ONUC - En arkeologisk betraktelse

Den här kvällen var ovanligt produktiv, den här gången vill jag tacka Cynisk för inspirationen. Det här ett paper jag skrev för åtta år sedan till en kurs som jag gick för att försöka förstå Försvarsmaktens ominrikting till att "mota olle i grind", "Släcka branden innan den sprider sig hit" och alla andra aforismer som man delgav anställda och aspiranter. Var snäll med mig och betrakta den som den historiska artefakt den är. Faktakorrigeringar är naturligtvis välkomna:

Mitthögskolan, Östersund
Moment 3: inbördeskrig och internationell säkerhet
HT2001

3.Varför och i vad internationaliserades den interna konflikten i staten Kongo 1960?

I detta paper skall frågan varför och i vad internationaliserades den interna konflikten i staten Kongo 1960. Frågan är intressant eftersom det är det första kända fallet som FN intervenerade militärt i en intern konflikt. Papret skall visa på att det s.k. kalla kriget äger en stor del i internationaliserandet av ovannämnda konflikt.

Nedan redogör jag för FNs möjligheter att agera vid interna konflikter. Efter detta skall jag beskriva Kongo. Slutligen skall jag beskriva konfliktens turer i FN och även avge en egen analys om varför FN intervenerade med militär styrka som sedan kom i direkta strider.

FN
För att vi skall kunna använda begrepp som senare används i detta paper kommer jag att kortfattat gå igenom dessa nu.

FN är den organisation som nästan alla jordens stater är ansluten till[1]. Antalet anslutna stater1996 var 184st.[2]

Generalsekreterarens roll i FN är att vara den administrative chefen och den verkställande direktören för FN. Detta innebär att Generalsekreteraren inte har en egen makt.

Generalförsamlingen är det forum där frågor förbereds inför säkerhetsrådet och anta deklarationer i frågor som säkerhetsrådet inte kunnat ta beslut om. Dessa deklarationer är bindande endast för de medlemmar som röstat för dem.

Säkerhetsrådet är den beslutande makten i FN när det gäller tvingande resolutioner. Säkerhetsrådets huvuduppgift är att, under FNs stadgar, att upprätthålla internationell fred och säkerhet.[3] För att en resolution skall äga giltighet måste minst nio av rådets femton medlemmar och inte någon av de permanenta fem medlemmarna får rösta emot resolutionen. Medlemmarna i säkerhetsrådet är de permanenta fem (se nedan) och 10 övriga stater som väljs för en två års period och varje år hålls val för fem av posterna, fem väljs första året och fem väljs andra året.

Permanenta fem (P-5) är de medlemmar av FN som när organisationen bildades efter andra världskriget gavs permanent medlemskap i säkerhetsrådet och fick vetorätt i säkerhetsrådet dessa länder är USA, Ryssland efterträdde sovjetunionen 1991[4], Folkrepubliken Kina fick ta plats i säkerhetsrådet i stället för Republiken Kina år 1971[5], Storbritannien och Frankrike. De medlemmar i säkerhetsrådet under den tid som det här papret skall behandla var USA, Sovjetunionen, Republiken Kina, Storbritannien och Frankrike av P-5.

FNs organisation
FNs organisation är uppbyggd runt idén att alla stater är suveräna och jämlika. Detta innebär att för att FN skall kunna tillåta intervention från en annan stat måste konflikten vara ett hot mot den regionala freden och stabiliteten. Vad som är ett hot mot fred och stabilitet är upp till säkerhetsrådet att bestämma, det finns inte någon institution över säkerhetsrådet. Konsekvensen av detta är att besluten om vad om är hot respektive inte är hot kommer att bestämmas av P-5.

Kapitel 7[6] i FNs stadgar som behandlar hot mot fred, brott mot fred samt möjligheter att möta aggression. Det finns både fredliga och militära medel att intervenera med vid pågående konflikt. De fredliga är sanktioner av olika slag och beskrivs under artikel 41. Artikel 42 beskriver möjligheterna att med våld tvinga fram fred. Artikel 43 visar medlemsstaternas skyldigheter att ställa militär styrka till FNs förfogande om säkerhetsrådet beslutar om att en militär intervention är nödvändig.

Artikel 41 beskriver sanktioner såsom ekonomiska sanktioner, vapenembargon, m.m. Sanktioner är avsedda att isolera stater, som enligt säkerhetsrådet anses utgöra ett hot mot regional fred och stabilitet, från införsel av vapen, pengar, m.m. Vapenembargo är som ordet beskriver ett förhindrande av införsel av vapen till stater som utsatts för den typen av sanktioner. Vapeninförsel är ett försök att hindra ett upptrappande av en konflikt genom att neka deltagarna tillgång till vapen. Ekonomiska sanktioner[7] innebär hot om eller användandet av ekonomiska straff från en stat eller koalition av stater i syfte att förmå den utsatta staten att ändra sitt politiska ”beteende”. Ej inräknat i ekonomiska sanktioner är s.k. kallade militära sanktioner såsom vapen embargon.[8] är beroende av en bred internationell uppslutning och kanske det viktigaste är att sanktionerna har stöd av de stora internationella aktörerna inom handel.

De stora problemen med ekonomiska sanktioner under det kalla kriget var att 1.säkerhetsrådet var paralyserad av att Sovjetunionen och USA inte kunde komma överens och 2. i de flesta fall som det beslutats om ekonomiska sanktioner så var det Sovjetunionen som saboterade upprätthållandet av sanktionerna.[9]

Problemen med vapen och varuinförsel är att det kräver stöd av grannstaterna till den utsatta staten p.g.a. gränser inte är något absolut avgränsande för staters suveränitet, utan beroende på staterna och dessas innevånares goda vilja att respektera de gränser som är utsatta för dessa sanktioner.

I övrigt så är ett problem med att artikel 2 i FNs stadgar uttrycker att organisationen är sammansatt av jämlika och suveräna stater. Detta har tolkats av stater som inte vill ha någon yttre inblandning i sina ”inre angelägenheter”. De stater som motarbetar säkerhetsrådets arbete i frågor som rör t.ex. brott mot mänskliga rättigheter är oftast Folkrepubliken Kina som ju själv har en historia av att bryta mot dessa delar av FNs konventioner av mänskliga rättigheter.[10] En FN ledd insatts för att stoppa dessa brott skulle skapa prejudikat och kunna leda till att deklarationer i Generalförsamlingen skulle kunna antas mot dessa stater.

Kongo
Kongo var innan självständigheten en Belgisk koloni som var rik på mineraler främst koppar. Det är denna mineralförekomst som ligger till grund för konflikten som uppstod efter att Kongo frigjort sig från Belgien.

Det organiserades partier och hölls kommunalval innan självständigheten. De tre partier som kom att spela stor roll i Kongos frigörelse är de radikala partierna MNC-Lumumba och Cerea och från den kopparrika provinsen Katanga; partiet Conkat.

Vid en Konferens om Kongos framtid i Bryssel togs beslut den 27 januari 1960[11] om att Kongo skulle bli självständigt den 30 juni . Vid dessa diskussioner lade partiet Conkats ledare Moïse Tshombe Förslag den 10 februari om att varje provins skulle få disponera över sina egna resurser medan Kongos centralregering skulle få förlita sig på frivilliga bidrag.[12] Detta var ett för övriga provinser i Kongo oacceptabelt förslag då Katanga ensamt svarade för hälften av kolonins statsinkomster under det sista år som Kongo var koloni.[13] Att Tshombe hade en separatistisk hållning blev med detta tydligt och Tshombe blev även anklagad för att vara ”fjärrstyrd”. Vid valet till regering blev de största partierna MNC-Lumumba och Cerea. Dessa två partier bildade provisorisk regering med Kasavubu och Kashamura från partiet Cerea och Lumumba från partiet MNC. Lumumba. Senare bildades en regering där Kasavubu var president och Lumumba blev försvarsminister.

Den 4juli 1960 började ett myteri inom armén där missnöje grott över att inte kongolesiska soldater skulle ha fått några fördelar av självständigheten.[14] Detta myteri spred sig över landet, tydligen var missnöjet stort över hela Kongo och telefonlinjer och radio fungerade till att sprida nyheten till övriga delar. Dessa oroligheter ledde till att européer som fanns inom landet flydde i panik ut ur Kongo. Myteriet spred sig Luluabourg där stadens 1200 vita innevånare kände sig hotade och förberedde sig på det värsta. Den 10 juli upphörde oroligheterna och belgiska fallskärmsjägare landsattes, de 1200 människorna i Luluabourg var räddade, och den belgiska interventionen var faktum.

Efterspelet till myteriet bestod av att Kasavubu och Lumumba for till Luluabourg för att be om ursäkt för det som hände samtidigt som Lumumba i sin roll som försvarsminister lovade att straffa de skyldiga. Lumumba accepterade också att de belgiska fallskärmsjägarna stanade i landet i åtminstone två månader för att hjälpa den kongolesiska armén att upprätthålla ordningen, fallskärmsjägarna hade trots allt intervenerat med det enda uttalade syftet att befria de vita som hotades.

Dagen efteråt upphävde Lumumba ensidig den överenskommelsen angående de belgiska fallskärmsjägarna. Sedan Katanga förklarat sig självständigt och ytterligare belgiska fallskärmstrupper landsats vid en rad strategiska punkter i landet.

Med tanke på att vid tiden för myteriet så var inte Kongo självständigt utan beroende av de belgiska personer som utgjorde Kongos administration var utomlands. Att armén i upplösningstillstånd och alla större centra besatta av utländska trupper. Regeringen blev handikappad och med Katangas försök till utbrytning som gav den kongolesiska ekonomi en alvarlig stöt.

Öv. Jonas Waern[15] skriver i sin bok Katanga att vid förhandlingar med Tshombe kunde krafter bakom Tshombe anas. Dessa krafter hade tydligen som mål att upprätthålla de vitas förtjänst ifrån kolonin Kongo.

Turerna i FN
När turerna i FN beskrivs ska man ha i åtanke de spänningar som låg i världspolitiken vilka var en följd av det kalla kriget. I det kalla krigets logik låg att aktörerna USA och Sovjetunionen tävlade om inflytande och makt i stora delar av världen.

Det världspolitiska läget på försommaren 1960 präglades av skärpta motsättningar mellan öst och väst efter det misslyckade toppmötet i Paris i mitten av maj. Västsidans initiativkraft lamslogs av den amerikanska presidentvalkampanjen samt den prestigeförlust som Förenta staterna lidit i samband med U2-intermzzot. I Moskva sökte man utnyttja situationen för en brett upplagd diplomatisk och propagandistisk offensiv vars huvudsyfte tycks ha varit att på västmakternas bekostnad vinna terräng i de underutvecklade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika.[16]

FNs agerande i den här konflikten började den 11 juli[17] när generalsekreterare Hammarskjöld mottog ett telegram från den Kongolesiske presidenten Kasavubu. I telegrammet ber Kasavubu om tekniskt bistånd från FN och betonade nödvändigheten att omorganisera armén och polisen. Hammarskjöld beslutade, med stöd av att frågan låg inom generalsekreterarens ansvarsområde, att bistå Kongo med teknisk hjälp och detta blev upptakten till att FN organiserar en omfattande civil hjälpverksamhet i Kongo. Den 12 juli skickar Kasavubu en begäran om militär hjälp till generalsekreteraren[18] efter att ha blivit nekad militär hjälp av USA. Denna begäran upprepades dagen efter med förtydligande av den begärd militära FN hjälpen inte skulle vara behjälplig att återställa den inre ordningen utan skulle skydda landet mot vad som beskrevs ett angrepp av belgiska trupper.

Säkerhetsrådet beslutar om resolutioner som innebär att neutrala länder skickar såsom Indien, Irland och Sverige skickar FN-kontingenter för att skydda den vita befolkningen när Belgien kallar hem sina soldater som intervenerade i Kongo.

Generalsekreteraren står i ”fejd” med den Sovjetiske representanten i säkerhetsrådet om att förhindra Kongo konflikten till att bli en bricka i det kalla krigsspelet.[19]


Slutsatser
Slutsatser som dras ifråga om FNs intervention i Kongo är att FN kan vara ett trubbigt instrument när inte säkerhetsrådet kan fungera. Övriga slutsatser är att under det kalla kriget så var det en delikat uppgift för generalsekreteraren att lotsa frågor genom säkerhetsrådet för att inte väcka misstanke hos någon sida i det kalla kriget om att den staten inte kommer att bli missgynnad. Särskilt aktiv var Sovjetunionen under den här tiden som konflikten i Kongo utspelade sig. Generalsekreterare Dag Hammarskjöld verkade för att FNs intervention skulle hindra stormakterna USA och Sovjetunionen att lägga de nyligen avkoloniserade stater i Afrika till sina intressesfärer. Då detta skulle kunna fördröja demokratiseringen av staterna och om så många stater som möjligt är neutrala skulle det leda till en reduktion av risken för att kalla kriget eskalerar till hett krig.

Hammarskjöld tog uppgiften att FN skall verka för fred och stabilitet på mycket stort allvar detta skall vi minnas honom för.

Slutnoter:
1, 189 stater är anslutna till FN och b.la det neutrala Schweiz är inte ansluten.
2, Chantal de Jonge Outdrat, ”The united Nations and Internal Conflict,” I Michael E. Brown (ed.), The International Dimensions of Internal Conflict (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996), s: 496.
3, http://www.un.org/Docs/scinfo.htm första stycket. Den 8 januari 2002 kl 10:46
4,http://www.mil.se/fmforum/695/huvud.htm den 9 januari 2002 kl 23.22
5,Ibid
6, När vi behandlar kapitel 7 så måste artikel 51, som behandlar medlemsstaternas möjlighet till självförsvar, nämnas. Det är inte uttryckligen formulerat att angriparen måste vara en stat. Utan denna formulering skulle artikeln kunna tolkas som rätten för t.ex. USA att i självförsvar angripa Afghanistan, i syfte att störa och förstöra möjligheterna för det s.k. Al´quida nätverket att fungera med Afghanistan som ”bas”, efter förstörelsen av World Trade Center och flygplanshaveriet mot försvarshögkvarteret Pentagon.
7, Ekonomiska sanktioner är beskrivna av Elizabeth S. Rogers, ”Economic Sanctions and Internal Conflict,” i Michael E. Brown (ed.), The International Dimensions of Internal Conflict (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996)
8, ibid, Sid 411
9, ibid, Sid 413
10, Det tydligaste brottet mot de mänskliga rättigheterna i ”modern tid” i Folkrepubliken Kina är den s.k. massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Även deras uppträdande i Tibet där innevånarna utsätts för förtryck.
11, K. Birnbaum & Å. Sparring, ”Kongokrisen och FN”, Sid 26
12, Ibid, Sid 27
13, Ibid, Sid 28
14, Ibid, Sid 36

15, Öv. Jonas Waern var chef för den tolfte och den fjortonde svenska FN-bataljonen samt brigadchef för FNs militärdistrikt södra Katanga. Waern tjänstgjorde i Katanga från juni 1961 till maj 1962
16 Ibid, Sid 55
17 Ibid, Sid 56
18, Ibid, Sid 56
19 ibid, kapitlet Kongokrisens internationalisering.

J.K Nilsson