Försvarsmaktens anseende - Vi syns, vi verkar, vi respekteras? Med en uppdatering

Jaha, då har ännu en sten lagts på bördan. Försvarsmaktens ledning har ännu en gång provflugit en spinn, en spinn som slutat ännu närmare marken än hittills. Som åskådare får man nu känslan att den som håller i spakarna inte är byxad att styra denna farkost.

Tidigare har vi fått oss till livs att försvarsledningen tycker att officersförbundet inte hjälper till att förbättra försvarsmaktens anseende. Arméinspektören var hedervärd genom sin öppna kritik mot förbundet i den debattartikel som ”Officerstidningen” publicerade i nummer 8/2010. Grundevik menar att Officersförbundet fokuserar fel när man arbetade för att skrota utlandsobligatoriet. Då 95% av officerskåren skrivit under på att ”omreglera” sina anställningsavtal verkar Grundevik anse att det var ett bra beslut och att Officersförbundet genom sitt agerande gör ”FM till åtlöje bland skattebetalarna, något som knappast tjänar Officersförbundet”.

Jag kan spinna vidare med hur man de senaste dagarna uppmärksammat det grandiosa arbetet med stridsvästar. I samma tidning som Grundevik fick sina fem minuter i rampljuset kunde vi läsa om NBG:s spaningspluton och om NBG soldater som inte fått ut sina löner. Dessutom har anställda med någon form av deltidstjänstledigt inte heller fåt någon lön. PRIO kunde inte hantera att någon var delvis tjänstledig. Att inte den här firman har kraschat är mig en gåta.

Nu i eftermiddags kunde vi läsa på Chefsingenjörens blogg att han numer inte skall vara anställd av försvarsmakten, uppsägningen kom via SMS…
Vid tidpunkten för detta SMS deltog CI i utbildning av NATO inför CI’s kommande tjänstgöring i Afghanistan. Denna tjänstgöring skulle vara hittills unik och CI var den förste svensk som fick gå denna kurs. Resultatet är att CI fick avbryta denna kurs och resa hem. Visserligen är min erfarenhet att deltagande i kurser liknande den som CI gick ofta används för visa någon respekt. Landet i fråga sänder representant för att visa sitt förtroende för landet eller organisationen som ger kursen. Någon deltagare stannar inte hela kurstiden ut så jag skulle inte säga att CI och Försvarsmakten inte skämt ut Sverige, däremot har man inte visat att man åtrår den respekt som är den nya ledstjärnan i värdegrundsarbetet. Den svenska Försvarsmakten har i detta fall visat den organisation som vi i samarbete med skall bygga vår säkerhet en nonchalans som borde vara straffbar. Man vill hellre ordna upp principsaker i sin organisation före arbetet med att skaffa sig gott anseende som en ”rejäl” partner.

Det jag känner mest frustration över är att man hellre vill hålla sig till principer än till sakfrågor. Chefsingenjören har på sin blogg uppvisat ett imponerande engagemang för Afghanistan och sin kommande tjänst där. Väl formulerat och utmärkt problematiserat har han belyst svårigheterna och möjligheterna för Afghanistan. En person som passar som handen i handsken i det ”nya försvaret” hellre sägs upp än tillåts vara den tillgång han är. Som lök på laxen så skall CI inte bara skiljas ifrån sin ordinarie tjänst genom den s.k. arbetsbristen men han skall också skiljas ifrån sin tjänst i utlandsstyrkan. För att kunna skilja CI ifrån sin tjänst i US tänker man driva frågan i FPAN, personalansvarsnämnden och hävda arbetsbrist och personliga skäl. Nu slår mina protonpumpar i magsäcken igång nattskiftet och ökar produktiviteteten. Jag citerar ordagrant vad Försvarsmaktens hemsida skrivar på sin sida om FPAN:

”Alla anställda i Försvarsmakten, undantaget de som är tillsatta av regeringen, kan prövas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd även kallad FPAN.
En anställd som begått allvarliga fel i tjänsten kan av sin förbandschef anmälas till FPAN.

Efter att anmälan är gjorts till FPAN får den anställde yttra sig. Ärendet utreds sedan vid den juridiska staben som fungerar som FPAN:s kansli. Därefter sammanträder FPAN och fattar beslut i ärendet. Besluten fattas med enkel majoritet. Nämndens beslut kan överklagas till allmän domstol. FPAN kan besluta om:

- Varning
- Löneavdrag
- Uppsägning
- Avsked

Vid skälig misstanke om tjänstefel som kan ge en annan påföljd än böter har Försvarsmakten skyldighet att anmäla den anställde till åtal.

FPAN består av sju personer. ÖB eller den han sätter i sitt ställe, i dag produktionschefen, är ordförande. I nämnden sitter också:

- Chefsjuristen
- Personaldirektören
- Chefer som ÖB utser
- Fackliga företrädare

…”

Nu undrar jag vilket tjänstefel som man tänker anklaga CI för.

Jag uppmanar Grundevik et.al. att ta en funderare på vem som egentligen gör Försvarsmakten till åtlöje bland svenska skattebetalare. Är det vi anställda och våra fackliga representanter eller är det ni som säger upp svenska officerare under utbildning och på väg mot insats för sin inställning om hur Försvarsmakten hanterat frågan om obligatorisk utlandstjänst. Hur ser frågan om ”Utlandsvägraren” Björn som är CI:s riktiga namn ut? Är det Björns fel att svenska Försvarsmakten tappar i respekt?

När jag mejl ledes fick veta av Björn att han kommer att sägas upp på måndag kunde jag inte komma mig för att uppmana honom att innan det ödesmättade klockslaget ångra sin inställning och omreglera sitt anställningsavtal utan jag kände en viss glädje med honom att han fått erbjudande om anställning utanför Försvarsmakten. Jag kände också ett visst vemod över att en så kunnig person inte längre kommer att bidra till att försvarsmakten trots allt kan göra ett bra ett bra jobb. Men som sagt jag kunde inte ärligen uppmana honom att ändra sig.

På mitt skrivbord ligger almanackan med texten ”Jag har det som krävs”, rodnande vänder jag bort blicken. Jag har inte det som krävs, de som har det som krävs är de som valde att inte spela med i denna tragiska fars och rakryggade stod för att de inte längre vill vara med.

Lycka till Björn.

Wiseman och Cornucopia har också skrivit i ärendet. Jag lägger Morgonsur till listan med kommentatorer. Och Skipper.

J.K Nilsson

Försvarsmaktsgemensamt, en framgångsfaktor

Jag är medvetet provokativ med rubriken till detta inlägg efter att ha läst Commander. Commander resonerar kring slöseriet att utbilda alla ”kinesiskt lika”. Här ser jag att vi måste bena ut vad som menas begreppet utbilda och vad utbildningen skall gå ut på. Utbildar vi mot förståelse, kunna med handledning, genomföra självständigt eller vad nu en nyutgåva av ”Pedagogiska grunder” skulle använda för termer. Att utbilda en stridsledningsofficer, oavsett sjö eller luft, mot strid inom plutons ram verkar vara slöseri. Men vad är syftet med utbildningen? Är syftet att utbildningen skall utmynna i att officeren skall kunna leda en pluton i mekaniserad strid? Vilket syfte skall striden ha?

Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.

Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.

J.K Nilsson

Välkommen!

Efter en veckas arbete hälsar jag nya bloggkollegor välkommen. Ni kan se Skyttedoktoranden, Skipper och Commander i min blogglista. Kavla upp ärmarna och känn er välkommna.

J.K Nilsson