Jag tycker det är rätt så trist just nu. Det finns så uppenbara självmål ifrån Fö och FML att det inte är någon sport längre att försöka resonera om det, det känns som man skulle idiotförklara er läsare.
Fö säger att personalförsörjningen har lyckats
GMU omgång 1, 2010-03-31, hade 6 600 sökande till 817 platser, så långt allt väl om vi talar om ansökningar till ett väletablerat, välrenommerat företag.
GMU omgång 2, 2011-02-07 hade 3 068 sökande till 401 platser också det hyffsat bra enligt ovanstående resonemang.
GMU omgång 3-4, 2011-04-10 hade 12 467 sökande till 500 platser. Kommentar överflödigt.
Men…
GMU omgång ett hade ett överintag så 838 soldater antogs för att börja sin GMU enligt www.forsvarsmakten.se. Av dessa finns 680 stycken kvar i systemet. Avhoppen under GMU och efter provanställning är skrämmande läsning.
GMU omgång två hade ett underintag. På 401 platser nominerades 409 stycken intresserade men bara 381 stycken blev slutligt antagna. Inga siffror på avhopp har jag tillgängligt än så länge
GMU omgång 3-4 lyckades anta 484 personer till 500 platser ur ett underlag på 12 467 sökande.
Var inte tanken att vi med övergången till frivillighet skulle uppnå hög förbandsuppfyllnad med hög kvalitét? Värnplikten var så usel att soldater inte i hög utsträckning sökte anställning i utlandsstyrkan och var användbara där. Behöver jag verkligen utveckla resonemanget ytterligera?
Då övergår vi till ekonomihörnan.
Året 2008 kom Fö och FML överens om att under åren 2008 och 2009 spara 800 miljoner kronor för att föra över till verksamhetsår2010 och 2011. Läs Lagersten. I den tredje kvartalsrapporten för år 2011 anges att det prognostiserade utnyttjande av anslagskrediten landar på 225 miljoner kronor för år 2011. Behöver jag diskutera och analysera detta faktum som grund för nästa års verksamhet?
Läs gärna den nyss nämnda kvartalsrapporten men inte innan läggdags. Den är en riktig rysare.
J.K Nilsson
tisdag 29 november 2011
torsdag 24 november 2011
Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt?
Jag tog mig tiden att närvara vid Folk och försvars seminarium: Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt? vid Luleå Tekniska Universitet.
Seminariet inleddes med en presentation av Folk och Försvar, landshövdingen presenterade Norrbotten och dess betydelse för Europas ekonomi. Därefter följdes en kort introduktion av ämnet av Professor Sverker Jager, en intressant början på dagen. Första föreläsare var Malin Mobjörk. Malin kom hade en intressant redovisning om en eventuell koppling mellan resursknapphet och konflikt. Hon presenterade snabbt två studier, den första Warming increases the risk of civil war in Africa etablerar en kausalitet mellan klimatförändring och konflikt i Afrika. Den andra studien: Climate not to blame for African civil wars finner ingen sådan kausalitet. Det här ett exempel på svårigheten att studera fenomenet, beroende på vilket perspektiv vi väljer så kan vi få olika svar.
Mobjörk skiljer på stater respektive individers säkerhet, det är en logisk skillnad, ett jordskred under ett ihållande regn är knappast ett hot mot en robust stat men det kan vara katastrofalt för de som drabbas. Vidare pekar Malin på att knapphet om resurser och klimatförändringar har större sannolikhet att leda till konflikt eller minskad säkerhet om dessa sker plötsligt eller om de är ett resultat av en utdragen process. Vi fick se att man kunnat se att knapphet snarare leder till samarbete mellan stater istället för konflikt. Det var tydligen dubbelt så vanligt att man löste fördelningen fredligt i stället för med konflikt. Inom en stat så verkar knapphet hellre leda till konflikt än samarbete. Mobjörk talar om stabilitet, robusthet, anpassningsbarhet som nycklar för att staten skall kunna fungera under den påfrestning som en klimatförändring kan innebära.
Jag tycker mig kunna se att vi skulle kunna använda Ellinor Ostrom för att förklara det Malin Mobjörk beskriver. I boken ”Governing the Commons” eller ” Allmänningen som samhällsinstitution” på svenska beskriver Ostrom hur förvaltning av knappa resurser skall ske för att det i vart fall skall vara uthålligt.
Som nummer två på estraden trädde Försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom, matsedeln för konferensen hade ändrats. Annickas framträdande lämnade en ambivalent känsla efter sig. Å ena sidan beskrev hon vår närmaste omvärld med tyngdpunkt på Östersjön men också en beskrivning av Barentsregionen. Den här framställningen skedde med det synsätt som hon förvärvat under sin tidigare yrkesutövning och hon lät påståenden och antydningar hänga i luften. Å andra sidan lät hon påskina att förändringarna i vårt försvar var nödvändiga för att möta de nya hoten. Det gamla värnpliktsförsvaret var värdelöst, det skulle ta tre år att få mobiliserade förband funktionsdugliga och det går ju inte nu när ett krig kan vara över på två dagar. Vi har också försäkrat oss om hjälp ifrån EU-medlemmar genom Lissabonfördraget. Annicka är alltså ett eko ifrån Finansd… Förlåt Försvarsdepartementet skall det vara. Avslutningen plattade till en annars strålande säkerhetspolitisk redogörelse, jag förstår varför hon lät sina påståenden och antydningar hänga l luften. Som exempel på politiker passade Annicka i seminariet men som någon slags försvarspolitisk sakkunnig lämnade hon mycket att önska. Tyvärr Folk och Försvar men det blev inte bra.
Nummer tre att föreläsa var Staffan Riben, en mycket intressant timme. Mycket information om den globala energianvändningen och problemen som är förknippande med denna. Den ökade efterfrågan på lätthanterlig, billig energi med hög energidensitet kommer att leda till att vi missar IPCC.s föreslagna hanterbara mål om 2 graders global temperaturhöjning. Skulle den, ifrån IEA, prognosticerade energianvändningen infalla så menar man att den globala temperaturhöjningen skjuter igenom 2 graders målet. Vårt problem är inte Peak Oil eller Peak Coal, vårt problem är AGW – den människoskapade globala uppvärmningen. För att lösa detta problem menar Riben att vi måste internalisera de externa kostnaderna för karbonemissionerna. Så länge det är billigt att tanka bilen så kommer vi att göra det. Nu var AGW inte de enda utmaningarna med vårat beroende av fossilt bränsle. Vi har att tänka på leveranssäkerhet, en stor del av oljeexporten ifrån Mellanöstern passerar genom tre trånga sund/choke points. Vi har Mellanöstern och Nordafrika som stora olje och gasexportörer men med interna oroligheter som kan störa leveranserna, Saudi Arabien är ett land som än så länge räknas som stabilt, de härskande har råd att köpa folkets relativa lugn. Som statlig aktör på den internationella arenan har vi en intressant situation som motvikt till Iran, Iran som dessutom lite lojt försöker få världen att tro att de utvecklar kärnvapen.
Kristofer Bergh ifrån SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, inledde den sista timmen för detta seminarium eminent. Bergh inledde med att tala om moderna/samtida konflikter, dess bakomliggande orsaker och förklaringsmodeller. Mitthögskolans kurs ”Inbördeskrig och internationell säkerhet” med Jan Ångström som gavs i början på detta sekel var helt spot on. Det Kristofer föreläste om låg mitt i den tidigare kursen. Ett mycket fint kvitto på att det jag tidigare läst fortfarande är giltigt.
Kristofer redovisade de politiska implikationerna för ett avsmältande Arktis. Dock är det än så länge inte så dramatiskt Territorialvattengräns och exklusiva ekonomiska zoner gäller i Arktis också, dock finns det lite oenighet i var kontinentalsocklar slutar i havet. Det som förvånade mig att de hittills mest uttalade konflikterna finns mellan Danmark och Kanada samt mellan USA och Kanada. Ett utförligare resonemang om havsrätten hittar ni hos Skipper. Bergh förde också ett litet resonemang om ”nödvändigheten” att området militariserades men hänvisade till att det inte nödvändigtvis är något negativt. Bergh menar att det är en förhållandevis liten militarisering. Han menar att överenskommelsen om ”Search and Rescue” inom ramen för ”Arktiska rådet” i sig är en militarisering då det oftast är militära enheter som sköter Search and Rescue. Vidare menade Bergh att avsmältningen i sig frigör mer utrymmen hos respektive stat och då måste staterna utöka sin militära närvaro för att upprätthålla det statliga ansvaret att kontrollera sitt territorie. Jag skulle vilja testa SIPRIS slutsatser när de blir klara mot When Are Arms Races Dangerous? av Charles Glaser.
En mycket lyckad dag i stort, trevligt att tala personligt med Lars Ekeman. Mycket kul att känna stämningen på LTU och träffa en annan profil där.
Uppdaterat dagen efter publicering, LTU är förkorting av Luleå Tekniska Universitet, inte Luleå Tekniska Högskola.
J.K Nilsson
Seminariet inleddes med en presentation av Folk och Försvar, landshövdingen presenterade Norrbotten och dess betydelse för Europas ekonomi. Därefter följdes en kort introduktion av ämnet av Professor Sverker Jager, en intressant början på dagen. Första föreläsare var Malin Mobjörk. Malin kom hade en intressant redovisning om en eventuell koppling mellan resursknapphet och konflikt. Hon presenterade snabbt två studier, den första Warming increases the risk of civil war in Africa etablerar en kausalitet mellan klimatförändring och konflikt i Afrika. Den andra studien: Climate not to blame for African civil wars finner ingen sådan kausalitet. Det här ett exempel på svårigheten att studera fenomenet, beroende på vilket perspektiv vi väljer så kan vi få olika svar.
Mobjörk skiljer på stater respektive individers säkerhet, det är en logisk skillnad, ett jordskred under ett ihållande regn är knappast ett hot mot en robust stat men det kan vara katastrofalt för de som drabbas. Vidare pekar Malin på att knapphet om resurser och klimatförändringar har större sannolikhet att leda till konflikt eller minskad säkerhet om dessa sker plötsligt eller om de är ett resultat av en utdragen process. Vi fick se att man kunnat se att knapphet snarare leder till samarbete mellan stater istället för konflikt. Det var tydligen dubbelt så vanligt att man löste fördelningen fredligt i stället för med konflikt. Inom en stat så verkar knapphet hellre leda till konflikt än samarbete. Mobjörk talar om stabilitet, robusthet, anpassningsbarhet som nycklar för att staten skall kunna fungera under den påfrestning som en klimatförändring kan innebära.
Jag tycker mig kunna se att vi skulle kunna använda Ellinor Ostrom för att förklara det Malin Mobjörk beskriver. I boken ”Governing the Commons” eller ” Allmänningen som samhällsinstitution” på svenska beskriver Ostrom hur förvaltning av knappa resurser skall ske för att det i vart fall skall vara uthålligt.
Som nummer två på estraden trädde Försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom, matsedeln för konferensen hade ändrats. Annickas framträdande lämnade en ambivalent känsla efter sig. Å ena sidan beskrev hon vår närmaste omvärld med tyngdpunkt på Östersjön men också en beskrivning av Barentsregionen. Den här framställningen skedde med det synsätt som hon förvärvat under sin tidigare yrkesutövning och hon lät påståenden och antydningar hänga i luften. Å andra sidan lät hon påskina att förändringarna i vårt försvar var nödvändiga för att möta de nya hoten. Det gamla värnpliktsförsvaret var värdelöst, det skulle ta tre år att få mobiliserade förband funktionsdugliga och det går ju inte nu när ett krig kan vara över på två dagar. Vi har också försäkrat oss om hjälp ifrån EU-medlemmar genom Lissabonfördraget. Annicka är alltså ett eko ifrån Finansd… Förlåt Försvarsdepartementet skall det vara. Avslutningen plattade till en annars strålande säkerhetspolitisk redogörelse, jag förstår varför hon lät sina påståenden och antydningar hänga l luften. Som exempel på politiker passade Annicka i seminariet men som någon slags försvarspolitisk sakkunnig lämnade hon mycket att önska. Tyvärr Folk och Försvar men det blev inte bra.
Nummer tre att föreläsa var Staffan Riben, en mycket intressant timme. Mycket information om den globala energianvändningen och problemen som är förknippande med denna. Den ökade efterfrågan på lätthanterlig, billig energi med hög energidensitet kommer att leda till att vi missar IPCC.s föreslagna hanterbara mål om 2 graders global temperaturhöjning. Skulle den, ifrån IEA, prognosticerade energianvändningen infalla så menar man att den globala temperaturhöjningen skjuter igenom 2 graders målet. Vårt problem är inte Peak Oil eller Peak Coal, vårt problem är AGW – den människoskapade globala uppvärmningen. För att lösa detta problem menar Riben att vi måste internalisera de externa kostnaderna för karbonemissionerna. Så länge det är billigt att tanka bilen så kommer vi att göra det. Nu var AGW inte de enda utmaningarna med vårat beroende av fossilt bränsle. Vi har att tänka på leveranssäkerhet, en stor del av oljeexporten ifrån Mellanöstern passerar genom tre trånga sund/choke points. Vi har Mellanöstern och Nordafrika som stora olje och gasexportörer men med interna oroligheter som kan störa leveranserna, Saudi Arabien är ett land som än så länge räknas som stabilt, de härskande har råd att köpa folkets relativa lugn. Som statlig aktör på den internationella arenan har vi en intressant situation som motvikt till Iran, Iran som dessutom lite lojt försöker få världen att tro att de utvecklar kärnvapen.
Kristofer Bergh ifrån SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, inledde den sista timmen för detta seminarium eminent. Bergh inledde med att tala om moderna/samtida konflikter, dess bakomliggande orsaker och förklaringsmodeller. Mitthögskolans kurs ”Inbördeskrig och internationell säkerhet” med Jan Ångström som gavs i början på detta sekel var helt spot on. Det Kristofer föreläste om låg mitt i den tidigare kursen. Ett mycket fint kvitto på att det jag tidigare läst fortfarande är giltigt.
Kristofer redovisade de politiska implikationerna för ett avsmältande Arktis. Dock är det än så länge inte så dramatiskt Territorialvattengräns och exklusiva ekonomiska zoner gäller i Arktis också, dock finns det lite oenighet i var kontinentalsocklar slutar i havet. Det som förvånade mig att de hittills mest uttalade konflikterna finns mellan Danmark och Kanada samt mellan USA och Kanada. Ett utförligare resonemang om havsrätten hittar ni hos Skipper. Bergh förde också ett litet resonemang om ”nödvändigheten” att området militariserades men hänvisade till att det inte nödvändigtvis är något negativt. Bergh menar att det är en förhållandevis liten militarisering. Han menar att överenskommelsen om ”Search and Rescue” inom ramen för ”Arktiska rådet” i sig är en militarisering då det oftast är militära enheter som sköter Search and Rescue. Vidare menade Bergh att avsmältningen i sig frigör mer utrymmen hos respektive stat och då måste staterna utöka sin militära närvaro för att upprätthålla det statliga ansvaret att kontrollera sitt territorie. Jag skulle vilja testa SIPRIS slutsatser när de blir klara mot When Are Arms Races Dangerous? av Charles Glaser.
En mycket lyckad dag i stort, trevligt att tala personligt med Lars Ekeman. Mycket kul att känna stämningen på LTU och träffa en annan profil där.
Uppdaterat dagen efter publicering, LTU är förkorting av Luleå Tekniska Universitet, inte Luleå Tekniska Högskola.
J.K Nilsson
lördag 19 november 2011
Professionalism?
Jag hade mina funderingar och uppfattningar klara när jag kommenterade ”Parabellums” inlägg: Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv. Men nu fick jag Sveriges radios rapportering ifrån Ekot av en kamrat och funderingarna tog ytterligare några vändningar.
Sveriges Radio sätter vinklingen att det är stödsystemet PRIO tillsammans med HR-transformationen som är grunden till de olycksaliga händelserna. Man menar att Plutonchefens relativa frånvaro har en negativ inverkan på utvecklingen i plutonerna. Men å andra sidan måste jag ställa mig frågan var är den ställföreträdande plutonchefen. Läs mitt resonemang i inlägget ”Ledningsredundans?”. Den ställföreträdande plutonchefen skall genomföra det som plutonchefen planerar och beslutar. Alltså så skall vi ha en ställis någonstans som skall visa pondus. Vidare om vi övar så borde det finnas en övningsledning med biträdande övningsledning. Alltså borde plutonens väl och ve inte stå och falla med plutonchefen. Jag har sett påståenden om att plutonchefens viktigaste uppgift är att vara ute och leda sin pluton så någon HR-transformering skall inte genomföras. Men i enlighet med mitt tidigare nämnda inlägg så måste jag ställa mig frågan om hur en samtida plutonchef leder sin pluton. Vad är målbilden? Ute och tugga gyttja lika mycket som plutonen eller vara det föredöme och inneha plutonens förtroende att omsätta kompaniets order till sin pluton?
Som jag ser det så är det inte meningen att Plutonchefen skall ”prägla” sina soldater det är ställisens uppgift. Jag har sett lite olika bud på vilken inriktning plutonchefen skall ha men för mig efter mycket eftertanke så är det självklart så att det är plutonchefen som är ansvarig för vilken personal denne har i plutonen, det innebär att plutonchefen skall ha mandat att anställa och avveckla personal, allt annat vore barockt. Av detta följer att det också är plutonchefen som blir ansvarig inför personalen att deras löner är rätt, både i inplacering men också i senare revisioner. Det innebär också att Plutonchefen också är den som skall sjukskriva och följa upp rehabilitering, soldaten skall inte behöva jaga runt olika instanser på förbandet beroende på vad som skett. Den närmaste chefen är ju ändå den som skall ha soldatens förtroende att anställningen skall bli bra. För mig handlar det om att det är chefen som är ansvarig, att det knappas rätt i ett stödsystem så kan man säkert avlasta plutonchefen men enligt vittnesbörd från de plutonchefer som hanterat PRIO så är det inte själva knappandet som är betungandet utan det är HR-transformeringen i sig som lett till förändrade arbetsuppgifter. Det är närmast självklart nu när vi skall anställa soldater istället för att plikta in dessa.
Visst är ett ledarskap viktigt men jag tycker mig se i många fall att den som skall ha ledarskapet har retirerat. Varför får soldater för sig att kamratutbilda varandra på GRG utan att göra korrekta åtgärder? Finns inte ledarskapet i utbildning förankrat? Varför tillåter man att yxor ”tar befälet” så det blir galet, är det så att man varken har etablerat ett ledarskap eller ett följeskap? Hur ser soldaten respektive officeren på yrket? Har man en professionell inställning? Är det viktigare att leverera någon form av resultat i stället för resultat på rätt sätt? Jag kan bara hoppas att det blir bättre när vi går ifrån ad hoc-förband och låter plutonerna själva lösa uppgifter och i det innebär att inte låta soldater flytta runt till den för stunden mest spännande plutonen (strategisk reserv, o.dyl.). Att vara soldat måste inte innebära att man måste få vara med om utlandstjänst och göra häftiga saker. Att ge utbildning på ett vapen utan att se till att det är plundrat är inte ett tecken på professionalism.
J.K Nilsson
Sveriges Radio sätter vinklingen att det är stödsystemet PRIO tillsammans med HR-transformationen som är grunden till de olycksaliga händelserna. Man menar att Plutonchefens relativa frånvaro har en negativ inverkan på utvecklingen i plutonerna. Men å andra sidan måste jag ställa mig frågan var är den ställföreträdande plutonchefen. Läs mitt resonemang i inlägget ”Ledningsredundans?”. Den ställföreträdande plutonchefen skall genomföra det som plutonchefen planerar och beslutar. Alltså så skall vi ha en ställis någonstans som skall visa pondus. Vidare om vi övar så borde det finnas en övningsledning med biträdande övningsledning. Alltså borde plutonens väl och ve inte stå och falla med plutonchefen. Jag har sett påståenden om att plutonchefens viktigaste uppgift är att vara ute och leda sin pluton så någon HR-transformering skall inte genomföras. Men i enlighet med mitt tidigare nämnda inlägg så måste jag ställa mig frågan om hur en samtida plutonchef leder sin pluton. Vad är målbilden? Ute och tugga gyttja lika mycket som plutonen eller vara det föredöme och inneha plutonens förtroende att omsätta kompaniets order till sin pluton?
Som jag ser det så är det inte meningen att Plutonchefen skall ”prägla” sina soldater det är ställisens uppgift. Jag har sett lite olika bud på vilken inriktning plutonchefen skall ha men för mig efter mycket eftertanke så är det självklart så att det är plutonchefen som är ansvarig för vilken personal denne har i plutonen, det innebär att plutonchefen skall ha mandat att anställa och avveckla personal, allt annat vore barockt. Av detta följer att det också är plutonchefen som blir ansvarig inför personalen att deras löner är rätt, både i inplacering men också i senare revisioner. Det innebär också att Plutonchefen också är den som skall sjukskriva och följa upp rehabilitering, soldaten skall inte behöva jaga runt olika instanser på förbandet beroende på vad som skett. Den närmaste chefen är ju ändå den som skall ha soldatens förtroende att anställningen skall bli bra. För mig handlar det om att det är chefen som är ansvarig, att det knappas rätt i ett stödsystem så kan man säkert avlasta plutonchefen men enligt vittnesbörd från de plutonchefer som hanterat PRIO så är det inte själva knappandet som är betungandet utan det är HR-transformeringen i sig som lett till förändrade arbetsuppgifter. Det är närmast självklart nu när vi skall anställa soldater istället för att plikta in dessa.
Visst är ett ledarskap viktigt men jag tycker mig se i många fall att den som skall ha ledarskapet har retirerat. Varför får soldater för sig att kamratutbilda varandra på GRG utan att göra korrekta åtgärder? Finns inte ledarskapet i utbildning förankrat? Varför tillåter man att yxor ”tar befälet” så det blir galet, är det så att man varken har etablerat ett ledarskap eller ett följeskap? Hur ser soldaten respektive officeren på yrket? Har man en professionell inställning? Är det viktigare att leverera någon form av resultat i stället för resultat på rätt sätt? Jag kan bara hoppas att det blir bättre när vi går ifrån ad hoc-förband och låter plutonerna själva lösa uppgifter och i det innebär att inte låta soldater flytta runt till den för stunden mest spännande plutonen (strategisk reserv, o.dyl.). Att vara soldat måste inte innebära att man måste få vara med om utlandstjänst och göra häftiga saker. Att ge utbildning på ett vapen utan att se till att det är plundrat är inte ett tecken på professionalism.
J.K Nilsson
fredag 11 november 2011
Gästinlägg: Den nya IT-plattformen för älgjakten – En stridsfråga
För första gången i denna blogg avhandlas en annan del av svensk statsförvaltning. Ämnet är en fråga som rör främst Naturvårdsverket där man frångått tanken med svenskt remissförfarande. I den här historien ser ut som det finns en möjlighet att det kan röra sig om ministerstyre och jäv, en mycket spännande historia. Här lämnar jag då ordet till Ull. //J.K Nilsson
JRF:s JO-anmälan
Jägarnas Riksförbund (JRF) har JO-anmält Naturvårdverket och en av dess handläggare (NN) för jäv i fråga om den nya IT-plattformen.
JRF menar att NN har varit jävig i frågan då NN tidigare har arbetat för Svenska Jägareförbundet (SvJF) som jaktvårdskonsulent. I detta arbete, skriver JRF i sin JO-anmälan, har NN ”bidragit till att utveckla IT-systemet Viltdata för sin arbetsgivare [SvJF]. Han har därefter även hållit utbildningar i användandet av systemet”. Detta innebär enligt JRF att ”[d]et finns anledning att misstänka NN för jäv i sitt arbete som projektledare på Naturvårdsverket. Det har nämligen endast oerhört kortfattat redovisats överväganden kring alternativa system och inget konkret alternativ till IT-stöd har presenterats Istället har alternativet Viltdata framställts som enda alternativ utan att redogöra för nackdelarna eller fördelarna med det systemet, eller andra system. […] Detta har skett trots att flera remissinstanser påpekat att det är olämpligt att använda ett IT-system som en intresseorganisation (Svenska Jägareförbundet) har utvecklat och som dessutom skall fortsätta äga befintliga databaser. Vidare har remissinstanserna påpekat att det saknas redovisade alternativ till Viltdata…”. Som bilaga till yttrandet ligger ett flertal yttranden från länsstyrelser och andra organisationer.
Bakgrund
Men vad handlar då det hela om? Naturvårdsverket fick den 20 januari 2011 i uppdrag (L2011/194) av regeringen att föreslå en IT-plattform för älgförvaltningen. I uppdraget står det att: ”IT-plattformen ska bygga på gemensamma öppna standader [sic!]. I uppdraget ska även övervägas hur befintliga, redan förekommande datasystem kan användas eller om erfarenheter från dessa kan tas till vara inom ett nytt system.” I förslaget som sändes ut på remiss föreslogs att Svenska Jägareförbundets datasystem ”Viltdata” skulle ingå som en del av det nya IT-systemet. De flesta delarna av IT-systemet föreslogs ägas av myndigheter, utom den del av systemet där inrapportering av fällda älgar samt älgobservationer (ÄlgObs) skulle ske. Detta föreslogs att göras via Viltdata, vilket skulle medföra att rapporteringen ej längre skulle ske till länsstyrelserna utan till SvJF. I figuren nedan syns hur man tänkt sig det nya systemet. Ett flertal system skulle leverera data till en databas som ligger som grund för den nya IT-plattformen.
Uppdraget sändes ut på remiss för yttrande till länsstyrelserna och ett antal övriga organisationer. Ett flertal av dessa lämnade synpunkter på förslaget till redovisning av regeringsuppdraget och ett flertal av dessa påpekade att det var olämpligt att en intresseorganisation skulle äga en så vital del av den nya älgförvaltningen. Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver att ”Det är viktigt att rapportering av älgar sker direkt till Länsstyrelsen och inte via Jägareförbundets Viltdata”. Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar samma tanke och skriver ”Då registrering av älgjaktsområden, tilldelningar samt indrivning av fällavgifter är en myndighetsuppgift som även har rättsverkningar för den enskilde bör systemen och underliggande information av rättssäkerhetsskäl ägas av staten”. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar samma sak i sitt yttrande: ”En nackdel är dock att inrapporteringen av vissa obligatoriska uppgifter hamnar i ett system som i dagsläget ägs och förvaltas av en intresseorganisation. Länsstyrelsen anser att samtliga obligatoriska uppgifter som rapporteras in av jakträttshavare, licensområde, älgskötselområde och älgförvaltningsområde med flera ska ägas av en opartisk instans.” Ytterligare länsstyrelser skriver liknande och Länsstyrelsen i Uppsala län skriver i sitt yttrande:
Förutom myndigheter så har bl a skogsägarna yttrat sig i ärendet och även de menar att ägandet bör ligga på myndigheterna:
Så ett flertal tunga remissinstanser har varit kritiska till det förslag till IT-plattform som Naturvårdsverket sände ut på remiss. Dock skedde inte några väsentliga förändringar till slutförslaget som Naturvårdsverket lämnade ifrån sig till regeringen. Ingenstans i detta förslag kan skönjas den kritik som remissinstanserna lämnat till verket.
Mooscare
Länsstyrelsen i Västernorrland lämnade även kritik tidigare till Naturvårdsverket. För att arbeta med frågorna om ett IT-system för älgförvaltningen har Naturvårdsverket tillsatt en referensgrupp bestående av representanter för båda jägarorganisationerna, ett antal skogsbolag och ett par länsstyrelser. Från dessa referensgruppsmöten har minnesanteckningar skrivits och i minnesanteckningarna från referensgruppsmötet den 17 maj 2011 står det att representanten från Länsstyrelsen i Jönköpings län presenterat Länsstyrelsen i Västernorrlands IT-system som kallas för ”Moosecare”. Detta har dock Svenska Jägareförbundets representant (JK) i referensgruppen kommenterat med att:
Detta avfärdar Länsstyrelsen i Västernorrland i ett mail till Naturvårdsverket den 27 maj 2011. Länsstyrelsen i Västernorrland skriver:
Till detta har även Länsstyrelsen i Västernorrland skickat kompletterande uppgifter om Moosecare till Naturvårdsverket den 30 maj 2011. I dessa kompletterande uppgifter avfärdas Svenska Jägareförbundets uppgifter om utvecklingsmiljön och strukturen. Man skriver bl a ”Att påstå att utvecklingsmiljön är gammal kan tyda på okunskap om dessa förhållanden. […] Vidare framfördes att Moosecare har en ”dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län”. Det går inte att bemöta ett sådant påstående eftersom det inte framgår vilka sakskäl som gett upphov till denna slutsats. Projektets referensgrupp liksom användare av Mooscare förtjänar att få en närmare förklaring till varför Svenska Jägareförbundet har denna uppfattning.”
Trots dessa klargöranden som bemöter både frågan om äganderättsförhållanden och datorsystemet i sig, så avfärdar Naturvårdsverket Moosecare både i remissversionen och i slutversionen av regeringsuppdraget (vilka ej nämvärt skiljer sig åt) med både de tekniska spörsmålen och äganderättsfrågan:
Att Viltdata skulle vara en vidareutveckling av Moosecare kan man också ifrågasätta eftersom Viltdata saknar flera av de funktioner som finns i Moosecare. Det som Viltdata saknar men som finns i Moosecare och som skulle vara länsstyrelserna behjälpligt om det systemet väljs för älgförvaltningen är bl a:
1. Integration med JAS (Det jaktadministrativa system som de flesta (för att inte säga alla) länsstyrelser använder idag.
2. Integration med Agresso som är länsstyrelsernas ekonomihanteringssystem.
3. Administrativt stöd till älgskötselområden
4. Hantering av spillningsinventeringar
5. Hantering av betesinventeringar
Så någon reell anledning att påstå att Moosecare är föråldrat synes ej finnas. Däremot har man från Jägareförbundet marknadsfört Viltdata med att det har kopplats samman med Länsstyrelsen i Uppsala läns datasystem och att data från Viltdata levererats till denna länsstyrelse. Dessa uppgifter har levererats av representanter för Jägareförbundet vid flera tillfällen och på olika informationsmöten och det står även på Viltdatas hemsida . Detta är dock något som Länsstyrelsen i Uppsala län förnekar och har förnekat vid flera konferenser, seminarier etc där frågan kommit upp.
JO-anmälan
Så det är mot denna bakgrund som JO-anmälan görs av Jägarnas Riksförbund. Troligtvis har inte JRF haft hela bilden klar för sig utan gjort en anmälan enbart baserad på NN:s kopplingar till Viltdata och Svenska Jägareförbundet. Dock uppkommer ett antal andra frågor som går utöver JRF:s anmälan till justitieombudsmannen.
Svenska Jägareförbundets reaktion
När Jägarnas Riksförbunds JO-anmälan blev känd gick Fredrik Widemo på Svenska Jägareförbundet till hård attack mot JRF. Han skriver på Svenska Jägareförbundets blogg den 4 november :
Vidare skriver han:
Han menar alltså att (a) det blir dyrare för jägarna om man inte kommer att använda Viltdata utan väljer att använda ett annat system, och; (b) att systemet måste börja om från början och att det därför tar lång tid att samla samma mängd data som redan finns lagrade i Viltdata. Dessa påståenden måste analyseras närmare.
Dyrare med annat system än Viltdata?
Blir det då dyrare med ett annat system än om man skulle begagna Viltdata? Det är faktiskt tvärt om. Redan idag finns fem miljoner kronor avsatta för att skapa IT-systemet som ska hantera älgförvaltningen. (Dessa fem miljoner innefattar hela IT-systemet för älgförvaltningen och ej enbart den del som Viltdata utgör.) Dessa pengar skall inte tas från fällavgifter eller registreringsavgifter utan från viltvårdsfonden som en engångsavgift (se Prop. 2009/10:239, s 67). Denna fond byggs upp av de pengar som jägarna varje år betalar in till staten för att får jaga då de löser det statliga jaktkortet. Samtidigt så måste man inse att både Moosecare och det andra systemet, som många länsstyrelser använder för älgförvaltningen, JAS (Jaktadministrativt system) redan finns och bekostas av länsstyrelserna och dessa kostnader försvinner inte. Dessa system kan användas på samma sätt som Viltdata används. Det som däremot måste ifrågasättas är om inte kostnaderna vid begagnande av Viltdata blir högre än med Moosecare eller JAS?
Svenska Jägareförbundet skriver nämligen i sitt yttrande över IT-systemet att: ”Förbundet anser att driften och utvecklingen av viltdata.se ska finansieras som en utökad del av Jägareförbundets allmänna uppdrag.” Vidare skriver man att:
Så den slutsats man kan dra är att om man väljer att begagna Viltdata så kommer Svenska Jägareförbundet att kräva mer pengar av staten för detta. Dessa pengar som betalas ut som ersättning för det allmänna uppdrag som SvJF har kommer ursprungligen från viltvårdsfonden. Så om Viltdata ska finansieras via det allmänna uppdraget så innebär det att jägarna betalar detta system med sina pengar, inte som en engångsavgift på fem miljoner utan som en löpande utgift på obestämd framtid. Och frågan är hur mycket pengar som ska krävas för denna drift? När är de pengar som avsatts för denna del av IT-systemet uppslukade av de pengar som går till SvJF via en utökning av det allmänna uppdraget?
Den andra delen, att ändra licensnumren för de registrerade jaktmarkerna innebär däremot direkt att pengarna som länsstyrelserna behöver för att finansiera administrationen av detta läggs på fällavgifterna. Så ska man anpassa länsstyrelsernas registreringsnummer till Viltdata så kommer det att kosta jägarna stora pengar! Detta eftersom det är en ansenlig mängd arbete som kommer att krävas för att ordna detta.
Så kontentan blir alltså, att använder man Viltdata istället för något av de befintliga systemen så kommer det att bli dyrare för jägarna!
Avsaknad av tidserier
Fredrik Widemo skriver även som vi sett att ett annat system än Viltdata skulle bygga på undermålig information de första åren. Detta eftersom de saknar de långa tidsserier av älgobservationer som finns i Viltdata. Men man kan då ifrågasätta om det är så att Jägareförbundet inte kommer att dela med sig av dessa tidserier om det kommer ett annat system? Är det så att man måste välja Viltdata för att älgobservationerna skall komma jägarna och älgförvaltningen till del? Om SvJF har jägarnas och älgförvaltningens bästa för ögonen så kommer de givetvis att dela med sig av den information som finns i Viltdata! Allt annat vore småsint och kontraproduktivt.
Man kan även ifrågasätta om SvJF äger den data som ligger i Viltdata. Detta eftersom man fått ersättning av staten för att sköta älgobsen (se bland annat regeringsbeslut om bidrag ur viltvårdsfonden till SvJF där 3 miljoner kronor avsatts för förbundets viltövervakning). Vidare har jaktlagen genomfört älgobsarna på ideell basis och då är frågan om en organisation kan äga denna data och sedan förneka dem (jägarna) som lämnat datan, densamma?
Åter till JO-anmälan
Men vad ska man säga om JO-anmälan då? Tjänstemän ska hålla en opartiskhet i frågor och ja, jag tycker nog att det är bra att frågan prövas av JO. Jag tycker generellt att det görs för lite JO-anmälningar. Tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning måste se sin roll i ett demokratiskt system och förfördelas något så sätter det hela systemet på prov. Vi i Sverige är inte så förskonade från korruption, något vi sett i både Göteborg och Falun, men det finns subtilare korruption, om det nu kan kallas korruption, nämligen jäv. Man kan vara jävig och ge fördelar till någon eller några man känner väl eller något man känner för. Ren korruption skall prövas i domstol, jäv skall prövas av justitieombudsmännen och alla måste lära sig var gränserna går. Jag tänker inte dra några slutsatser om NN. Men jag kan undra över en sak och det är det uppdrag NN fått från Regeringen. Regeringsuppdraget, som är undertecknat av Landsbygdsministern, tycker jag trycker lite väl mycket på fördelarna med Viltdata. Är det då möjligt för en statstjänsteman att inte gå efter det som kan synas som önskemål från en politiker som inte vill riskera politikerstyre?
I regeringsuppdraget står bl a:
Och det avslutas med:
Med detta måste en sista fråga belysas. Den rättsliga frågan!
Jägareregister hos intresseorganisation?
Om Viltdata skulle bli det system som skall användas i den nya älgadministrationen för inrapportering av fällda älgar eller andra icke-obligatoriska uppgifter från jägarna, så är frågan om det vore juridiskt korrekt.
Den 23 december 2009 meddelande Regeringsrätten sin dom i mål 5783-09. I domen avslogs JRF:s överklagan att få ta del av jaktkortsregistret. JRF hade begärt ut detta från Naturvårdsverket eftersom SvJF fick ut dessa uppgifter. Naturvårdsverket avslog begäran med hänvisning till sekretesslagstiftningen (5 kap 5 §). Naturvårdsverket skrev i sitt avslagsbeslut (dnr 422-4210-09 Sq):
Kammarrätten hade dock gett SvJF rätt att ta del av samma handlingar år 2003 i mål nr 5033-03 där SvJF överklagade ett liknande avslag de fått från Naturvårdsverket. Detta gjorde att SvJF kunde ta del av de ca 300 000 jaktkortslösarna i landet.
I detta fall gjorde dock Naturvårdsverket bedömningen att utlämnande av samma uppgifter till JRF skulle vidga kretsen av de som hade tillgång till de i jaktkortregistret känsliga uppgifterna. Man skrev vidare i sitt beslut: ”Vidare anser verket att ett bifall till denna begäran riskerar att få prejudicerande effekt så att ett utlämnande även måste göras till andra jakt- och friluftsorganisationer eller till tidskrifter med motsvarande intresseriktning.”
Detta avslag överklagades som sagt till både kammarrätten (mål nr 5163-09) och så småningom till Regeringsrätten. Båda instanserna avslog överklagandet och fastställde därvid Naturvårdsverkets beslut. Regeringsrätten motiverade beslutet med:
Således ser vi att andemeningen i lagstiftningen, även om paragrafen som nämns enbart omfattar jaktkortsregistret, är att myndigheter inte skall lämna ut uppgifter som kan göra att vapen och ammunition hamnar i fel händer.
Om Viltdata skulle begagnas för inrapportering av fälld älg eller andra för jägarna obligatoriska uppgifter att lämna, så innebär det att ett icke-frivilligt register över jägare kommer att upprättas hos en privat intresseorganisation. (Frivilliga register utgörs av organisationernas egna medlemsregister.) Om man bortser från det faktum att det finns många jägare som inte sympatiserar med SvJF och därför inte vill lämna uppgifter till denna intresseorganisation, så är frågan om ett register som kommer att omfatta företrädare för idag ca 25 000 registrerade jaktområden ( se Regeringens prop 2009/10:239, s 8 ff ) inte är att betrakta som ett omfattande register över vapenhavare? Även om B-områden försvinner med den nya älgförvaltningen så torde ine dessa försvinna, utan övergå till så kallade oregistrerade marker. Även från dessa marker skall fällda älgar rapporteras. Vidare så kommer företrädare för jaktlag som ingår i älgskötselområden att bli registrerade.
Mot bakgrund av detta så får det anses tveksamt att låta SvJF hantera ett så omfattande, icke frivilligt, register över jägare. Risken är, som fastslagits av Regeringsrätten, uppenbar att vapen och ammunition hamnar i fel händer. Och även om det inte skulle vara direkt lagstridigt så skulle ett liknande register i händerna på en intresseorganisation strida mot lagstiftarens intentioner. Man har när man sekretessbelade jaktkortsregistret i proposition 1999/2000:73 bl a skrivit:
Regeringen diskuterade vidare i propositionen om lämpligheten att en intresseorganisation handhade inte bara jaktkortsregistret utan även jägarexamensregistret:
Med detta flyttades ansvaret för jaktkortsregistrer från SvJF till Naturvårdsverket. Så man bör allvarligt kunna diskutera lämpligheten i att nu åter igen ge SvJF ett register över vapeninnehavare och ett register som myndigheter skall nyttja sig av för att kontrollera att jägarna följer lagstiftningen. Detta eftersom registret används för att kontrollera att fällavgifter är inbetalda på korrekt sätt.
Diskussion om dessa rättsliga frågor har inte diskuterats av Naturvårdsverket i regeringsuppdraget. Det kan synas att man borde ha gjort det, men det kan vara lätt att förbise, men Länsstyrelsen i Stockholm har diskuterat Viltdata i förhållande till rättssäkerhet. Så detta borde ha avhandlats i redovisningen av regeringsuppdraget, kan man tycka, och man kan även se många likheter i diskussionen som fördes då jaktkortsregistret fördes över till staten och den nuvarande diskussionen om Viltdata.
Oavsett vad, så skall det bli intressant att se vad utgången av både JO-anmälan och frågan om det nya IT-systemet blir.
JRF:s JO-anmälan
Jägarnas Riksförbund (JRF) har JO-anmält Naturvårdverket och en av dess handläggare (NN) för jäv i fråga om den nya IT-plattformen.
JRF menar att NN har varit jävig i frågan då NN tidigare har arbetat för Svenska Jägareförbundet (SvJF) som jaktvårdskonsulent. I detta arbete, skriver JRF i sin JO-anmälan, har NN ”bidragit till att utveckla IT-systemet Viltdata för sin arbetsgivare [SvJF]. Han har därefter även hållit utbildningar i användandet av systemet”. Detta innebär enligt JRF att ”[d]et finns anledning att misstänka NN för jäv i sitt arbete som projektledare på Naturvårdsverket. Det har nämligen endast oerhört kortfattat redovisats överväganden kring alternativa system och inget konkret alternativ till IT-stöd har presenterats Istället har alternativet Viltdata framställts som enda alternativ utan att redogöra för nackdelarna eller fördelarna med det systemet, eller andra system. […] Detta har skett trots att flera remissinstanser påpekat att det är olämpligt att använda ett IT-system som en intresseorganisation (Svenska Jägareförbundet) har utvecklat och som dessutom skall fortsätta äga befintliga databaser. Vidare har remissinstanserna påpekat att det saknas redovisade alternativ till Viltdata…”. Som bilaga till yttrandet ligger ett flertal yttranden från länsstyrelser och andra organisationer.
Bakgrund
Men vad handlar då det hela om? Naturvårdsverket fick den 20 januari 2011 i uppdrag (L2011/194) av regeringen att föreslå en IT-plattform för älgförvaltningen. I uppdraget står det att: ”IT-plattformen ska bygga på gemensamma öppna standader [sic!]. I uppdraget ska även övervägas hur befintliga, redan förekommande datasystem kan användas eller om erfarenheter från dessa kan tas till vara inom ett nytt system.” I förslaget som sändes ut på remiss föreslogs att Svenska Jägareförbundets datasystem ”Viltdata” skulle ingå som en del av det nya IT-systemet. De flesta delarna av IT-systemet föreslogs ägas av myndigheter, utom den del av systemet där inrapportering av fällda älgar samt älgobservationer (ÄlgObs) skulle ske. Detta föreslogs att göras via Viltdata, vilket skulle medföra att rapporteringen ej längre skulle ske till länsstyrelserna utan till SvJF. I figuren nedan syns hur man tänkt sig det nya systemet. Ett flertal system skulle leverera data till en databas som ligger som grund för den nya IT-plattformen.
Uppdraget sändes ut på remiss för yttrande till länsstyrelserna och ett antal övriga organisationer. Ett flertal av dessa lämnade synpunkter på förslaget till redovisning av regeringsuppdraget och ett flertal av dessa påpekade att det var olämpligt att en intresseorganisation skulle äga en så vital del av den nya älgförvaltningen. Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver att ”Det är viktigt att rapportering av älgar sker direkt till Länsstyrelsen och inte via Jägareförbundets Viltdata”. Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar samma tanke och skriver ”Då registrering av älgjaktsområden, tilldelningar samt indrivning av fällavgifter är en myndighetsuppgift som även har rättsverkningar för den enskilde bör systemen och underliggande information av rättssäkerhetsskäl ägas av staten”. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar samma sak i sitt yttrande: ”En nackdel är dock att inrapporteringen av vissa obligatoriska uppgifter hamnar i ett system som i dagsläget ägs och förvaltas av en intresseorganisation. Länsstyrelsen anser att samtliga obligatoriska uppgifter som rapporteras in av jakträttshavare, licensområde, älgskötselområde och älgförvaltningsområde med flera ska ägas av en opartisk instans.” Ytterligare länsstyrelser skriver liknande och Länsstyrelsen i Uppsala län skriver i sitt yttrande:
Det första som måste ifrågasättas i Naturvårdsverkets förslag är i vilken utsträckning programvaran ”Viltdata” skall begagnas. Denna programvara ägs inte av länsstyrelserna eller någon annan myndighet, varför lämpligheten i att begagna sig av denna för inrapportering av avskjutna älgar kan ifrågasättas. Länsstyrelsen i Uppsala anser att en grundförutsättning i det nya systemet är att de uppgifter som länsstyrelserna har att inhämta och sammanställa skall göras så genom system som länsstyrelserna eller andra myndigheter äger. Att låta privata intresseorganisationer äga system för insamling av data, vilken ej är frivillig för jägarna att lämna ifrån sig, är inte ett alternativ.
Förutom myndigheter så har bl a skogsägarna yttrat sig i ärendet och även de menar att ägandet bör ligga på myndigheterna:
Den kommande IT-plattformen inklusive all för älgförvaltningen relevant data bör ägas och förvaltas av Naturvårdsverket medan driftsansvaret med fördel kan läggas hos Länsstyrelsens gemensamma IT-enhet. På så sätt underlättas, effektiviseras och säkerställs datasäkerhet, långsiktig lagring och den löpande förvaltningen inklusive vidareutvecklingen och styrs inte av enskilda intressen/behov. Vi stödjer därför inte förslaget att länsstyrelsen ska äga portalen och databasen, första stycket, kapitel 3.1.2.5 och motsätter oss helt förslaget att det långsiktiga digitala bevarandet av data säkras genom avtal, sista stycket, kapitel 3.1.2.6. Vi anser inte att det är tillräckligt säkert att med avtal reglera datalagring hos tredje part i alla lägen och föreslår långsiktig lagring hos Naturvårdsverket som har det övergripande ansvaret för älgförvaltningen.
Så ett flertal tunga remissinstanser har varit kritiska till det förslag till IT-plattform som Naturvårdsverket sände ut på remiss. Dock skedde inte några väsentliga förändringar till slutförslaget som Naturvårdsverket lämnade ifrån sig till regeringen. Ingenstans i detta förslag kan skönjas den kritik som remissinstanserna lämnat till verket.
Mooscare
Länsstyrelsen i Västernorrland lämnade även kritik tidigare till Naturvårdsverket. För att arbeta med frågorna om ett IT-system för älgförvaltningen har Naturvårdsverket tillsatt en referensgrupp bestående av representanter för båda jägarorganisationerna, ett antal skogsbolag och ett par länsstyrelser. Från dessa referensgruppsmöten har minnesanteckningar skrivits och i minnesanteckningarna från referensgruppsmötet den 17 maj 2011 står det att representanten från Länsstyrelsen i Jönköpings län presenterat Länsstyrelsen i Västernorrlands IT-system som kallas för ”Moosecare”. Detta har dock Svenska Jägareförbundets representant (JK) i referensgruppen kommenterat med att:
Mooscare ägs av Jägareförbundet som har valt att inte bygga vidare på den lösningen av framförallt två skäl:
1) Gammal utvecklingsmiljö
2) Dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län
Detta avfärdar Länsstyrelsen i Västernorrland i ett mail till Naturvårdsverket den 27 maj 2011. Länsstyrelsen i Västernorrland skriver:
Det är länsstyrelsen i Västernorrlands län som äger Moosecare. Hoppas att det bara är en missuppfattning det som står i minnesanteckningarna, jag vill att du meddelar mej genom ett mail att de representater som sitter i referensgruppen får min information- om ägandet av Moosecare-, jag har inte mailadresserna till dom och som sagt det vore bra om vi kunde komma på ett referensgruppsmöte och presentera Moosecare så att det kommer fram en saklig information ifrån oss i Västernorrland. Avstår i övrigt att kommentera [JK] uttalande.
Till detta har även Länsstyrelsen i Västernorrland skickat kompletterande uppgifter om Moosecare till Naturvårdsverket den 30 maj 2011. I dessa kompletterande uppgifter avfärdas Svenska Jägareförbundets uppgifter om utvecklingsmiljön och strukturen. Man skriver bl a ”Att påstå att utvecklingsmiljön är gammal kan tyda på okunskap om dessa förhållanden. […] Vidare framfördes att Moosecare har en ”dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län”. Det går inte att bemöta ett sådant påstående eftersom det inte framgår vilka sakskäl som gett upphov till denna slutsats. Projektets referensgrupp liksom användare av Mooscare förtjänar att få en närmare förklaring till varför Svenska Jägareförbundet har denna uppfattning.”
Trots dessa klargöranden som bemöter både frågan om äganderättsförhållanden och datorsystemet i sig, så avfärdar Naturvårdsverket Moosecare både i remissversionen och i slutversionen av regeringsuppdraget (vilka ej nämvärt skiljer sig åt) med både de tekniska spörsmålen och äganderättsfrågan:
Eftersom det i skrivande stund råder oenighet om rätten till Moosecare, och frågan är om det överhuvudtaget är ett alternativ att bygga på. Viltdata kan även anses som en vidareutveckling av Moosecare med anpassningar för samtliga län och innehåller motsvarande funktioner.” (Sidan 21 i redovisningen av regeringsuppdraget.)
Att Viltdata skulle vara en vidareutveckling av Moosecare kan man också ifrågasätta eftersom Viltdata saknar flera av de funktioner som finns i Moosecare. Det som Viltdata saknar men som finns i Moosecare och som skulle vara länsstyrelserna behjälpligt om det systemet väljs för älgförvaltningen är bl a:
1. Integration med JAS (Det jaktadministrativa system som de flesta (för att inte säga alla) länsstyrelser använder idag.
2. Integration med Agresso som är länsstyrelsernas ekonomihanteringssystem.
3. Administrativt stöd till älgskötselområden
4. Hantering av spillningsinventeringar
5. Hantering av betesinventeringar
Så någon reell anledning att påstå att Moosecare är föråldrat synes ej finnas. Däremot har man från Jägareförbundet marknadsfört Viltdata med att det har kopplats samman med Länsstyrelsen i Uppsala läns datasystem och att data från Viltdata levererats till denna länsstyrelse. Dessa uppgifter har levererats av representanter för Jägareförbundet vid flera tillfällen och på olika informationsmöten och det står även på Viltdatas hemsida . Detta är dock något som Länsstyrelsen i Uppsala län förnekar och har förnekat vid flera konferenser, seminarier etc där frågan kommit upp.
JO-anmälan
Så det är mot denna bakgrund som JO-anmälan görs av Jägarnas Riksförbund. Troligtvis har inte JRF haft hela bilden klar för sig utan gjort en anmälan enbart baserad på NN:s kopplingar till Viltdata och Svenska Jägareförbundet. Dock uppkommer ett antal andra frågor som går utöver JRF:s anmälan till justitieombudsmannen.
Svenska Jägareförbundets reaktion
När Jägarnas Riksförbunds JO-anmälan blev känd gick Fredrik Widemo på Svenska Jägareförbundet till hård attack mot JRF. Han skriver på Svenska Jägareförbundets blogg den 4 november :
Flera aktörer gör sitt bästa för att förändra liggande förslag ända in mot målkaklet. För oss gäller det att försvara de delar där vi lyckats nå vettiga kompromisser för jägarkåren som helhet. Nu senast är det Riksjägarna som försöker förhala processen och konstigt nog göra älgförvaltningen mycket dyrare för jägarna.
Vidare skriver han:
I Viltdata finns dessutom redan alla registrerade jaktenheter med och vi har data långt tillbaka i tiden. Det finns alltså ett färdigt system i drift, som hanterar de verktyg som behövs. Jägareförbundet har utvecklat, driver och äger systemet. Det enda som krävs är i princip att Viltdata länkas in under en portal som även hanterar de andra IT-stöden, exempelvis för att inventera betesskador och fodermängd.
Det skulle kosta mångmiljonbelopp och ta år i anspråk att utveckla ett motsvarande system som Viltdata. Man skulle inte heller förfoga över historiska inventeringsdata, dvs. man skulle få börja från noll. Väljer myndigheterna inte Viltdata för den nya förvaltningen kommer den att bygga på undermåliga data de närmaste åren. Älgförvaltningen skall dessutom vara självfinansierande, och alla de miljoner ett nytt system skulle kosta hamnar därmed på fällavgifterna. Dvs skall tas ur jägarnas fickor.
Han menar alltså att (a) det blir dyrare för jägarna om man inte kommer att använda Viltdata utan väljer att använda ett annat system, och; (b) att systemet måste börja om från början och att det därför tar lång tid att samla samma mängd data som redan finns lagrade i Viltdata. Dessa påståenden måste analyseras närmare.
Dyrare med annat system än Viltdata?
Blir det då dyrare med ett annat system än om man skulle begagna Viltdata? Det är faktiskt tvärt om. Redan idag finns fem miljoner kronor avsatta för att skapa IT-systemet som ska hantera älgförvaltningen. (Dessa fem miljoner innefattar hela IT-systemet för älgförvaltningen och ej enbart den del som Viltdata utgör.) Dessa pengar skall inte tas från fällavgifter eller registreringsavgifter utan från viltvårdsfonden som en engångsavgift (se Prop. 2009/10:239, s 67). Denna fond byggs upp av de pengar som jägarna varje år betalar in till staten för att får jaga då de löser det statliga jaktkortet. Samtidigt så måste man inse att både Moosecare och det andra systemet, som många länsstyrelser använder för älgförvaltningen, JAS (Jaktadministrativt system) redan finns och bekostas av länsstyrelserna och dessa kostnader försvinner inte. Dessa system kan användas på samma sätt som Viltdata används. Det som däremot måste ifrågasättas är om inte kostnaderna vid begagnande av Viltdata blir högre än med Moosecare eller JAS?
Svenska Jägareförbundet skriver nämligen i sitt yttrande över IT-systemet att: ”Förbundet anser att driften och utvecklingen av viltdata.se ska finansieras som en utökad del av Jägareförbundets allmänna uppdrag.” Vidare skriver man att:
”Det första och viktigaste steget är att införa en gemensam databas för länsstyrelserna genom att slå ihop de befintliga JAS-databaserna. Detta medför att de tidigare registreringsnumren för licensområden måste göras om eller kompletteras då de inte är unika mellan olika län. Förbundet föreslår därvid att man använder samma system för konvertering av licensnummer till en nationell databas som används i viltdata, vilken är en nationell databas.”
Så den slutsats man kan dra är att om man väljer att begagna Viltdata så kommer Svenska Jägareförbundet att kräva mer pengar av staten för detta. Dessa pengar som betalas ut som ersättning för det allmänna uppdrag som SvJF har kommer ursprungligen från viltvårdsfonden. Så om Viltdata ska finansieras via det allmänna uppdraget så innebär det att jägarna betalar detta system med sina pengar, inte som en engångsavgift på fem miljoner utan som en löpande utgift på obestämd framtid. Och frågan är hur mycket pengar som ska krävas för denna drift? När är de pengar som avsatts för denna del av IT-systemet uppslukade av de pengar som går till SvJF via en utökning av det allmänna uppdraget?
Den andra delen, att ändra licensnumren för de registrerade jaktmarkerna innebär däremot direkt att pengarna som länsstyrelserna behöver för att finansiera administrationen av detta läggs på fällavgifterna. Så ska man anpassa länsstyrelsernas registreringsnummer till Viltdata så kommer det att kosta jägarna stora pengar! Detta eftersom det är en ansenlig mängd arbete som kommer att krävas för att ordna detta.
Så kontentan blir alltså, att använder man Viltdata istället för något av de befintliga systemen så kommer det att bli dyrare för jägarna!
Avsaknad av tidserier
Fredrik Widemo skriver även som vi sett att ett annat system än Viltdata skulle bygga på undermålig information de första åren. Detta eftersom de saknar de långa tidsserier av älgobservationer som finns i Viltdata. Men man kan då ifrågasätta om det är så att Jägareförbundet inte kommer att dela med sig av dessa tidserier om det kommer ett annat system? Är det så att man måste välja Viltdata för att älgobservationerna skall komma jägarna och älgförvaltningen till del? Om SvJF har jägarnas och älgförvaltningens bästa för ögonen så kommer de givetvis att dela med sig av den information som finns i Viltdata! Allt annat vore småsint och kontraproduktivt.
Man kan även ifrågasätta om SvJF äger den data som ligger i Viltdata. Detta eftersom man fått ersättning av staten för att sköta älgobsen (se bland annat regeringsbeslut om bidrag ur viltvårdsfonden till SvJF där 3 miljoner kronor avsatts för förbundets viltövervakning). Vidare har jaktlagen genomfört älgobsarna på ideell basis och då är frågan om en organisation kan äga denna data och sedan förneka dem (jägarna) som lämnat datan, densamma?
Åter till JO-anmälan
Men vad ska man säga om JO-anmälan då? Tjänstemän ska hålla en opartiskhet i frågor och ja, jag tycker nog att det är bra att frågan prövas av JO. Jag tycker generellt att det görs för lite JO-anmälningar. Tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning måste se sin roll i ett demokratiskt system och förfördelas något så sätter det hela systemet på prov. Vi i Sverige är inte så förskonade från korruption, något vi sett i både Göteborg och Falun, men det finns subtilare korruption, om det nu kan kallas korruption, nämligen jäv. Man kan vara jävig och ge fördelar till någon eller några man känner väl eller något man känner för. Ren korruption skall prövas i domstol, jäv skall prövas av justitieombudsmännen och alla måste lära sig var gränserna går. Jag tänker inte dra några slutsatser om NN. Men jag kan undra över en sak och det är det uppdrag NN fått från Regeringen. Regeringsuppdraget, som är undertecknat av Landsbygdsministern, tycker jag trycker lite väl mycket på fördelarna med Viltdata. Är det då möjligt för en statstjänsteman att inte gå efter det som kan synas som önskemål från en politiker som inte vill riskera politikerstyre?
I regeringsuppdraget står bl a:
Svenska Jägareförbundet har tagit fram ett webbaserat system i syfte att ge underlag till förvaltning och övervakning av jaktbart vilt, "Viltdata.se". En av målsättningarna med Viltdata har varit att konstruera en älgdatabas för att tillgodose jägarnas och länsstyrelsernas behov när det gäller förvaltning av älg. Det finns en extern referensgrupp med representanter för länsstyrelser. Naturvårdsverket, Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Sveaskog AB och Lantbrukarnas Riksförbund. I älgdatabasen i Viltdata kan bl.a. hanteras avskjutning, anmälan om jaktresultat till länsstyrelsen, älgobservationer, slaktvikter, ålderssammansättning, reproduktionsdata, hornutveckling, övrig avgång (trafik, stora rovdjur m.m.), rovdjursobservationer samt publika rapporter och sammanställningar.
Och det avslutas med:
I uppdraget bör även övervägas hur befintliga redan förekommande system, som "Viltdata.se", kan användas vid utformningen av en ny IT-plattform eller om erfarenheter från Viltdata eller andra system kan tas tillvara inom det nya datasystemet. Naturvårdsverket arbetar med frågan om ett nytt datasystem för rövviltförvaltning[sic!]. En bedömning ska göras om det finns skäl att samordna de två systemen.
Med detta måste en sista fråga belysas. Den rättsliga frågan!
Jägareregister hos intresseorganisation?
Om Viltdata skulle bli det system som skall användas i den nya älgadministrationen för inrapportering av fällda älgar eller andra icke-obligatoriska uppgifter från jägarna, så är frågan om det vore juridiskt korrekt.
Den 23 december 2009 meddelande Regeringsrätten sin dom i mål 5783-09. I domen avslogs JRF:s överklagan att få ta del av jaktkortsregistret. JRF hade begärt ut detta från Naturvårdsverket eftersom SvJF fick ut dessa uppgifter. Naturvårdsverket avslog begäran med hänvisning till sekretesslagstiftningen (5 kap 5 §). Naturvårdsverket skrev i sitt avslagsbeslut (dnr 422-4210-09 Sq):
Vid en prövning om uppgifterna ska kunna lämnas ut måste enligt Naturvårdsverkets bedömning beaktas, inte bara risken för att den som begär uppgifterna utlämnad ska missbruka dessa utan även att uppgifterna kan komma på avvägar och därigenom användas i brottsligt sammanhang. De uppgifter som jaktkortsregistret innehåller är känsliga genom att de ger information om vem som har skjutvapen.
Kammarrätten hade dock gett SvJF rätt att ta del av samma handlingar år 2003 i mål nr 5033-03 där SvJF överklagade ett liknande avslag de fått från Naturvårdsverket. Detta gjorde att SvJF kunde ta del av de ca 300 000 jaktkortslösarna i landet.
I detta fall gjorde dock Naturvårdsverket bedömningen att utlämnande av samma uppgifter till JRF skulle vidga kretsen av de som hade tillgång till de i jaktkortregistret känsliga uppgifterna. Man skrev vidare i sitt beslut: ”Vidare anser verket att ett bifall till denna begäran riskerar att få prejudicerande effekt så att ett utlämnande även måste göras till andra jakt- och friluftsorganisationer eller till tidskrifter med motsvarande intresseriktning.”
Detta avslag överklagades som sagt till både kammarrätten (mål nr 5163-09) och så småningom till Regeringsrätten. Båda instanserna avslog överklagandet och fastställde därvid Naturvårdsverkets beslut. Regeringsrätten motiverade beslutet med:
Enligt 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess hos bl a Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen och ammunition kommer till brottslig användning. […] I lagstiftningsärendet anfördes att den myndighet som prövar ett utlämnande måste beakta inte bara risken för att den som begär att få uppgifterna utlämnade kan missbruka dessa, utan även att uppgifterna kan komma på avvägar så att vapen sedermera hamnar hos någon som kan använda dem i brottsligt syfte. […] Även om det inte finns anledning att ifrågasätta vad Jägarnas Riksförbund uppgett om att man avser att låta endast ett begränsat antal personer ha tillgång till uppgifterna och förvara dem på säkert sätt, står det enligt Regeringsrättens mening inte klart att ett så stort antal uppgifter kan lämnas ut utan fara för att vapen och ammunition kommer till brottslig användning.
Således ser vi att andemeningen i lagstiftningen, även om paragrafen som nämns enbart omfattar jaktkortsregistret, är att myndigheter inte skall lämna ut uppgifter som kan göra att vapen och ammunition hamnar i fel händer.
Om Viltdata skulle begagnas för inrapportering av fälld älg eller andra för jägarna obligatoriska uppgifter att lämna, så innebär det att ett icke-frivilligt register över jägare kommer att upprättas hos en privat intresseorganisation. (Frivilliga register utgörs av organisationernas egna medlemsregister.) Om man bortser från det faktum att det finns många jägare som inte sympatiserar med SvJF och därför inte vill lämna uppgifter till denna intresseorganisation, så är frågan om ett register som kommer att omfatta företrädare för idag ca 25 000 registrerade jaktområden ( se Regeringens prop 2009/10:239, s 8 ff ) inte är att betrakta som ett omfattande register över vapenhavare? Även om B-områden försvinner med den nya älgförvaltningen så torde ine dessa försvinna, utan övergå till så kallade oregistrerade marker. Även från dessa marker skall fällda älgar rapporteras. Vidare så kommer företrädare för jaktlag som ingår i älgskötselområden att bli registrerade.
Mot bakgrund av detta så får det anses tveksamt att låta SvJF hantera ett så omfattande, icke frivilligt, register över jägare. Risken är, som fastslagits av Regeringsrätten, uppenbar att vapen och ammunition hamnar i fel händer. Och även om det inte skulle vara direkt lagstridigt så skulle ett liknande register i händerna på en intresseorganisation strida mot lagstiftarens intentioner. Man har när man sekretessbelade jaktkortsregistret i proposition 1999/2000:73 bl a skrivit:
Uppgifterna i registren är en informationskälla för presumtiva brottslingar om var det kan finnas vapen. Stöld och brottslig användning av jaktvapen bör förebyggas genom bestämmelser om sekretess.
Regeringen diskuterade vidare i propositionen om lämpligheten att en intresseorganisation handhade inte bara jaktkortsregistret utan även jägarexamensregistret:
Registren [jaktkorts- och jägarexamensregistren] förs i dag av Jägareförbundet. När det gäller förhållandet mel lan myndigheter och organisationer liksom mellan organisationer får det inte finnas risk att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten. Förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning bör inte annat än i undantagsfall fullgöras av intresseorganisationer. Jägareförebundets uppgift att administrera
jaktkortsregistret och jägarexamensregistret är dock att likna vid myndighetsutövning. Om registren förts av myndighet och enskild begärt att få del av uppgifter ur dessa register hade detta betraktats som myndighetsutövning. Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet gäller dock inte i de register som förs av Jägareförbundet.
Nuvarande ordning är enligt Jaktutredningen inte bra från informations-, rättssäkerhets- och konkurrenssynpunkt. Detta talar för att en myndighet tar över ansvaret för båda registren.
Med detta flyttades ansvaret för jaktkortsregistrer från SvJF till Naturvårdsverket. Så man bör allvarligt kunna diskutera lämpligheten i att nu åter igen ge SvJF ett register över vapeninnehavare och ett register som myndigheter skall nyttja sig av för att kontrollera att jägarna följer lagstiftningen. Detta eftersom registret används för att kontrollera att fällavgifter är inbetalda på korrekt sätt.
Diskussion om dessa rättsliga frågor har inte diskuterats av Naturvårdsverket i regeringsuppdraget. Det kan synas att man borde ha gjort det, men det kan vara lätt att förbise, men Länsstyrelsen i Stockholm har diskuterat Viltdata i förhållande till rättssäkerhet. Så detta borde ha avhandlats i redovisningen av regeringsuppdraget, kan man tycka, och man kan även se många likheter i diskussionen som fördes då jaktkortsregistret fördes över till staten och den nuvarande diskussionen om Viltdata.
Oavsett vad, så skall det bli intressant att se vad utgången av både JO-anmälan och frågan om det nya IT-systemet blir.
måndag 7 november 2011
Den nya säkerhetspolitiska doktrinens triangel
”’Ett land som prioriterar andra länder först har mist sin etiska och moraliska kompass och ansvar inför sina egna medborgare.’
Nu är ju inte beslutsfattarnas mening och uppfattning om dagens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik att den handlar om att hjälpa andra istället för det egna landet. Det är, enligt dem, ett nytt sätt att lösa behovet av att försvara Sverige och svenska intressen. Målet är fortfarande nationellt försvar, medlen är nya och innebär en annan syn på, och användning av, våra stridskrafter.
Att du uttrycker dig så, ger tyvärr signalen att du inte alls har förstått dagens förda säkerhets- och försvarspolitik.”
Ovanstående citat är hämtat ur en kommentar som beskriver hur Kn Jan-Olov Holm kan upplevas som debattör. Jag är givetvis övertygad om att Kn Holm själv kan svara för sitt eget resonemang men ovanstående kommentarer till Peter Neppelbergs gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013? tjänar som en utmärkt ingång till mitt resonemang. Citatet återger mycket väl formulerat hur den svenska politiken vilar på Lissabonfördragets skakiga grund:
”Solidaritetsklausul
Lissabonfördraget innehåller även en så kallad solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, och en försvarsklausul som innebär förpliktelse till hjälp vid ett väpnat angrepp. Klausulerna ställer dock inte entydiga krav. Sverige och övriga länder kan välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.
Grundtanken är att ett lands säkerhet byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag i EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Fördraget medför även en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kommer att leda till ett gemensamt försvar.
- EU kommer att ha en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Men det är inte samma sak som att EU skaffar sig egna stående förband, förutom möjligen en central stab. Istället kommer länderna att anmäla olika enheter till ett gemensamt register, ungefär som de gör idag. Redan kan man säga att det svenska försvaret är en del av det europeiska, säger Hanna Ojanen.
Vi kan åskådliggöra det här med följande triangel:
För att den förda svenska säkerhetspolitiken skall kunna vara komplett skall alla tre spetsarna av triangeln kunna uppnås. Den översta spetsen beskriver Claes Arvidsson i ”Försvaret i Medierna” som: ”Om vi inte ställer upp solidariskt i Afghanistan kan vi inte med självklarhet räkna med att i ett krisläge få hjälp av andra.” De nedre spetsen av triangeln bygger på vår statsministers regeringsförklaring 2010 och 2011 där vår statsminister fastslog att vi i Sverige inte kommer att vara passiva i händelse av angrepp på våra grannländer. Detta kan också spåras i 2000-talets försvarsbeslut, regleringsbrev till försvarsmakten, försvarsbudget, m.m.
Som resultat av den förda försvarspolitiken har Sverige bara förmåga att helt genomföra den översta spetsen. Vi har inte övat att snabbt lämna stöd eller ta emot stöd. Minns talet om ”Förtätningar” ifrån försvarsmaktens tidigare GD, ett resonemang som då ivrigt påhejades av Allan Widman. Om vi inte har utrymmen och handlingsfrihet på våra befintliga förband så kan vi inte ta emot stöd. Skall vi hyra garageutrymme för stridsfordon hos lokala bilverkstäder och inkvartera soldater på lokala hotell? Nej för att vi snabbt skall kunna ta emot stöd skulle vi snarare expandera vår grund/prod/basorganisation. Flygflottiljer och arméförband skulle behöva spridas ut på ytan över Sverige för att vi skall kunna ta emot hjälp. En rationell och framtidssäkrad lösning skulle vara för flygvapnets del att sprida ut våra fyra insatsdivisioner till fyra verksamhetsställen samt bevara LSS/flygskolan/TIS JAS på nuvarande verksamhetsställen, devisen är ”Verkan genom spriding”. Utöver detta så behöver vi antingen fortifikatoriskt skydda flygplanuppställningsplatser till 100% eller antingen minska på ambitionen att fortifikatoriskt skydda flygplanplatser och sprida till ytterligare baser. Genom att bygga ut krigsbaser så uppnår vi ytterligare spridning och därigenom skydd och verkan. Vi måste ha en basorganisation och basbataljonorganisation för att kunna betjäna egna och stödjande flygförband. Vi måste då kontinuerligt öva likt mitt inlägg: Host Nation Support. Liknande resonemang kan appliceras på armé- och marinstridskrafterna.
För att kunna lämna men också ta emot hjälp måste vi kunna säkerställa att förband kan både lämna och komma till Sverige. ”Bosse” skriver om problematiken gällande luftherravälde här: Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag? Vi måste avvärja hot mot en rätt så stor del av Sverige eller det mottagande landet för att vi skall kunna ha verkan mot hotet. Vi måste också förbereda oss på tidsperspektiv som sträcker sig upp till en vecka för ett snabbt beslut och snabb ”deployering” av stridskrafter till vår hjälp. Om beslut drar ut på tiden så kan vi räkna tiden i månad och mer innan främmande stridskrafter kommer till vår hjälp. Det snabbaste alternativet för vår räkning torde vara en Norsk NATO-lösning där den hjälpande staten har förhandslagrat materiel på norsk mark och ”bara” har att ta emot personal. I det här alternativet så räknas tiden till hjälp kommer fortfarande i dagar. Vi måste alltså ha bemannade luftvärnsförband på en mängd platser i Sverige om omvärldsläget försämras, vi måste gå till sjöss med våra fartyg för att skydda tillförselhamnar och förtöjningsplatser. Handen på hjärtat alla försvarsanställda, hur snabbt kan ert förband verka ifrån ny plats i Europa? Kan denna insikt tjäna som vägledning till vad vi kan förvänta oss av en eventuell hjälp?
Att försumma att dimensionera och öva för min triangels nedre spetsar är att negligera det svenska folkets behov av ett fungerande militärt försvar. Det är inte ett uttryck för den nya säkerhetspolitiska doktrinen, tänk på att det är handlingar som räknas inte tankar eller ord.
J.K Nilsson
Nu är ju inte beslutsfattarnas mening och uppfattning om dagens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik att den handlar om att hjälpa andra istället för det egna landet. Det är, enligt dem, ett nytt sätt att lösa behovet av att försvara Sverige och svenska intressen. Målet är fortfarande nationellt försvar, medlen är nya och innebär en annan syn på, och användning av, våra stridskrafter.
Att du uttrycker dig så, ger tyvärr signalen att du inte alls har förstått dagens förda säkerhets- och försvarspolitik.”
Ovanstående citat är hämtat ur en kommentar som beskriver hur Kn Jan-Olov Holm kan upplevas som debattör. Jag är givetvis övertygad om att Kn Holm själv kan svara för sitt eget resonemang men ovanstående kommentarer till Peter Neppelbergs gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013? tjänar som en utmärkt ingång till mitt resonemang. Citatet återger mycket väl formulerat hur den svenska politiken vilar på Lissabonfördragets skakiga grund:
”Solidaritetsklausul
Lissabonfördraget innehåller även en så kallad solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, och en försvarsklausul som innebär förpliktelse till hjälp vid ett väpnat angrepp. Klausulerna ställer dock inte entydiga krav. Sverige och övriga länder kan välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.
Grundtanken är att ett lands säkerhet byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag i EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Fördraget medför även en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kommer att leda till ett gemensamt försvar.
- EU kommer att ha en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Men det är inte samma sak som att EU skaffar sig egna stående förband, förutom möjligen en central stab. Istället kommer länderna att anmäla olika enheter till ett gemensamt register, ungefär som de gör idag. Redan kan man säga att det svenska försvaret är en del av det europeiska, säger Hanna Ojanen.
Vi kan åskådliggöra det här med följande triangel:
För att den förda svenska säkerhetspolitiken skall kunna vara komplett skall alla tre spetsarna av triangeln kunna uppnås. Den översta spetsen beskriver Claes Arvidsson i ”Försvaret i Medierna” som: ”Om vi inte ställer upp solidariskt i Afghanistan kan vi inte med självklarhet räkna med att i ett krisläge få hjälp av andra.” De nedre spetsen av triangeln bygger på vår statsministers regeringsförklaring 2010 och 2011 där vår statsminister fastslog att vi i Sverige inte kommer att vara passiva i händelse av angrepp på våra grannländer. Detta kan också spåras i 2000-talets försvarsbeslut, regleringsbrev till försvarsmakten, försvarsbudget, m.m.
Som resultat av den förda försvarspolitiken har Sverige bara förmåga att helt genomföra den översta spetsen. Vi har inte övat att snabbt lämna stöd eller ta emot stöd. Minns talet om ”Förtätningar” ifrån försvarsmaktens tidigare GD, ett resonemang som då ivrigt påhejades av Allan Widman. Om vi inte har utrymmen och handlingsfrihet på våra befintliga förband så kan vi inte ta emot stöd. Skall vi hyra garageutrymme för stridsfordon hos lokala bilverkstäder och inkvartera soldater på lokala hotell? Nej för att vi snabbt skall kunna ta emot stöd skulle vi snarare expandera vår grund/prod/basorganisation. Flygflottiljer och arméförband skulle behöva spridas ut på ytan över Sverige för att vi skall kunna ta emot hjälp. En rationell och framtidssäkrad lösning skulle vara för flygvapnets del att sprida ut våra fyra insatsdivisioner till fyra verksamhetsställen samt bevara LSS/flygskolan/TIS JAS på nuvarande verksamhetsställen, devisen är ”Verkan genom spriding”. Utöver detta så behöver vi antingen fortifikatoriskt skydda flygplanuppställningsplatser till 100% eller antingen minska på ambitionen att fortifikatoriskt skydda flygplanplatser och sprida till ytterligare baser. Genom att bygga ut krigsbaser så uppnår vi ytterligare spridning och därigenom skydd och verkan. Vi måste ha en basorganisation och basbataljonorganisation för att kunna betjäna egna och stödjande flygförband. Vi måste då kontinuerligt öva likt mitt inlägg: Host Nation Support. Liknande resonemang kan appliceras på armé- och marinstridskrafterna.
För att kunna lämna men också ta emot hjälp måste vi kunna säkerställa att förband kan både lämna och komma till Sverige. ”Bosse” skriver om problematiken gällande luftherravälde här: Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag? Vi måste avvärja hot mot en rätt så stor del av Sverige eller det mottagande landet för att vi skall kunna ha verkan mot hotet. Vi måste också förbereda oss på tidsperspektiv som sträcker sig upp till en vecka för ett snabbt beslut och snabb ”deployering” av stridskrafter till vår hjälp. Om beslut drar ut på tiden så kan vi räkna tiden i månad och mer innan främmande stridskrafter kommer till vår hjälp. Det snabbaste alternativet för vår räkning torde vara en Norsk NATO-lösning där den hjälpande staten har förhandslagrat materiel på norsk mark och ”bara” har att ta emot personal. I det här alternativet så räknas tiden till hjälp kommer fortfarande i dagar. Vi måste alltså ha bemannade luftvärnsförband på en mängd platser i Sverige om omvärldsläget försämras, vi måste gå till sjöss med våra fartyg för att skydda tillförselhamnar och förtöjningsplatser. Handen på hjärtat alla försvarsanställda, hur snabbt kan ert förband verka ifrån ny plats i Europa? Kan denna insikt tjäna som vägledning till vad vi kan förvänta oss av en eventuell hjälp?
Att försumma att dimensionera och öva för min triangels nedre spetsar är att negligera det svenska folkets behov av ett fungerande militärt försvar. Det är inte ett uttryck för den nya säkerhetspolitiska doktrinen, tänk på att det är handlingar som räknas inte tankar eller ord.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
