Dagens böcker

Boken FN-soldat i Kongo, Svenskar i strid 1961 - 1962 dök upp i dag. Boken The Future History of The Arctic av Charles Emerson håller på att läsas sedan i torsdag.

Blogginlägg utlovas.

J.K Nilsson

Högt spel i Stockholm

Under Almedalveckan 2007 talade finansminister Anders Borg om besparingar på försvarsbudgeten. Resultatet blev inte så dramatiskt men försvarsminister Michael Odenberg avgick i protest mot finansministerns planer. Genom att tillsätta en ”Genomförandegrupp” identifierades ett antal områden där man skulle hitta besparingar i storleksordningen 2 -3 miljarder kronor. Besparingen blev 2.2 miljarder kronor mellan åren 2009 - 2011. Tittar vi på listan över den materiel som inte skall beställas eller som ambitionsreduceras så finner vi att vi dels rullar ett anskaffningsbehov framför oss och dels ställer utveckling av stridskrafter mer eller mindre i ”malpåse”. Regeringen har också anvisat att vi i undantagsfall skall utveckla materiel själva, huvudinriktningen är att vi skall köpa färdig materiel ifrån hyllan. Försvarsbudgeten minskar också totalt, för att möta detta har Försvarsmakten aviserat en reduktion av fredsförbandsmassan med motsvarande en flygflottilj, ett mekaniserat förband (P4, P7 eller I19), ett specialfunktionsförband (Lv6/Ing2, motsv.), ett antal hemvärnsgrupper, m.m. Regeringen var tydlig med att det inte kommer att bli några avvecklingsbeslut innan valet 2010 genom partiledarnas Brännpunktsartikel och Tolgfors uttalande i Norrbotten.

Mellan dessa nyheter och den här helgens händelser så har vi sett att under budgetåret 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 300 miljoner i materielbudgeten och 500 miljoner i budgeten för internationella insatser.

Försvarsministern aviserade i SvD.s Brännpunkt den 11 April att Sverige skall beställa en utveckling av nästa generations ubåt för att senare köpa två stycken ubåtar. Dessutom pekar Tolgfors på en ”Exportpotential”. Helikoptrar skall också köpas in och förbandssättas. Andra bloggare har förtjänstfullt beskrivit detta. I flygplansystemet JAS 39 tillkommer annan beväpning och krypterat länksystem.

Vi skall nu i sommar anställa de första soldaterna i Armén och det är också inledningen till detta inläggs avslutning. Vi vet att det från valet kommer att dröja några månader till budgetunderlag 2012 kommer med Försvarsmaktens förslag på fredsförbandsavvecklingar. Vi skall upprätthålla statusen på våra Jasar men vi skall reducera ambitionen på att införskaffa basmateriel. Vi lägger alltså beställningar utan tanke på helheten samtidigt som vi inte har en fredsförbandsmassa att stå på i planeringen. Vilka fredsförband kommer att ha tillräckligt antal anställningssökande soldater för att kunna sätta upp krigsförband? Det är en massa obesvarade frågor som man av politiska skäl inte vill svara på. En farhåga är hur skall vi i flygvapnet kunna sätta upp bataljoner och kompanier om vi inte vet vilken fredsbasering som finns och vilken materiel vi kommer att få. Vi vet att vi kommer att få ett vasst flygplan men sedan då? Likadant ser det ut på helikoptersidan med större utmaningar, vilken personal skall ta emot de nya helikoptrarna samtidigt som vi skall ha kvar 14 och 15? Vi vet att det slutar personal på egen vilja i dessa tider av osäkerhet, vi skall krympa i en kostym samtidigt som vi skall ta emot anställda på ett bra sätt.

Regeringen spelar högt och om man inte har en stor portion tur kommer dess beslut att vara svåra att reda ut när verkan av besparingar och de kommande avvecklingar inleds. Det bästa som den här regeringen kan hoppas på efter valet är att man är i opposition och slipper stå till svars för sina beslut.

J.K Nilsson

Den svenska luftstridsdoktrinen

Jag en en liten teaser till.

tack till CI för inspirationen.

Luftoperationer indelas i luftstridsoperationer och luftunderstödsoperationer. Indelningen under luftstrids- och luftunderstödsoperationer framgår av figuren nedan:



Figur 1
Den svenska doktrinen för luftoperationer delar upp begreppet luftoperationer i: Luftstridsoperationer och Luftunderstödsoperationer.

Luftstridsoperationerna genomför den planerade påverkan på motparten, luftstridskrafterna verkar mot mål genom att påverka dessa med vapen eller störning. För att kunna skapa möjligheter att verka mot mål ifrån mark, sjö och luftarenan eller stödja dessa stridskrafter i annan verksamhet kan luftunderstödsoperationer genomföras.

Begreppet Luftstridsoperationer delas upp i Luftförsvarsoperationer, Markmålsoperationer och Sjömålsoperationer.

Luftförsvarsoperationer
Luftförsvarsoperationer syftar till att skapa möjligheter för våra luftstridskrafter att verka eller hindra en motståndare att kontrollera luftrummet.

Offensiva luftförsvarsoperationer syftar till att förhindra motståndarens möjlighet att verka i luftarenan genom att söka upp och bekämpa motståndarens luftstridskrafter såväl i luften som på marken. Sätten att göra detta det på definieras i uppdragstyper. Uppdragstyperna för att genomföra offensiva luftoperationer är luftförsvarsattack, jaktsvep, jakteskort, SEAD och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande:

• luftförsvarsattack: riktas mot ledningssystem, flygbaser med tillhörande anläggningar och flygplanplattformar på marken
• jaktsvep: är temporära till sin karaktär och syftar till att avleda, vilseleda, binda och bekämpa motståndarens flygstridskrafter som hotar egen verksamhet. Jaktsvep kan genomföras på olika sätt
• jakteskort: används för att skydda offensiva företag mot motståndarens flygstridskrafter. Jakteskort utförs antingen i direkt anslutning till skyddsobjektet eller som en skärm framför eller i förväntad hotriktning i förhållande till skyddsobjektet
• Supression of Enemy Air Defences (SEAD): utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens mark och sjöbaserade luftförsvarssystem. Svenska flygstridskrafter har i dagsläget en begränsad förmåga att genomföra SEAD. Uppdragstypen finns dock med, eftersom SEAD kan genomföras som ett konventionellt attackuppdrag och för att svenska flygstridskrafter kan komma delta i SEAD-uppgifter inom ramen för en internationell flygoperation
• Elektronisk attack: utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens luftstridskrafter och riktas mot ledningssystem, sensorer och vapensystem, såväl mark- och sjöbundna som luftburna.

Det defensiva luftförsvarets uppgift är att förhindra motståndaren att verka eller minimera följderna av motståndarens avsikt att verka i luftrummet ovanför vårt territorium eller våra förband. Våra luftstridskrafter reagerar på motståndarens fientliga uppträdande genom att antingen skydda mot luftangrepp eller försöka tillfoga motståndarens offensiva luftstridskrafter maximala förluster. Uppdragstyperna för defensivt luftförsvar inkluderar jaktförsvar, jaktskydd, beredskapsläge, spärrbana, punktskydd, områdesförsvar och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande, jag börjar med att visa flygstridskrafternas uppdragstyper:

• jaktförsvar: genomförs som områdesskydd inom en tilldelad luftvolym. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• jaktskydd: utnyttjas för att skydda specifikt objekt eller verksamhet från luftanfall. Befolkningscentra, flygburen ledningscentral eller minutläggning är exempel på verksamhet då jaktskydd kan utnyttjas. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• beredskapsläge: uppdrag som genomförs i tilldelade beredskapslägen. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut fattas av luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• spärrbana: används då stridsledningsfunktionen är begränsad. Förbandet flyger i tilldelade spärrbanor och utnyttjar egna sensorer för målupptäckt. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler.

Det defensiva luftförsvarets uppdragstyper för flygstridskrafter enligt ”Doktrin för Luftoperationer” är inte klart beskrivet så jag kommer att förklara innebörden av de ovan olika uppdragstyperna.

Genom att definiera vad som skall försvaras tillämpas antingen Jaktförsvar eller Jaktskydd. Jaktförsvar tillämpas för att försvara vår verksamhet, personal eller materiel över ytan. I den nuvarande försvarspolitiska debatten talar bl.a. Bo Pellnäs om luftförsvar i Mälardalen i form av flygplan baserade på Uppsala. Pellnäs ger här ett exempel på Jaktförsvar. Jaktskydd används för att försvara en flygbas, marinbas, ett arméförband, viktiga byggnader, m.m. mot luftangrepp.

Beroende på hur väl funktionen Stril fungerar används olika sätt varsebli motståndaren och beroende på avstånd, vår möjliga hastighet och motståndarens hastighet använder vi olika grader av beredskap. Om Stril fungerar och kan leverera stöd kan vi ha flygplan med olika beredskapsnivåer. Från beredskap på marken där piloter har en tid att ta sig i luften ifrån ett bakre uppehållsläge till att piloterna flyger flygplanen och snabbt är beredd att möta ett hot i luften. Om Stril inte fungerar kan vi använda flygplanets egna sensorer för att söka av luftrummet och då flyger en rote spärrbana och piloterna själva tar beslut om insats eller ger startorder till flygplan i beredskap på marken. Genom att det är flygplan som flyger måste man ge en uppdragsorder och därför talar vi om olika uppdragstyper fast det är två olika försvarsuppdrag och två ”metoder” att lösa beredskap eller Strilfunktion.

Till begreppet defensivt luftförsvar räknas också funktionen luftvärn. Luftvärnet har förmåga till uthållig närvaro. Närvaron av luftvärn tvingar en motståndare till att taktikanpassa så att dennes resurser inte odelat kan användas för att bekämpa våra stridskrafter. Luftvärnet används dels som punktförsvar och dels som ytförsvar, där punktförsvaret motsvarar jaktskyddet och ytförsvaret motsvarar jaktförsvaret för flygstridskrafterna.

Markmålsoperationer
Markmålsoperationer syftar till att uppnå strategiska, operativa eller taktiska effekter genom att utföra strategiskt flyganfall, flyganfall på djupet, direkt flygunderstöd och/eller elektronisk attack. Dessa uppdragstyper syftar till att begränsa motståndarens handlingsfrihet på olika nivåer och kan möjliggöra en höjning av vår handlingsfrihet.

De strategiska flyganfallen genomförs som ”anfall mot motståndarens tyngdpunkt, avgörande punkter eller de kritiska sårbarheter som är förknippade därmed” Strategiska flyganfall kan delas in i en fysisk dimension och en psykisk dimension. I den fysiska dimensionen påverkar vi motståndarens förmåga att använda stridskrafter. Genom att använda den psykiska dimensionen påverkar vi motståndarens vilja att fortsätta sitt motstånd eller anfall. Publikationen ”Doktrin för Luftoperationer” påstår att de svenska flygstridskrafterna är förmågebegränsade till att genomföra enstaka strategiska flygföretag.

Flyganfall på djupet syftar till att uppnå operativa effekter genom att forma slagfältet för att öka de egna handlingsmöjligheterna. Motståndarens handlingsmöjligheter minskar genom vilka mål vi väljer att angripa. De mål som är angelägna att angripa är motståndarens underhålls och kommunikationslinjer. Genom att angripa dessa mål kommer motståndarens möjligheter att fortsätta striden successivt att minska. Vi kan också välja att angripa motståndarens stridskrafter långt framför våra egna stridskrafter och därmed direkt förstöra motståndarens möjligheter att bedriva stridsverksamhet. Genom hotet att angripas ifrån luften kan motståndaren tvingas att avstå ifrån egna rörelser så att dennes manöverförmåga sjunker. I denna uppdragstyp sker ingen direkt samverkan mellan mark och luftstridskrafter dock samordnas vår verksamhet på operativ och taktisk nivå.

Direkt flygunderstöd (DFU) utförs i nära samverkan med egna stridskrafter för att, som understöd till egna markstridskrafter, bekämpa motståndarens markstridskrafter. Flygstridskrafterna lägger till en extra rörelsedimension till markstriden varvid kraftfulla synergieffekter kan uppstå genom att motståndarens stridskrafter inte längre lätt kan skyddas mot vår eldkraft.

Genom att DFU har kortsiktig verkan på operationerna i stort i förhållande till flyganfall på djupet måste vi planera, prioritera och döma av hur vi skall använda resursen som stridsflygplan innebär. Det innebär att vi möter ett dilemma enligt följande: Om vi prioriterar att lämna direkt flygunderstöd till markstridskrafter insatta i strid, avstår vi ifrån att använda de flygplanen till att skära av motståndaren bakåt så att de kan försörjas och fortsätta striden. Om vi väljer att avregla slagfältet kan motståndaren vara tillräckligt stark så att denne nedkämpar våra markstridskrafter i striden.

Sjömålsoperationer
Syftet med flygstridskrafternas insatser mot sjömål är att i samverkan med sjöstridskrafterna upprätta herravälde till sjöss alternativt bestrida motståndarens herravälde till sjöss. Vi vill minst uppnå marinoperativ kontroll så att våra marinstridskrafter kan uppträda med frihet.

Sjömålsoperationernas två delar är sjömålsbekämpning och ubåtsjakt. Sjömålsbekämpning kan ytterligare delas in i två delar: Sjömålsoperationer som ”Doktrin för Lufoperationer” definierar som ”Självständiga flyginsatser mot fartyg” och Marinunderstöd som är flyginsatser samordnade med egna marina stridskrafter. Som författare till föreliggande arbete observerar jag här en begreppsförvirring som inte finns i förarbetet till ”Doktrin för luftoperationer”. Förarbetet kallas ”Utkast till Doktrin för luftoperationer” och finns inte längre publicerat i Försvarsmakten. Om vi studerar Marqvardsen så kan vi se vad denna publikation säger om sjömålsoperationer:

”Sjömålsoperationer genomförs som ytanfall eller ubåtsjakt. Självständigt genomfört ytanfall kallas för sjömålsbekämpning och innebär bekämpning av fiendens sjöstridskrafter på stort djup. När ytanfallet genomförs i samverkan med marina stridskrafter för att skydda dem eller vid en kraftsamlad insats tillsammans kallas det marinunderstöd. Ubåtsjakt genomförs för att förhindra eller försvåra fiendens möjlighet att verka med ubåtar.”

Sammansatta operationer
För att uppnå önskad verkan kan man använda sammansatta operationer. Ett förband som verkar i en sammansatt operation är sammansatt av olika specialiserade delfunktioner. En offensiv luftförsvarsoperation som anfaller en flygbas under uppbyggnad kan vara skyddad av jaktflyg, SEAD, elektronisk attack och följas upp av spaningsflyg för resultatfotografering.

Luftunderstödsoperationer
"Luftunderstödsoperationer utnyttjas för att skapa gynnsamma förutsättningar för luftstridsoperationerna, för att förbättra effekten och resursutnyttjandet av luftstridsoperationerna samt för understöd till mark- och maritima operationer”

Luftunderstödsoperationerna delas in i luftburen transport, flygunderrättelseinhämtning,
flygräddning och luftburen ledning

Luftburen transport genomförs som flygtransport eller luftburen tankning.
Flygtransporter används som snabb och flexibel resurs att flytta personal, materiel och förnödenheter för att verka och att evakuera sjuka och skadade.

Lufttankning syftar till att öka flygstridskrafternas räckvidd, aktionstid och möjlig vapenlast, lufttankning kan genomföras som dels:
1) Strategisk lufttankning som syftar till att understödja flygförbanden under ombasering till operationsområdet och
2) taktisk lufttankning där lufttankningen understödjer flygförbanden i operationsområdet.

Flygunderrättelseinhämtning
”Flygunderrättelseinhämtning består av flygspaning, övervakning och signalspaning. Dessa uppdragstyper drar i hög utsträckning fördel av flygstridskrafternas räckvidd, perspektiv, rörlighet och responsförmåga. Flygstridskrafter har med dessa egenskaper och relativa fördelar goda förutsättningar att inhämta information om objekt och verksamheter som är svåra att nå med andra medel.”

Flygunderrättelseinhämtning indelas i flygspaning, övervakning och signalspaning.
Flygspaning används dels som taktisk flygspaning och strategisk flygspaning. Flygspaning använder sensorer som verkar i det elektromagnetiska spektrat men även visuell spaning. Den inhämtade informationen måste bearbetas och värderas för att bli underrättelser. Strategisk flygspaning syftar till att inhämta information som krävs för underlag till beslut på den militärstrategiska och politiska nivån. Taktisk flygspaning understödjer den operativa och taktiska nivån.

Övervakning genomförs med en systematisk observation av luft-, mark-, eller den maritima arenan i ett större geografiskt område för att lokalisera och identifiera verksamhet. För att genomföra övervakning används främst sensorer som arbetar i det elektromagnetiska spektrat.

Signalspaning användes för att inhämta information ifrån antingen kommunikationssystem eller tekniska system såsom spaningssystem, målinmätningssystem, varningssystem, m.fl.

Flygräddning
Flygräddningens uppgift är att söka upp och rädda nödställd personal, vilket genomförs lämpligast med helikopter. För att säkerställa att räddningsinsatserna lyckas används ofta stöd av flera funktioner. För att undsätta personal i ett stridsområde eller fientligt område (Combat Search And Rescue - CSAR) används kvalificerad förmåga med egenskydd och verkansförmåga. Normalt använder man en sammansatt operation för att genomföra CSAR i syfte att skydda sig mot fientlig påverkan ifrån både luft och mark/sjöarenan.

Luftburen ledning utnyttjar flygstridskrafternas unika förmågor till överblick, snabbhet, flexibilitet, m.m. för att kunna leda stridskrafter över ett stort område.

Luftstridskrafternas funktioner

Luftstridskrafterna är indelade i olika funktioner för att ange dess grundläggande förmågor. Funktionerna ska ses som delar i ett system för att bygga förmåga.

Flygfunktionen består av delfunktionerna: jakt, attack, flygspaning, telekrig och flygtransport.

Jaktfunktionen används för att angripa mål i luften genom luftstrid. Luftstrid bedrivs enligt principerna: fjärrstrid, närstrid och kurvstrid.
• Fjärrstriden bedrivs över långa avstånd, på höga höjder och med höga hastigheter, fjärrstrid innebär att kontrahenterna inte ser varandra visuellt.
• Närstrid utkämpas med kontrahenterna inom visuellt avstånd
• Kurvstrid genomförs med kontrahenterna kraftigt manövrerande för att offensivt kunna anfalla eller defensivt undvika att bli anfallen av motståndaren.

Attackfunktionen genomför strid mot mark- och sjömål genom precisionsbekämpning av punktmål såsom en bro eller byggnad, bekämpning av ytmål såsom en eldställning för luftvärn och bekämpning av sjömål

Flygspaningsfunktionen hämtar information främst ifrån mark eller sjöarenan genom användning av radar eller fotografering.

Flygtransportfunktionen transporterar personal, materiel och förnödenheter för den strategiska, operativa eller taktiska nivån.

Telekrigsfunktionen är en del av informationskrigföringen och använder/fungerar med:
• elektronisk attack som är offensiv eller defensiv störning mot sensorer och kommunikationssystem,
• elektroniskt skydd mot motståndarens telekrigföring,
• motmedel i form av vilseledande elektroniska åtgärder mot motståndarens sensorer och/eller vapensystem och
• telekrigsstöd som söker, uppfångar, lokaliserar och identifierar elektromagnetisk strålning för att försörja telekrigssystemen i dess funktion att känna igen och varna för hot.

Underrättelsefunktionen bidrar med att delge analys om motståndarens förmågor och uppträdande i operationsområdet för att ge kunskaper om hur våra stridskrafter bör uppträda för att ge den önskade effekten. Initialt ger underrättelsefunktionen analyser i planeringsfasen om hur striden bör föras genom vilka mål som skall angripas, vilka medel som skall användas och hur våra stridskrafter skall uppträda för att undvika motmedel och bekämpning. Under operationens genomförande ansvarar underrättelsefunktionen för att fortlöpande bedöma verkan av våra insatser, vilka risker vi möter, vilka mål vi måste anfalla och vilka vi inte behöver anfalla.

Basfunktionen verkar med fem delfunktioner:
• Ledning på flygbasen syftar till att skall kunna fungera och verka. Flygtrafikledning och flygplatstjänst är exempel på hur ledning genomförs på flygbas
• Klargöringsfunktionen genomför klargöring av flygplan och helikoptrar, d.v.s. ladda flygplanet med den beordrade ammunitionslasten, tanka flygplanet med den mängd bränsle som är beordrat för aktuellt uppdrag samt enklare service i form av kontroller för att upptäcka förslitningar och skador på flygplanet eller dess yttre utrustning.
• Flygunderhållsfunktionen genomför avhjälpande och förebyggande underhåll på luftfarkoster och flygammunition.
• Skyddsfunktionen skyddar mot motståndarens åtgärder i form av fientliga förband och reparation och röjning efter motståndarens vapeninsatser, vidare ser skyddsfunktionen till att basen kan användas för flygoperationer genom att underhålla bansystemet.
• Underhållsfunktionen

Strilfunktionen genomför luftbevakning och stridsledning.

Luftbevakningen sammanställer en gemensam luftlägesbild som visar den pågående verksamheten i luftrummet. Luftlägesbilden används som information till underrättelsefunktioner, larmning av räddningstjänst, m.m.

Stridsledning stödjer de egna luftstridskrafterna under alla typer av pågående luftoperationer. Genom att delge aktuellt luftläge, uppdatera orderläget och genomföra samordning maximeras verkan av luftstridskrafterna.

Sambandsfunktionen möjliggör distribution av information genom att lämna tekniskt och administrativt stöd.

Vädertjänstfunktionen förser samtliga stridskrafter med väderprognoser och följer därefter upp dessa. Informationen används för att anpassa uppträdandet så att motståndarens uppträdande och handlande försvåras.

Luftvärnsfunktionen verkar ifrån markarenan för att antingen med eget uppträdande försvåra motståndarens agerande över eget territorium eller i samordning med egna flygstridskrafter uppnå synergieffekter att bekämpa motståndarens flygstridskrafter.

J.K Nilsson

ONUC - En arkeologisk betraktelse

Den här kvällen var ovanligt produktiv, den här gången vill jag tacka Cynisk för inspirationen. Det här ett paper jag skrev för åtta år sedan till en kurs som jag gick för att försöka förstå Försvarsmaktens ominrikting till att "mota olle i grind", "Släcka branden innan den sprider sig hit" och alla andra aforismer som man delgav anställda och aspiranter. Var snäll med mig och betrakta den som den historiska artefakt den är. Faktakorrigeringar är naturligtvis välkomna:

Mitthögskolan, Östersund
Moment 3: inbördeskrig och internationell säkerhet
HT2001

3.Varför och i vad internationaliserades den interna konflikten i staten Kongo 1960?

I detta paper skall frågan varför och i vad internationaliserades den interna konflikten i staten Kongo 1960. Frågan är intressant eftersom det är det första kända fallet som FN intervenerade militärt i en intern konflikt. Papret skall visa på att det s.k. kalla kriget äger en stor del i internationaliserandet av ovannämnda konflikt.

Nedan redogör jag för FNs möjligheter att agera vid interna konflikter. Efter detta skall jag beskriva Kongo. Slutligen skall jag beskriva konfliktens turer i FN och även avge en egen analys om varför FN intervenerade med militär styrka som sedan kom i direkta strider.

FN
För att vi skall kunna använda begrepp som senare används i detta paper kommer jag att kortfattat gå igenom dessa nu.

FN är den organisation som nästan alla jordens stater är ansluten till[1]. Antalet anslutna stater1996 var 184st.[2]

Generalsekreterarens roll i FN är att vara den administrative chefen och den verkställande direktören för FN. Detta innebär att Generalsekreteraren inte har en egen makt.

Generalförsamlingen är det forum där frågor förbereds inför säkerhetsrådet och anta deklarationer i frågor som säkerhetsrådet inte kunnat ta beslut om. Dessa deklarationer är bindande endast för de medlemmar som röstat för dem.

Säkerhetsrådet är den beslutande makten i FN när det gäller tvingande resolutioner. Säkerhetsrådets huvuduppgift är att, under FNs stadgar, att upprätthålla internationell fred och säkerhet.[3] För att en resolution skall äga giltighet måste minst nio av rådets femton medlemmar och inte någon av de permanenta fem medlemmarna får rösta emot resolutionen. Medlemmarna i säkerhetsrådet är de permanenta fem (se nedan) och 10 övriga stater som väljs för en två års period och varje år hålls val för fem av posterna, fem väljs första året och fem väljs andra året.

Permanenta fem (P-5) är de medlemmar av FN som när organisationen bildades efter andra världskriget gavs permanent medlemskap i säkerhetsrådet och fick vetorätt i säkerhetsrådet dessa länder är USA, Ryssland efterträdde sovjetunionen 1991[4], Folkrepubliken Kina fick ta plats i säkerhetsrådet i stället för Republiken Kina år 1971[5], Storbritannien och Frankrike. De medlemmar i säkerhetsrådet under den tid som det här papret skall behandla var USA, Sovjetunionen, Republiken Kina, Storbritannien och Frankrike av P-5.

FNs organisation
FNs organisation är uppbyggd runt idén att alla stater är suveräna och jämlika. Detta innebär att för att FN skall kunna tillåta intervention från en annan stat måste konflikten vara ett hot mot den regionala freden och stabiliteten. Vad som är ett hot mot fred och stabilitet är upp till säkerhetsrådet att bestämma, det finns inte någon institution över säkerhetsrådet. Konsekvensen av detta är att besluten om vad om är hot respektive inte är hot kommer att bestämmas av P-5.

Kapitel 7[6] i FNs stadgar som behandlar hot mot fred, brott mot fred samt möjligheter att möta aggression. Det finns både fredliga och militära medel att intervenera med vid pågående konflikt. De fredliga är sanktioner av olika slag och beskrivs under artikel 41. Artikel 42 beskriver möjligheterna att med våld tvinga fram fred. Artikel 43 visar medlemsstaternas skyldigheter att ställa militär styrka till FNs förfogande om säkerhetsrådet beslutar om att en militär intervention är nödvändig.

Artikel 41 beskriver sanktioner såsom ekonomiska sanktioner, vapenembargon, m.m. Sanktioner är avsedda att isolera stater, som enligt säkerhetsrådet anses utgöra ett hot mot regional fred och stabilitet, från införsel av vapen, pengar, m.m. Vapenembargo är som ordet beskriver ett förhindrande av införsel av vapen till stater som utsatts för den typen av sanktioner. Vapeninförsel är ett försök att hindra ett upptrappande av en konflikt genom att neka deltagarna tillgång till vapen. Ekonomiska sanktioner[7] innebär hot om eller användandet av ekonomiska straff från en stat eller koalition av stater i syfte att förmå den utsatta staten att ändra sitt politiska ”beteende”. Ej inräknat i ekonomiska sanktioner är s.k. kallade militära sanktioner såsom vapen embargon.[8] är beroende av en bred internationell uppslutning och kanske det viktigaste är att sanktionerna har stöd av de stora internationella aktörerna inom handel.

De stora problemen med ekonomiska sanktioner under det kalla kriget var att 1.säkerhetsrådet var paralyserad av att Sovjetunionen och USA inte kunde komma överens och 2. i de flesta fall som det beslutats om ekonomiska sanktioner så var det Sovjetunionen som saboterade upprätthållandet av sanktionerna.[9]

Problemen med vapen och varuinförsel är att det kräver stöd av grannstaterna till den utsatta staten p.g.a. gränser inte är något absolut avgränsande för staters suveränitet, utan beroende på staterna och dessas innevånares goda vilja att respektera de gränser som är utsatta för dessa sanktioner.

I övrigt så är ett problem med att artikel 2 i FNs stadgar uttrycker att organisationen är sammansatt av jämlika och suveräna stater. Detta har tolkats av stater som inte vill ha någon yttre inblandning i sina ”inre angelägenheter”. De stater som motarbetar säkerhetsrådets arbete i frågor som rör t.ex. brott mot mänskliga rättigheter är oftast Folkrepubliken Kina som ju själv har en historia av att bryta mot dessa delar av FNs konventioner av mänskliga rättigheter.[10] En FN ledd insatts för att stoppa dessa brott skulle skapa prejudikat och kunna leda till att deklarationer i Generalförsamlingen skulle kunna antas mot dessa stater.

Kongo
Kongo var innan självständigheten en Belgisk koloni som var rik på mineraler främst koppar. Det är denna mineralförekomst som ligger till grund för konflikten som uppstod efter att Kongo frigjort sig från Belgien.

Det organiserades partier och hölls kommunalval innan självständigheten. De tre partier som kom att spela stor roll i Kongos frigörelse är de radikala partierna MNC-Lumumba och Cerea och från den kopparrika provinsen Katanga; partiet Conkat.

Vid en Konferens om Kongos framtid i Bryssel togs beslut den 27 januari 1960[11] om att Kongo skulle bli självständigt den 30 juni . Vid dessa diskussioner lade partiet Conkats ledare Moïse Tshombe Förslag den 10 februari om att varje provins skulle få disponera över sina egna resurser medan Kongos centralregering skulle få förlita sig på frivilliga bidrag.[12] Detta var ett för övriga provinser i Kongo oacceptabelt förslag då Katanga ensamt svarade för hälften av kolonins statsinkomster under det sista år som Kongo var koloni.[13] Att Tshombe hade en separatistisk hållning blev med detta tydligt och Tshombe blev även anklagad för att vara ”fjärrstyrd”. Vid valet till regering blev de största partierna MNC-Lumumba och Cerea. Dessa två partier bildade provisorisk regering med Kasavubu och Kashamura från partiet Cerea och Lumumba från partiet MNC. Lumumba. Senare bildades en regering där Kasavubu var president och Lumumba blev försvarsminister.

Den 4juli 1960 började ett myteri inom armén där missnöje grott över att inte kongolesiska soldater skulle ha fått några fördelar av självständigheten.[14] Detta myteri spred sig över landet, tydligen var missnöjet stort över hela Kongo och telefonlinjer och radio fungerade till att sprida nyheten till övriga delar. Dessa oroligheter ledde till att européer som fanns inom landet flydde i panik ut ur Kongo. Myteriet spred sig Luluabourg där stadens 1200 vita innevånare kände sig hotade och förberedde sig på det värsta. Den 10 juli upphörde oroligheterna och belgiska fallskärmsjägare landsattes, de 1200 människorna i Luluabourg var räddade, och den belgiska interventionen var faktum.

Efterspelet till myteriet bestod av att Kasavubu och Lumumba for till Luluabourg för att be om ursäkt för det som hände samtidigt som Lumumba i sin roll som försvarsminister lovade att straffa de skyldiga. Lumumba accepterade också att de belgiska fallskärmsjägarna stanade i landet i åtminstone två månader för att hjälpa den kongolesiska armén att upprätthålla ordningen, fallskärmsjägarna hade trots allt intervenerat med det enda uttalade syftet att befria de vita som hotades.

Dagen efteråt upphävde Lumumba ensidig den överenskommelsen angående de belgiska fallskärmsjägarna. Sedan Katanga förklarat sig självständigt och ytterligare belgiska fallskärmstrupper landsats vid en rad strategiska punkter i landet.

Med tanke på att vid tiden för myteriet så var inte Kongo självständigt utan beroende av de belgiska personer som utgjorde Kongos administration var utomlands. Att armén i upplösningstillstånd och alla större centra besatta av utländska trupper. Regeringen blev handikappad och med Katangas försök till utbrytning som gav den kongolesiska ekonomi en alvarlig stöt.

Öv. Jonas Waern[15] skriver i sin bok Katanga att vid förhandlingar med Tshombe kunde krafter bakom Tshombe anas. Dessa krafter hade tydligen som mål att upprätthålla de vitas förtjänst ifrån kolonin Kongo.

Turerna i FN
När turerna i FN beskrivs ska man ha i åtanke de spänningar som låg i världspolitiken vilka var en följd av det kalla kriget. I det kalla krigets logik låg att aktörerna USA och Sovjetunionen tävlade om inflytande och makt i stora delar av världen.

Det världspolitiska läget på försommaren 1960 präglades av skärpta motsättningar mellan öst och väst efter det misslyckade toppmötet i Paris i mitten av maj. Västsidans initiativkraft lamslogs av den amerikanska presidentvalkampanjen samt den prestigeförlust som Förenta staterna lidit i samband med U2-intermzzot. I Moskva sökte man utnyttja situationen för en brett upplagd diplomatisk och propagandistisk offensiv vars huvudsyfte tycks ha varit att på västmakternas bekostnad vinna terräng i de underutvecklade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika.[16]

FNs agerande i den här konflikten började den 11 juli[17] när generalsekreterare Hammarskjöld mottog ett telegram från den Kongolesiske presidenten Kasavubu. I telegrammet ber Kasavubu om tekniskt bistånd från FN och betonade nödvändigheten att omorganisera armén och polisen. Hammarskjöld beslutade, med stöd av att frågan låg inom generalsekreterarens ansvarsområde, att bistå Kongo med teknisk hjälp och detta blev upptakten till att FN organiserar en omfattande civil hjälpverksamhet i Kongo. Den 12 juli skickar Kasavubu en begäran om militär hjälp till generalsekreteraren[18] efter att ha blivit nekad militär hjälp av USA. Denna begäran upprepades dagen efter med förtydligande av den begärd militära FN hjälpen inte skulle vara behjälplig att återställa den inre ordningen utan skulle skydda landet mot vad som beskrevs ett angrepp av belgiska trupper.

Säkerhetsrådet beslutar om resolutioner som innebär att neutrala länder skickar såsom Indien, Irland och Sverige skickar FN-kontingenter för att skydda den vita befolkningen när Belgien kallar hem sina soldater som intervenerade i Kongo.

Generalsekreteraren står i ”fejd” med den Sovjetiske representanten i säkerhetsrådet om att förhindra Kongo konflikten till att bli en bricka i det kalla krigsspelet.[19]


Slutsatser
Slutsatser som dras ifråga om FNs intervention i Kongo är att FN kan vara ett trubbigt instrument när inte säkerhetsrådet kan fungera. Övriga slutsatser är att under det kalla kriget så var det en delikat uppgift för generalsekreteraren att lotsa frågor genom säkerhetsrådet för att inte väcka misstanke hos någon sida i det kalla kriget om att den staten inte kommer att bli missgynnad. Särskilt aktiv var Sovjetunionen under den här tiden som konflikten i Kongo utspelade sig. Generalsekreterare Dag Hammarskjöld verkade för att FNs intervention skulle hindra stormakterna USA och Sovjetunionen att lägga de nyligen avkoloniserade stater i Afrika till sina intressesfärer. Då detta skulle kunna fördröja demokratiseringen av staterna och om så många stater som möjligt är neutrala skulle det leda till en reduktion av risken för att kalla kriget eskalerar till hett krig.

Hammarskjöld tog uppgiften att FN skall verka för fred och stabilitet på mycket stort allvar detta skall vi minnas honom för.

Slutnoter:
1, 189 stater är anslutna till FN och b.la det neutrala Schweiz är inte ansluten.
2, Chantal de Jonge Outdrat, ”The united Nations and Internal Conflict,” I Michael E. Brown (ed.), The International Dimensions of Internal Conflict (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996), s: 496.
3, http://www.un.org/Docs/scinfo.htm första stycket. Den 8 januari 2002 kl 10:46
4,http://www.mil.se/fmforum/695/huvud.htm den 9 januari 2002 kl 23.22
5,Ibid
6, När vi behandlar kapitel 7 så måste artikel 51, som behandlar medlemsstaternas möjlighet till självförsvar, nämnas. Det är inte uttryckligen formulerat att angriparen måste vara en stat. Utan denna formulering skulle artikeln kunna tolkas som rätten för t.ex. USA att i självförsvar angripa Afghanistan, i syfte att störa och förstöra möjligheterna för det s.k. Al´quida nätverket att fungera med Afghanistan som ”bas”, efter förstörelsen av World Trade Center och flygplanshaveriet mot försvarshögkvarteret Pentagon.
7, Ekonomiska sanktioner är beskrivna av Elizabeth S. Rogers, ”Economic Sanctions and Internal Conflict,” i Michael E. Brown (ed.), The International Dimensions of Internal Conflict (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996)
8, ibid, Sid 411
9, ibid, Sid 413
10, Det tydligaste brottet mot de mänskliga rättigheterna i ”modern tid” i Folkrepubliken Kina är den s.k. massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Även deras uppträdande i Tibet där innevånarna utsätts för förtryck.
11, K. Birnbaum & Å. Sparring, ”Kongokrisen och FN”, Sid 26
12, Ibid, Sid 27
13, Ibid, Sid 28
14, Ibid, Sid 36

15, Öv. Jonas Waern var chef för den tolfte och den fjortonde svenska FN-bataljonen samt brigadchef för FNs militärdistrikt södra Katanga. Waern tjänstgjorde i Katanga från juni 1961 till maj 1962
16 Ibid, Sid 55
17 Ibid, Sid 56
18, Ibid, Sid 56
19 ibid, kapitlet Kongokrisens internationalisering.

J.K Nilsson

Host Nation Support

Som den store inspiratören Wiseman är så har han lyckats ge mig uppslag till ytterligare ett inlägg. I dag har vi nåtts av regeringens klartecken till att Försvarets materiellverk tar emot det brittiska flygvapnet i Vidsel. Den här möjligheten är för god för att försvarsmakten skall försitta den. Ett gästande stridsflygförband anländer till en svensk bas och skall slutförbruka lite vapen, det här passar den så kallade solidaritetsförklaringen som en hand i en handske.

I Sverige har vi en politisk vilja att ta emot och lämna stöd genom att ombasera stridande förband. Menar vi allvar med vår officiella tolkning av solidaritetsklausulen, alltså att vi tar emot militär hjälp vid behov måste vi också kunna göra det. Att kunna innebär att vi har övat upp en färdighet. Britterna borde naturligtvis landa in på F21, Vidsel eller Jokkmokk på samma sätt som 171:a divisionen med tillhörande tekniker skulle komma upp ifrån Ronneby. Att Försvarets materielverk dukar upp målområdet har jag inga synpunkter på men förbandet skall in under flygvapnets vingar. Basförbandet vid flygbas/flottilj skall kunna ta emot och förrådshålla vapen och reservdelar till de ankommande förbanden. Om Britterna väljer att stå på Vidsel så skall delar ur basbataljonen på F21 eller F17 bege sig till Vidsel för att göra samma sak som om det vore ett JASförband ur det Svenska flygvapnet som står på Vidsel.

Jag vädjar till högre beslutande, låt försvarsmakten få denna uppgift. FMV är duktiga på att tillhandahålla målområde och utrustning men organisatoriskt så skall detta vara en försvarsmaktsuppgift.

Jag tror jag finner anledning att återkomma till detta ämne.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens flygoperatör

Nu kommer jag att diskutera ett tråkigt ämne, nämligen förvaltningen av försvarsmaktens flygetyg. Problematiken kom upp ännu en gång efter uppgiften att de nya helikopterpiloterna blivit ställda åt sidan. Jag kommer inte att beröra detta då Borneo redan gjort det så bra. Jag kommer att visa min vision om hur jag tycker att det borde fungera.

En flygflottilj borde innehålla helikopter och ”fixed wing”-förband. I alla tider har det varit så och så borde det alltid vara. Ja jag vet att jag är kategorisk men jag kostar på mig det när det ändå är så få som lyssnar på mig. Flygvapnets divisioner har haft tillgång till flygräddning inom ramen för flygvapnets helikopterförmåga. Att tillföra resurser för att transportera personal och materiell är sålunda väldigt lätt. Det finns en grundläggande organisation och kunskap för materiellslaget, vill vi tillföra lite mer kompetens så är det ingen självmotsättning att basera attackhelikopter. Kanon och robotar är inget nytt att hantera på en stridsflygflottilj, räddningsresurser och logistik är dimensionerat för den verksamheten.

Jag föreställer mig att flottiljchefen leder den fredsmässiga verksamheten på förbandet och samordnar de fredsmässiga organisationerna så att största möjliga synergieffekter uppstår. De olika skvadronerna, helikopter och flygplan är inte så olika att stödet i form av KI (kontrollingenjörer) borde kunna hantera detta. Kontrollingenjören för beväpning borde kunna utöka repertoaren till att kunna mindre attackrobotar, attackraketer har hanterats förr på flygplan, automatkanoner kan inte fungera på så många sätt och motmedel är i princip identiska. KI skrov kan hållfasthet och vi har redan plastbaserade material i flygplan och helikopter14 är under införande. KI motor, lägg till en kompletteringsutbildning för drivsystemet och vi är i hamn. Kontrollingenjörerna är en fredsförbandsresurs för skvadronerna. I krigsorganisationen så skall vi ha (FA) funktionsansvariga i skvadronerna som borde kunna få, med telefonstöd av KI, fatta luftvärdighetsbeslut om att få upp maskinerna i luften om så för en sista gång. Detta är förmodligen inte i linje med civila bestämmelser men jag hänvisar till nödvärnsrätten. I fredsorganisationen är de funktionsansvariga mycket kunniga på materielen och KI kan mer anta rollen som samordnare mellan FA och industrin.

Jag ser vidare framför mig att helikopters organisation har mycket att lära spetsnosorganisationen i att upprätta baser. Att åka till Afghanistan med spetsflyg bör inte vara mer annorlunda än att upprätta tillfällig basering med PV-helikopter.
Min analys av läget i helikopterorganisationen är att det inte är sammanslagningen av helikopterverksamheten och flygvapnet som är boven i dramat. Resurstilldelningen och omorganisationerna var ju minst sagt under all kritik när Helikopterflottiljen var ÖB:s resurs. Vi har haft många viljor i försvarsmakten och ingen har prioriterat helikopterverksamheten. Tiden med ÖB som närmaste husse var förödande, ingen försvarsgren kände ansvar. Skyll inte på spetsnos, i den organisationen lider man av bristande stridsledningsförmåga, sviterna av basbataljonskampen, reduceringen av divisionerna i stället för avvecklingen av en och problematiken om flygplanen. Om vi får upp helikopterpersonal till HKV och de blivande regionala staberna så tror jag alldeles säkert att helikopterverksamheten ses som en naturlig del i försvarsmakten, precis som transportflygets resurser. Jag tror att vi måste börja med att rannsaka oss själva och vad vi gör för våra arbetsplatser. Varje kommenderad kollega måste födas med rätt information om den egna verksamheten, inte rykten om andras.

Helikopter har samma strategiska värde och förutsättningar som spetsnos eller transportflygplan. Ledningen av helikopter bör ske enlig samma principer som för flygplan; rörligheten, flexibiliteten, insynen från luften, m.m. är minst lika bra eller bättre än de för spetsnos. Att se sjöoperativa helikoptrar som en marinresurs är ett lika stort slöseri med resurser som att se attackflygplan som en Direkt flygunderstödsresurs för Armén.

J.K Nilsson