Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?

Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?

Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret” Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 

Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL

Arméstridskrafterna

·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.

·         …

·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.

·         …

Marinstridskrafter

·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.

·         …

·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.

·         …

Flygstridskrafter

·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.

·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.

·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.

·         …

Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.

För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.

Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.

Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.

Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.

I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.

Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.

Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”

Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.

J.K Nilsson

Tre veckors sorgetid

”Nu går vi hem och sörjer i tre veckor, och så kommer vi tillbaka efter helgerna och då ska vi ha lagt det här bakom oss. Då ska vi titta framåt”

Detta var Jens Nilssons ord när beslutet att avveckla Östersunds garnison togs, efter dessa tre veckor skulle man blicka framåt och skapa jobb i Östersund. Jag tänkte själv leva efter den devisen, när brevet ifrån ÖB med anhang om internationell tjänstgöring kom. Innan och tre veckor efter jag fått brevet kunde jag gnälla om bristande ledarskap, idiotier o.s.v. därefter gäller det att göra som Cynisk anbefallde, nämligen att jobba för villkoren i ett avtal.

Nu när vi sett att stridspiloterna enats om ett brev (läsning på Chefsingenjören och Wiseman’s Wisdoms) där man beskriver hur man ser på obligatoriet i samband med hur arbetsgivaren negligerat andra avtal men i stället för att diskutera hur man i andra yrkesgrupper skulle kunna spinna vidare på detta har man i andra kommentarer förlöjligat detta med att förare är "glassiga" och diskussionen har fokuserats på hur orättvist och osolidariskt det är att förare kan enas. Att vi har olika sammanhållning i olika yrkesgrupper är naturligt men varför skall det gå överstyr till någon slags jantesjuka där man är anonym men ändå ger sken av någon slags bruntungevilja trots att det inte syns. Sköt er själv och skit i andras försök att få till bra avtal.

Jag känner mig beklämd över det faktum att vi i Försvarsmakten har så svårt att visa någon som helst kollegialitet, avundsjuka, revirstrider och baktaleri är modus operandi för att nå tillfredsställelse även på golvet. ÖRA i form av Övervaka, Rapportera och Anmäl har sjunkit så djupt i organisationen att det är svårt att se skillnad på en filtrerad företrädare för ”Humorkuben” eller en kollega på förband.

Istället för att gnälla på avtalet så gnäller man på kollegor, inte att konstruktivt skapa bra avtal. Sorgeveckorna är över, gå vidare.

J.K Nilsson

Att backa in i framtiden

Som bekant slutade försvarsmaktens ”samverkan” med officersförbundet i oenighet om ”omregleringen” av alla försvarsmaktanställdas anställningsavtal att omfatta ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker det är onödigt.

I dag fick jag ”Försvarets Forum”, en artikel handlar just om obligatoriet. I artikeln framkommer det att försvarsmakten tänker sig att det skall vara som i dag, tjänstgöring sker med hänsyn till personens situation, hälsa, m.m. För mig framstår det här spektaklet ännu mer sorgligt. Om det nu inte skall vara någon skillnad, varför har det då varit så svårt att få det i ett avtal med arbetstagarorganisationerna? Försvarsmakten har haft sju år på sig att reglera ett avtal men man väljer att först bestämma att det skall gå till på ett visst sätt och sedan komma med det som arbetstagarorganisationerna frågar efter i förhandlingen. Frågan om obligatoriet väcktes tydligen den här gången i samband med ÖB.s chefsmöte i maj där man tydligen, efter ”grupparbete”, blev överens att ett obligatorium är det enda rätta för att kunna leda sin personal. Det är tydligen så bråttom att det måste ske på ett halvår när man har haft sju år på sig att fixa det förhandlingsvägen.

I artikeln poängterar man att det är ”jätteviktigt” att försvarsmakten ses som en bra arbetsgivare och att utmaningar väntar för att kunna rekrytera soldater och officerare i framtiden. Tyvärr har man misslyckats, jag upprepar, sju år har man haft på sig att komma med avtal på området. Man säger att ett företags viktigaste resurs är de anställda och att företagets ansikte utåt är de anställda. Jag vet inte om jag känner så många, faktiskt ingen som öppenhjärtigt kan rekommendera arbetet till nära och kära. Rekrytera intressanta människor som kollegor är en sak men att rekommendera sin son eller dotter att läsa till officer tror jag ingen gör. Om någon är intresserad och frågar mig så svarar jag på frågor men inte med någon särskild entusiasm, är någon tveksam så är jag ärligt och kan säga att det här yrket förmodligen inte är något för den personen. Innan jag började min utbildning blev jag direkt avrådd av en blivande kollega men jag tyckte att det var ”Struntprat”, nu vet jag bättre.

Jag ställer mig frågan varför man prompt var tvungen att först sätta ner foten i oenighet med arbetstagarorganisationer för att senare komma med ”riktlinjer”. Borde man inte ha sin målbild klar innan man samverkar med arbetstagarna?

Obligatoriet är en viktig fråga, officersförbundet hävdar att det är onödigt då officerare är positiv till att göra utlandstjänst. Jag säger samma sak, jag har inte träffat någon som är negativ till utlandstjänst av princip. Det man efterfrågar är vettiga avtal. Wiseman har ställt frågan om inställningen till obligatoriet då det till synes inte finns några röster inom försvarsmakten som inte kan tänkas sig att göra utlandstjänst. Gå till WW och visa vad du tycker.

J.K Nilsson

Taktar försvarsmaktens planering med den politiska planeringen?

Med tanke på stundande förändring av anställningsavtalen undrar jag just hur väl dagens hysteri verkligen är så meningsfull. Försvarsministern satte ner foten och lämnade propositionen som vi populärt kallar Försvarsbeslut 2009. Vi skall ha stående anställda förband och reservister i form av avtalspersonal/kontraktsanställda och hemvärn/Nationella skyddsstyrkor. Jag som Försvarsmaktsanställd har levt i tron att andemeningen var att vi inte skulle ha en särskild utlandsstyrka utan man skulle skicka samövade förband.

Allan Widman var fördömligt klar när han argumenterade för att försvarsmakten var för snabb att anställa soldater på heltid. Allan verkade mena att försvarsmakten skulle få svårt att ge de anställda soldaterna meningsfulla uppgifter. När jag försökte klämma lite ytterligare på pulsen fick jag inget svar. Jag kan inte tolka det annat än att de stående förbanden skall vara snabbt gripbara i Sverige och hastigt uppkomna oroshärdar i omvärlden. Rotationsförbanden såsom KS och FS skall tydligen bemannas av kontraktsanställda.

Jag har tidigare problematiserat över ekonomin och huruvida de kontraktsanställda och hemvärnsmännen kan ges vettiga utbildningar och övningar. Är det förband ur denna grupp som skall åka till Afghanistan kan inte jag se annat än att vi måste fortsätta med våra utbildningar på Livgardet. Vilka befäl skall leda dessa förband?

Veckans snackis är ju ”omregleringen” av anställningsavtalen för att vi skall ha ”personalrader” i insatsförbanden som ”kräver” ett obligatorium att tjänstgöra i utlandet, jag berörde den absurda argumentationen i mitt förra inlägg. Men låt oss återgå till frågan om vilka som skall leda dessa rotationsförband?

Skall vi ha reservofficerare som skall återgå i tjänst för att leda dessa förband? Hur gör vi med dessa för att dom skall vara fäiga att leda trupp skarpt? Skall vi ändå ha yrkesofficerare som skall leda rotationsförbanden, hur går det då med ansatsen att en prodorganisation skall utgöras av bibliotekarier, sjuksköterskor, receptionister, m.m.? I prodorganisationen kommer vi då att få en pool av officerare som väntar på nästa omgång att åka ut med men prodorganisationen skulle bestå av anställda som inte har ett obligatorium att tjänstgöra utomlands.

Har försvarsmaktsledningen känt av vad den politiska ledningen egentligen vill? Försvarsmakten har fått smäll på fingrarna för omorganiseringen av Stril, Försvarsmakten har fått ta tillbaka planerna på avveckling av Ärna, Statskontoret kommer med svidande kritik av införandet av Prio.

Frågorna är många men svaren är få, i minst sju år har vi anställda frågat efter en del svar men tystnaden är talande. Att man sedan ifrån HKV ”marknadsför” detta med orden: ”Om medarbetaren svarar ’ja’ så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands.” är bara förvirrande när man samtidigt skriver: ”Genom att svara ’nej’ går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.” Om jag är ironisk så skulle jag också påstå att det är en möjlighet med ett obligatorium samtidigt som det inte går att ha en möjlighet att söka arbete om man inte vill att det skall vara obligatoriskt.

Till textförfattaren av ”Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands” Hur djäkla dum tror du att vi anställda är? Har vi som anställdes innan 2004 redan nu inte en möjlighet att få tjänstgöra utomlands? Har vi som anställdes innan 2004 inte nu en möjlighet att söka internationella tjänster?

Återigen visar Försvarsmaktens ledning att som arbetsgivare är man totalt inkompetent ur ett anställningsperspektiv.

J.K Nilsson

Utlandstjänst, Internationella insatser eller Missioner

Nu har ryktet jag tidigare skrev om materialiserats. V38 skall vi anställda fatta beslut om nytt anställningsavtal. Vi som inte tycker att dagens ”obligatorium” är en bra idé kommer att få slåss om Prodtjänster i enlighet med Cynisks ”Prod för lång och trogen tjänst?”, finns inte plats så tack och Good Bye. Chefsingenjören och Wiseman har tidigare också skrivit om detta.

Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.

Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.

Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?

En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.

Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?

Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.

Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:



Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.

En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.

J.K Nilsson