Tre veckors sorgetid

”Nu går vi hem och sörjer i tre veckor, och så kommer vi tillbaka efter helgerna och då ska vi ha lagt det här bakom oss. Då ska vi titta framåt”

Detta var Jens Nilssons ord när beslutet att avveckla Östersunds garnison togs, efter dessa tre veckor skulle man blicka framåt och skapa jobb i Östersund. Jag tänkte själv leva efter den devisen, när brevet ifrån ÖB med anhang om internationell tjänstgöring kom. Innan och tre veckor efter jag fått brevet kunde jag gnälla om bristande ledarskap, idiotier o.s.v. därefter gäller det att göra som Cynisk anbefallde, nämligen att jobba för villkoren i ett avtal.

Nu när vi sett att stridspiloterna enats om ett brev (läsning på Chefsingenjören och Wiseman’s Wisdoms) där man beskriver hur man ser på obligatoriet i samband med hur arbetsgivaren negligerat andra avtal men i stället för att diskutera hur man i andra yrkesgrupper skulle kunna spinna vidare på detta har man i andra kommentarer förlöjligat detta med att förare är "glassiga" och diskussionen har fokuserats på hur orättvist och osolidariskt det är att förare kan enas. Att vi har olika sammanhållning i olika yrkesgrupper är naturligt men varför skall det gå överstyr till någon slags jantesjuka där man är anonym men ändå ger sken av någon slags bruntungevilja trots att det inte syns. Sköt er själv och skit i andras försök att få till bra avtal.

Jag känner mig beklämd över det faktum att vi i Försvarsmakten har så svårt att visa någon som helst kollegialitet, avundsjuka, revirstrider och baktaleri är modus operandi för att nå tillfredsställelse även på golvet. ÖRA i form av Övervaka, Rapportera och Anmäl har sjunkit så djupt i organisationen att det är svårt att se skillnad på en filtrerad företrädare för ”Humorkuben” eller en kollega på förband.

Istället för att gnälla på avtalet så gnäller man på kollegor, inte att konstruktivt skapa bra avtal. Sorgeveckorna är över, gå vidare.

J.K Nilsson