Invasion kontra begränsad insats och vikten att inte vara isolationistisk

Föreliggande inlägg har ett visst mått av artistisk frihet och ett gravt mått av språkmisshandel för att illustrera två tänkta historiska förlopp. Jag använder http://www.bergrum.se och http://www.kalla-kriget.se/ som faktakällor och väver ihop dessa med mina fantasier för att skapa dessa fiktiva händelseförlopp.

ÖB’s föredragning för regeringen den 28 juli 1987

Fienden har landstigit och etablerat brohuvuden i Härnösand, Gävle, Stockholm, Norrköping och Malmö. I norr förväntas fienden gå över Torne älv i riktning mot Gällivare och efter kusten söderut

Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php

Som ni ser på kartan förväntar vi oss att fienden avser att nå den Norska atlantkusten innan Norge har hunnit tagit emot och utrustat de amerikanska förband som står i reserv för Norges försvar. Man kommer att vara målmedveten och ha ett högt tempo. Fienden har under överskeppningen lidit förluster men allt eftersom våra möjligheter till bekämpning har minskat genom att vårt attackflyg och flotta lidit stora förluster kan fienden nu välja att förstärka sina valda brohuvuden relativt ostört. Vårt jaktflyg bekämpar markmål där fienden är oförsvarade men i övrigt så används de till att störa fiendens bekämpning av våra styrkor, fasta anläggningar och lager för totalförsvaret.

Våra pansarförband kan påbörja att störa fiendens uppmarsch genom Skåne, Västergötland och Västmanland tidigast i morgon bitti om stridskontakt nås. Om fienden kan hållas fastlåsta av vårt kvarvarande flyg i 48 timmar till bör vi kunna slå fienden på dessa ställen. I Norrland förbereds fördröjningsstrid mot den landstigna fienden, vi har inga möjligheter att på egen hand slå honom där utan måste invänta hjälp utifrån.

Vi har haft vådabekämpning från danskt luftvärn då de inte har möjlighet att särskilja svenska flygförband ifrån Sovjetiska. Jag skulle vilja få bemyndigande att sända kvalificerad svensk hemlig information till Danmark och Norge via våra förberedda radiolänkar för att undvika sådana händelser framgent.

Så mitt herrskap, jag anser att ni bör söka alternativ uppehållsplats då vi kan ha skogen kryllandes av sovjetiska soldater här inom några dagar. Chefen för Marinen har lämnat Sverige och befinner sig för närvarande i England och har installerat sig på sin uppehållsplats och samverkar med Storbritannien i underrättelsefrågor i väntan på order om samverkan om direkt militärt stöd till Sverige.

Slut, frågor?

Utrikesministern: Vilka förberedelser för att emotta militärt stöd har genomförts och vilka planeras?

ÖB: Vi kan lämna mållägen till hjälpande attackflygförband, vi kan ta emot jaktrobotar till våra fåtaliga jaktviggenförband ifrån Storbritannien via ÖSTERSUND och KIRUNA. Vi kan ta emot luftvärnsrobotar ifrån USA samma väg men vi har i dessa fall inte utvecklade försörjningslinjer än att distribuera denna materiel.

Försvarsministern: Vi kan alltså få hjälp att störa och viss mån hindra fientlig uppmarsch mot den västra gränsen?

ÖB: Ja, det stämmer i den mån det finns operativa förband.

Statsministern: Jag tror vi i regeringen är överens att vi kan låta Chefen för marinen samverka med Storbritannien om att stödja Sverige med anfall mot de etablerade fientliga brohuvudena.

ÖB: Jag informerar Chefen för marinen men det blir ingen direkt samverkan utan vi får lita på att NATO har stridsledning av deras förband och ser våra flygplan för att undvika vådabekämpning. Vi måste arbeta sekventiellt då vi inte har möjligheter till samverkan på taktisk nivå.

Utrikesministern: Jag tar kontakt med min danska motsvarighet och försöker upprätta vägar att undvika sådana händelser, jag skulle vilja att svenska Försvarsmakten får

En alternativ historiebeskrivning kan vara:

ÖB’s föredragning för regeringen den 2 juli 1987

ÖB tar till orda:

Våra luftstridskrafter är uttröttade efter att ha stått i beredskap under denna tid, inneliggande värnpliktsomgångar vid våra flygflottiljer har sedan tre dagar befunnit sig på krigsbas och betjänat stridsflyg i jaktrollen. Vi har haft enstaka kränkningar av vår territorialgräns, både av Warszawapakt-stridskrafter och NATO-stridskrafter men vi har sett en massiv ökning av Sovjetiska övningar med både störning och remsfällning. Övningarnas genomförande ser ut att syfta till att lamslå Svensk luftstridsledning och anfall mot våra stridskrafter till sjöss. Om inte mobilisering inleds kommer jag snart att tvingas sänka beredskapen då vår personal behöver vila och återhämtning.

Signalspaning ger vid handen att den Sovjetiska avsikten är att ta sig utifrån Murmanskområdet mot Atlanten för att därifrån inringa Norge så att Atlantkusten kan hållas fri från NATO-stridskrafter samt att sätta vår och den Västtyska/Danska östersjökusten i blockad. Med hänsyn tagen att man har koncentrerat färjor och landstigningsfartyg till Murmansk finns risken att man fortsätter med landstigning på Norsk kust enligt följande kartbild:

Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php

Förberedelser för mobilisering genomförts i huvudsak vid våra flygbaser, armén har med inneliggande omgång tillsammans med hemvärnet haft bevakningsuppgifter vid våra flyg och marinbaser. Sovjetunionen har i det här läget ringa förmåga att hota Svenskt territorium med annat än luft och sjöstridskrafter över Östersjön, det finns knappt någon kapacitet att överskeppa annat än små enheter och då bedöms det vara för att överraskande ta Stockholm eller Gotland i syfte att upprätthålla blockaden av östersjökusterna. I vart fall kommer vi att lida förluster och skador på militära infrastruktur, det går inte heller att undgå att vår civilbefolkning kommer att lida direkt skada av de militära operationer som fienden kan tänkas genomföra.

Slut, Frågor?

Statsministern: Tack för det ÖB jag tror inte vi har några frågor, du har hållit oss väl underrättad tidigare.

ÖB lämnar rummet

Utrikesministern: Jag har träffat den Sovjetiske ambassadören i morse, hans meddelande till den svenska regeringen är att de genomförda sovjetiska övningarna inte är direkt riktade mot Sverige och att Sovjetunionen avser att säkra sin passage till Atlanten ifrån Murmansk. Pågående förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen avser de Amerikanska försvarsförberedelserna på Norsk mark och att US Navy vill regelbundet förtöja fartyg i nordnorska hamnar. Man vill också ifrån Sovjetisk sida ha svensk förståelse för att Svenskt vatten och Svensk luft kan komma att kränkas av Sovjetiska stridskrafter om NATO svarar de Sovjetiska förhandlingarna med aggression. Man anspelar på det svenska förhållandet till Tyskland under första halvan av andra världskriget och att man har tilltro till den svenska pragmatiska politiken.

Mina farhågor är vad som händer sedan, kommer Sverige att makas in i den Sovjetisk-Finska vänskaps och biståndspakten? Vilka andra påtryckningar kommer Sovjetunionen att utsätta Sverige för? Räcker det med passage av svenskt territorium av återvändande Sovjetiska stridskrafter? Eller kommer man att kräva tillträde till svenskt luftrum för anflygningar mot Norska installationer, som ni hörde ÖB så kommer vår beredskap att möta detta vara liten mot slutet av veckan. Vad händer om Sovjetunionen ställer sig i Norge? Ett delat Skandinavium med två alliansfria länder inrymt mellan Sovjetunionen och Warszawapakten? Vad kommer att hända Finland och oss? Jag vill att vi under detta möte överväger att beordra mobilisering för att stå pall mot de Sovjetiska påtryckningarna och att vi därefter i desperation inför risken att bli inringade ställer svensk trupp till Norges stöd, observera ordvalet Norge, inte NATO. Vi riskerar inte invasion av Sverige ifrån Sovjetunionen. Det är en fråga om vårt självbestämmande, det är värt vissa uppoffringar.

Försvarsministern: Vi bör lämna Stockholm för att leda landet ifrån vår alternativa regeringsplats i fall att vi utsätts för direkta militära operationer.

Statsministern: Gott så, jag föreslår att lämnar huvudstaden och genomför partiell mobilisering för att förstärka vårt skalförsvar. Vi låter frågan om militär hjälp till Norge bero då vi inte har förberett hur lednings och lydnadsförhållanden ser ut. Vi skulle kunna upplåta svenskt luftrum till norska luftstridskrafter om det är så att sovjetiska stridskrafter tar sig frihet att manövrera över vårt territorium men inga vapeninsatser får ske i svenskt luftrum. Flygvapnet ska också vara beredda i norr att ta emot finska luftstridskrafter och betjäna deras Drakenflygförband.

Utrikesministern: Jag meddelar mina norska och finska kollegor.

Jag har här beskrivit två olika Kalla krigsscenarier, vi ser att rädslan för att Svensk suveränitet är hotad i båda fallen. I första fallet med ett fullskaligt krig, i andra fallet där ett Svenskt grannland är hotat. I det andra fallet kommer vapenmakt att utövas mot Sverige även utan invasion. Sovjetunionen var här beredd att uppnå rörelsefrihet med och för sina stridskrafter, att besätta Sverige var om inte otänkbart men ett omak för att uppnå tillträde till Atlanten. Att tillskansa sig Svensk lojalitet kunde man göra sedan man isolerat Sverige och i praktiken skapat herravälde över Östersjön. I den dåvarande säkerhetspolitiska doktrinen skulle vi avstått ifrån att ge hjälp till Norge och Danmark i ett sådant läge.

Vi hade ringa samövning mellan luftstridskrafterna, dock hade vi SveNorDa-samarbetet där våra respektive flygvapen besökte varandras flottiljer för att i händelse av nöd kunna landa vid närmaste flygplats. De finska flygflottiljerna och flygbaserna var sedan leverans av J 35 Draken utrustade men inflygningssystem ifrån US Navy (TILS –Taktiskt InstrumentLandningsSystem/C-Scan)som vi valde att använda på flygplan JA 37 Viggen och senare JAS 39 Gripen så att landa med finska flygplan i Sverige eller svenska flygplan i Finland har varit enklare än hos våra västliga vänner. Vi hade ett inofficiellt avtal för att ta emot hjälp, i praktiken ett internationellt socialbidrag där vi i bästa fall kunde hålla oss undan när våra räddare kommer. Att på kort varsel skicka arméförband till Norge har varit en riktig desperationsåtgärd under det kalla kriget men inte i dag. Flygvapnet har kunnat ta emot och lämna stöd till Finland sedan Finland köpte J 35 Draken och F-18 Hornet.

I dag har vi samövat Norska och Svenska markstridskrafter, vi har samövat de nordiska flygstridskrafterna. Vi håller på att skapa förmåga att lämna värdlandsstöd till NATO. Vi håller tyvärr på att ge upp förmågan att nära samverka med finska flygvapnet då vi inte längre nyttjar TILS i våra JAS39 C/D längre samt gett upp ambitionerna med att sprida ut oss på förberedda flygbaser. Finska flygvapnet använder TILS än på sina flygflottiljer och flygbaser för att hjälpa sina Hornets att landa säkert vid sämre förhållanden. För en billig slant skulle vi kunna öka möjligheten till samverkan med finska flygvapnet genom att återutrusta våra flygplan med TILS samt ställa ut markstationer vid våra flygplatser.

För mer modernt exempel om ”Begränsad insats” rekommenderar jag att läsa Jägarchefens inlägg ”Fall Gotland”

J.K Nilsson

Realpolitikens sanna ansikte

Ja, jag vet att det är omänskligt att utnyttja andra människors tragedier men just nu ser vi ett exempel som är för värdefullt att inte ta rätt på och jag hoppas att min text kan vara bidragande till en förändring på många ställen.

I France 24 kan vi läsa hur Ryssland anser sig tvungna att hålla ingångna avtal med Syrien och genomföra följdleveranser av krigsmateriell då det inte finns några bindande folkrättsliga sanktioner som hindrar Ryssland att genomföra detta. Noterbart är att Ryssland själva hindrat dessa sanktioner ett flertal gånger i FN.s säkerhetsråd.

Det pågår ett inbördeskrig i Syrien där spelare som Saudiarabien och Iran är involverade på varsin sida, precis som vanligt i en mellanösternkontext. Vi bevittnar något motsvarande Jugoslaviens sönderfall med övergrepp på befolkningen och flera grupper som erhåller internationellt stöd när de bekrigar varandra. Vi har exempel på propaganda som spåras tillbaka till stödländerna i konflikten. Skillnaden är att vi inte ser lika tydliga kärnområden eller försök till statsbildningar där det kan vara ett brutalt totalt krig samtidigt det kan vara relativ fred i andra områden.

Vi ser alltså hur realpolitiken fungerar. En eller flera mäktiga spelare gör som de vill och kan ta skydd bakom vårt gemensamma regelverk. Är det någon som tror att det skulle kunna vara annorlunda i Skandinaven med omnejd? Vår tolkning av Lissabonfördraget och vårt avvisande av ett medlemskap i NATO ställer högre krav på vår egen säkerhetspolitik än dagens Laissez faire politik på säkerhetsområdet. Försvarspolitiken måste utformas så att vår Försvarsmakt blir så robust att den kan hålla ut vid ett försämrat säkerhetsläge så att vi kan ta emot hjälp och avlastning. Vi kan vara säker på att det kommer att bli en hel del politiskt schackspelande och kan vi annat än utgå ifrån att storspelare som påverkar oss kommer att stå på varsin sida i FN.s säkerhetsråd?

J.K Nilsson

Den nya säkerhetspolitiska doktrinens triangel

”’Ett land som prioriterar andra länder först har mist sin etiska och moraliska kompass och ansvar inför sina egna medborgare.’

Nu är ju inte beslutsfattarnas mening och uppfattning om dagens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik att den handlar om att hjälpa andra istället för det egna landet. Det är, enligt dem, ett nytt sätt att lösa behovet av att försvara Sverige och svenska intressen. Målet är fortfarande nationellt försvar, medlen är nya och innebär en annan syn på, och användning av, våra stridskrafter.

Att du uttrycker dig så, ger tyvärr signalen att du inte alls har förstått dagens förda säkerhets- och försvarspolitik.”

Ovanstående citat är hämtat ur en kommentar som beskriver hur Kn Jan-Olov Holm kan upplevas som debattör. Jag är givetvis övertygad om att Kn Holm själv kan svara för sitt eget resonemang men ovanstående kommentarer till Peter Neppelbergs gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013? tjänar som en utmärkt ingång till mitt resonemang. Citatet återger mycket väl formulerat hur den svenska politiken vilar på Lissabonfördragets skakiga grund:
”Solidaritetsklausul

Lissabonfördraget innehåller även en så kallad solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, och en försvarsklausul som innebär förpliktelse till hjälp vid ett väpnat angrepp. Klausulerna ställer dock inte entydiga krav. Sverige och övriga länder kan välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.

Grundtanken är att ett lands säkerhet byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag i EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Fördraget medför även en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kommer att leda till ett gemensamt försvar.

- EU kommer att ha en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Men det är inte samma sak som att EU skaffar sig egna stående förband, förutom möjligen en central stab. Istället kommer länderna att anmäla olika enheter till ett gemensamt register, ungefär som de gör idag. Redan kan man säga att det svenska försvaret är en del av det europeiska, säger Hanna Ojanen.

Vi kan åskådliggöra det här med följande triangel:

För att den förda svenska säkerhetspolitiken skall kunna vara komplett skall alla tre spetsarna av triangeln kunna uppnås. Den översta spetsen beskriver Claes Arvidsson i ”Försvaret i Medierna” som: ”Om vi inte ställer upp solidariskt i Afghanistan kan vi inte med självklarhet räkna med att i ett krisläge få hjälp av andra.” De nedre spetsen av triangeln bygger på vår statsministers regeringsförklaring 2010 och 2011 där vår statsminister fastslog att vi i Sverige inte kommer att vara passiva i händelse av angrepp på våra grannländer. Detta kan också spåras i 2000-talets försvarsbeslut, regleringsbrev till försvarsmakten, försvarsbudget, m.m.

Som resultat av den förda försvarspolitiken har Sverige bara förmåga att helt genomföra den översta spetsen. Vi har inte övat att snabbt lämna stöd eller ta emot stöd. Minns talet om ”Förtätningar” ifrån försvarsmaktens tidigare GD, ett resonemang som då ivrigt påhejades av Allan Widman. Om vi inte har utrymmen och handlingsfrihet på våra befintliga förband så kan vi inte ta emot stöd. Skall vi hyra garageutrymme för stridsfordon hos lokala bilverkstäder och inkvartera soldater på lokala hotell? Nej för att vi snabbt skall kunna ta emot stöd skulle vi snarare expandera vår grund/prod/basorganisation. Flygflottiljer och arméförband skulle behöva spridas ut på ytan över Sverige för att vi skall kunna ta emot hjälp. En rationell och framtidssäkrad lösning skulle vara för flygvapnets del att sprida ut våra fyra insatsdivisioner till fyra verksamhetsställen samt bevara LSS/flygskolan/TIS JAS på nuvarande verksamhetsställen, devisen är ”Verkan genom spriding”. Utöver detta så behöver vi antingen fortifikatoriskt skydda flygplanuppställningsplatser till 100% eller antingen minska på ambitionen att fortifikatoriskt skydda flygplanplatser och sprida till ytterligare baser. Genom att bygga ut krigsbaser så uppnår vi ytterligare spridning och därigenom skydd och verkan. Vi måste ha en basorganisation och basbataljonorganisation för att kunna betjäna egna och stödjande flygförband. Vi måste då kontinuerligt öva likt mitt inlägg: Host Nation Support. Liknande resonemang kan appliceras på armé- och marinstridskrafterna.

För att kunna lämna men också ta emot hjälp måste vi kunna säkerställa att förband kan både lämna och komma till Sverige. ”Bosse” skriver om problematiken gällande luftherravälde här: Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag? Vi måste avvärja hot mot en rätt så stor del av Sverige eller det mottagande landet för att vi skall kunna ha verkan mot hotet. Vi måste också förbereda oss på tidsperspektiv som sträcker sig upp till en vecka för ett snabbt beslut och snabb ”deployering” av stridskrafter till vår hjälp. Om beslut drar ut på tiden så kan vi räkna tiden i månad och mer innan främmande stridskrafter kommer till vår hjälp. Det snabbaste alternativet för vår räkning torde vara en Norsk NATO-lösning där den hjälpande staten har förhandslagrat materiel på norsk mark och ”bara” har att ta emot personal. I det här alternativet så räknas tiden till hjälp kommer fortfarande i dagar. Vi måste alltså ha bemannade luftvärnsförband på en mängd platser i Sverige om omvärldsläget försämras, vi måste gå till sjöss med våra fartyg för att skydda tillförselhamnar och förtöjningsplatser. Handen på hjärtat alla försvarsanställda, hur snabbt kan ert förband verka ifrån ny plats i Europa? Kan denna insikt tjäna som vägledning till vad vi kan förvänta oss av en eventuell hjälp?

Att försumma att dimensionera och öva för min triangels nedre spetsar är att negligera det svenska folkets behov av ett fungerande militärt försvar. Det är inte ett uttryck för den nya säkerhetspolitiska doktrinen, tänk på att det är handlingar som räknas inte tankar eller ord.

J.K Nilsson

Mina tankar om Kn Holms öppna brev

Försvarsmakten är riksdagens och regeringens verktyg att sätta kraft bakom sin förda säkerhetspolitik. För att vi skall kunna vara lojala med uppdragsgivaren, i det här fallet regeringen, måste vi ha verktyg att granska myndighetens verksamhet. Som medborgare har vi både rättighet och skyldighet att granska regeringens arbete för att vi skall kunna använda vårt väljarinstrument att avsätta den regering vi tidigare har gett i uppdrag att förvalta vårt intresse.

I riksdagsvalet 2006 gick en partikoalition under namnet ”Allians för Sverige” till val. I ”Alliansens” valprogram för det försvarspolitiska området såg vi ett tydligt fokus på insatser i utlandet, målet var 2000 soldater kontinuerligt tjänstgörande i utlandet. Vi såg ett tydligt fokus på EU.s solidaritetsklausul. Vi väljare, eller åtminstånde en majoritet av väljarna i det riksdagsvalet gav sitt stöd till Alliansens försvarspolitik. Trots att Alliansen under mandatperioden breddade fokuset i försvarspolitiken till att också anta en närområdesprincip, Alliansen reformerade försvarsmaktens personalförsörjningssystem och införde ett tvåbefälssystem. I valet 2010 accepterade väljarna detta och gav sitt indirekta stöd till detta genom att inte välja en opposition till sittande regering. Vi ser alltså att Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige genom att dels aktivt agera och dels genom att ta emot hjälp utifrån i enlighet med den försvarspolitiska proposition och dels genom de regleringsbrev som försvarsmakten tar emot på årlig basis.

Arméinspektörens fältövning under hösten 2011 syftade enligt: Övlt Stefan Eriksson

” ...[S]studera möjligheter och begränsningar med krigsförbanden i insatsorganisation 14 (IO14) i ett nationellt sammanhang. Förutom detta omfattade fältövningen även genomgångar av Arméinspektören och chefen insats (C INSATS), presentationer av ny Militärstrategisk Doktrin, försvarsplanering samt en fördjupning från Försvarsdepartementet om den s.k Solidaritetsförklaringen.” Källa: Armébloggen

Gott nog om det bara förhöll sig så. Emellertid skriver Wiseman på Wiseman’s Wisdoms: ”Under den i Markstridsskolans regi nyss genomförda "Arméinspektörens Fältövning" med syfte snarlikt det som beskrivs i arméinspektörens blogginlägg, hade en representant ur Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjudits in för att tillsammans med representant ur Försvarsdepartementet ge perspektiv på solidaritetsförklaringen. Att KKrvA skulle ge sin syn på solidaritetsförklaringen och de utmaningar som den medför bedömdes dock någonstans som olämpligt och momentet ströks och endast Försvarsdepartementets syn på solidaritetsförklaringen gavs.”

Enligt rykten skulle den pensionerade generalmajoren Karlis Neretnieks vara Kungliga krigsvetenskapsakademins representant för att presentera Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på den svenska solidaritetsförklaringen och resultatet av övningen. Av någon anledning uteblev Neretnieks anförande dock kvarstod inbjudan att studera övningen. Enligt ryktena stoppades Neretnieks anförande av Försvarsdepartementet med skäl som att det skulle skapa en internationell kris, förmodligen kände sig Försvarsdepartementet sig trängda av dagens förhållanden i Försvarsmakten.

Av någon anledning verkar man ifrån den politiska nivån styra myndighetens övningar och information till myndigheten. I Svensk förvaltningstradition är detta något som den politiska nivån inte skall göra. Svenska myndigheter skall sköta sig själva utifrån de riktlinjer som tilldelas. Möter inte myndigheten den politiska nivåns riktlinjer kan departementet välja att tillsätta ny myndighetschef eller förändra regleringsbrevet till nästa år. Vi har sett detta i fallen med SIDA,Jordbruksverket och Skogsstyrelsen vilka alla tre under 2000-talet fått nya Generaldirektörer efter att departementen inte ansett att myndigheterna mött kraven. I det aktuella fallet med Arméinspektörens fältövning så är handläggandet av Försvarsmaktens förmågor i förhållande till de politiska åtagandena inte acceptabelt ur väljarsynpunkt.

Det har inget med att bedriva politik överhuvudtaget, det har med möjligheten att vi som väljare har förmåga att utvärdera den förda politiken och huruvida departementet kan reglera myndigheten på ett korrekt sätt. Om departementet anser att Försvarsmakten inte lever upp till förväntningarna så har departementet vissa verktyg att använda. Om departementet avstår att använda sina verktyg så måste departementet stå till svars inför regeringen och regeringen då i förlängningen sina väljare. Det har inget med att göra med om SD eller MP har ett bättre partiprogram för försvarspolitiken men om Försvarsmakten inte möter den sittande regeringens riktlinjer kan det vara bättre att oppositionen tar över om det leder till att myndigheten agerar i enlighet med regeringens regleringsbrev och propositioner. Det blir förutsägbart för oss väljare.

Jan-Olov Holms brev söker svar på kompetensen hos de som enligt ryktena vill olovligt styra myndighetens arbete. Det är illa nog med ministerstyre, i vissa fall kan det pragmatiskt vara förlåtligt men om de som vill ministerstyra saknar sakkunskap och försöker mörka så uppstår synergieffekt i dåligheter. Lämpligt nog har Johan Wiktorin publicerat Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på Solidaritetsförklaringen på bloggen Försvar och säkerhet. Var det här så farligt att redovisa under övningen och varför skulle det ifrån departementets håll vara förbjudet? Och är det här ett politiskt utspel och inget utspel på att peka att den förda politiken inte alls stämmer överens med retoriken?

J.K Nilsson

Host Nation Support

Som den store inspiratören Wiseman är så har han lyckats ge mig uppslag till ytterligare ett inlägg. I dag har vi nåtts av regeringens klartecken till att Försvarets materiellverk tar emot det brittiska flygvapnet i Vidsel. Den här möjligheten är för god för att försvarsmakten skall försitta den. Ett gästande stridsflygförband anländer till en svensk bas och skall slutförbruka lite vapen, det här passar den så kallade solidaritetsförklaringen som en hand i en handske.

I Sverige har vi en politisk vilja att ta emot och lämna stöd genom att ombasera stridande förband. Menar vi allvar med vår officiella tolkning av solidaritetsklausulen, alltså att vi tar emot militär hjälp vid behov måste vi också kunna göra det. Att kunna innebär att vi har övat upp en färdighet. Britterna borde naturligtvis landa in på F21, Vidsel eller Jokkmokk på samma sätt som 171:a divisionen med tillhörande tekniker skulle komma upp ifrån Ronneby. Att Försvarets materielverk dukar upp målområdet har jag inga synpunkter på men förbandet skall in under flygvapnets vingar. Basförbandet vid flygbas/flottilj skall kunna ta emot och förrådshålla vapen och reservdelar till de ankommande förbanden. Om Britterna väljer att stå på Vidsel så skall delar ur basbataljonen på F21 eller F17 bege sig till Vidsel för att göra samma sak som om det vore ett JASförband ur det Svenska flygvapnet som står på Vidsel.

Jag vädjar till högre beslutande, låt försvarsmakten få denna uppgift. FMV är duktiga på att tillhandahålla målområde och utrustning men organisatoriskt så skall detta vara en försvarsmaktsuppgift.

Jag tror jag finner anledning att återkomma till detta ämne.

J.K Nilsson