Försvarsmaktens datorbaserade stödsystem

Innan jul råkade jag ut för ett mindre dråpligt missöde. Bakgrunden till det är att jag i ett svagt, förvirrat ögonblick efter jag muckade lät mig värvas till en mer obskyr frivilligförsvarsorganisation. För något år sedan sades mitt avtal upp av kompanichefen och jag anmodades lämna tillbaka de prylar som jag hade hämtat ut. Naturligtvis kände jag inte för att sätta mig i bilen för att åka till den utbildningsgrupp jag tillhörde så jag ringde till förrådet på den orten för att reda ut begreppet. Inga problem sade förrådsmannen, vi fixar en godsöverföring dit du jobbar nu. Ett år senare kommer ett argt brev där jag å det snaraste anmodades lämna tillbaka utrustningen annars skulle jag bli tvungen att betala för det som står på den lista vad serviceförråd i Sverige har lämnat ut åt mig.

Vad var felet här? Jo handläggaren vid utbildningsgruppen hade sitt utdrag ifrån och där stod jag tydligen som totalförsvarspliktig med krigsplacering i ett förband och att mitt B-avtal med Hemvärnet var avslutad. I ett annat system, förmodligen pärmbunden (hoppas jag så att det inte är ett ytterligare datasystem som hanteras), kontrollerade man mitt personalkort om det har återmatats ett OK ifrån FMLOG att jag återlämnat min lånade materiel. FMLOG har ju naturligtvis sagt att min lista på lån inte är tömd.

Om jag skall få någonting gjort i mitt arbete får jag först ett utfall i ett system, en pryl måste repareras eller kontrolleras. Sitter grejen på en överordnad enhet kan man i många fall inte enligt systemet tillåtas göra kontrollen eller reparationen med grejen kvar på enheten fast enheten inte kommer att användas under tiden som tillsynen eller reparationen pågår och samma grej skall monteras tillbaka. Jag måste alltså sitta och bereda en urmontering och inmontering för att kunna återrapportera mitt egentliga arbete. Nog för att man skall dokumentera åtgärder för att det skall finnas en spårbarhet men det blir löjligt när man mellan byte av en specifik individ måste dokumentera att individen skall ur och inmonteras för att kunna göra en annan åtgärd. Gör man beordrad åtgärd måste in och urmontering göras, lyckas man inte förstå det har man fel arbetsuppgift, alltså avrapportering av ett ifrån systemet beordrat jobb borde generera det andra arbetet ”Automagiskt”.

Nåväl det var det systemet det, när jag gör någon form av arbete kan det komma att kasseras vissa detaljer så jag måste sätta i nya. Först tittar jag ett system för att se om vi har i vårat förråd, om det inte finns där finns det överhuvudtaget på förbandet? Finns inte detaljen utlämnad ifrån lagret måste jag skriva en blankett med bläckpenna och lämna till lagret så att dom kan lämna ut detaljen och bokföra i ett system eller arbeta i ett annat system för att beställa den ifrån ett annat lager. Nu är jag uppe i minst tre olika system med databaser för att kunna göra ett arbete. Om underhållsföreskriften är otydlig eller vi saknar en viss kemisk produkt får jag nyttja ytterligare ett system med ännu en databas för att ta reda om det skiljer i hur produkten förpackas, vi kanske har produkten på literflaska istället för halvliterflaska som föreskriften säger.

När jag äntligen fått ihop det administrativa och det jag behöver för att kunna göra mitt egentliga arbete så har det renderat övertid, alltså anfaller jag Palasso ER.

I min karriär råkar jag alltså ut för applikationer och databaser med varierande grad av förfining. Någon kan bara hantera versaler, någon tillåter ett begränsat antal tecken, m.m. Dessutom är dessa applikationer programmerade i språk som är näst intill lika utdöda som Latin eller ålderdomlig Grekiska. Skall försvarsmaktens nätverk kunna dra nytta av dessa stödsystem i utlandet eller när nätverken skall moderniseras så kommer det att krävas ansträngningar utöver det vanliga för att få det att fungera. Vi måste alltså röra oss framåt och ersätta denna uppsjö av ineffektivitet.

Är Prio då den rätta lösningen? Kanske, det beror på vad vi vill, vi har fungerande lösningar i försvarsmakten som är arbetsintensiva och fungerar i ett nationellt perspektiv men som är föråldrade och kommer att bli dyrare och dyrare för varje år att underhålla. En övergång kommer att vara arbetsintensiv för att de olika databaserna ser helt olika ut och har olika funktionalitet. Det första som måste göras är att likrikta dessa databaser så att de passar i Prio eller vilket system man än väljer. Försvarsmakten vill också minska på den administrativa personalen, vilket vi har sett i och med införandet av Palasso ER och FIA. Alltså kan vi förutse att behållandet av de befintliga systemen inte är ett alternativ.

Vi vet inte vad som är upp och ned på en skokartong, är några snart bevingade ord ifrån Försvarsmaktens infochef. Enligt infochefen så skulle det spegla frustrationen som infoavdelningen känner inför det faktum att de inte alltid har hela, klara bilden tydligt för sig vad som händer i Afghanistan. Även i ekonomihänseende har man haft denna frustration och detta har också anmärkts av Riksrevisionen/Riksrevisionsverket. Vad jag vet har man i försvarsmakten valt uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Det här innebär att man tilldelar underlydande uppdrag och resurser för uppdragets lösande. Vi ser genast att det här innebär att högre chef inte kommer att veta i detalj hur uppdraget löses eller i realtid hur lösandet fortskrider. Ett stödsystem skall i uppdragstaktiken utgöra ett stöd för lägre chef att lösa sina uppgifter. Lägre chef skall inte behöva vara redovisande inför högre chef exakt vad som händer och lägre chef/Soldat skall inte behöva vara sekreterare för att sköta det administrativa fotavtrycket som verksamheten lämnar. Redan nu är vissa arbetstagare sekreterare i högre utsträckning än officerare i tjänst som de anställdes i. Införande av PRIO späder på den utvecklingen.

I de organisationer som SAP har införts i så verkar man konstant ha beräknat kostnaderna till att vara mycket lägre än vad dom är. I ett så komplext system som försvarsmakten med den mängd databaser och det arbete som vanliga arbetare skall kunna utföra så kommer det att bli en stor mängd arbete som skall utföras bara för att komma in i det nya. Då kan vi inte ha organisationsförändringar i parti och minut, vi kan inte ha ansvarsförändringar så ofta vi har nu. Skall vi effektivisera så måste vi förändra organisationen men frågan är hur effektivitet mäts, är det i pang för pengar eller nöjer man sig med en ettöressmäll så billigt som möjligt. Frågan är inte på stödsystemsnivå utan på försvarsmaktsnivå. Vill inte politikerna ha ett försvar som är bra utan ett försvar med största möjliga kontroll så är ju frågan biff.

PRIO – minsta möjliga försvar till högsta möjliga kostnad. Professionella yrkesmän gör sådant de inte är anställda att göra. Ingår sekreterarprov i uttagningen till framtidens försvarsmaktsanställda?

Uppdateraing: Läs gärna Wiseman och Chefsingenjören i likartade blogginlägg. Morgonsur har också skrivit ett inlägg. Steg 2 närmar sig, uppgivenheten verkar stor. Då får jag lägga Cynisk på Bloggen Cynismer till listan som skrivit om Prio.

J.K Nilsson

Ett försök till att visa att många människor är kapabla att göra illa varandra. Uppdaterad 20/3 -10 och 28/1 -11

Jag tackar Sumatra för inspirationen att släppa denna text som jag under en par år filat på. Jag vill väldigt gärna ha kommentarer så jag kan förbättra texten, den skall användas i ett arbete senare. Enjoy.

Philip Zimardos välkända fängelseexperiment (1971) och Stanly Milgrams lydnadsexperiment (1963 - 1974) visar att människor kan ha en inneboende förmåga att utöva makt över andra människor och en förmåga att utöva våld, till och med. dödligt våld, mot andra människor. Dessa förmågor innebär i förlängningen innebär att människors våldsutövande gentemot varandra eskalerar och det förklarar hur människor kan utöva storskaligt våld såsom så sker i krigssituationer.

Zimardos fängelseexperiment



Försökspersonerna i fängelseexperiment valdes ut för att dessa uppvisade ett ”normalt” psykologisk sinne. Försöket genomfördes i en byggnad avsedd att likna ett fängelse och försöket skulle genomföras under två veckors tid. De utvalda deltagarna delades, slumpmässigt, in i två grupper där ena gruppen spelade fångar med vita numrerade nattskjortor och fåniga hattar, den andra gruppen spelade således fångvaktare och var iklädda uniformer och var utrustade med spegelglasögon. Försökspersonerna lade sina egennamn åt sidan. De som spelade fångvaktare gavs intrycket att försöket skulle syfta till att studera fångars psykiska reaktioner på fängelseliv.

Fångvaktarna gavs minimala instruktioner för hur de skulle uppträda gentemot fångarna för att upprätthålla ordningen i fängelset och för att experimentet skall kunna fortlöpa effektivt. Uppdraget var: ”[M]aintain the resonable degree of order within the prison to necessary for its effective functioning” Vidare införståddes fångvaktarna i att fångarna kunde uppträda överraskande såsom att flyktförsök kunde förekomma, vilket var något som fångvaktarna skulle förebygga och förhindra. Den explicita instruktionen var att fysiskt våld inte fick förekomma.

Försöket fick dock avbrytas efter sex dagar då fångvaktarna brutaliserats och utsatte ”fångarna” för allehanda sadistiska bestraffningar, detta utvecklades gradvis under den korta tiden, bestraffningarna bestod i bl.a. tvånget att skura toaletter med bara händer och förnekades nattliga toalettbesök, vilket medförde att fångarna fick uträtta sina behov i de fiktiva cellerna. Fångarna å sin sida började uppvisa undergivenhet och rädsla, ett fåtal utvecklade svåra psykiska symptom. Detta förklarar Zimbardo med att deltagarna har avindividualiserat både sig själva och de andra, i en grupp leder detta då till att individen gömmer sig bakom sin individualitet och upplever sig fråntas i och med detta ansvar för sina handlingar. Dessutom anser Zimbardo att avindividualiseringen leder till att individens förmåga att hantera sin aggressivitet minskar.

Milgrams lydnadsexperiment


Milgrams lydnadsexperiment genomfördes som en serie experiment med en försöksperson som trodde sig sköta en utrustning som gav en elev en stöt när eleven gett fel svar efter en inlärningssituation. Försöket var upplagt så att en lärare (försökspersonen) lurades att tro att denne var del i ett inlärningsexperiment, läraren fick känna att utrustningen kunde ge stötar (enligt testledaren ofarliga men smärtsamma) när en knapp på utrustningen trycktes in. Utrustningen var så beskaffad att den gav sken av att en rad knappar kunde ge stötar med ökad spänning vartefter knapparna trycktes in.



Försöket skulle undersöka huruvida bestraffning har en gynnsam effekt i en inlärningssituation, eleven skulle skärpa sig vartefter det gjorde ondare och ondare att svara fel så att man vid en viss punkt aldrig svarade fel. Eleven satt i första försöket avskild ifrån läraren som gav el-stötarna dock ej ansluten till utrustningen. När läraren gav en stöt så spelades stön, smärt- och ångestljud ifrån en människa upp ifrån en bandspelare. Försöket leddes/övervakades av en professor som instruerade läraren att ge stötar när läraren fick samvetskval över att tillfoga en annan människa smärta, läraren fick nämligen omedelbar återkoppling i form av ljud när en knapp trycktes in. Professorn hade följande fyra uppmaningar att fortsätta:
1. Please go on/please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on.

Om försökspersonen ville avbryta experimentet efter dessa fyra uppmaningar så avslutades experimentet, annars fortsatte det fram till att högsta spänningsnivån (dödlig spänning enligt knapptablån) nåddes och inget ljud längre hördes ifrån elevrummet. Försöken upprepades med ökande känsla av närhet mellan läraren och eleven för att i fjärde försöket krävas en fysisk kontakt mellan personerna då ”läraren” skulle vara tvungen att pressa ner ”elevens” hand mot en metallplatta för att eleven skulle kunna uppleva bestraffningen.

I det femte försöket testades huruvida ett hjärtproblem hos eleven skulle påverka ”lärarens beredvillighet att ge elstöt. Resultatet skiljde sig inte nämnvärt ifrån det första försöket. Fastän eleven uttryckte oro för sitt liv fortsatte 26 försökspersoner av 40 att ge elstötar ända till slutet av tablån. Noterbart är att vid frånvaro av försöksledare, försöket leddes via telefon, så gav läraren stötar med lägre spänning än vad försöksledaren hade instruerat vid försökets början. Intressant är också att när läraren själv får välja spänningsnivå så väljs en låg spänningsnivå.

I slutet av försöksserien undersöktes huruvida grupptryck kunde ha någon effekt på hur långt ”läraren” kunde tänkas gå. I ett försök så hoppade gruppen avsiktligt av innan eleven kunde komma till skada och då hoppade också läraren av försöket. När gruppen avsiktligt fortsatte till slutet och läraren inte var ansvarig att ge eleven stötar så fortsatte 92,5% av försökspersonerna att delta i experimentet som ger sken av att ta livet eller göra eleven medvetslös.

Millgrams försök återupprepades i BBC-dokumentären ”How Violent are you?” , som sändes i svensk television under 2009, avbröt 3 personer av 12

Kritiker har emellertid menat att det kunnat finnas en tvekan hos försökspersonerna om spänningsstötarna verkligen varit på riktigt fastän de i efterföljande intervju säger sig vara säkra på att de plågat offret. Charles L. Sheridan och Richard D. King jr. genomförde Milgrams tredje experiment men man ersatte det mänskliga offret med en ”fluffig, liten söt hundvalp”. Hundvalpen utsattes för riktiga spänningsstötar och svarade som förväntat med skall, ylningar och fysisk röra sig för att försöka undkomma smärtan. Resultatet visade ingen statistisk signifikant skillnad mellan Milgrams experiment och detta.

Jag har i detta inlägg försökt att visa att människor har en "inneboende" förmåga att skada varandra. Med dessa ord vill jag skicka önskan att kollegor och politiker förstår vilken makt auktoriteter har och vilken makt omgivningen har för att skapa ett oönskat beteende. Om jag får påminna om tidigare inlägg Värdegrund, värdegrundstime-out och värdegrundsfritt område? hur vissa officerare i det närmaste kände sig missförstådda och omyndigförklarade. Här kan vi skönja förklaringen till den gruppens reaktioner på påbudet om att förändra utbildningsmetodiken.

J.K Nilsson

Uppdatering: Fransk Tv har nyligen också replikerat detta experiment och gjort show av det. Man har enligt SvD spetsat till det och gjort en variant av Milgrams försök med grupptryck genom att låta försökspersonerna agera inför en upphetsad publik. Mycket intressant.

Uppdatering 110128: SVTs program "Skavlan" har en intervju med Philip Zimb ardo. 35 minuter in i inslaget. Rekomenderas.

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 3, Absurditeter

Efter diskussion hos Wiseman här, här och här. Finner jag det befogat att snabbt göra en tillbakablick över försvarsbudgetens urholkning för att väcka tankarna på vad som egentligen kostar.
Till den första absurditeten räknar jag att försvarsmakten är skyldig att hantera moms, Försvarsmakten betalar alltså moms på allt mellan toalettpapper och stridsflygplan. I den andra absurditeten räknar jag det jag skrev om förra gången: ”Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2”, Försvarsmaktens hyresinbetalningar, för att täcka Fortverkets kapitalkostnader betalar Försvarsmakten för mycket i förhållande till de lokaler Försvarsmakten hyr. Den tredje absurditeten är Försvarsmaktens skyldighet att betala Tull, Av förra årets miljardöverskott går 500 miljoner till att betala av den nästan decenniegamla tullskuld som fastställdes av EU-domstolen.
I backspegeln återfinns Henrik Landerholms avvikande mening i: ”Finansutskottets betänkande1998/99:FiU1”:
Försvarsmakten har för försvarsutskottet redovisat en brist om 7,1 miljarder kronor under perioden 1999–2001 som följd av denna denna s.k. budgettekniska omläggning. Regeringen uttrycker i budgetpropositionen inte någon uppfattning om vilka effekter den fulla tillämpningen av anslagsförordningen kan medföra. Regeringen avser att vänta till år 2002 för att då utvärdera effekterna. Det är enligt vår mening oacceptabelt att ”sjösätta” ett nytt avräkningssystem år 1996 och först sex år senare utvärdera dess konsekvenser.

Är det någon som räds göra en överslagsräkning på vad som återstår av försvarsanslaget? Jag är hygglig nog att räkna bort vad de anställda får betala i skatt och sociala avgfter.

I jämförelse med våra Nordiska grannar, hur räknas deras utgifter för Försvarsmakten?

J.K Nilsson

Tack för korrekturläsningen Cynisk.

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2

Jag har lovat ett till litet inlägg i ämnet så här kommer det.

Jag tänker börja med att sammanfatta vad Wiseman skrivit i ämnet i Wiseman's Wisdoms: Försvarets ekonomi förklarad - Effektförlust 2,

Försvarsmakten budgeterade för en hyreskostnad på 2.4miljarder kronor under 2009, att jämföras med år 1999 2.1 miljarder i 2009 års pengavärde trots att vi avvecklat 75 % av fredsförbandsmassan och gud/Fortverket vet hur mycket av krigsförbandens mark och anläggningar som avvecklats.

Detta kan delvis förklaras av att Fortverket tar kapitalkostnader genom att låna upp för att kunna utveckla fastighetsbeståndet för försvarsmakten. Om vi tittar på en JAS-anpassad flottilj så har först och främst krav på hangarer, plattor, sikt ifrån flygledartorn, m.m. En platta för att bedriva flygtjänst ifrån kostar 30 miljoner, genom att den tekniska tjänsten kring flygplanet skiljer sig ifrån Viggen så måste plattan byggas om för att möta dessa tekniska och miljömässiga krav. En JAS-anpassad hangar kostar ungefär 70 miljoner kronor. Vi är redan uppe i 100 miljoner för att bekosta ett kompanis möjligheter att bedriva teknisk tjänst för JAS 39. Vi har avvecklat 3 sådana enheter på F10 och F4. Alltså 300 miljoner i kapitalkostnader, vi har andra anpassningskostnader vid de båda flottiljerna i form av nya byggnader som också skall bekostas. Tittar vi på I5 så byggdes där norra europas modernaste motorområde med spolplattor, garage, verkstad, m.m. Innan området i sin helhet skulle invigas kom försvarsbeslut 2004. Flytt av staket, ombyggnad av lektionssalar och garage och lite annat bekostades på Fyrvalla (Arméns tekniska skola, Militärhögskolan och FHS) i Östersund. Extra kapacitet att leverera el till F4 beställdes till JAS-anpassningen. Vem betalar för kostnaderna i Östersunds garnison. Betalade Vasallen för allt detta? För att överta försvarsmaktens överblivna fastighetsbestånd efter försvarsbeslut 2004 betalade Vasallen 185 miljoner kronor. Hur stora har Fortverkets kapitalkostnader varit i dessa orter som berördes av försvarsbeslutet?

Dessutom har Fortverket avkastningskrav ifrån staten, år 2004 uppgick detta till 319 miljoner kronor. År 2009 betalade Fortverket tillbaka 98 miljoner till Försvarsmakten då man tydligen kunnat spara pengar i egen organisation, en skillnad på 4.7 % mot försvarsmaktens budget. Det här är något som försvarsmakten inte får behålla utan det går tillbaka till staten tillsammans med Fortverkets avkastningskrav, men det redovisas som en del av försvarsmaktens överskott.

Nåväl det här var hyrorna.

Den andra delen i andra akten handlar om hur försvarsmaktens budget är uppbyggd. Till och börja med så kan man grovt sett indela budgeten i två delar, verksamhetsbudget och materielbudget. I Materielbudgeten återfinns anskaffning, vidmakthållande och avveckling av materiell. Här återfinns en del budgettekniska fallgropar, hur skall man hantera införande av materiel? Är det anskaffning och vidmakthållande eller är det avveckling? Om man budgeterar och planerar för att avveckla en viss materiell och ser att det inte går att leverera ersättare är det svårt att stoppa avvecklingen och det är hart när omöjligt att ändra budgeten ifrån avveckling till vidmakthållande. Vi har inte råd att vidmakthålla materielen mer än till förrådsställning och detta går ut över annan materiel som skall vidmakthållas och vi får ett överskott i avvecklingsbudgeten, först efter regeringsbeslut kan försvarsmakten omfördela mellan avvecklingsbudget och vidmakthållande. År 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 360 miljoner i anskaffning av regeringen.

I verksamhetsbudgeten återfinns budgeten för internationella insatser. En budgetpost som regeringen Reinfeldt gjort stort nummer av att utöka i förhållande till Regeringen Persson. Men nu blev det så illa att försvarsmakten ålades ett anslagssparande på 500 miljoner av regeringen Reinfeldt i den här budgetposten.

I det fördjupade budgetunderlaget till 2009 anger försvarsmakten att erfarenhetsmässigt har kostnadsökningarna i försvarssektorn varit 3 – 4 % högre än vad kompensationsfaktorn i försvarsbudgeten ger, ca 400 miljoner kronor om år. Försvarsmakten har alltså en osäkerhet på upp till 400 miljoner om år i materielbudgeten. Hur skall Försvarsmakten kunna planera för att möta denna osäkerhet?

Under 2009 har alltså Försvarsmakten haft ett beordrat anslagssparande på 860 miljoner kronor, haft en osäkerhet på upp till 400 miljoner. Insatsen i Adenviken hade man tagit höjd för i budgeten och inte lyckats spendera allt, Kosovoinsatsen blev likaledes billigare. I fredsförbandsverksamheten har man sparat 1 miljard varav 800 miljoner är påstått sparande till senare år. Hur jag än läser budgetproposition eller budgetunderlag så finner jag inte ett ord om sparande för att föra över till nästkommande år, kanske någon läsare kan visa mig. Hur som haver så verkar det vara överenskommet med försvarsdepartementet eftersom dom medger överflyttning av budgetmedel mellan år. 200 miljoner i överskott på en budget som är nästan 40 miljarder kan verka som om det inte är något att bråka om men det innebär att man skulle ha kunnat häva anställningsstoppet som rådet i Försvarsmakten för att lätta på arbetsbördan hos de anställda som har verksamhet att genomföra, nästa år spänner vi bågen ytterligare och helst skulle vi ha anställt för tre år sedan för att haft rutinerade medarbetare till kommande år.

Erik Lagersten på ”Försvarsmakten kommenterar” nyanserade bilden jag fick när jag läste DIs nyhet om 2,4 miljarders överskottet.

J.K Nilsson