Ilvilja eller dumhet?

“Never attribute to malice what can be explained by stupidity” är ett uttryck som I bland används för att gjuta olja på vågor. Vi skall inte anta att någon vill något oss illa om denne är mindre mentalt begåvad. Vi har den här julhelgen stiftat bekantskap med Thor Liberty, ett fartyg som gått ifrån Tyskland till Finland med andemening att det skulle fortsätta till Kina och Sydkorea. Detta fartyg har mottagit finsk hjälp efter en storm och vid en inspektion så har det uppdagats felaktigheter i såväl godsdeklaration som stuvning. Chefsingenjören har tillägnat denna händelse blogginlägget: ”Skuggkrig”, Klart skepp skriver om: ”Patriotrobotarna i Finland på väg till Kina?”, Skipper skriver om: ”Mystiskt fartyg med mystiska robotar i Östersjön”.

De nyss nämnda inläggen har olika ansatser men gemensamt är att de inte bottnar i den verkliga händelsekedjan. Jag försöker nu att anlägga en förklaring till vad som hänt.

Som bekant har den finska tullen, enligt medieuppgifter, funnit 150 ton sprängmedel/explosivämne packade i säckar lagda på pallar fast, fortfarande enligt medieuppgift, skall dessa förvaras i ”Container”. Man har hittat 250 kg explosivämne i ”trasiga förpackningar”. Det mest graverade är att man funnit luftvärnsrobotar deklarerade som ”fyrverkerier”.

Försök till smuggling eller skumraskaffärer? Jag påstår att det är dumheter som ligger bakom. Rätt tidigt fick vi via media veta att den tyska tullen godkänt exporthandlingarna av robotarna men det säger inget om hur dessa deklarerats som det farliga godset de är. IMDG-koden är den samling regler om hur farligt gods skall märkas, packas, separeras, stuvas, transporteras och deklareras. Det här är krav som i princip gäller för hela världen. Skulle jag smuggla dessa varor på ett fartyg så skulle jag till och börja med inte märka godset med därför avsedda etiketter. Jag antar att explosivämnena i säckar var märkta för farligt godstransport på väg/järnväg enligt ADR/RID-regler så därför blev det rätt så uppenbart att de var felpackade och felstuvade. Därefter riktades uppmärksamheten mot de mycket stora förpackningarna ”Fyrverkerier”, förmodligen för att man slarvat med antingen godsdeklarationen där man skall ange bruttovikt på det farliga godset samt nettovikt explosivämne eller stuvningsintyget där man skall ange hur lasten skall packas.

Jag kan förstå att man vill dölja försvarsmateriell det ger problem i angörande hamnar, man vill inte utsätta sig för oönskade risker genom att andra får kännedom om lasten, etc. Det är inga ursäkter att slarva, men vill man frakta så billigt som möjligt så får man leva med dessa slarvpellar. Till och börja med så har man i Tyskland gjort fel när man packat och stuvat materiellen. I alla fall Patriotrobotarna måste ha packats av tyska myndigheter och då kan man ha gjort fel där, alternativt så har rederiet/besättningen märkt om emballagen ifrån UN-nummer för raketer till UN-nummer för fyrverkerier och bytt etiketter. Då stämmer inte godsdeklarationen längre och då upptäcks det rätt så fort.

Jag anser att man rätt och slätt ”tagit en rövare” för att vara lat/billig och hoppas på att inte bli upptäckt. Helhetsbilden av godshanteringen gör att jag har svårt att se att det skulle vara annat.

J.K Nilsson

Captain Obvious speaking

Jag tycker det är rätt så trist just nu. Det finns så uppenbara självmål ifrån Fö och FML att det inte är någon sport längre att försöka resonera om det, det känns som man skulle idiotförklara er läsare.

Fö säger att personalförsörjningen har lyckats

GMU omgång 1, 2010-03-31, hade 6 600 sökande till 817 platser, så långt allt väl om vi talar om ansökningar till ett väletablerat, välrenommerat företag.

GMU omgång 2, 2011-02-07 hade 3 068 sökande till 401 platser också det hyffsat bra enligt ovanstående resonemang.

GMU omgång 3-4, 2011-04-10 hade 12 467 sökande till 500 platser. Kommentar överflödigt.

Men…

GMU omgång ett hade ett överintag så 838 soldater antogs för att börja sin GMU enligt www.forsvarsmakten.se. Av dessa finns 680 stycken kvar i systemet. Avhoppen under GMU och efter provanställning är skrämmande läsning.

GMU omgång två hade ett underintag. På 401 platser nominerades 409 stycken intresserade men bara 381 stycken blev slutligt antagna. Inga siffror på avhopp har jag tillgängligt än så länge

GMU omgång 3-4 lyckades anta 484 personer till 500 platser ur ett underlag på 12 467 sökande.

Var inte tanken att vi med övergången till frivillighet skulle uppnå hög förbandsuppfyllnad med hög kvalitét? Värnplikten var så usel att soldater inte i hög utsträckning sökte anställning i utlandsstyrkan och var användbara där. Behöver jag verkligen utveckla resonemanget ytterligera?

Då övergår vi till ekonomihörnan.

Året 2008 kom Fö och FML överens om att under åren 2008 och 2009 spara 800 miljoner kronor för att föra över till verksamhetsår2010 och 2011. Läs Lagersten. I den tredje kvartalsrapporten för år 2011 anges att det prognostiserade utnyttjande av anslagskrediten landar på 225 miljoner kronor för år 2011. Behöver jag diskutera och analysera detta faktum som grund för nästa års verksamhet?

Läs gärna den nyss nämnda kvartalsrapporten men inte innan läggdags. Den är en riktig rysare.

J.K Nilsson

Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt?

Jag tog mig tiden att närvara vid Folk och försvars seminarium: Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt? vid Luleå Tekniska Universitet.

Seminariet inleddes med en presentation av Folk och Försvar, landshövdingen presenterade Norrbotten och dess betydelse för Europas ekonomi. Därefter följdes en kort introduktion av ämnet av Professor Sverker Jager, en intressant början på dagen. Första föreläsare var Malin Mobjörk. Malin kom hade en intressant redovisning om en eventuell koppling mellan resursknapphet och konflikt. Hon presenterade snabbt två studier, den första Warming increases the risk of civil war in Africa etablerar en kausalitet mellan klimatförändring och konflikt i Afrika. Den andra studien: Climate not to blame for African civil wars finner ingen sådan kausalitet. Det här ett exempel på svårigheten att studera fenomenet, beroende på vilket perspektiv vi väljer så kan vi få olika svar.

Mobjörk skiljer på stater respektive individers säkerhet, det är en logisk skillnad, ett jordskred under ett ihållande regn är knappast ett hot mot en robust stat men det kan vara katastrofalt för de som drabbas. Vidare pekar Malin på att knapphet om resurser och klimatförändringar har större sannolikhet att leda till konflikt eller minskad säkerhet om dessa sker plötsligt eller om de är ett resultat av en utdragen process. Vi fick se att man kunnat se att knapphet snarare leder till samarbete mellan stater istället för konflikt. Det var tydligen dubbelt så vanligt att man löste fördelningen fredligt i stället för med konflikt. Inom en stat så verkar knapphet hellre leda till konflikt än samarbete. Mobjörk talar om stabilitet, robusthet, anpassningsbarhet som nycklar för att staten skall kunna fungera under den påfrestning som en klimatförändring kan innebära.

Jag tycker mig kunna se att vi skulle kunna använda Ellinor Ostrom för att förklara det Malin Mobjörk beskriver. I boken ”Governing the Commons” eller ” Allmänningen som samhällsinstitution” på svenska beskriver Ostrom hur förvaltning av knappa resurser skall ske för att det i vart fall skall vara uthålligt.

Som nummer två på estraden trädde Försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom, matsedeln för konferensen hade ändrats. Annickas framträdande lämnade en ambivalent känsla efter sig. Å ena sidan beskrev hon vår närmaste omvärld med tyngdpunkt på Östersjön men också en beskrivning av Barentsregionen. Den här framställningen skedde med det synsätt som hon förvärvat under sin tidigare yrkesutövning och hon lät påståenden och antydningar hänga i luften. Å andra sidan lät hon påskina att förändringarna i vårt försvar var nödvändiga för att möta de nya hoten. Det gamla värnpliktsförsvaret var värdelöst, det skulle ta tre år att få mobiliserade förband funktionsdugliga och det går ju inte nu när ett krig kan vara över på två dagar. Vi har också försäkrat oss om hjälp ifrån EU-medlemmar genom Lissabonfördraget. Annicka är alltså ett eko ifrån Finansd… Förlåt Försvarsdepartementet skall det vara. Avslutningen plattade till en annars strålande säkerhetspolitisk redogörelse, jag förstår varför hon lät sina påståenden och antydningar hänga l luften. Som exempel på politiker passade Annicka i seminariet men som någon slags försvarspolitisk sakkunnig lämnade hon mycket att önska. Tyvärr Folk och Försvar men det blev inte bra.

Nummer tre att föreläsa var Staffan Riben, en mycket intressant timme. Mycket information om den globala energianvändningen och problemen som är förknippande med denna. Den ökade efterfrågan på lätthanterlig, billig energi med hög energidensitet kommer att leda till att vi missar IPCC.s föreslagna hanterbara mål om 2 graders global temperaturhöjning. Skulle den, ifrån IEA, prognosticerade energianvändningen infalla så menar man att den globala temperaturhöjningen skjuter igenom 2 graders målet. Vårt problem är inte Peak Oil eller Peak Coal, vårt problem är AGW – den människoskapade globala uppvärmningen. För att lösa detta problem menar Riben att vi måste internalisera de externa kostnaderna för karbonemissionerna. Så länge det är billigt att tanka bilen så kommer vi att göra det. Nu var AGW inte de enda utmaningarna med vårat beroende av fossilt bränsle. Vi har att tänka på leveranssäkerhet, en stor del av oljeexporten ifrån Mellanöstern passerar genom tre trånga sund/choke points. Vi har Mellanöstern och Nordafrika som stora olje och gasexportörer men med interna oroligheter som kan störa leveranserna, Saudi Arabien är ett land som än så länge räknas som stabilt, de härskande har råd att köpa folkets relativa lugn. Som statlig aktör på den internationella arenan har vi en intressant situation som motvikt till Iran, Iran som dessutom lite lojt försöker få världen att tro att de utvecklar kärnvapen.

Kristofer Bergh ifrån SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, inledde den sista timmen för detta seminarium eminent. Bergh inledde med att tala om moderna/samtida konflikter, dess bakomliggande orsaker och förklaringsmodeller. Mitthögskolans kurs ”Inbördeskrig och internationell säkerhet” med Jan Ångström som gavs i början på detta sekel var helt spot on. Det Kristofer föreläste om låg mitt i den tidigare kursen. Ett mycket fint kvitto på att det jag tidigare läst fortfarande är giltigt.

Kristofer redovisade de politiska implikationerna för ett avsmältande Arktis. Dock är det än så länge inte så dramatiskt Territorialvattengräns och exklusiva ekonomiska zoner gäller i Arktis också, dock finns det lite oenighet i var kontinentalsocklar slutar i havet. Det som förvånade mig att de hittills mest uttalade konflikterna finns mellan Danmark och Kanada samt mellan USA och Kanada. Ett utförligare resonemang om havsrätten hittar ni hos Skipper. Bergh förde också ett litet resonemang om ”nödvändigheten” att området militariserades men hänvisade till att det inte nödvändigtvis är något negativt. Bergh menar att det är en förhållandevis liten militarisering. Han menar att överenskommelsen om ”Search and Rescue” inom ramen för ”Arktiska rådet” i sig är en militarisering då det oftast är militära enheter som sköter Search and Rescue. Vidare menade Bergh att avsmältningen i sig frigör mer utrymmen hos respektive stat och då måste staterna utöka sin militära närvaro för att upprätthålla det statliga ansvaret att kontrollera sitt territorie. Jag skulle vilja testa SIPRIS slutsatser när de blir klara mot When Are Arms Races Dangerous? av Charles Glaser.

En mycket lyckad dag i stort, trevligt att tala personligt med Lars Ekeman. Mycket kul att känna stämningen på LTU och träffa en annan profil där.

Uppdaterat dagen efter publicering, LTU är förkorting av Luleå Tekniska Universitet, inte Luleå Tekniska Högskola.

J.K Nilsson

Professionalism?

Jag hade mina funderingar och uppfattningar klara när jag kommenterade ”Parabellums” inlägg: Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv. Men nu fick jag Sveriges radios rapportering ifrån Ekot av en kamrat och funderingarna tog ytterligare några vändningar.

Sveriges Radio sätter vinklingen att det är stödsystemet PRIO tillsammans med HR-transformationen som är grunden till de olycksaliga händelserna. Man menar att Plutonchefens relativa frånvaro har en negativ inverkan på utvecklingen i plutonerna. Men å andra sidan måste jag ställa mig frågan var är den ställföreträdande plutonchefen. Läs mitt resonemang i inlägget ”Ledningsredundans?”. Den ställföreträdande plutonchefen skall genomföra det som plutonchefen planerar och beslutar. Alltså så skall vi ha en ställis någonstans som skall visa pondus. Vidare om vi övar så borde det finnas en övningsledning med biträdande övningsledning. Alltså borde plutonens väl och ve inte stå och falla med plutonchefen. Jag har sett påståenden om att plutonchefens viktigaste uppgift är att vara ute och leda sin pluton så någon HR-transformering skall inte genomföras. Men i enlighet med mitt tidigare nämnda inlägg så måste jag ställa mig frågan om hur en samtida plutonchef leder sin pluton. Vad är målbilden? Ute och tugga gyttja lika mycket som plutonen eller vara det föredöme och inneha plutonens förtroende att omsätta kompaniets order till sin pluton?

Som jag ser det så är det inte meningen att Plutonchefen skall ”prägla” sina soldater det är ställisens uppgift. Jag har sett lite olika bud på vilken inriktning plutonchefen skall ha men för mig efter mycket eftertanke så är det självklart så att det är plutonchefen som är ansvarig för vilken personal denne har i plutonen, det innebär att plutonchefen skall ha mandat att anställa och avveckla personal, allt annat vore barockt. Av detta följer att det också är plutonchefen som blir ansvarig inför personalen att deras löner är rätt, både i inplacering men också i senare revisioner. Det innebär också att Plutonchefen också är den som skall sjukskriva och följa upp rehabilitering, soldaten skall inte behöva jaga runt olika instanser på förbandet beroende på vad som skett. Den närmaste chefen är ju ändå den som skall ha soldatens förtroende att anställningen skall bli bra. För mig handlar det om att det är chefen som är ansvarig, att det knappas rätt i ett stödsystem så kan man säkert avlasta plutonchefen men enligt vittnesbörd från de plutonchefer som hanterat PRIO så är det inte själva knappandet som är betungandet utan det är HR-transformeringen i sig som lett till förändrade arbetsuppgifter. Det är närmast självklart nu när vi skall anställa soldater istället för att plikta in dessa.

Visst är ett ledarskap viktigt men jag tycker mig se i många fall att den som skall ha ledarskapet har retirerat. Varför får soldater för sig att kamratutbilda varandra på GRG utan att göra korrekta åtgärder? Finns inte ledarskapet i utbildning förankrat? Varför tillåter man att yxor ”tar befälet” så det blir galet, är det så att man varken har etablerat ett ledarskap eller ett följeskap? Hur ser soldaten respektive officeren på yrket? Har man en professionell inställning? Är det viktigare att leverera någon form av resultat i stället för resultat på rätt sätt? Jag kan bara hoppas att det blir bättre när vi går ifrån ad hoc-förband och låter plutonerna själva lösa uppgifter och i det innebär att inte låta soldater flytta runt till den för stunden mest spännande plutonen (strategisk reserv, o.dyl.). Att vara soldat måste inte innebära att man måste få vara med om utlandstjänst och göra häftiga saker. Att ge utbildning på ett vapen utan att se till att det är plundrat är inte ett tecken på professionalism.

J.K Nilsson

Gästinlägg: Den nya IT-plattformen för älgjakten – En stridsfråga

För första gången i denna blogg avhandlas en annan del av svensk statsförvaltning. Ämnet är en fråga som rör främst Naturvårdsverket där man frångått tanken med svenskt remissförfarande. I den här historien ser ut som det finns en möjlighet att det kan röra sig om ministerstyre och jäv, en mycket spännande historia. Här lämnar jag då ordet till Ull. //J.K Nilsson

JRF:s JO-anmälan
Jägarnas Riksförbund (JRF) har JO-anmält Naturvårdverket och en av dess handläggare (NN) för jäv i fråga om den nya IT-plattformen.

JRF menar att NN har varit jävig i frågan då NN tidigare har arbetat för Svenska Jägareförbundet (SvJF) som jaktvårdskonsulent. I detta arbete, skriver JRF i sin JO-anmälan, har NN ”bidragit till att utveckla IT-systemet Viltdata för sin arbetsgivare [SvJF]. Han har därefter även hållit utbildningar i användandet av systemet”. Detta innebär enligt JRF att ”[d]et finns anledning att misstänka NN för jäv i sitt arbete som projektledare på Naturvårdsverket. Det har nämligen endast oerhört kortfattat redovisats överväganden kring alternativa system och inget konkret alternativ till IT-stöd har presenterats Istället har alternativet Viltdata framställts som enda alternativ utan att redogöra för nackdelarna eller fördelarna med det systemet, eller andra system. […] Detta har skett trots att flera remissinstanser påpekat att det är olämpligt att använda ett IT-system som en intresseorganisation (Svenska Jägareförbundet) har utvecklat och som dessutom skall fortsätta äga befintliga databaser. Vidare har remissinstanserna påpekat att det saknas redovisade alternativ till Viltdata…”. Som bilaga till yttrandet ligger ett flertal yttranden från länsstyrelser och andra organisationer.

Bakgrund
Men vad handlar då det hela om? Naturvårdsverket fick den 20 januari 2011 i uppdrag (L2011/194) av regeringen att föreslå en IT-plattform för älgförvaltningen. I uppdraget står det att: ”IT-plattformen ska bygga på gemensamma öppna standader [sic!]. I uppdraget ska även övervägas hur befintliga, redan förekommande datasystem kan användas eller om erfarenheter från dessa kan tas till vara inom ett nytt system.” I förslaget som sändes ut på remiss föreslogs att Svenska Jägareförbundets datasystem ”Viltdata” skulle ingå som en del av det nya IT-systemet. De flesta delarna av IT-systemet föreslogs ägas av myndigheter, utom den del av systemet där inrapportering av fällda älgar samt älgobservationer (ÄlgObs) skulle ske. Detta föreslogs att göras via Viltdata, vilket skulle medföra att rapporteringen ej längre skulle ske till länsstyrelserna utan till SvJF. I figuren nedan syns hur man tänkt sig det nya systemet. Ett flertal system skulle leverera data till en databas som ligger som grund för den nya IT-plattformen.

Uppdraget sändes ut på remiss för yttrande till länsstyrelserna och ett antal övriga organisationer. Ett flertal av dessa lämnade synpunkter på förslaget till redovisning av regeringsuppdraget och ett flertal av dessa påpekade att det var olämpligt att en intresseorganisation skulle äga en så vital del av den nya älgförvaltningen. Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver att ”Det är viktigt att rapportering av älgar sker direkt till Länsstyrelsen och inte via Jägareförbundets Viltdata”. Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar samma tanke och skriver ”Då registrering av älgjaktsområden, tilldelningar samt indrivning av fällavgifter är en myndighetsuppgift som även har rättsverkningar för den enskilde bör systemen och underliggande information av rättssäkerhetsskäl ägas av staten”. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar samma sak i sitt yttrande: ”En nackdel är dock att inrapporteringen av vissa obligatoriska uppgifter hamnar i ett system som i dagsläget ägs och förvaltas av en intresseorganisation. Länsstyrelsen anser att samtliga obligatoriska uppgifter som rapporteras in av jakträttshavare, licensområde, älgskötselområde och älgförvaltningsområde med flera ska ägas av en opartisk instans.” Ytterligare länsstyrelser skriver liknande och Länsstyrelsen i Uppsala län skriver i sitt yttrande:

Det första som måste ifrågasättas i Naturvårdsverkets förslag är i vilken utsträckning programvaran ”Viltdata” skall begagnas. Denna programvara ägs inte av länsstyrelserna eller någon annan myndighet, varför lämpligheten i att begagna sig av denna för inrapportering av avskjutna älgar kan ifrågasättas. Länsstyrelsen i Uppsala anser att en grundförutsättning i det nya systemet är att de uppgifter som länsstyrelserna har att inhämta och sammanställa skall göras så genom system som länsstyrelserna eller andra myndigheter äger. Att låta privata intresseorganisationer äga system för insamling av data, vilken ej är frivillig för jägarna att lämna ifrån sig, är inte ett alternativ.

Förutom myndigheter så har bl a skogsägarna yttrat sig i ärendet och även de menar att ägandet bör ligga på myndigheterna:

Den kommande IT-plattformen inklusive all för älgförvaltningen relevant data bör ägas och förvaltas av Naturvårdsverket medan driftsansvaret med fördel kan läggas hos Länsstyrelsens gemensamma IT-enhet. På så sätt underlättas, effektiviseras och säkerställs datasäkerhet, långsiktig lagring och den löpande förvaltningen inklusive vidareutvecklingen och styrs inte av enskilda intressen/behov. Vi stödjer därför inte förslaget att länsstyrelsen ska äga portalen och databasen, första stycket, kapitel 3.1.2.5 och motsätter oss helt förslaget att det långsiktiga digitala bevarandet av data säkras genom avtal, sista stycket, kapitel 3.1.2.6. Vi anser inte att det är tillräckligt säkert att med avtal reglera datalagring hos tredje part i alla lägen och föreslår långsiktig lagring hos Naturvårdsverket som har det övergripande ansvaret för älgförvaltningen.

Så ett flertal tunga remissinstanser har varit kritiska till det förslag till IT-plattform som Naturvårdsverket sände ut på remiss. Dock skedde inte några väsentliga förändringar till slutförslaget som Naturvårdsverket lämnade ifrån sig till regeringen. Ingenstans i detta förslag kan skönjas den kritik som remissinstanserna lämnat till verket.

Mooscare
Länsstyrelsen i Västernorrland lämnade även kritik tidigare till Naturvårdsverket. För att arbeta med frågorna om ett IT-system för älgförvaltningen har Naturvårdsverket tillsatt en referensgrupp bestående av representanter för båda jägarorganisationerna, ett antal skogsbolag och ett par länsstyrelser. Från dessa referensgruppsmöten har minnesanteckningar skrivits och i minnesanteckningarna från referensgruppsmötet den 17 maj 2011 står det att representanten från Länsstyrelsen i Jönköpings län presenterat Länsstyrelsen i Västernorrlands IT-system som kallas för ”Moosecare”. Detta har dock Svenska Jägareförbundets representant (JK) i referensgruppen kommenterat med att:

Mooscare ägs av Jägareförbundet som har valt att inte bygga vidare på den lösningen av framförallt två skäl:


1) Gammal utvecklingsmiljö
2) Dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län

Detta avfärdar Länsstyrelsen i Västernorrland i ett mail till Naturvårdsverket den 27 maj 2011. Länsstyrelsen i Västernorrland skriver:

Det är länsstyrelsen i Västernorrlands län som äger Moosecare. Hoppas att det bara är en missuppfattning det som står i minnesanteckningarna, jag vill att du meddelar mej genom ett mail att de representater som sitter i referensgruppen får min information- om ägandet av Moosecare-, jag har inte mailadresserna till dom och som sagt det vore bra om vi kunde komma på ett referensgruppsmöte och presentera Moosecare så att det kommer fram en saklig information ifrån oss i Västernorrland. Avstår i övrigt att kommentera [JK] uttalande.

Till detta har även Länsstyrelsen i Västernorrland skickat kompletterande uppgifter om Moosecare till Naturvårdsverket den 30 maj 2011. I dessa kompletterande uppgifter avfärdas Svenska Jägareförbundets uppgifter om utvecklingsmiljön och strukturen. Man skriver bl a ”Att påstå att utvecklingsmiljön är gammal kan tyda på okunskap om dessa förhållanden. […] Vidare framfördes att Moosecare har en ”dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län”. Det går inte att bemöta ett sådant påstående eftersom det inte framgår vilka sakskäl som gett upphov till denna slutsats. Projektets referensgrupp liksom användare av Mooscare förtjänar att få en närmare förklaring till varför Svenska Jägareförbundet har denna uppfattning.”

Trots dessa klargöranden som bemöter både frågan om äganderättsförhållanden och datorsystemet i sig, så avfärdar Naturvårdsverket Moosecare både i remissversionen och i slutversionen av regeringsuppdraget (vilka ej nämvärt skiljer sig åt) med både de tekniska spörsmålen och äganderättsfrågan:

Eftersom det i skrivande stund råder oenighet om rätten till Moosecare, och frågan är om det överhuvudtaget är ett alternativ att bygga på. Viltdata kan även anses som en vidareutveckling av Moosecare med anpassningar för samtliga län och innehåller motsvarande funktioner.” (Sidan 21 i redovisningen av regeringsuppdraget.)

Att Viltdata skulle vara en vidareutveckling av Moosecare kan man också ifrågasätta eftersom Viltdata saknar flera av de funktioner som finns i Moosecare. Det som Viltdata saknar men som finns i Moosecare och som skulle vara länsstyrelserna behjälpligt om det systemet väljs för älgförvaltningen är bl a:

1. Integration med JAS (Det jaktadministrativa system som de flesta (för att inte säga alla) länsstyrelser använder idag.
2. Integration med Agresso som är länsstyrelsernas ekonomihanteringssystem.
3. Administrativt stöd till älgskötselområden
4. Hantering av spillningsinventeringar
5. Hantering av betesinventeringar

Så någon reell anledning att påstå att Moosecare är föråldrat synes ej finnas. Däremot har man från Jägareförbundet marknadsfört Viltdata med att det har kopplats samman med Länsstyrelsen i Uppsala läns datasystem och att data från Viltdata levererats till denna länsstyrelse. Dessa uppgifter har levererats av representanter för Jägareförbundet vid flera tillfällen och på olika informationsmöten och det står även på Viltdatas hemsida . Detta är dock något som Länsstyrelsen i Uppsala län förnekar och har förnekat vid flera konferenser, seminarier etc där frågan kommit upp.

JO-anmälan
Så det är mot denna bakgrund som JO-anmälan görs av Jägarnas Riksförbund. Troligtvis har inte JRF haft hela bilden klar för sig utan gjort en anmälan enbart baserad på NN:s kopplingar till Viltdata och Svenska Jägareförbundet. Dock uppkommer ett antal andra frågor som går utöver JRF:s anmälan till justitieombudsmannen.


Svenska Jägareförbundets reaktion
När Jägarnas Riksförbunds JO-anmälan blev känd gick Fredrik Widemo på Svenska Jägareförbundet till hård attack mot JRF. Han skriver på Svenska Jägareförbundets blogg den 4 november :

Flera aktörer gör sitt bästa för att förändra liggande förslag ända in mot målkaklet. För oss gäller det att försvara de delar där vi lyckats nå vettiga kompromisser för jägarkåren som helhet. Nu senast är det Riksjägarna som försöker förhala processen och konstigt nog göra älgförvaltningen mycket dyrare för jägarna.

Vidare skriver han:

I Viltdata finns dessutom redan alla registrerade jaktenheter med och vi har data långt tillbaka i tiden. Det finns alltså ett färdigt system i drift, som hanterar de verktyg som behövs. Jägareförbundet har utvecklat, driver och äger systemet. Det enda som krävs är i princip att Viltdata länkas in under en portal som även hanterar de andra IT-stöden, exempelvis för att inventera betesskador och fodermängd.
Det skulle kosta mångmiljonbelopp och ta år i anspråk att utveckla ett motsvarande system som Viltdata. Man skulle inte heller förfoga över historiska inventeringsdata, dvs. man skulle få börja från noll. Väljer myndigheterna inte Viltdata för den nya förvaltningen kommer den att bygga på undermåliga data de närmaste åren. Älgförvaltningen skall dessutom vara självfinansierande, och alla de miljoner ett nytt system skulle kosta hamnar därmed på fällavgifterna. Dvs skall tas ur jägarnas fickor.

Han menar alltså att (a) det blir dyrare för jägarna om man inte kommer att använda Viltdata utan väljer att använda ett annat system, och; (b) att systemet måste börja om från början och att det därför tar lång tid att samla samma mängd data som redan finns lagrade i Viltdata. Dessa påståenden måste analyseras närmare.

Dyrare med annat system än Viltdata?
Blir det då dyrare med ett annat system än om man skulle begagna Viltdata? Det är faktiskt tvärt om. Redan idag finns fem miljoner kronor avsatta för att skapa IT-systemet som ska hantera älgförvaltningen. (Dessa fem miljoner innefattar hela IT-systemet för älgförvaltningen och ej enbart den del som Viltdata utgör.) Dessa pengar skall inte tas från fällavgifter eller registreringsavgifter utan från viltvårdsfonden som en engångsavgift (se Prop. 2009/10:239, s 67). Denna fond byggs upp av de pengar som jägarna varje år betalar in till staten för att får jaga då de löser det statliga jaktkortet. Samtidigt så måste man inse att både Moosecare och det andra systemet, som många länsstyrelser använder för älgförvaltningen, JAS (Jaktadministrativt system) redan finns och bekostas av länsstyrelserna och dessa kostnader försvinner inte. Dessa system kan användas på samma sätt som Viltdata används. Det som däremot måste ifrågasättas är om inte kostnaderna vid begagnande av Viltdata blir högre än med Moosecare eller JAS?

Svenska Jägareförbundet skriver nämligen i sitt yttrande över IT-systemet att: ”Förbundet anser att driften och utvecklingen av viltdata.se ska finansieras som en utökad del av Jägareförbundets allmänna uppdrag.” Vidare skriver man att:

”Det första och viktigaste steget är att införa en gemensam databas för länsstyrelserna genom att slå ihop de befintliga JAS-databaserna. Detta medför att de tidigare registreringsnumren för licensområden måste göras om eller kompletteras då de inte är unika mellan olika län. Förbundet föreslår därvid att man använder samma system för konvertering av licensnummer till en nationell databas som används i viltdata, vilken är en nationell databas.”

Så den slutsats man kan dra är att om man väljer att begagna Viltdata så kommer Svenska Jägareförbundet att kräva mer pengar av staten för detta. Dessa pengar som betalas ut som ersättning för det allmänna uppdrag som SvJF har kommer ursprungligen från viltvårdsfonden. Så om Viltdata ska finansieras via det allmänna uppdraget så innebär det att jägarna betalar detta system med sina pengar, inte som en engångsavgift på fem miljoner utan som en löpande utgift på obestämd framtid. Och frågan är hur mycket pengar som ska krävas för denna drift? När är de pengar som avsatts för denna del av IT-systemet uppslukade av de pengar som går till SvJF via en utökning av det allmänna uppdraget?
Den andra delen, att ändra licensnumren för de registrerade jaktmarkerna innebär däremot direkt att pengarna som länsstyrelserna behöver för att finansiera administrationen av detta läggs på fällavgifterna. Så ska man anpassa länsstyrelsernas registreringsnummer till Viltdata så kommer det att kosta jägarna stora pengar! Detta eftersom det är en ansenlig mängd arbete som kommer att krävas för att ordna detta.

Så kontentan blir alltså, att använder man Viltdata istället för något av de befintliga systemen så kommer det att bli dyrare för jägarna!

Avsaknad av tidserier
Fredrik Widemo skriver även som vi sett att ett annat system än Viltdata skulle bygga på undermålig information de första åren. Detta eftersom de saknar de långa tidsserier av älgobservationer som finns i Viltdata. Men man kan då ifrågasätta om det är så att Jägareförbundet inte kommer att dela med sig av dessa tidserier om det kommer ett annat system? Är det så att man måste välja Viltdata för att älgobservationerna skall komma jägarna och älgförvaltningen till del? Om SvJF har jägarnas och älgförvaltningens bästa för ögonen så kommer de givetvis att dela med sig av den information som finns i Viltdata! Allt annat vore småsint och kontraproduktivt.

Man kan även ifrågasätta om SvJF äger den data som ligger i Viltdata. Detta eftersom man fått ersättning av staten för att sköta älgobsen (se bland annat regeringsbeslut om bidrag ur viltvårdsfonden till SvJF där 3 miljoner kronor avsatts för förbundets viltövervakning). Vidare har jaktlagen genomfört älgobsarna på ideell basis och då är frågan om en organisation kan äga denna data och sedan förneka dem (jägarna) som lämnat datan, densamma?

Åter till JO-anmälan
Men vad ska man säga om JO-anmälan då? Tjänstemän ska hålla en opartiskhet i frågor och ja, jag tycker nog att det är bra att frågan prövas av JO. Jag tycker generellt att det görs för lite JO-anmälningar. Tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning måste se sin roll i ett demokratiskt system och förfördelas något så sätter det hela systemet på prov. Vi i Sverige är inte så förskonade från korruption, något vi sett i både Göteborg och Falun, men det finns subtilare korruption, om det nu kan kallas korruption, nämligen jäv. Man kan vara jävig och ge fördelar till någon eller några man känner väl eller något man känner för. Ren korruption skall prövas i domstol, jäv skall prövas av justitieombudsmännen och alla måste lära sig var gränserna går. Jag tänker inte dra några slutsatser om NN. Men jag kan undra över en sak och det är det uppdrag NN fått från Regeringen. Regeringsuppdraget, som är undertecknat av Landsbygdsministern, tycker jag trycker lite väl mycket på fördelarna med Viltdata. Är det då möjligt för en statstjänsteman att inte gå efter det som kan synas som önskemål från en politiker som inte vill riskera politikerstyre?

I regeringsuppdraget står bl a:

Svenska Jägareförbundet har tagit fram ett webbaserat system i syfte att ge underlag till förvaltning och övervakning av jaktbart vilt, "Viltdata.se". En av målsättningarna med Viltdata har varit att konstruera en älgdatabas för att tillgodose jägarnas och länsstyrelsernas behov när det gäller förvaltning av älg. Det finns en extern referensgrupp med representanter för länsstyrelser. Naturvårdsverket, Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Sveaskog AB och Lantbrukarnas Riksförbund. I älgdatabasen i Viltdata kan bl.a. hanteras avskjutning, anmälan om jaktresultat till länsstyrelsen, älgobservationer, slaktvikter, ålderssammansättning, reproduktionsdata, hornutveckling, övrig avgång (trafik, stora rovdjur m.m.), rovdjursobservationer samt publika rapporter och sammanställningar.

Och det avslutas med:

I uppdraget bör även övervägas hur befintliga redan förekommande system, som "Viltdata.se", kan användas vid utformningen av en ny IT-plattform eller om erfarenheter från Viltdata eller andra system kan tas tillvara inom det nya datasystemet. Naturvårdsverket arbetar med frågan om ett nytt datasystem för rövviltförvaltning[sic!]. En bedömning ska göras om det finns skäl att samordna de två systemen.

Med detta måste en sista fråga belysas. Den rättsliga frågan!


Jägareregister hos intresseorganisation?
Om Viltdata skulle bli det system som skall användas i den nya älgadministrationen för inrapportering av fällda älgar eller andra icke-obligatoriska uppgifter från jägarna, så är frågan om det vore juridiskt korrekt.

Den 23 december 2009 meddelande Regeringsrätten sin dom i mål 5783-09. I domen avslogs JRF:s överklagan att få ta del av jaktkortsregistret. JRF hade begärt ut detta från Naturvårdsverket eftersom SvJF fick ut dessa uppgifter. Naturvårdsverket avslog begäran med hänvisning till sekretesslagstiftningen (5 kap 5 §). Naturvårdsverket skrev i sitt avslagsbeslut (dnr 422-4210-09 Sq):

Vid en prövning om uppgifterna ska kunna lämnas ut måste enligt Naturvårdsverkets bedömning beaktas, inte bara risken för att den som begär uppgifterna utlämnad ska missbruka dessa utan även att uppgifterna kan komma på avvägar och därigenom användas i brottsligt sammanhang. De uppgifter som jaktkortsregistret innehåller är känsliga genom att de ger information om vem som har skjutvapen.

Kammarrätten hade dock gett SvJF rätt att ta del av samma handlingar år 2003 i mål nr 5033-03 där SvJF överklagade ett liknande avslag de fått från Naturvårdsverket. Detta gjorde att SvJF kunde ta del av de ca 300 000 jaktkortslösarna i landet.
I detta fall gjorde dock Naturvårdsverket bedömningen att utlämnande av samma uppgifter till JRF skulle vidga kretsen av de som hade tillgång till de i jaktkortregistret känsliga uppgifterna. Man skrev vidare i sitt beslut: ”Vidare anser verket att ett bifall till denna begäran riskerar att få prejudicerande effekt så att ett utlämnande även måste göras till andra jakt- och friluftsorganisationer eller till tidskrifter med motsvarande intresseriktning.”
Detta avslag överklagades som sagt till både kammarrätten (mål nr 5163-09) och så småningom till Regeringsrätten. Båda instanserna avslog överklagandet och fastställde därvid Naturvårdsverkets beslut. Regeringsrätten motiverade beslutet med:

Enligt 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess hos bl a Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen och ammunition kommer till brottslig användning. […] I lagstiftningsärendet anfördes att den myndighet som prövar ett utlämnande måste beakta inte bara risken för att den som begär att få uppgifterna utlämnade kan missbruka dessa, utan även att uppgifterna kan komma på avvägar så att vapen sedermera hamnar hos någon som kan använda dem i brottsligt syfte. […] Även om det inte finns anledning att ifrågasätta vad Jägarnas Riksförbund uppgett om att man avser att låta endast ett begränsat antal personer ha tillgång till uppgifterna och förvara dem på säkert sätt, står det enligt Regeringsrättens mening inte klart att ett så stort antal uppgifter kan lämnas ut utan fara för att vapen och ammunition kommer till brottslig användning.

Således ser vi att andemeningen i lagstiftningen, även om paragrafen som nämns enbart omfattar jaktkortsregistret, är att myndigheter inte skall lämna ut uppgifter som kan göra att vapen och ammunition hamnar i fel händer.

Om Viltdata skulle begagnas för inrapportering av fälld älg eller andra för jägarna obligatoriska uppgifter att lämna, så innebär det att ett icke-frivilligt register över jägare kommer att upprättas hos en privat intresseorganisation. (Frivilliga register utgörs av organisationernas egna medlemsregister.) Om man bortser från det faktum att det finns många jägare som inte sympatiserar med SvJF och därför inte vill lämna uppgifter till denna intresseorganisation, så är frågan om ett register som kommer att omfatta företrädare för idag ca 25 000 registrerade jaktområden ( se Regeringens prop 2009/10:239, s 8 ff ) inte är att betrakta som ett omfattande register över vapenhavare? Även om B-områden försvinner med den nya älgförvaltningen så torde ine dessa försvinna, utan övergå till så kallade oregistrerade marker. Även från dessa marker skall fällda älgar rapporteras. Vidare så kommer företrädare för jaktlag som ingår i älgskötselområden att bli registrerade.

Mot bakgrund av detta så får det anses tveksamt att låta SvJF hantera ett så omfattande, icke frivilligt, register över jägare. Risken är, som fastslagits av Regeringsrätten, uppenbar att vapen och ammunition hamnar i fel händer. Och även om det inte skulle vara direkt lagstridigt så skulle ett liknande register i händerna på en intresseorganisation strida mot lagstiftarens intentioner. Man har när man sekretessbelade jaktkortsregistret i proposition 1999/2000:73 bl a skrivit:

Uppgifterna i registren är en informationskälla för presumtiva brottslingar om var det kan finnas vapen. Stöld och brottslig användning av jaktvapen bör förebyggas genom bestämmelser om sekretess.

Regeringen diskuterade vidare i propositionen om lämpligheten att en intresseorganisation handhade inte bara jaktkortsregistret utan även jägarexamensregistret:

Registren [jaktkorts- och jägarexamensregistren] förs i dag av Jägareförbundet. När det gäller förhållandet mel lan myndigheter och organisationer liksom mellan organisationer får det inte finnas risk att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten. Förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning bör inte annat än i undantagsfall fullgöras av intresseorganisationer. Jägareförebundets uppgift att administrera
jaktkortsregistret och jägarexamensregistret är dock att likna vid myndighetsutövning. Om registren förts av myndighet och enskild begärt att få del av uppgifter ur dessa register hade detta betraktats som myndighetsutövning. Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet gäller dock inte i de register som förs av Jägareförbundet.
Nuvarande ordning är enligt Jaktutredningen inte bra från informations-, rättssäkerhets- och konkurrenssynpunkt. Detta talar för att en myndighet tar över ansvaret för båda registren.

Med detta flyttades ansvaret för jaktkortsregistrer från SvJF till Naturvårdsverket. Så man bör allvarligt kunna diskutera lämpligheten i att nu åter igen ge SvJF ett register över vapeninnehavare och ett register som myndigheter skall nyttja sig av för att kontrollera att jägarna följer lagstiftningen. Detta eftersom registret används för att kontrollera att fällavgifter är inbetalda på korrekt sätt.

Diskussion om dessa rättsliga frågor har inte diskuterats av Naturvårdsverket i regeringsuppdraget. Det kan synas att man borde ha gjort det, men det kan vara lätt att förbise, men Länsstyrelsen i Stockholm har diskuterat Viltdata i förhållande till rättssäkerhet. Så detta borde ha avhandlats i redovisningen av regeringsuppdraget, kan man tycka, och man kan även se många likheter i diskussionen som fördes då jaktkortsregistret fördes över till staten och den nuvarande diskussionen om Viltdata.

Oavsett vad, så skall det bli intressant att se vad utgången av både JO-anmälan och frågan om det nya IT-systemet blir.

Den nya säkerhetspolitiska doktrinens triangel

”’Ett land som prioriterar andra länder först har mist sin etiska och moraliska kompass och ansvar inför sina egna medborgare.’

Nu är ju inte beslutsfattarnas mening och uppfattning om dagens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik att den handlar om att hjälpa andra istället för det egna landet. Det är, enligt dem, ett nytt sätt att lösa behovet av att försvara Sverige och svenska intressen. Målet är fortfarande nationellt försvar, medlen är nya och innebär en annan syn på, och användning av, våra stridskrafter.

Att du uttrycker dig så, ger tyvärr signalen att du inte alls har förstått dagens förda säkerhets- och försvarspolitik.”

Ovanstående citat är hämtat ur en kommentar som beskriver hur Kn Jan-Olov Holm kan upplevas som debattör. Jag är givetvis övertygad om att Kn Holm själv kan svara för sitt eget resonemang men ovanstående kommentarer till Peter Neppelbergs gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013? tjänar som en utmärkt ingång till mitt resonemang. Citatet återger mycket väl formulerat hur den svenska politiken vilar på Lissabonfördragets skakiga grund:
”Solidaritetsklausul

Lissabonfördraget innehåller även en så kallad solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, och en försvarsklausul som innebär förpliktelse till hjälp vid ett väpnat angrepp. Klausulerna ställer dock inte entydiga krav. Sverige och övriga länder kan välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.

Grundtanken är att ett lands säkerhet byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag i EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Fördraget medför även en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kommer att leda till ett gemensamt försvar.

- EU kommer att ha en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Men det är inte samma sak som att EU skaffar sig egna stående förband, förutom möjligen en central stab. Istället kommer länderna att anmäla olika enheter till ett gemensamt register, ungefär som de gör idag. Redan kan man säga att det svenska försvaret är en del av det europeiska, säger Hanna Ojanen.

Vi kan åskådliggöra det här med följande triangel:

För att den förda svenska säkerhetspolitiken skall kunna vara komplett skall alla tre spetsarna av triangeln kunna uppnås. Den översta spetsen beskriver Claes Arvidsson i ”Försvaret i Medierna” som: ”Om vi inte ställer upp solidariskt i Afghanistan kan vi inte med självklarhet räkna med att i ett krisläge få hjälp av andra.” De nedre spetsen av triangeln bygger på vår statsministers regeringsförklaring 2010 och 2011 där vår statsminister fastslog att vi i Sverige inte kommer att vara passiva i händelse av angrepp på våra grannländer. Detta kan också spåras i 2000-talets försvarsbeslut, regleringsbrev till försvarsmakten, försvarsbudget, m.m.

Som resultat av den förda försvarspolitiken har Sverige bara förmåga att helt genomföra den översta spetsen. Vi har inte övat att snabbt lämna stöd eller ta emot stöd. Minns talet om ”Förtätningar” ifrån försvarsmaktens tidigare GD, ett resonemang som då ivrigt påhejades av Allan Widman. Om vi inte har utrymmen och handlingsfrihet på våra befintliga förband så kan vi inte ta emot stöd. Skall vi hyra garageutrymme för stridsfordon hos lokala bilverkstäder och inkvartera soldater på lokala hotell? Nej för att vi snabbt skall kunna ta emot stöd skulle vi snarare expandera vår grund/prod/basorganisation. Flygflottiljer och arméförband skulle behöva spridas ut på ytan över Sverige för att vi skall kunna ta emot hjälp. En rationell och framtidssäkrad lösning skulle vara för flygvapnets del att sprida ut våra fyra insatsdivisioner till fyra verksamhetsställen samt bevara LSS/flygskolan/TIS JAS på nuvarande verksamhetsställen, devisen är ”Verkan genom spriding”. Utöver detta så behöver vi antingen fortifikatoriskt skydda flygplanuppställningsplatser till 100% eller antingen minska på ambitionen att fortifikatoriskt skydda flygplanplatser och sprida till ytterligare baser. Genom att bygga ut krigsbaser så uppnår vi ytterligare spridning och därigenom skydd och verkan. Vi måste ha en basorganisation och basbataljonorganisation för att kunna betjäna egna och stödjande flygförband. Vi måste då kontinuerligt öva likt mitt inlägg: Host Nation Support. Liknande resonemang kan appliceras på armé- och marinstridskrafterna.

För att kunna lämna men också ta emot hjälp måste vi kunna säkerställa att förband kan både lämna och komma till Sverige. ”Bosse” skriver om problematiken gällande luftherravälde här: Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag? Vi måste avvärja hot mot en rätt så stor del av Sverige eller det mottagande landet för att vi skall kunna ha verkan mot hotet. Vi måste också förbereda oss på tidsperspektiv som sträcker sig upp till en vecka för ett snabbt beslut och snabb ”deployering” av stridskrafter till vår hjälp. Om beslut drar ut på tiden så kan vi räkna tiden i månad och mer innan främmande stridskrafter kommer till vår hjälp. Det snabbaste alternativet för vår räkning torde vara en Norsk NATO-lösning där den hjälpande staten har förhandslagrat materiel på norsk mark och ”bara” har att ta emot personal. I det här alternativet så räknas tiden till hjälp kommer fortfarande i dagar. Vi måste alltså ha bemannade luftvärnsförband på en mängd platser i Sverige om omvärldsläget försämras, vi måste gå till sjöss med våra fartyg för att skydda tillförselhamnar och förtöjningsplatser. Handen på hjärtat alla försvarsanställda, hur snabbt kan ert förband verka ifrån ny plats i Europa? Kan denna insikt tjäna som vägledning till vad vi kan förvänta oss av en eventuell hjälp?

Att försumma att dimensionera och öva för min triangels nedre spetsar är att negligera det svenska folkets behov av ett fungerande militärt försvar. Det är inte ett uttryck för den nya säkerhetspolitiska doktrinen, tänk på att det är handlingar som räknas inte tankar eller ord.

J.K Nilsson

Ledningsredundans?

Nej det är inte en redunans av elektriska eller vattenledningar jag menar. Jag har lite synpunkter på HR-transformeringen, tvåbefälssystemet och den vilande värnplikten. Efter Rosersbergsseminariet för ”Första linjens chefer” så har jag varit full av funderingar och tagit mig tid att formulera mina tankegångar.

Tittar vi på en pluton med plutonchefen som första linjens chef såsom visionerna är nu så är denna en Taktisk officer med akademisk officersexamen ifrån Karlberg. Den taktiska officeraren skall ha svart bälte i ”management”, Clausewtitz, Rekrytering, personalavveckling, m .m. Ställföreträdande plutonchefskall ha svart bälte i taktiskt uppträdande och hålla chefen i handen för att kunna utveckla en hållbar plan för plutonen. Jag ser några problem eller ”utmaningar” med det här förfarandet, jag skall hålla mig kort och ge mig i kast med några kärnfrågor.

För det första: Kan plutonen verkligen fungera H24? Det vill säga, verksamhet som kräver Förmåga dygnet runt kommer i mina ögon inte att fungera. Chefen som måste vara tillgänglig för högre chef och som måste kunna göra avdömmanden måste också sova någon gång. Om inte plutonchefsskapet kommer att fungera fullt ut utan att förlita sig på en ställföreträdande med specialistkompetens har plutonchefen reducerats till en personaladminstratör. HR-transformeringen skapar alltså inget annat än stor mängd personaladministratörer och personaladminstratörer skulle effektiviseras bort.

För det andra: Om plutonchefen skulle bli kontinuerligt frånvarande måste plutonen tillföras en ny plutonchef eller plutonen förstärker en befintlig pluton. Vi kommer med andra ord att hänvisas till ad hoc-lösningar. Kommer det här att gynna verksamheten? Den nya plutonchefen måste arbeta in sig i läget eller plutonen måste finna sina nya arbetsuppgifter i en ny pluton som måste förändras för att kunna fungera.

För det tredje: Var någonstans finner vi platsen för en blivande plutonchef? Bland soldatraderna där soldaterna arbetar? Inte vad jag sett. Bland gruppcheferna? Nej, och ställföreträdande plutonchef skulle ju vara en specialistofficer. Plutonchefen kommer alltså att vara en teoretiker av rang.

Lösningen på de farhågorna ser jag i att Plutonchef och Ställföreträdande plutonchef har samma förmågor och befogenheter. Kräver verksamheten att plutonen är igång dygnet runt kan grupperna växelvis återhämta samtidigt som de har en rudimentär ledning och kompanichef kan pilla i kompaniet utan att överrida en plutonchef. Om Plutonchef med sin ställföreträdande är jämlikar kan ställföreträdande plutonchef gå direkt upp och bli plutonchef, i snabba lägen skulle då en gruppchef kunna bli fältbefodrad och träda in som ställföreträdande plutonchef fram till att en taktisk officer kan tillföras plutonen. Med den här lösningen så finner vi också den blivande plutonchefens insteg.Den blivande plutonchefen kan gå i selen samtidigt som den lär sig yrket med det arbetsgivaransvar det kräver. Specialistofficerarna får då gå in som grupp och troppchefer. Detta resonemang för också Leif Ölmeborg vid Livgardet i en insändare till ”Försvarets Forum, nr 3 April 2011”.

För det här skall kunna realiseras måste vi ha en annan syn på skolverksamheten. Att lyfta en soldat till gruppchef kanske inte kräver lika mycket skoltid som den som skall gå in som ställföreträdande plutonchef. Beroende på befattning så bygger man på med YBK (Yrkes och Befattningskurser) som också får tillgodoräknas i en examen för Taktisk officer.

Vi kanske också måste fundera på hur mycket som krävs för att kunna gå i selen som Plutonchef. Som det verkar nu så skall de blivande Taktiska Officerarna kunna befordras av förbandschef upp till den grad som behövs för att kunna ta tjänsten som kompanichef efter att gått YBK mot de befattningar som de skall bestrida. Kanske det inte alls behövs alla tre åren på Militärhögskolan Karlberg och en fullständig treårig examen om målbilden är att en plutonchef skall sitta i befattning i åtta till tio år. På åtta till tio år hinner en hel del hända och kunskaper blir inaktuella. Kanske vi skall titta tillbaka mot vår tidigare officersutbildning som i mångt och mycket i tid liknade dagens utbildning till Specialistofficer som då mynnade ut i en Fänriksexamen. Efter en tid som fänrik utbildades den blivande löjtnanten inför sin utnämning. Senare när det var dags att kliva upp ett pinnhål så blev det skolbänken en vända igen. Om vi skulle göra utbildningen för varje steg mindre generell och mera befattningsinriktad så kan vi korta ner den totala utbildningstiden mot vad morgondagens kompanichefer kommer att genomgå. Det kan inte vara rimligt att den teoretiska generella grunden till kompanichef skall läggas innan officeren ens blir anställd.

Som vi ser nu finns det en stark koppling mellan utövandet av ledarskap – chefsfunktion och utbildning. Jag avser att i senare inlägg redovis mina tankar om en möjlig och enhetlig utbildningsgång. I detta inlägg har jag inte läst in mig på specialförbandens erfarenheter och det finns säkert underlag som jag kommer att förändra min uppfattning. I vilket fall så finns det stoff för ännu ett inlägg.

Jag vill också tacka ”Cynisk” som ställt upp och hjälpt mig att putsa till min stil och tankegångar. Jag vill också tacka ”Sinhue” för sitt inlägg: ”HR-transformation - succé eller misär?” som väckte min helgslummer och lyfte mitt engagemang.

J.K Nilsson

Mina tankar om Kn Holms öppna brev

Försvarsmakten är riksdagens och regeringens verktyg att sätta kraft bakom sin förda säkerhetspolitik. För att vi skall kunna vara lojala med uppdragsgivaren, i det här fallet regeringen, måste vi ha verktyg att granska myndighetens verksamhet. Som medborgare har vi både rättighet och skyldighet att granska regeringens arbete för att vi skall kunna använda vårt väljarinstrument att avsätta den regering vi tidigare har gett i uppdrag att förvalta vårt intresse.

I riksdagsvalet 2006 gick en partikoalition under namnet ”Allians för Sverige” till val. I ”Alliansens” valprogram för det försvarspolitiska området såg vi ett tydligt fokus på insatser i utlandet, målet var 2000 soldater kontinuerligt tjänstgörande i utlandet. Vi såg ett tydligt fokus på EU.s solidaritetsklausul. Vi väljare, eller åtminstånde en majoritet av väljarna i det riksdagsvalet gav sitt stöd till Alliansens försvarspolitik. Trots att Alliansen under mandatperioden breddade fokuset i försvarspolitiken till att också anta en närområdesprincip, Alliansen reformerade försvarsmaktens personalförsörjningssystem och införde ett tvåbefälssystem. I valet 2010 accepterade väljarna detta och gav sitt indirekta stöd till detta genom att inte välja en opposition till sittande regering. Vi ser alltså att Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige genom att dels aktivt agera och dels genom att ta emot hjälp utifrån i enlighet med den försvarspolitiska proposition och dels genom de regleringsbrev som försvarsmakten tar emot på årlig basis.

Arméinspektörens fältövning under hösten 2011 syftade enligt: Övlt Stefan Eriksson

” ...[S]studera möjligheter och begränsningar med krigsförbanden i insatsorganisation 14 (IO14) i ett nationellt sammanhang. Förutom detta omfattade fältövningen även genomgångar av Arméinspektören och chefen insats (C INSATS), presentationer av ny Militärstrategisk Doktrin, försvarsplanering samt en fördjupning från Försvarsdepartementet om den s.k Solidaritetsförklaringen.” Källa: Armébloggen

Gott nog om det bara förhöll sig så. Emellertid skriver Wiseman på Wiseman’s Wisdoms: ”Under den i Markstridsskolans regi nyss genomförda "Arméinspektörens Fältövning" med syfte snarlikt det som beskrivs i arméinspektörens blogginlägg, hade en representant ur Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjudits in för att tillsammans med representant ur Försvarsdepartementet ge perspektiv på solidaritetsförklaringen. Att KKrvA skulle ge sin syn på solidaritetsförklaringen och de utmaningar som den medför bedömdes dock någonstans som olämpligt och momentet ströks och endast Försvarsdepartementets syn på solidaritetsförklaringen gavs.”

Enligt rykten skulle den pensionerade generalmajoren Karlis Neretnieks vara Kungliga krigsvetenskapsakademins representant för att presentera Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på den svenska solidaritetsförklaringen och resultatet av övningen. Av någon anledning uteblev Neretnieks anförande dock kvarstod inbjudan att studera övningen. Enligt ryktena stoppades Neretnieks anförande av Försvarsdepartementet med skäl som att det skulle skapa en internationell kris, förmodligen kände sig Försvarsdepartementet sig trängda av dagens förhållanden i Försvarsmakten.

Av någon anledning verkar man ifrån den politiska nivån styra myndighetens övningar och information till myndigheten. I Svensk förvaltningstradition är detta något som den politiska nivån inte skall göra. Svenska myndigheter skall sköta sig själva utifrån de riktlinjer som tilldelas. Möter inte myndigheten den politiska nivåns riktlinjer kan departementet välja att tillsätta ny myndighetschef eller förändra regleringsbrevet till nästa år. Vi har sett detta i fallen med SIDA,Jordbruksverket och Skogsstyrelsen vilka alla tre under 2000-talet fått nya Generaldirektörer efter att departementen inte ansett att myndigheterna mött kraven. I det aktuella fallet med Arméinspektörens fältövning så är handläggandet av Försvarsmaktens förmågor i förhållande till de politiska åtagandena inte acceptabelt ur väljarsynpunkt.

Det har inget med att bedriva politik överhuvudtaget, det har med möjligheten att vi som väljare har förmåga att utvärdera den förda politiken och huruvida departementet kan reglera myndigheten på ett korrekt sätt. Om departementet anser att Försvarsmakten inte lever upp till förväntningarna så har departementet vissa verktyg att använda. Om departementet avstår att använda sina verktyg så måste departementet stå till svars inför regeringen och regeringen då i förlängningen sina väljare. Det har inget med att göra med om SD eller MP har ett bättre partiprogram för försvarspolitiken men om Försvarsmakten inte möter den sittande regeringens riktlinjer kan det vara bättre att oppositionen tar över om det leder till att myndigheten agerar i enlighet med regeringens regleringsbrev och propositioner. Det blir förutsägbart för oss väljare.

Jan-Olov Holms brev söker svar på kompetensen hos de som enligt ryktena vill olovligt styra myndighetens arbete. Det är illa nog med ministerstyre, i vissa fall kan det pragmatiskt vara förlåtligt men om de som vill ministerstyra saknar sakkunskap och försöker mörka så uppstår synergieffekt i dåligheter. Lämpligt nog har Johan Wiktorin publicerat Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på Solidaritetsförklaringen på bloggen Försvar och säkerhet. Var det här så farligt att redovisa under övningen och varför skulle det ifrån departementets håll vara förbjudet? Och är det här ett politiskt utspel och inget utspel på att peka att den förda politiken inte alls stämmer överens med retoriken?

J.K Nilsson

Öppet brev till Försvarsmaktens GD Ulf G Bengtsson och statsekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell

Följande inlägg består av det öppna brev i e-postform som Kn Jan Olov Holm tillställt: Försvarsmaktens GD Ulf G Bengtsson och statsekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell. Kopia/Cc till ÖB, infodir, ordf och vice ordförande försvarsutskottet.

Mitt syfte med publiceringen är att lyfta upp mejlet ifrån kommetarsfältet för inlägget Att lyfta debatten? på Bloggen Wisemans Wisdoms. Kn Holm är tillfrågad och ställer sig postiv till att att låta mig publicera brevet, vilket jag ställer ett stort tack till. Jag kan hoppas på att fler, om Kn Holm är postiiv, följer mitt exempel och lyfter brevet.

J.K Nilsson


Hej

Det kommer en del inlägg och kommentarer som gör gällande att

Övningsupplägg och innehåll på Armeinspektörens Fältövning har styrts av GD och Försvarsdepartementet.

Kan ni klargöra på armeblogg/försvarsmaktens hemsida ert motiv till detta?


Om ni har sakkunskap att bidra med vad gäller :

övningsupplägg
beskrivning av motståndaren handlingsfrihet över tid
motståndarens operativt och taktiska agerande
eget operativt operativt taktiskt agerande
metodutveckla våra egna stridsmetoder att lösa uppgifter

så tar vi tacksamt emot er sakkunskap och engagemang.

Om ni känner att ni slackar här i kompetens och förmåga föreslår jag att ni avstår framtida inbrytningsförsök.

Ni kan välja att svar mig på nedanstående kanaler
eller via massmedia.


Vänligen

Kn Jan-olov Holm 30:e hvbataljonen

FMV rekommenderar en till två helikoptrar

I morse slog ekot på den stora trumman och anklagar den dåvarande försvarsministern von Sydow för ministerstyre. Vi kan läsa följande sammanfattning på Sveriges radios Eko:

När försvaret köpte nya helikoptrar 2001 gick man tvärs emot rekommendationen från experterna vid Försvarets materielverk. Orsaken var att dåvarande försvarsminister Björn von Sydow vägrade rucka på att det skulle vara en gemensam nordisk upphandling. Beslutet ledde till en fördyring på 4,7 miljarder kronor och att helikoptersystemet nu är elva år försenat.

Tacksamt nog har ekoredaktionen publicerat dokument för att styrka sin tes så vi kan läsa vad FMV rekommenderade. Här kan vi läsa:

FMV rekommendation
Med ovanstående som grund, och i syfte att erhålla det mest för FM mest kostnadsoptimala alternativet rekommenderar FMV att slutförhandlingar genomförs med både kandidat A och B, och med kraftsamling på kandidat B.

Experterna är alltså inte så tydliga med helikoptervalet som ekot vill påskina. Enligt uppgift så är A helikopter NH90 och B skall vara Sikorsky S-92.

För skojs skull så kan vi skärskåda vad helikopter S-92 är för fågel. En civil helikopter med Fly Wire styrsystem och mycket användande av kolfiberkomposit. Under utprovning framkom tydligen problem med kroppen så den fick förlängas, stjärtbommen förkortas och stabilisatorn flyttades. Ett ganska så omfattande arbete. Vidare verkar Kanada vara den enda köparen av den militariserade varianten, något som FMV också hade farhågor om. Vid tiden för utvärderingen så skulle Sverige vara förste köpare av den militariserade varianten. FMV uttryckte osäkerhet i arbetet med militärcertifieringen.

NH90 känner vi till så vi hugger in på diskussionen mellan Försvarsmateriellverket, försvarsmakten och försvarsministern. FM konstaterar att NH90 är den enda lösningen för att kunna möta det samnordiska helikopterprojektet. För att minska förseningsrisken med NH90 så är ministern beredd att stryka ett svenskt ledningssystem.

Hur ser det ut med dessa två alternativ i dag? Kanada är tydligen första köpare av den militära modellen och införandet har inte rullat som på räls. Man talar om en modell för hur man inte skall göra. Projektet är försenat å det grövsta, i Sverige flyger vi nu med NH90 i försvarsmaktens regi.

Man talade redan vid ingåendet i projektet att det fanns risk för att man skulle tvingas fixa en interimslösning likt AJS37-projektet men nu valde man inte en AJS-lösning utan den nuvarande försvarsministern avsätter 4,7 miljarder kronor på en ny helikopter fram till dess att NH90 förmodas vara helt insatsklar, även i den sjöoperativa rollen. Om jag får komma med skällsord så pysslar den nuvarande ministern lika mycket med ministerstyre som den dåvarande. Det är just den kostnaden som Ekot anklagar von Sydow för att ha kostat de svenska skattebetalarna. Hur ser då den interimslösning som försvarsministern valt? En markoperativ helikopter i syfte att kunna sköta medevac-uppgifter och flytta trupp i Afghanistan. Förbandet förmodas bli insatsklar ungefär samtidigt som vårt NH90-förband skulle kunna nå IOC så vi förlitar oss nu på den tidigare ”AJS-lösningen” i form av uppgraderade Hkp10.

Jag är övertygad att en interimslösning i form att behålla Hkp4 och modifiera ett ytterligare antal Hkp10 skulle vara väsentligt billigare än att köpa in Black Hawk samtidigt som vi nu skall förbandssätta NH90 som Hkp14. Så Tokmoderaten, vilket ministerstyre har kostat miljarder?

J.K Nilsson

Då var det officiellt, paradoxen om att ingripa vid brott

I kväll kunde vi läsa på DN.se att svenska piloter blir vittnen till brott men har av den svenska riksdagen ålagts att inte ingripa. I skenet av att man initierat utredning om att lagstifta om att tvinga personer som blir vittne till brott att ingripa. Trotts att utredningen visar att svensk lagstiftning om att tvinga människor att ingripa skulle vara utan verkan så gav man utredaren i uppgift att föreslå en lagstiftning om ”Civilkurage”. Utredaren föreslår, i linje med uppdraget, att vi blir skyldiga att avstyra/anmäla brott som misshandel, dråp och mord.

Jag tycker det vore klädsamt att om man vill ha en sådan lag i Sverige så skall våra soldater i internationella insatser också kunna leva upp till en sådan lag i enlighet med eget omdöme.

J.K Nilsson

Krig i Skandinavien

Rubriken i detta inlägg är rakt av snodd ifrån läkare utan gränsers facebookbaserade spel. Tanken kanske kan vara god men jag ogillar starkt svartmålningen av militären.

– Spelen ska få folk att ändra åsikter, säger Nils Haag som skrivit den första avhandlingen i Sverige om opinionsbildande spel, ”Persuasiva spel. Ett medium med spännande möjligheter”

Precis som med reklam är det viktigt att vara medveten om att spelet vill något med oss för att vi kritiskt ska kunna granska de regler eller normer och ramverk som det sätter upp. Och argumentera emot. Haag höjer ett varningens finger när det kommer till barn.
– Därför borde alla läsa någon form av argumentationsanalys.

Dessa två stycken är citat ifrån DN:s artikel om det nyss nämnda enkla spelet. I detta spel vill läkare utan gränser försöka få oss att förstå att om deras organisation eller åtminstone en liknande organisation saknas så skulle människor inte kunna få vård utan att ”ange några vänner”. Ett cyniskt påstående.

Jag retar mig på att den ”svarta sidan” avbildas som soldater i svensk M90-uniform och där påstås att ingen sjukvård finns. Den röda sidan däremot kan erbjuda sjukvård men den är ”militärstöd” och därför sker tydligen sjuktransport i civila omärkta bilar och per automatik angrips dessa därför att den röda sidan använder civila fordon för andra transporter. Varför skulle inte sjuktransport i militär regi använda de erkända skyddssymbolerna? När sjukvård väl erbjuds så skall den behövande personen tydligen behöva ”ange” oklart bakgrund eller syfte. Visserligen är det ointressant, det intressanta är varför Läkare utan gränser anser sig nödgade att svartmåla militärer för att framhäva sin egen nödvändighet.

Som militär i Skandinavien känner jag mig närmast pissad på. Jag har förespråkad multifunktionella fredsbevarandeoperationer där (I)NGO:s arbetar tillsammans med GO men det här gör mig bara cynisk. Vore det här enbart för internetvärlden så skulle jag kunna skriva en kommentar såsom ”Troll, försvinn” men nu är det här på blodigt allvar. Läkare utan gränser anser sig nödgade att genomföra en sådan här kampanj därför att det skandinaviska folket inte förstår nödvändigheten med en sådan förträfflig organisation som LUG:

Ny studie tyder på begreppsförvirring
Enligt en studie som Läkare Utan Gränser genomfört under hösten tycker en stor majoritet bland allmänheten i Sverige, Norge och Danmark att de humanitära principerna om neutralitet, opartiskhet och oberoende är viktiga. Samtidigt är många positivt inställda till ökat samarbete mellan militära och humanitära aktörer. Men när väpnade styrkor utför ”humanitärt” arbete öppnar det upp för en livsfarlig förvirring, där hjälparbetare dödas och människor i nöd inte får hjälp.

Helt ogenerat försöker man blanda samman riktiga militärer med banditer. Vi har en folkrätt med rötter i Solferinos slagfält och förespråkaren av det Internationella röda korset som innebär att vi militärer är skyldiga att ta hänsyn till civilbefolkning/icke kombattanter vid genomförandet av strid men också när det gäller att ge vård eller omhändertagande utan åtskillnad mellan kombattantstatus eller sida i konflikten. Dessutom skulle jag kunna ge några kritiska omdömen om studien men det är överflödigt då man ifrån organisationens sida verkar besitta någon slags paternalisk rätt att avgöra vad som är rätt, fel och vilka som skall framstå som onda.

Läkare utan gränser har inte hängt med i de senaste tjugo årens förvanskning av krig och väpnad konflikt. Den som bistår någon i en modern konflikt ses oftast som en hjälpare av motståndaren. Vi har den utmärkta serien ”Warriors” som visar på omöjligheten att vara ”neutral” samtidigt som man är humanitär i moderna konflikter. Men det här är också underordnat åsikterna jag redovisat ovan.

Inte kan väll LUG vara så cynisk så att man menar att vi militärer skall sluta ge hjälp och vård så att idioter och banditer inte skall få en anledning att blanda samman de ädla (I)NGO med oss simpla och smutsiga militärer?

J.K Nilsson

Så rätt men ändå så fel

Nu har jag låtit bloggen ligga för fäfot tillräckligt länge men jag anser mig ha acceptabla skäl för det.

Nåväl, jag vill resonera kring Operation Karakal. Jag är positiv till tankesättet till varför denna operation uppkom, i den bästa av alla världar drabbas inte oskyldiga av något ont när ondska bekämpas. Jag känner mig jublande glad över principen R2P men jag inser samtidigt att den har stora svårigheter den skall användas för att försvara användning av militär styrka. I inlägget ”Just war?” försöker jag beskriva hur vissa författare sett på begreppet rättfärdigt krig. Det vore intressant att försöka beskriva Operation Unified Protector i termer av rättfärdigt krig. Jag har en magkänsla om vad svaret blir men jag kan nog vänta med att beskriva det på bloggen.

Ett problem med insatsen över Libyen är andra staters motvilja mot Khaddafi, olika medier har rapporterat om hur statsöverhuvuden ingående i denna operation har uttryckt att Khaddafi skall avgå och att man förmodligen avser att bryta vapenembargot för att kunna beväpna Khaddafis motståndare. Vi har läst om hur ”NATO-bomber” dödat Khaddafis barn och barnbarn. Det är det här som gör insatsen så problematisk. Hur skall vi kunna komma fram till en lösning av konflikten när vi åtagit oss att skjuta bort huvudmotståndaren? Kan en förhandlingslösning vara görlig utifrån denna utgångspunkt? I det här perspektivet ställer jag mig nu närmare den svenska politiska oppositionens ståndpunkt. Låt flygplanen vara kvar i den tid som riksdagen godkänt och efter det rotera hem om inte ledare för vissa av NATOs stater ändrar sin politik.

Jag skulle hemskt gärna vilja kunna säga att vi naturligtvis fullt ut skall vara med ända till NATO släpper sin ledning över insatsen. Ännu hellre skulle jag vilja kunna säga att vi naturligtvis skall ingå i en koalition av villiga för att skydda den libyska befolkningen. Men pragmatiker som jag är så kan jag i dagsläget inte säga det, jag förbannar också vår försvarspolitik som har lett oss hit. Vår säkerhet är beroende av andras välvilja och därför är denna insats så viktig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det inledande velande ifrån vår statsledning lämnar en del att önska, vi skulle ha tagit rygg på Storbritannien och Frankrike för att få sitta med vid planeringsbordet. Nu valde vi att försiktigt försöka smyga undan men det sket sig på ren svenska. Vi har att kompensera för och vi står för en rätt så stor del av spaningsresurserna. Vi kan ställa upp med det och komma undan hyffsat moraliskt med detta och vi bör göra det så länge som NATO anser att vi behövs.

Det är dyrt att vara fattig.

J.K Nilsson

Hemvärnet önskas lycka till

Charlie Spartan är en signatur för alla som läser på forumet SoldF regelbundet. Med tanke på hur väl skrivna Charlies inlägg är på forumet och med vilken insikt personen visar så har jag höga förväntningar på Charlies blogg.

Välkommen in i gänget.

J.K Nilsson

Ordets makt

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har fått ett inlägg publicerat som gästinlägg på bloggen Wiseman’s Wisdoms. Jag skulle vilja bemöta några punkter som Erik framför.

Anonymiteten, i anonymiteten garanteras ordens nakna betydelser. Genom anonymiteten får vi läsa vad skribenten vill förmedla, vi kan inte ha förutfattande meningar. Läser vi att skribenten är General, skall vi tolka orden som att något skall läggas tillrätta eller skall vi tolka orden som ett dolt äskande om pengar. Läser vi att skribenten är Sergeant eller Fänrik, skall vi då automatiskt utgå ifrån att skribenten saknar ”hela bilden” eller att denne skriver endast i eget skrås intresse? Om skribenten skriver ut sitt namn och befattning, skall vi då utgå att denne skriver å tjänsten vägnar och därmed företräder sitt förband och/eller hela myndigheten? Om undertecknandet sker endast med namn så är man ändå i stort sett ändå anonym, är skribenten anställd i Försvarsmakten eller inte? I många fall framgår det av skribentens inlägg vilken tillhörighet skribenten har men det blir genast svårare att ha en förutfattad mening. Om vi går till vetenskapen och dess tidskrifter finner vi att dessa har en särskild form för att acceptera att publicera artiklar. De inskickade manuskripten granskas av författarens gelikar, peer review, ofta vet inte författaren vilka som läser manuskriptet och granskarna vet inte alltid vem författaren är just för att vi skall slippa förutfattande meningar om alstret.

Internet har gett oss en debattkultur där anonymiteten främst är ett problem för människor med oförmåga till att skilja på sak och person. Det är viktigare att utröna vem som är människan bakom en viss signatur och i vissa fall finns det en hämndlystnad som går ut över diskussionen. Jag vet av ett fåtal fall där internetdiskussioner förändrats till hotelser mot användare som valt att avstå anonymiteten och deras familjer. Min lärdom efter snart ett decennium av nätdiskussioner är att det i princip är knäppskallar som efterfrågar min riktiga identitet. En rolig anekdot är när användare/medlemmar i ett visst diskussionsforum träffas så presenterar ena parten sig med sitt riktiga namn och svaret blir: ”Ja men vad heter du på forumet?”

I försvarsdebatten har vi sett argument som att anonymiteten skyddar mot repressalier. Jag kan hålla med Erik Lagersten att det inte skulle vara värdigt myndigheten med sådant beteende. Till Eriks försvar kan jag säga att grunden för denna oro lades långt innan informationsdirektören tillträdde. Själv känner jag att det eskalerade någon gång år 2005 – 2006 när den dåvarande ÖB åkte de överlevande förbanden runt och talade om försvarsmaktens nya uppdrag. I samarbete med Bi Puranens Bikupan identifierades försvarsanställdas olika uppfattningar om försvarsmaktens omställning. I föraktfulla ordalag talade man om de anställda som argumenterade emot försvarsmaktens omställning. I förbandssamling efter ett ÖB chefsmöte talade förbandschefen om att det inte var förenligt med en anställning i försvarsmakten och samtidigt argumentera mot försvarsmaktens inriktning, det skulle vara jämfört med att en Volvoanställd skulle vara medlem i en organisation som argumenterar för begränsning av biltrafiken.

Arméinspektören Berndt Grundevik fick en insändare i Officerstidningen publicerad (Nr8, 2010). Grundevik argumenterar för att Försvarsmakten görs till åtlöje inför skattebetalarna genom att Officersförbundet har en felaktig fokusering i sin argumentation. Högste arméchefen har alltså fastställt vad som är godkänt att diskutera offentligt och konsekvensen av denna felaktiga fokusering/diskussion är också fastställd. Illojalitet mot myndigheten är domen.

När omställningen av flygvapnets stridsledningsfunktion diskuterades uppstod bloggen ”Strilaren” med insiktsfull kritik mot den pågående processen. I mars 2009 publicerades det sista inlägget på ”Strilaren” och kort därefter avregistrerades bloggen på Blogger. Det normala förfaringssättet på internet är att man överger sidor man skapat när man ledsnat på dem, innehållet brukar få stå kvar om det inte är pinsamt inaktuellt. Rykten säger att vissa påtryckningar utövats på skribenten ifrån vissa vars tår denne trampat på. Nu har vi sett att bloggaren J-O i bloggen ”Far, far away” slutat blogga med inlägget ”Märkligt...ärligen förvånad...”, jag citerar här inlägget:
Märkligt...ärligen förvånad...
Jaha, där ser man...jag återkommer eventuellt via detta media.
Nej, jag är inte på väg att åka härifrån, inte vad jag vet iaf.
Vi får se...Ni kan säkert dra era egna slutsatser om vad som hänt. Fast jag
får ju erkänna att jag inte förstår riktigt.

Och återigen går ryktena att ännu en bloggare har tystats.

Vi kan alltså dra minst tre slutsatser.
1) Anonym diskussion är inte ett problem, det är en fördel.
2) Anonym diskussion är modus operandi i internetbaserade diskussioner.
3) Försvarsmakten har en uppförsbacke när det gäller de anställdas förtroende.

Misstro är inte destruktivt, att ge utryck för misstro ger objekten för misstron en möjlighet att bättra sig eller åtminstone förklara sig och i fortsättningen arbeta för att skapa förtroende. Att förneka problemet gör bara problemet värre. Detta leder oss till hur man skall se diskussioner.

Jag ser att det finns två spår i internetbaserad diskussion, det ena spåret är i enkel forumform där deltagarna jämlikt utbyter tankar och frågeställningar inom ramen för en huvudfråga. Genom enkelheten finns inte utrymmet att utveckla tankegångar och den som gör det får oftast uppmaningen: ”Skaffa en egen blogg”. I denna diskussion kallas alla inlägg för inlägg. Det andra spåret är nyhetsformen eller bloggen. Ett huvudinlägg där författaren utvecklar tankegången och oavbruten har hela uppmärksamheten, därefter kan läsarna kommentera inlägget. Oftast utvecklas kommentarerna till diskussion men det är inte det som är huvudtanken och begreppen är också inlägg för det som bloggägaren publicerar och läsarna kommenterar. Viss begreppsförvirring uppstår lätt och kritik framförs mot alla ”inlägg” trots att man menar kommentarerna. Inläggen i en blogg är skriven med eftertanke, kommentarerna anser jag skall vara skrivna ifrån hjärtat och vara ifrågasättande. Det är utvecklande och stimulerande för den som skriver blogginläggen. I forumdiskussionen förekommer sällan någon eftertanke och kvalitén på inläggen är därefter. I kommentarer och foruminlägg kan det då förekomma mer eller mindre lysande text men var snäll och skilj. Att säga att inlägg är undermåliga, kritiska, elaka, m.m. när man menar kommentarerna är bara förvirrande.

J.K Nilsson

Philip Zimbardo

Professor Zimbardo har i kväll gett en intervju i SVTs "Skavlan", 35 minuter in i avsnittet. En tänkvärd intervju.

Läs också mitt inlägg: "Ett försök till att visa att många människor är kapabla att göra illa varandra."

J.K Nilsson

Tillräckligt bra är tillräckligt bra?

Jag har med stigande intresse följt resonemangen hos både Wiseman och CI. Det är en smula fascinerande att ingen ser igenom retoriken, båda bloggarna citerar Lars Hammarlund och i båda bloggarna kan vi läsa att kvinnor antas till utbildning bara om de uppfyller kraven.

Resten av det här inlägget kommer att vara av anekdotisk karaktär då jag inte iddes spara referenser på den tiden jag var ung, dum och naiv (Något jag tror Salestrand kan hålla med mig om). Jag skäms för att jag inte förmått mig att se hela bilden och för att jag varit så tjurskallig.

Till varje utövande av arbetsuppgift hör ett antal kriterier som arbetaren skall kunna uppfylla för att anses fähig för att kunna utföra den ålagda uppgiften. I Försvarsmakten har vi ett grundkriterium i form av styrka och kondition. Därefter bygger vi på med teknisk förståelse, intresse, fallenhet, social kompetens, m.m. Av alla dessa kriterier är det endast fysisk status som enkelt är kvantifierbar. Hur många gånger hinner man vända på en inomhusbana (Beep test), hur många armhävningar kan man genomföra, rygglyft, situps, m.m.

När vi kommer till att diskutera man och kvinna blir begreppen lite mer komplext. Jag har erfarenhet att grupper fungerar bättre när det finns kvinnor inblandade, plutonens Clown är plötsligt mer ödmjuk, stämningen blir bättre – viss tävlingsinriktning är bra men i utbildningssituationer är det inte alltid optimalt. Kvinnor och män är biologiskt olika, om skillnaden är så pass stor att just den faktorn har utslag eller om det är skillnaden i uppfostran som gör det. I vilket fall så är det en skillnad. I en enkönad miljö blir könet (eller genus beroende på perspektiv) en merit att värderas som vilka andra av mina ovan beskrivna kriterier.

Hur skall vi nu se grundkriteriet fysisk status? Skall det vara krigets krav som är lägsta nivå eller är det den relativa fysiska prestationen? Eftersom det är svårt att se att krigets krav som är styrande för uttagningen, pansarskytteofficerare har (eller har haft) samma krav som radar/sambandstekniker som har haft samma krav som Striloperatör som har haft samma krav som luftvärnsofficer som har haft samma krav som... Det är bara i senare tjänst som jägarofficer eller stabsråtta man har differentierat kraven. En av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är syreupptagningsförmåga, det vill säga att när en kvinna gör samma godkända prestation som en man så har hon utfört en högre kroppslig prestation. Om vi med fysisk status endast ser det som en prestation så har ju kvinnan nu utfört en högre prestation men med samma resultat. Om vi ser fysisk status som en kravnivå baserat på tjänstens krav så är det ju också ett godkänt resultat.

När rekryter och aspiranter befinns lämpliga att tjänstgöra så finns det kvantitativt endast fysisk status att konkurrera med. En tekniker som kan springa milen på 40 minuter men är i övrigt knappt lämplig som tekniker med avseende på teknisk färdighet så finns det ingen som protesterar när denne prioriteras ned till förmån för en individ som klarar de fysiska kraven men är en fena på att riva, laga och sätta ihop det som en gång var trasigt. När det gäller kvinnor så har de identifierats som en tillgång baserat på kön/genus, skall vi då göra samma sak mot den individen som vi gör med nyss nämnde tekniker? Kvinnan behöver inte vara bäst på någonting av det som traditionellt är urvalsskiljande men hon kommer att bidra med annat som gör det mer värt än att springa milen på 40 minuter, bära börda som en kustrobotsoldat, m.m.

Vad jag kan skönja i kritiken hos Wiseman och CI är de påstått sjunkande fysiska kraven. Det är möjligt att det är så men jag som har provat tycker att de nuvarande kraven är tuffa, springa två kilometer med stridsutrustning i stället för en kilometer, ett Beep test som gör att knäna gråter i tre veckor efter testet. Tittar vi på krigets krav i form av TOEM och beordrad PersQ så ser vi att kriget måste ha blivit lättare de senaste tio åren. För en basbataljon i flygvapnet så skall personalen ha sin uppgift som huvuduppgift, förut så var försvar av basen en av huvuduppgifterna. Bara för att pengarna ser ut att ta slut i budgeten så räcker det att förbandet uppfyller PersQ2.

Rekryterarna vill ha låga krav just för att kunna få in fler kvinnor men frågan är om förbandens fysiska krav är ett resultat av rekryterarnas önskemål eller om det är ett resultat av Försvarsmaktens inriktning och ekonomi? Med dagens positiva diskriminering, det är inget nyord utan etablerad svenska, av kvinnor så ser vi kvinnor kompetenta nog att genomföra sin tjänst, de har uppfyllt antagningskraven men sluppit konkurrera fysisk med manliga medsökande. Jag förstår inte CI´s uttryck för ifrågasättande av en kvinnlig kollega. Ifrågasätter den gamle flygföraren att man har en skickligare tekniker istället för den starkaste teknikern för att klargöra hans flygplan?

Att ha kvinnor i organisationen är önskvärt men att låta de konkurrera på lika resultatvillkor som män i de fysiska testerna är orättvist, hellre då att göra som i Försvarsmaktens atletofficer och vikta resultaten men då kommer förmodligen diskussionen om att männen som kvinnorna konkurrerar med är förfördelade. Kan vi inte bara enas om att ”tillräckligt bra är tillräckligt bra”?

J.K Nilsson

Ny kamrat

Smickrande nog har en nybliven bloggkamrat lagt till Väpnaren i sin blogglista. Mycket uppfriskande är det ännu en blöt blogg, välkommen i gänget Klart skepp.

Jag återgäldar länkningen.

J.K Nilsson