. Initialt ger underrättelsefunktionen analyser i planeringsfasen om hur striden bör föras genom vilka mål som skall angripas, vilka medel som skall användas och hur våra stridskrafter skall uppträda för att undvika motmedel och bekämpning. Under operationens genomförande ansvarar underrättelsefunktionen för att fortlöpande bedöma verkan av våra insatser, vilka risker vi möter, vilka mål vi måste anfalla och vilka vi inte behöver anfalla.
Basfunktionen verkar med fem delfunktioner:
• Ledning på flygbasen syftar till att skall kunna fungera och verka. Flygtrafikledning och flygplatstjänst är exempel på hur ledning genomförs på flygbas
• Klargöringsfunktionen genomför klargöring av flygplan och helikoptrar, d.v.s. ladda flygplanet med den beordrade ammunitionslasten, tanka flygplanet med den mängd bränsle som är beordrat för aktuellt uppdrag samt enklare service i form av kontroller för att upptäcka förslitningar och skador på flygplanet eller dess yttre utrustning.
• Flygunderhållsfunktionen genomför avhjälpande och förebyggande underhåll på luftfarkoster och flygammunition.
• Skyddsfunktionen skyddar mot motståndarens åtgärder i form av fientliga förband och reparation och röjning efter motståndarens vapeninsatser, vidare ser skyddsfunktionen till att basen kan användas för flygoperationer genom att underhålla bansystemet.
• Underhållsfunktionen
Strilfunktionen genomför luftbevakning och stridsledning.
Luftbevakningen sammanställer en gemensam luftlägesbild som visar den pågående verksamheten i luftrummet. Luftlägesbilden används som information till underrättelsefunktioner, larmning av räddningstjänst, m.m.
Stridsledning stödjer de egna luftstridskrafterna under alla typer av pågående luftoperationer. Genom att delge aktuellt luftläge, uppdatera orderläget och genomföra samordning maximeras verkan av luftstridskrafterna.
Sambandsfunktionen möjliggör distribution av information genom att lämna tekniskt och administrativt stöd.
Vädertjänstfunktionen förser samtliga stridskrafter med väderprognoser och följer därefter upp dessa. Informationen används för att anpassa uppträdandet så att motståndarens uppträdande och handlande försvåras.
Luftvärnsfunktionen verkar ifrån markarenan för att antingen med eget uppträdande försvåra motståndarens agerande över eget territorium eller i samordning med egna flygstridskrafter uppnå synergieffekter att bekämpa motståndarens flygstridskrafter.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
