Någon ljuger så både tungan blir svart och näsan blir lång. Greasemonkey gjorde mig uppmärksam på detta förhållande genom sin kommentar om Anna Dahlbergs ledare i Expressen: Stoppa Super-Jas. Anna Dahlberg påstår sig citera Johan Thunberger i påståendet att vi i Sverige flugit, J35J Draken, AJ37 Viggen, JA37 Viggen, JAS39A/B Gripen och JAS39C/D Gripen under samma tid som Norge och Danmark flugit F-16 med en uppdatering.
Den slutsats som Thunberger drar enligt Dahlberg är att eftersom Sverige har haft en högre takt i flygplanutveckling än USA så skulle vi fortfarande kunna flyga Viggen. Påståndet är något oerhört ignorant i både sin första del och sin andra del. USA har naturligtvis under den tiden utvecklat ett flertal flygplan i ett flertal olika versioner, F-16 har mig veterligen 6 olika inkarnationer oräknat de Israeliska och Japanska kreationerna på samma flygplan. USA har utvecklat flygplanet F/A-18 i minst sex olika versioner, flygplanen F-14 och F-15 har jag inte ens brytt mig om att räkna något närmare på hur många varianter de haft under de senaste 30 åren. Sedan har USA utvecklat ett antal mer nischade attackflygplan i form av A-10 och F-117
Låt mig bara citera Dahlberg:
"Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA."
Thunberger/Dahlberg påstår vidare att vi fortfarande skulle kunna fortsätta flyga Viggen i dag med tanke på att Österike flög J35 till för något år sedan. Inget skulle kunna vara mer fel, AJ37 skulle ha slut på flygtid i skrovet och därmed vara lika användbar som en utrostad Ford Eskort. Faktum är att man talade om att modifiera ett antal J35 till A35 för att kunna ha ett flygplan som fyller platsen för attackrollen då flygtiden i AJ37 Viggens skrov skulle vara slut. Skulle vi flyga Viggen så blir det alltså ett hundratal viggar i Jaktrollen med ytterst begränsas attackförmåga. Det skjuts alltså inga styrda attackvapen ifrån den fågeln.
VIdare påstår Dahlberg att flygtiden i JAS39 systemet skulle räcka i 70 till 80 år. Enligt mina beräkningar så räcker flygtiden till 70 år om vi har ett lågt flygtidsuttag per pilot och inte räknar med flygtiden som går åt till taktisk/teknisk utprovning och utbildning av nya piloter. om jag räknar snällt så skulle flygtiden kunna räcka i 50 år. Poängen med dessa uträkningar är att Dahlberg menar att vi nu planerar för en ersättare som skall kunna drifsättas om 20 år.
Låt mig visa hur detta kan vara orimligt i Anna Dahlbergs värld:
Dahlberg önskar att Tolgfors gör upp med "Försvarskramarna" genom orden:
"Han bör göra klart att de internationella insatserna fortfarande är försvarets huvudsakliga uppgift. Det är bara där vår försvarsförmåga prövas på riktigt och det är där vi gör nytta och bygger solidaritet med andra länder."
Anna Dahlberg vill således inte ha ett försvar som fungerar nationellt och då är det rationellt att behålla ett flygplan som inte klarar av de flygtider som krävs i Sverige som har den försvarsinfrastruktur vi håller på att skapa med Tolgfors "Insatsorganisation 2014". I syfte att finansiera denna organisation så minskar man flygvapnets del av förbandsanslaget i försvarsbudgeten med 25 %. För flygvapnets del innebär det centralisering av basbataljonerna och avvecklingen av en flottilj, lästips: Efter valet fortsätter vansinnet för försvaret. Om vi avvecklar en flotilj som vi skall verka ifrån enligt insatsorganisation 2009 så kommer flygplanet JAS39C/D inte att kunna verka i försvaret av Sverige. Alltså måste vi skapa en ersättare för flygplanet i förtid. Ersättaren måste ha prestanda och förmåga för att kunna täcka det svenska territoriet ifrån de verksamhetsställena som blir kvar.
Dahlborg talar vidare om att JAS är gökungen som ätit ur flygvapnets bo som gör att flygplanet inte beväpnats med jaktrobotar eller sensorer i adekvat utsträckning. Enligt politiska beslut så har det inte anskaffats en större mängd jaktrobotar då vi avstått färdiga amerikanska alternativ till förmån för europeiska projekt i form av IRIS-T och Meteor. Jag ställer mig tvivlande till att det är ett billigare alternativ än att köpa färdiga robotar, dock kan vi säga att vi får en större förmåga jämfört med att köpa amerikanskt. Spaningsförmågan har varit styrd till att köpa ett svenskt alternativ och jag vet så mycket att den förmågan är vansinnigt mycket dyrare än att köpa de system som SAAB erbjuder presumtiva Gripenkunder och nu har vi köpt det dyra spaningssystemet. Hur kan JAS vara en gökunge som gör att flygvapnet inte har råd med beväpning och sensorer när vi nu köper de dyrare systemen?
I Anna Dahlebergs ledare den elfte oktober så utlovas en serie ledarartiklar som skall avslöja Thunborgs svenska försvarsindustri som en parasit på den svenska försvarsmakten. Frågan är varför Dahlberg måste antingen ljuga eller vidarebefodra Thunborgs lögner? Kan svaret vara att Dahlberg inte vill ha en svensk nationell försvarsförmåga.
Jag ser gärna fram emot en kritisk granskning av försvarsmakten och försvarsmaterielförsörjningen men det Anna Dahlberg gör är löjligt.
J.K Nilsson
måndag 19 oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
Ghezalis senaste gripande och frisläppande
Den 18 September rapporterade SvD att en grupp bestående av bl.a. Mehdi Ghezali gripits av Pakistanska myndigheter för Spioneri då man har befunnit sig på vad som i Sverige skulle kunna kallas för ”Militärt Skyddsområde”. En term som tydligen har fallit i glömska i Sverige och i medvetandet ersatts med Muslimsk Terrorism. På området finns tydligen ”kärnvapenutrustning”. Tyvärr har ryktesspridningen gått varm om att gruppen varit ute i avsikter som mer liknas vid terrorism än som spioneri och den närmare termen sabotage. Anledningen till detta kan vara att Pakistan varit förtegen om anledningen för till detta sedan gripandet den 11 September.
I den svenska Bloggvärlden har detta rönt ett stort intresse där det finns en politisk skiljelinje. Dels den vänsterorienterade där man betonat rättsäkerhet och att ingen skall gripas utan misstanke eller dömas utan bevis. Vi har också den mer högerinriktade där man anser att man måste frihetsberöva människor som man tror kan begå terroristbrott och den som suttit i det amerikanska fängelset på Kuba inte kan sättas där utan orsak. Ingen bloggare har vad jag sett reflekterat över anklagelsen som vi kan läsa om i SvD, nämligen intrång på militärt skyddsområde och vad det kan innebära. Om vi drar oss till minnes filmen S.O.S – En segelsällskapsresa och karaktären Ole när dom seglar i den svenska skärgården och hamnar på militärt skyddsområde. Komiken att övertyga Ole att tala med svenska är obetalbar.
I dag nås vi av rapporter att gruppen är på väg hem till Sverige och en viss skadeglädje kan skönjas i bloggkommentarerna av att Pakistan tydligen avskrivit de misstankar som gruppen ställts inför.
Den som lever får se och jag anser att vi får vara försiktiga att anklaga folk baserade på rykten.
J.K Nilsson
I den svenska Bloggvärlden har detta rönt ett stort intresse där det finns en politisk skiljelinje. Dels den vänsterorienterade där man betonat rättsäkerhet och att ingen skall gripas utan misstanke eller dömas utan bevis. Vi har också den mer högerinriktade där man anser att man måste frihetsberöva människor som man tror kan begå terroristbrott och den som suttit i det amerikanska fängelset på Kuba inte kan sättas där utan orsak. Ingen bloggare har vad jag sett reflekterat över anklagelsen som vi kan läsa om i SvD, nämligen intrång på militärt skyddsområde och vad det kan innebära. Om vi drar oss till minnes filmen S.O.S – En segelsällskapsresa och karaktären Ole när dom seglar i den svenska skärgården och hamnar på militärt skyddsområde. Komiken att övertyga Ole att tala med svenska är obetalbar.
I dag nås vi av rapporter att gruppen är på väg hem till Sverige och en viss skadeglädje kan skönjas i bloggkommentarerna av att Pakistan tydligen avskrivit de misstankar som gruppen ställts inför.
Den som lever får se och jag anser att vi får vara försiktiga att anklaga folk baserade på rykten.
J.K Nilsson
Ingen fred att bevara i Afghanistan
Jag snodde helt samvetslöst Svds rubrik av Shahrbanou Tadjbakhsh och Pierre Schoris brännpunktsartikel.
Författarna är barnsligt naiva, dels i synen på krig och krigföring men också i synen på FNs arbete och hur multifunktionella fredsstödjande insatser kan bedrivas. Wiseman har tidigare skrivit om synen på krigföring i österlandet till skillnad mot synen på krigföring i Väst så det behöver jag inte återupprepa. Författarna verkar (avsiktligt?) missförstå det amerikanska dilemmat och anför missförståndet som led i ifrågasättandet av det svenska ISAF-bidraget. Ja, det amerikanska handlandet har varit fel och i vissa fall katastrofalt. Jag tolkar det som att man inte lärt läxan man erbjöds i Vietnam då man sett Operation Enduring Freedom – Afghanistan som en traditionell krigsinsats där proportionalitetsprinciper och krigets lagar som de styrande principerna. Detta har nu med rätta ifrågasatts av den amerikanska ledningen och man arbetar på en mera rätt väg. Att fela är mänskligt men att förstå och rätta till är gudomligt, vi kan alltså inte använd den amerikanska insikten nu för att kritisera ISAF.
Författarna till artiklarna kritiserar att man vill nå en snabb seger i Afghanistan, vilket man kritiserar i USA och därmed är insatsen fel. Man menar också att detta innebär att underminerar ett återuppbyggnadsarbete och bryter mot FNs ”grundprincip” om fredsinsats. Här gör författarna det klassiska felet, man definierar fred som frånvaron av krig. Jag vill å andra sidan definiera fred som ”frånvaron av strukturell våldsanvändning och förtryck”. Begreppet krig som vi använder det är inte tillämpligt i interna konflikter, vi har inga tydliga fronter, vi har inga vapenstilleståndslinjer att patrullera, hela landet är ett fronavsnitt. Vi kan alltså inte kräva fred innan vi kan arbeta i ett modernt konfliktområde.
Man kritiserar också att NATO för befäl över ISAF men det är ju en pragmatisk inriktning som följd av att FN inte har egna militära förband eller en ledningsförmåga. Alla militära operationer som FN sanktionerat har också letts av andra stater eller samanslutningar av stater. Vidare hävdar man att det är ett problem att USA genomför ”Operation Enduring Freedom” samtidigt som ISAF verkar i landet. Det är dock rent nonsens att framföra farhågor att främmande militärs operationer leder till att Svenska soldater utsätts för risker. En främmande soldat är en främmande soldat och har alltid varit så. Det är när man interagerar med befolkningen som man skapar skillnaden. Om svenskarna sköter sig väl och är ofta synliga så bygger man sin egen säkerhet. Folk är inte dummare än att man kan skilja på person och kollektiv. Men det innebär också att området som svenskarna skall verka i inte får vara för stort, alternativt får man tillföra mer resurser. Svensk säkerhet är inte avhängigt OEF-A.
Hur bör vi göra? Vi måste fastställa vad vi vill med vårt deltagande och därefter dimensionera insatsen för att kunna uppnå våra ambitioner och skyddet för förbandet. Vi måste också inse (till skillnad ifrån brännpunktsförfattarna) att den svenska insatsen inte belastar det civila stödet. Svenska Afghanistankommittén verkar ofta i osäker miljö för att hjälpa men hjälpen måste vara mer ambitiös än så. En skola byggd av Afghanistankommittén måste kunna skyddas mot attentat om hjälpen skall fungera uthålligt och det innebär daglig närvaro. Det är inte FN som eskalerar som författarna påstår, eskaleringen står aktörerna i landet för och ISAF svarar.
Men grundfrågan måste vara: ”Vad vill vi?” och agera därefter, inte svamla om otydlighet mellan militär och civil hjälp. Författarna tycks helt ha missuppfattat moderna multifunktionella operationer. Man kan kritisera ISAF på goda grunder, men Schori med kamrat missar målet.
J.K Nilsson
Författarna är barnsligt naiva, dels i synen på krig och krigföring men också i synen på FNs arbete och hur multifunktionella fredsstödjande insatser kan bedrivas. Wiseman har tidigare skrivit om synen på krigföring i österlandet till skillnad mot synen på krigföring i Väst så det behöver jag inte återupprepa. Författarna verkar (avsiktligt?) missförstå det amerikanska dilemmat och anför missförståndet som led i ifrågasättandet av det svenska ISAF-bidraget. Ja, det amerikanska handlandet har varit fel och i vissa fall katastrofalt. Jag tolkar det som att man inte lärt läxan man erbjöds i Vietnam då man sett Operation Enduring Freedom – Afghanistan som en traditionell krigsinsats där proportionalitetsprinciper och krigets lagar som de styrande principerna. Detta har nu med rätta ifrågasatts av den amerikanska ledningen och man arbetar på en mera rätt väg. Att fela är mänskligt men att förstå och rätta till är gudomligt, vi kan alltså inte använd den amerikanska insikten nu för att kritisera ISAF.
Författarna till artiklarna kritiserar att man vill nå en snabb seger i Afghanistan, vilket man kritiserar i USA och därmed är insatsen fel. Man menar också att detta innebär att underminerar ett återuppbyggnadsarbete och bryter mot FNs ”grundprincip” om fredsinsats. Här gör författarna det klassiska felet, man definierar fred som frånvaron av krig. Jag vill å andra sidan definiera fred som ”frånvaron av strukturell våldsanvändning och förtryck”. Begreppet krig som vi använder det är inte tillämpligt i interna konflikter, vi har inga tydliga fronter, vi har inga vapenstilleståndslinjer att patrullera, hela landet är ett fronavsnitt. Vi kan alltså inte kräva fred innan vi kan arbeta i ett modernt konfliktområde.
Man kritiserar också att NATO för befäl över ISAF men det är ju en pragmatisk inriktning som följd av att FN inte har egna militära förband eller en ledningsförmåga. Alla militära operationer som FN sanktionerat har också letts av andra stater eller samanslutningar av stater. Vidare hävdar man att det är ett problem att USA genomför ”Operation Enduring Freedom” samtidigt som ISAF verkar i landet. Det är dock rent nonsens att framföra farhågor att främmande militärs operationer leder till att Svenska soldater utsätts för risker. En främmande soldat är en främmande soldat och har alltid varit så. Det är när man interagerar med befolkningen som man skapar skillnaden. Om svenskarna sköter sig väl och är ofta synliga så bygger man sin egen säkerhet. Folk är inte dummare än att man kan skilja på person och kollektiv. Men det innebär också att området som svenskarna skall verka i inte får vara för stort, alternativt får man tillföra mer resurser. Svensk säkerhet är inte avhängigt OEF-A.
Hur bör vi göra? Vi måste fastställa vad vi vill med vårt deltagande och därefter dimensionera insatsen för att kunna uppnå våra ambitioner och skyddet för förbandet. Vi måste också inse (till skillnad ifrån brännpunktsförfattarna) att den svenska insatsen inte belastar det civila stödet. Svenska Afghanistankommittén verkar ofta i osäker miljö för att hjälpa men hjälpen måste vara mer ambitiös än så. En skola byggd av Afghanistankommittén måste kunna skyddas mot attentat om hjälpen skall fungera uthålligt och det innebär daglig närvaro. Det är inte FN som eskalerar som författarna påstår, eskaleringen står aktörerna i landet för och ISAF svarar.
Men grundfrågan måste vara: ”Vad vill vi?” och agera därefter, inte svamla om otydlighet mellan militär och civil hjälp. Författarna tycks helt ha missuppfattat moderna multifunktionella operationer. Man kan kritisera ISAF på goda grunder, men Schori med kamrat missar målet.
J.K Nilsson
fredag 9 oktober 2009
Super Tucano som Sveriges nästa militära skolflyg?
MENT.se rapporterar i dagarna om att SAAB ytterligare sockrat offerten till Brasilien angående Brasiliens köp av stridsflygplan. SAAB åtar sig att införa Super Tucano i den svenska flygskolningen om Brasilien väljer att köpa JAS.
Beskedet har tydligen mottagits med en konsternerad sinnesstämning i försvarsmakten:
”På Försvarsmakten förvånas man över Saabs uttalande om att flygvapnet skulle vara beredda att ersätta Sk-60. Mats Knafve som arbetar på avdelningen för materialutveckling för flygvapnet vill inte kommentera uppgifterna då de är helt nya för honom.
Men är det inte konstigt att Saab går ut och lovar att svenska flygvapnet skulle vara berett att byta ut Sk-60?
- Jo, det kan de inte göra. Vi styrs av lagen om offentlig upphandling som alla andra myndigheter, säger Knafve och tillägger:
- Sk-60 närmar sig förvisso slutet av sin levnadstid men det kommer att finnas kvar i alla fall i sex - sju år till”
Om vi sedan går och läser vad FMV publicerade för näst intill två månader sedan:
”Efter en sex månader lång överlämningsperiod har nu Saab tagit över ansvaret för drift och underhåll av Försvarsmaktens SK60-flygplan.
…
Saabs åtagande sträcker sig över åtta år och där ingår bland annat anskaffning av reservdelar och utbytesenheter, konfigurationsledning, främre och bakre underhåll, planering och genomförande av modifieringar, innehav av militärt typcertifikat och materielsystemintyg, avveckling/kassation och avvikelsehantering.”
Flygvapnet producerar alltså inte flygtid inom ramen för den egna organisationen längre. De militära flygteknikerna inom Sk60-systemet kommer att omfördelas till andra tjänster i organisationen. Det är med andra ord näst intill egalt vilket luftfartyg som SAAB ställer ut så länge de uppfyller flygvapnets krav för flygskolning och sambandsflyg.
Skärskådar vi de båda citaten så ser vi att flygvapnet förväntar sig att Sk60 skall finnas i tjänst som mest sju år till men man har skrivit avtal med SAAB som löper på åtta år och har option om förläning. I praktiken så behöver inte försvarsmakten köpa in ett skolflygplan till i egen regi utan kan upphandla flygtiden av SAAB eller annan aktör på marknaden.
Jag vill också lägga in en liten disclaimer, Jag hittar ingen Mats Knafve på annan plats än Ment.se när jag Googlar. Dessutom har sajten anklagats för ”Lurendrejeri och Spam”. Dock så konfirmeras SAABs offert av Di men utan intervju. Inlägget har därmed verkan i målet dock kanske lite mer spektakulärt än vad verkligheten bjuder.
J.K Nilsson
Beskedet har tydligen mottagits med en konsternerad sinnesstämning i försvarsmakten:
”På Försvarsmakten förvånas man över Saabs uttalande om att flygvapnet skulle vara beredda att ersätta Sk-60. Mats Knafve som arbetar på avdelningen för materialutveckling för flygvapnet vill inte kommentera uppgifterna då de är helt nya för honom.
Men är det inte konstigt att Saab går ut och lovar att svenska flygvapnet skulle vara berett att byta ut Sk-60?
- Jo, det kan de inte göra. Vi styrs av lagen om offentlig upphandling som alla andra myndigheter, säger Knafve och tillägger:
- Sk-60 närmar sig förvisso slutet av sin levnadstid men det kommer att finnas kvar i alla fall i sex - sju år till”
Om vi sedan går och läser vad FMV publicerade för näst intill två månader sedan:
”Efter en sex månader lång överlämningsperiod har nu Saab tagit över ansvaret för drift och underhåll av Försvarsmaktens SK60-flygplan.
…
Saabs åtagande sträcker sig över åtta år och där ingår bland annat anskaffning av reservdelar och utbytesenheter, konfigurationsledning, främre och bakre underhåll, planering och genomförande av modifieringar, innehav av militärt typcertifikat och materielsystemintyg, avveckling/kassation och avvikelsehantering.”
Flygvapnet producerar alltså inte flygtid inom ramen för den egna organisationen längre. De militära flygteknikerna inom Sk60-systemet kommer att omfördelas till andra tjänster i organisationen. Det är med andra ord näst intill egalt vilket luftfartyg som SAAB ställer ut så länge de uppfyller flygvapnets krav för flygskolning och sambandsflyg.
Skärskådar vi de båda citaten så ser vi att flygvapnet förväntar sig att Sk60 skall finnas i tjänst som mest sju år till men man har skrivit avtal med SAAB som löper på åtta år och har option om förläning. I praktiken så behöver inte försvarsmakten köpa in ett skolflygplan till i egen regi utan kan upphandla flygtiden av SAAB eller annan aktör på marknaden.
Jag vill också lägga in en liten disclaimer, Jag hittar ingen Mats Knafve på annan plats än Ment.se när jag Googlar. Dessutom har sajten anklagats för ”Lurendrejeri och Spam”. Dock så konfirmeras SAABs offert av Di men utan intervju. Inlägget har därmed verkan i målet dock kanske lite mer spektakulärt än vad verkligheten bjuder.
J.K Nilsson
torsdag 8 oktober 2009
Brännpunkt Norden
Som Wiseman tidigare har skrivit så har Ryssland övat och nu kan vi läsa om den övningen i Svenska Dagbladet. Jag drar mig till minnes historielektionerna där man beskrivit mellankrigstiden som en självbedragelsens tid, Första världskriget var hårt, omänskligt och brutalt. Nu hade man lärt sig av detta och gått in i en evig tid av fred mellan tidigare antagonister. Trots att man tydde tecknen i mitten på 1930 talet blev uppvaknandet 1939 hårt efter Chamberlains ord: ”Fred i vår tid”.
Jag vill smått likna Första världskriget med det ”kalla kriget” och vi upplever just nu mellankrigstiden. Jag är medveten om att jämförelsen inte kan göras i mänskligt lidande, jag är ute efter principen. Sovjetunionen/Ryssland förlorade det kalla kriget likt Tyskland och Ryssland (på varsin sida) förlorade det första världskriget. Lite spekulativt skulle jag säga att skillnaden är att Tyskland vann det kalla kriget. Andra världskriget drog igång av ett revanschlystet Tyskland och Ryssland som delade upp öst och Centraleuropa mellan sig. I Norden hade vi rustat ned för att möta den eviga freden.
Tecknen är tydliga, vi har ett Ryssland som vill visa sina ambitioner att påverka sina grannar, den som höjer garden kommer att tolkas som en opponent till Ryssland. När denna gard höjs ser jag ett andra kallt krig som oundvikligt. Rysslands hemmaplan i Ishavet och Östersjön är av strategisk betydelse. Handel i Östersjön och råvaror på Ishavets botten, Sverige, Norge och Finland är klämd mellan två strategiskt viktiga områden. Norge har stöd i Nato och Finland har betonat försvaret av sitt territorium i den finska försvarspolitiken. Vad har Sverige gjort?
Sverige har rustat ned och beträtt ”Afghanistandoktrinens” stig. Sverige försvaras i samarbete med andra utomlands. Vi har avhänt oss möjligheterna att bedriva flygverksamhet med stridsflygplan över hela Sveriges yta på daglig basis, vi har avhänt oss möjligheterna att visa närvaro efter hela Sveriges kust samtidigt. Den svenska Armén kan i bästa fall avvärja ett hot mot Stockholms län och vi kan transportera materielen och personalen till Mälardalen i utan bekämpning.
Norge kan fördjupa samarbetet med USA utan att det för den skull behöver tolkas som en utmaning, alltså rätt val av JSF. Finland behöver ”bara” tillföra mer resurser för att ytterligare höja statusen på sina muckande värnpliktiga, man har ett förhållandevis gott luftförsvar i F-18 flottiljerna och ett kraftfullt luftvärn kring de södra delarna. Norge och Finland har ett förhandlingsutrymme att kunna ”Finlandisieras” utan att gällas helt på sin försvarsförmåga. Svenska försvarsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick. Vi planerar att ställa upp med ett fåtal manöverbataljoner i Armén, Flygvapnet kommer att kunna ställa upp med åtta stridsflygplan och ibland under få timmar, sexton flygplan. Vad marinen kan ställa upp är inte mycket mer skräckinjagande. En förmågehöjning av den svenska försvarsmakten är de facto en upprustning, en Finlandisering av Sverige är fruktansvärd ur vår synpunkt. Ett utländskt fyllande av svensk försvarsförmåga kommer att kunna uppfattas som en provokation nu och ännu värre senare.
Jag yrkar därför att återställa försvarsmakten till 1996 års försvarsbeslut och förhandla om NATO-inträde, man kan inte komma till knytkalas tomhänt. Därefter omvandlar vi varsamt försvarsmakten till en effektiv aktör att försvara det svenska territoriet. Som bekant litar jag inte på ömsesidiga överenskommelser men ett NATO-inträde höjer trösklar och ger oss svängrum. Vi har inte mycket tid på oss, varje dags väntan är spilld tid och riskerar att förvärra reaktionen på vårt agerande när vi väl agerar.
J.K Nilsson
Jag vill smått likna Första världskriget med det ”kalla kriget” och vi upplever just nu mellankrigstiden. Jag är medveten om att jämförelsen inte kan göras i mänskligt lidande, jag är ute efter principen. Sovjetunionen/Ryssland förlorade det kalla kriget likt Tyskland och Ryssland (på varsin sida) förlorade det första världskriget. Lite spekulativt skulle jag säga att skillnaden är att Tyskland vann det kalla kriget. Andra världskriget drog igång av ett revanschlystet Tyskland och Ryssland som delade upp öst och Centraleuropa mellan sig. I Norden hade vi rustat ned för att möta den eviga freden.
Tecknen är tydliga, vi har ett Ryssland som vill visa sina ambitioner att påverka sina grannar, den som höjer garden kommer att tolkas som en opponent till Ryssland. När denna gard höjs ser jag ett andra kallt krig som oundvikligt. Rysslands hemmaplan i Ishavet och Östersjön är av strategisk betydelse. Handel i Östersjön och råvaror på Ishavets botten, Sverige, Norge och Finland är klämd mellan två strategiskt viktiga områden. Norge har stöd i Nato och Finland har betonat försvaret av sitt territorium i den finska försvarspolitiken. Vad har Sverige gjort?
Sverige har rustat ned och beträtt ”Afghanistandoktrinens” stig. Sverige försvaras i samarbete med andra utomlands. Vi har avhänt oss möjligheterna att bedriva flygverksamhet med stridsflygplan över hela Sveriges yta på daglig basis, vi har avhänt oss möjligheterna att visa närvaro efter hela Sveriges kust samtidigt. Den svenska Armén kan i bästa fall avvärja ett hot mot Stockholms län och vi kan transportera materielen och personalen till Mälardalen i utan bekämpning.
Norge kan fördjupa samarbetet med USA utan att det för den skull behöver tolkas som en utmaning, alltså rätt val av JSF. Finland behöver ”bara” tillföra mer resurser för att ytterligare höja statusen på sina muckande värnpliktiga, man har ett förhållandevis gott luftförsvar i F-18 flottiljerna och ett kraftfullt luftvärn kring de södra delarna. Norge och Finland har ett förhandlingsutrymme att kunna ”Finlandisieras” utan att gällas helt på sin försvarsförmåga. Svenska försvarsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick. Vi planerar att ställa upp med ett fåtal manöverbataljoner i Armén, Flygvapnet kommer att kunna ställa upp med åtta stridsflygplan och ibland under få timmar, sexton flygplan. Vad marinen kan ställa upp är inte mycket mer skräckinjagande. En förmågehöjning av den svenska försvarsmakten är de facto en upprustning, en Finlandisering av Sverige är fruktansvärd ur vår synpunkt. Ett utländskt fyllande av svensk försvarsförmåga kommer att kunna uppfattas som en provokation nu och ännu värre senare.
Jag yrkar därför att återställa försvarsmakten till 1996 års försvarsbeslut och förhandla om NATO-inträde, man kan inte komma till knytkalas tomhänt. Därefter omvandlar vi varsamt försvarsmakten till en effektiv aktör att försvara det svenska territoriet. Som bekant litar jag inte på ömsesidiga överenskommelser men ett NATO-inträde höjer trösklar och ger oss svängrum. Vi har inte mycket tid på oss, varje dags väntan är spilld tid och riskerar att förvärra reaktionen på vårt agerande när vi väl agerar.
J.K Nilsson
Markoperativ tyngdpunkt
Med markoperativ tyngdpunkt menas enligt försvarsberedningens rapport ”Försvar i användning” sid. 38:
”Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.”
Vi skådar här ett annat begrepp: Markoperativ kontroll, så jag fortsätter att läsa i rapporten:
” Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.”
Aha Markoperativ tyngdpunkt motsäger inte då innehavet av ett flygvapen, jag läser också vidare:
” Marin- och luftstridskrafter ska också kunna bidra till hävdandet av den nationella suveräniteten. I första hand sker detta genom att kunna hantera kränkningar och incidenter i luften och till havs nationellt och i närområdet. Det finns också ett behov av att kunna genomföra marin- och flyginsatser tillsammans med andra för till exempel patrullering och övervakning av havsområden och luftrum utanför vårt närområde.”
Trots att försvarsmakten skall agera med fokus mot Markoperativ tyngdpunkt så innebär det inte ett förkastande av andra försvarsgrenar än arméns förmåga till ”boots on the ground”. Tvärtom, flygvapnet och marinen pekas ut som viktiga för både det nationella försvaret och stödjandet av internationella insatser. Någon armébroder/syster (läs kommentarerna) har uttalat tveksamhet inför flygvapnets bemanning och menat att det är här det skall sparas med tanke på uttalandet om att försvarsmakten skall arbeta med en markoperativ tyngdpunkt. Som jag visade i ett tidigare inlägg är flygvapnets bemanning av basbataljoner personalkrävande och har till synes en låg uteffekt. Vi kan räkna med att ett par, tre tusen anställda levererar åtta till sexton stridsflygplan och ett antal transportflygplan dygnet runt. I kris och begränsad insats så menar jag ändå att det är väl placerad personal för arméns räkning, dessutom kommer arméstridskrafter att få bevaka flygbaser. Eget flyg i luften innebär en större rörelsefrihet för armén som annars får leka ”sittande ankor” med tanke på sitt eget näst intill obefintliga luftvärn. I brist på lufthor kan flyget leverera direkt stöd eller indirekt genom anfall bakom fiendens främre stridskrafter. Dessutom kan flyget vara en spaningsresurs för markstridskrafterna.
Så nej, ”Markoperativ tyngdpunkt” innebär inte ett fribrev för fortsatt kastrerande av luftstridskrafter.
J.K Nilsson
”Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.”
Vi skådar här ett annat begrepp: Markoperativ kontroll, så jag fortsätter att läsa i rapporten:
” Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.”
Aha Markoperativ tyngdpunkt motsäger inte då innehavet av ett flygvapen, jag läser också vidare:
” Marin- och luftstridskrafter ska också kunna bidra till hävdandet av den nationella suveräniteten. I första hand sker detta genom att kunna hantera kränkningar och incidenter i luften och till havs nationellt och i närområdet. Det finns också ett behov av att kunna genomföra marin- och flyginsatser tillsammans med andra för till exempel patrullering och övervakning av havsområden och luftrum utanför vårt närområde.”
Trots att försvarsmakten skall agera med fokus mot Markoperativ tyngdpunkt så innebär det inte ett förkastande av andra försvarsgrenar än arméns förmåga till ”boots on the ground”. Tvärtom, flygvapnet och marinen pekas ut som viktiga för både det nationella försvaret och stödjandet av internationella insatser. Någon armébroder/syster (läs kommentarerna) har uttalat tveksamhet inför flygvapnets bemanning och menat att det är här det skall sparas med tanke på uttalandet om att försvarsmakten skall arbeta med en markoperativ tyngdpunkt. Som jag visade i ett tidigare inlägg är flygvapnets bemanning av basbataljoner personalkrävande och har till synes en låg uteffekt. Vi kan räkna med att ett par, tre tusen anställda levererar åtta till sexton stridsflygplan och ett antal transportflygplan dygnet runt. I kris och begränsad insats så menar jag ändå att det är väl placerad personal för arméns räkning, dessutom kommer arméstridskrafter att få bevaka flygbaser. Eget flyg i luften innebär en större rörelsefrihet för armén som annars får leka ”sittande ankor” med tanke på sitt eget näst intill obefintliga luftvärn. I brist på lufthor kan flyget leverera direkt stöd eller indirekt genom anfall bakom fiendens främre stridskrafter. Dessutom kan flyget vara en spaningsresurs för markstridskrafterna.
Så nej, ”Markoperativ tyngdpunkt” innebär inte ett fribrev för fortsatt kastrerande av luftstridskrafter.
J.K Nilsson
Flygvapnets basorganisation for Dummies
Då det framförts många villfarelser i försvarsmakten och bland ”förståsigpåare” så tycker jag att det krävs ett klarläggande.
Jag börjar med de fysiska dimensionerna: Rullbanan behöver vara ca: 1500m – 2000m i längd och 45m bred. In och utflygning till och från banan förlänger det hela ytterligare med upp till någon kilometer, antingen på bredden eller på längden. Markytan under flygplanen kommer då att vara upp till 4000m X 2000m, denna yta måste bevakas för att skydda flygplanen på marken och i luften under deras mest sårbara tid i luften. Armébröder, hur många soldater vill ni dimensionera markskyddet till? Planera för flygoperationer dygnet runt. Flygplanen behöver också beväpnas; klargöring och förrådshållning av flygammunition skall ske med ett riskavstånd på minst 1500 m ifrån där personal och materiell kan beräknas uppehålla sig. Räkna med att personal uppehåller sig på ett avstånd av 600 m ifrån rullbanan. Planera och dimensionera för att skydda flygplanammunition och transportvägar, det är eran uppgift i framtiden.
På denna yta skall vi betjäna fyra flygplan under dygnets alla tider, det räcker med sex man i varje tropp per flygplan vid varje klargöring. Vi vill också dela bataljonen för att kunna verka ifrån två ställen och då med reducerad ambition, alltså vi måste ha två klargöringsplutoner. Det går två klargöringstroppar per flygplan och dygn. För att sköta flygplanbetjäningen för rote (två flygplan) dygnet runt måste vi då ha fyra troppar som minst, lägg till en tropp för lite redundans och för att sköta troppens grupperingsplats. En pluton består av 30 man i betjäningsfunktionen för stridsflygplan. Lägg till plutonsledning och vi är uppe i 35 man.
När vi får flygplanfel så måste vi ha reparationsresurser, flygunderhållskompaniet i bataljonen består då av ca: 60 man. Bansystemet måste hållas rent för att vi skall kunna bedriva flygoperationer, vi måste då räkna med ett tiotal fordon för varje bas till den uppgiften som skall bedrivas dygnet runt. För att kunna bedriva flygverksamhet måste vi ha räddningstjänst. Eftersom vi skall kunna verka under krig får vi räkna med skador på bansystemet och måste då reparera för att minst kunna ombasera flygplanen, vi måste också kunna röja icke exploderade ammunitionseffekter. Lägg till drivmedel till både flygplan och basorganisationen så har vi ytterligare personal. All denna personal måste ha mat och sjukvård. För att kunna driva en flygbas i syfte att betjäna och bemanna fyra flygplan så måste vi i runda slängar ha en 1000 man stark personalstyrka.
I Sverige skall vi ha två basbataljoner, alltså betjäning av åtta flygplan över tiden. Som övning ”Loyal Arrow” visade oss kan vi inte förlita oss på flottiljernas fredsresurser ens under fredstid, F21 tillfördes resurser för bevakning
J.K Nilsson
Jag börjar med de fysiska dimensionerna: Rullbanan behöver vara ca: 1500m – 2000m i längd och 45m bred. In och utflygning till och från banan förlänger det hela ytterligare med upp till någon kilometer, antingen på bredden eller på längden. Markytan under flygplanen kommer då att vara upp till 4000m X 2000m, denna yta måste bevakas för att skydda flygplanen på marken och i luften under deras mest sårbara tid i luften. Armébröder, hur många soldater vill ni dimensionera markskyddet till? Planera för flygoperationer dygnet runt. Flygplanen behöver också beväpnas; klargöring och förrådshållning av flygammunition skall ske med ett riskavstånd på minst 1500 m ifrån där personal och materiell kan beräknas uppehålla sig. Räkna med att personal uppehåller sig på ett avstånd av 600 m ifrån rullbanan. Planera och dimensionera för att skydda flygplanammunition och transportvägar, det är eran uppgift i framtiden.
På denna yta skall vi betjäna fyra flygplan under dygnets alla tider, det räcker med sex man i varje tropp per flygplan vid varje klargöring. Vi vill också dela bataljonen för att kunna verka ifrån två ställen och då med reducerad ambition, alltså vi måste ha två klargöringsplutoner. Det går två klargöringstroppar per flygplan och dygn. För att sköta flygplanbetjäningen för rote (två flygplan) dygnet runt måste vi då ha fyra troppar som minst, lägg till en tropp för lite redundans och för att sköta troppens grupperingsplats. En pluton består av 30 man i betjäningsfunktionen för stridsflygplan. Lägg till plutonsledning och vi är uppe i 35 man.
När vi får flygplanfel så måste vi ha reparationsresurser, flygunderhållskompaniet i bataljonen består då av ca: 60 man. Bansystemet måste hållas rent för att vi skall kunna bedriva flygoperationer, vi måste då räkna med ett tiotal fordon för varje bas till den uppgiften som skall bedrivas dygnet runt. För att kunna bedriva flygverksamhet måste vi ha räddningstjänst. Eftersom vi skall kunna verka under krig får vi räkna med skador på bansystemet och måste då reparera för att minst kunna ombasera flygplanen, vi måste också kunna röja icke exploderade ammunitionseffekter. Lägg till drivmedel till både flygplan och basorganisationen så har vi ytterligare personal. All denna personal måste ha mat och sjukvård. För att kunna driva en flygbas i syfte att betjäna och bemanna fyra flygplan så måste vi i runda slängar ha en 1000 man stark personalstyrka.
I Sverige skall vi ha två basbataljoner, alltså betjäning av åtta flygplan över tiden. Som övning ”Loyal Arrow” visade oss kan vi inte förlita oss på flottiljernas fredsresurser ens under fredstid, F21 tillfördes resurser för bevakning
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
