Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.
Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.
Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?
En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.
Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?
Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.
Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:
Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.
En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.
J.K Nilsson
2 kommentarer:
Jag tycker att obligatoriet är ytterligare ett fullständigt felsteg av arbetsgivaren FM. Jag förstår motiven bakom, om insatsförbanden skall kunna upprätthålla beredskap krävs att alla anställda är beredda att åka. Men ett tvång är knappast rätt väg att gå särskilt som man inte kan presentera något annat än just tvånget. Hur ofta ska jag åka? Hur många gånger?
Varför inte bedriva lite ledarskap i personaltjänsten? Jag tror att alla gör ett bättre arbeta om dom är motiverade och villiga att utföra arbetet. Och för min personliga del avser jag syna systemet, skriva på och vägra åka. FM står med samma vakansläge oavsett!
Nej, motivera personalen med bra villkor istället för att hota med uppsägning!
Hur kan det komma sig att FM lyckas ha en så sällsynt värdelös personalpolitik, samtidigt som den ledarskapsfilosofi man utbildar mot på lägre nivåer i organisationen är såpass bra?
Anser man att personalpolitik inte är en ledarskapsfråga, eller vadå?
Skicka en kommentar