Gnäll upphör

Fascinerande hur provocerande det tydligen kan vara att tycka att omregleringen av våra anställningsavtal skett på ett rent ut sagt skitdåligt sätt. Men många av invändningarna är, trots att den 20 september redan har varit, fortfarande relevanta. Försvarsmakten kan fortfarande ge svar på tal, tänk på att droppen urholkar stenen och att det fortfarande är en rättighet att utanför försvarsmakten debattera svenska statliga institutioner. Vi kan bara få det bättre med det kommer aldrig att ske om vi är tysta.

En Trött officer har beskrivit mina känslor bra hos Cynisk och jag är hjärtligt less på fördummande kommentarer hos Wiseman och CI.

Till er som tycker att vi skall hålla käften och rätta in oss i ledet att vissa äntligen får ägna sig åt självförverkligande med vapen i hand: Håll käft och sköt er själva.




J.K Nilsson

Statistik, lögn och förbannad dikt

Låt mig börja med att blicka tillbaka till 2009 års ekonomiska resultat i Försvarsmakten med att länka till Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2. 2009 år besparingar är i huvudsak något som Försvarsmakten och regeringen kommit överens om att genomföra som ett resultat av dels anslagssparande och ett sparande i förbandsverksamhet för att finansiera 2011 års befarade underskott i förbandsbudgeten. Wiseman har berört ämnet som handlar om Försvarsministerns fäktande mot väderkvarnar angående den av Ekots rapporterade nedläggning av en till flygflottilj. Tolgfors menar stolt att försvarets ekonomi är god och under kontroll, man genomförde en historisk besparing år 2009 när man kunde återlämna 2,5 miljarder till statskassan. Ytterligare förbandsavvecklingar behövs inte.

” – Det pågår ingen process där de pekar ut förband för nedläggning, och regeringen har heller inga sådana förslag. Det arbete som pågår är att flytta pengar till förbandsanslaget. Vi har ambitionen att stärka förbandsanslaget med ett par miljoner om året, säger Sten Tolgfors.” En par miljoner om året när Försvarsmakten anser det befogat att spara 800 miljoner för ett enda år?

Årets valrörelse är intressant. Uppgifterna i media om att flygflottiljen F17 som även har verksamhet på Gotland hotas av nedläggning avfärdar den gotländska riksdagsledamoten och Rolf K Nilsson (M) som ett inlägg i valkampanjen. Alliansen är på offensiven, radioreklam på orter med militära förband kräver man svar ifrån oppositionen vilka förband man avser att avveckla för att möta sitt besparingskrav på sex (sic!) miljarder årligen. Underligt nog synkar man inte detta med försvarsministern som hävdar två miljarder

När oppositionens besparingar blev kända menade man på två saker. För det första så klarade Försvarsmakten enligt regeringen av sitt uppdrag trots budgetunderskridandet på över två miljarder. För det andra menar man att regeringen försöker spara 2 miljarder på försvarsmaktens stödmyndigheter för att delfinansiera yrkesförsvarsreformen som man bedömer kommer att kosta 3 -4 miljarder årligen. För det tredje så snärjer man sig lite men man pekar på att regeringen boerdrar anslagssparande i storleksklassen 800 miljoner, främst på utlandsbudgeten men också att man tillåter FM att spara 800 miljoner till i förbandsbudgeten till. Urban Ahlin menade då att det är bättre att stryka pengarna i budgeten direkt istället för att senare införa anslagssparande.

Framtiden i Försvarsmakten? Tiden efter valet får avgöra men jag hyser inga dubier om ytterligare nedskärningar. Officerstidningen nummer tre, 2009 redovisade en övertalighet på 900 officerare. Spännande framtid möts oss.

J.K Nilsson

Tre veckors sorgetid

”Nu går vi hem och sörjer i tre veckor, och så kommer vi tillbaka efter helgerna och då ska vi ha lagt det här bakom oss. Då ska vi titta framåt”

Detta var Jens Nilssons ord när beslutet att avveckla Östersunds garnison togs, efter dessa tre veckor skulle man blicka framåt och skapa jobb i Östersund. Jag tänkte själv leva efter den devisen, när brevet ifrån ÖB med anhang om internationell tjänstgöring kom. Innan och tre veckor efter jag fått brevet kunde jag gnälla om bristande ledarskap, idiotier o.s.v. därefter gäller det att göra som Cynisk anbefallde, nämligen att jobba för villkoren i ett avtal.

Nu när vi sett att stridspiloterna enats om ett brev (läsning på Chefsingenjören och Wiseman’s Wisdoms) där man beskriver hur man ser på obligatoriet i samband med hur arbetsgivaren negligerat andra avtal men i stället för att diskutera hur man i andra yrkesgrupper skulle kunna spinna vidare på detta har man i andra kommentarer förlöjligat detta med att förare är "glassiga" och diskussionen har fokuserats på hur orättvist och osolidariskt det är att förare kan enas. Att vi har olika sammanhållning i olika yrkesgrupper är naturligt men varför skall det gå överstyr till någon slags jantesjuka där man är anonym men ändå ger sken av någon slags bruntungevilja trots att det inte syns. Sköt er själv och skit i andras försök att få till bra avtal.

Jag känner mig beklämd över det faktum att vi i Försvarsmakten har så svårt att visa någon som helst kollegialitet, avundsjuka, revirstrider och baktaleri är modus operandi för att nå tillfredsställelse även på golvet. ÖRA i form av Övervaka, Rapportera och Anmäl har sjunkit så djupt i organisationen att det är svårt att se skillnad på en filtrerad företrädare för ”Humorkuben” eller en kollega på förband.

Istället för att gnälla på avtalet så gnäller man på kollegor, inte att konstruktivt skapa bra avtal. Sorgeveckorna är över, gå vidare.

J.K Nilsson

KKrVAs uppmaning

Jag har läst KKrVAs uppmaning om att bidra till en ny luftförsvarsstudie. Syftet är gott men i mitt tycke något torftigt. Svenska försvarsmakten måste ses som ett "System av system". Det är inte bara luftstridskrafterna som är i behov av en studie. Jag och Jan-Olov kommer senare att redovisa mer av ett helhetsgrepp för försvarsmakten.

För stunden kan jag rekommendera Chefsingenjörens svar på KKrVAs uppmaning.

J.K Nilsson

Att backa in i framtiden

Som bekant slutade försvarsmaktens ”samverkan” med officersförbundet i oenighet om ”omregleringen” av alla försvarsmaktanställdas anställningsavtal att omfatta ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker det är onödigt.

I dag fick jag ”Försvarets Forum”, en artikel handlar just om obligatoriet. I artikeln framkommer det att försvarsmakten tänker sig att det skall vara som i dag, tjänstgöring sker med hänsyn till personens situation, hälsa, m.m. För mig framstår det här spektaklet ännu mer sorgligt. Om det nu inte skall vara någon skillnad, varför har det då varit så svårt att få det i ett avtal med arbetstagarorganisationerna? Försvarsmakten har haft sju år på sig att reglera ett avtal men man väljer att först bestämma att det skall gå till på ett visst sätt och sedan komma med det som arbetstagarorganisationerna frågar efter i förhandlingen. Frågan om obligatoriet väcktes tydligen den här gången i samband med ÖB.s chefsmöte i maj där man tydligen, efter ”grupparbete”, blev överens att ett obligatorium är det enda rätta för att kunna leda sin personal. Det är tydligen så bråttom att det måste ske på ett halvår när man har haft sju år på sig att fixa det förhandlingsvägen.

I artikeln poängterar man att det är ”jätteviktigt” att försvarsmakten ses som en bra arbetsgivare och att utmaningar väntar för att kunna rekrytera soldater och officerare i framtiden. Tyvärr har man misslyckats, jag upprepar, sju år har man haft på sig att komma med avtal på området. Man säger att ett företags viktigaste resurs är de anställda och att företagets ansikte utåt är de anställda. Jag vet inte om jag känner så många, faktiskt ingen som öppenhjärtigt kan rekommendera arbetet till nära och kära. Rekrytera intressanta människor som kollegor är en sak men att rekommendera sin son eller dotter att läsa till officer tror jag ingen gör. Om någon är intresserad och frågar mig så svarar jag på frågor men inte med någon särskild entusiasm, är någon tveksam så är jag ärligt och kan säga att det här yrket förmodligen inte är något för den personen. Innan jag började min utbildning blev jag direkt avrådd av en blivande kollega men jag tyckte att det var ”Struntprat”, nu vet jag bättre.

Jag ställer mig frågan varför man prompt var tvungen att först sätta ner foten i oenighet med arbetstagarorganisationer för att senare komma med ”riktlinjer”. Borde man inte ha sin målbild klar innan man samverkar med arbetstagarna?

Obligatoriet är en viktig fråga, officersförbundet hävdar att det är onödigt då officerare är positiv till att göra utlandstjänst. Jag säger samma sak, jag har inte träffat någon som är negativ till utlandstjänst av princip. Det man efterfrågar är vettiga avtal. Wiseman har ställt frågan om inställningen till obligatoriet då det till synes inte finns några röster inom försvarsmakten som inte kan tänkas sig att göra utlandstjänst. Gå till WW och visa vad du tycker.

J.K Nilsson

Taktar försvarsmaktens planering med den politiska planeringen?

Med tanke på stundande förändring av anställningsavtalen undrar jag just hur väl dagens hysteri verkligen är så meningsfull. Försvarsministern satte ner foten och lämnade propositionen som vi populärt kallar Försvarsbeslut 2009. Vi skall ha stående anställda förband och reservister i form av avtalspersonal/kontraktsanställda och hemvärn/Nationella skyddsstyrkor. Jag som Försvarsmaktsanställd har levt i tron att andemeningen var att vi inte skulle ha en särskild utlandsstyrka utan man skulle skicka samövade förband.

Allan Widman var fördömligt klar när han argumenterade för att försvarsmakten var för snabb att anställa soldater på heltid. Allan verkade mena att försvarsmakten skulle få svårt att ge de anställda soldaterna meningsfulla uppgifter. När jag försökte klämma lite ytterligare på pulsen fick jag inget svar. Jag kan inte tolka det annat än att de stående förbanden skall vara snabbt gripbara i Sverige och hastigt uppkomna oroshärdar i omvärlden. Rotationsförbanden såsom KS och FS skall tydligen bemannas av kontraktsanställda.

Jag har tidigare problematiserat över ekonomin och huruvida de kontraktsanställda och hemvärnsmännen kan ges vettiga utbildningar och övningar. Är det förband ur denna grupp som skall åka till Afghanistan kan inte jag se annat än att vi måste fortsätta med våra utbildningar på Livgardet. Vilka befäl skall leda dessa förband?

Veckans snackis är ju ”omregleringen” av anställningsavtalen för att vi skall ha ”personalrader” i insatsförbanden som ”kräver” ett obligatorium att tjänstgöra i utlandet, jag berörde den absurda argumentationen i mitt förra inlägg. Men låt oss återgå till frågan om vilka som skall leda dessa rotationsförband?

Skall vi ha reservofficerare som skall återgå i tjänst för att leda dessa förband? Hur gör vi med dessa för att dom skall vara fäiga att leda trupp skarpt? Skall vi ändå ha yrkesofficerare som skall leda rotationsförbanden, hur går det då med ansatsen att en prodorganisation skall utgöras av bibliotekarier, sjuksköterskor, receptionister, m.m.? I prodorganisationen kommer vi då att få en pool av officerare som väntar på nästa omgång att åka ut med men prodorganisationen skulle bestå av anställda som inte har ett obligatorium att tjänstgöra utomlands.

Har försvarsmaktsledningen känt av vad den politiska ledningen egentligen vill? Försvarsmakten har fått smäll på fingrarna för omorganiseringen av Stril, Försvarsmakten har fått ta tillbaka planerna på avveckling av Ärna, Statskontoret kommer med svidande kritik av införandet av Prio.

Frågorna är många men svaren är få, i minst sju år har vi anställda frågat efter en del svar men tystnaden är talande. Att man sedan ifrån HKV ”marknadsför” detta med orden: ”Om medarbetaren svarar ’ja’ så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands.” är bara förvirrande när man samtidigt skriver: ”Genom att svara ’nej’ går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.” Om jag är ironisk så skulle jag också påstå att det är en möjlighet med ett obligatorium samtidigt som det inte går att ha en möjlighet att söka arbete om man inte vill att det skall vara obligatoriskt.

Till textförfattaren av ”Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands” Hur djäkla dum tror du att vi anställda är? Har vi som anställdes innan 2004 redan nu inte en möjlighet att få tjänstgöra utomlands? Har vi som anställdes innan 2004 inte nu en möjlighet att söka internationella tjänster?

Återigen visar Försvarsmaktens ledning att som arbetsgivare är man totalt inkompetent ur ett anställningsperspektiv.

J.K Nilsson

Utlandstjänst, Internationella insatser eller Missioner

Nu har ryktet jag tidigare skrev om materialiserats. V38 skall vi anställda fatta beslut om nytt anställningsavtal. Vi som inte tycker att dagens ”obligatorium” är en bra idé kommer att få slåss om Prodtjänster i enlighet med Cynisks ”Prod för lång och trogen tjänst?”, finns inte plats så tack och Good Bye. Chefsingenjören och Wiseman har tidigare också skrivit om detta.

Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.

Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.

Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?

En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.

Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?

Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.

Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:



Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.

En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.

J.K Nilsson