Tillbaka till framtiden?

Doc: No! It can't be! just sent you back to the future.

Marty: For all I know you did send me back to the future, but I'm back. I'm back from the future.

Det här inlägget har legat och grott länge I mitt bakhuvud. Jag luftade tankarna med Lars Gyllenhaal redan vid årsskiftet. Dock har planerna åter aktualiserats. Jag tänker närmast nu på Rysslands upprustning. Vilket håll går det, kommer staten Ryssland att bestå eller kommer den att likt Sovjetunionen att kollapsa under tyngden av sin egen rustning? Sitter vi och betraktar 1989 än en gång?

I flera år har vi kunnat följa löften om inköp av rysk materiel, man har haft som mål att de väpnade styrkorna bara skall ha rysk eller västerländsk materiel. Observera ordvalet, man vill omsätta och få bort den gamla sovjetisktillverkade materielen. Min utmärkte bloggkamrat Observationsplatsen redovisar näst intill på daglig basis om ny rysk materiel. I flera år har vi nåtts om uppgifter om uppräkning av den ryska försvarsbudgeten. Nu senast nåddes vi av beskedet att den ryska försvarsbudgeten skall öka med över 25 % under år 2013, detta sker på bekostnad av ”Vård-Skola-Omsorg”.

Vi ser vidare hur svansföringen hos den ryska militären ökar, tidigare har vi kunnat ta del av en karta som anger att stora delar av Sverige ingår den ryska intressesfären genom vårt strategiska läge att kunna placera robotförsvar mot Ryska robotar. Häromdagen flög ryska bombflygplan, eskorterade av jaktplan, över Östersjön. Wiseman har som vanligt en god analys av händelsen. Själv kan jag inte släppa tanken att vara tillbaka på 1980-talet. Vi kan se en sammanfattning av vad den svenska stridsledningen i luftförsvaret såg då i Ljuspunkter i mörkret - En sammanställning av PPI-filmer (Radarbilder). För de som bemannade operatörsplatserna i på 80 talet måste ha känt ett stråk av deja vu över händelsen. Dock är det intressant att vi får veta det genom att den ryska nyhetsbyrån rapporterar det. I andra länder rapporterar försvarsmakter så att den egna befolkningen kan bedöma vad de gör, i Sverige är det som vanligt locket på. Franska flygvapnet gläntade oavsiktligt på detta lock när franska Mirage i Baltic QRA startade mot en av Su27 eskorterad A-50. Av en händelse var dessa ryska flygplan eskorterade av svenska JAS39. Är man lite konspiratoriskt lagd kan man nästan misstänka att den ryska militära ledningen måste bedriva försvarsupplysning mot det svenska folket på egen hand.

Men vad kan detta innebära inrikespolitiskt för Ryssland? I september 2011 avgick den högt uppskattade finansministern Alexei Kudrin då han menade att denna satsning på rustning skulle innebära fara för den ryska ekonomin. Detta var innan denna veckas nyheter om rysk uppräkning av försvarsbudgeten. Vi har också sett nytt mål för den ryska Armén: 126 brigader vid år 2020 istället för 109. Vi har sett uppgifter att den ryska försvarsindustrin inte hinner leverera p.g.a stora beställningar.

Allt vi sett nu kan med sannolikhet innebära att Ryssland inte längre kan betraktas som en riktig stat. Ryssland lider av låg medelålder på befolkningen, jag har sett uppgifter om att befolkningsmängden minskar, vilket minskar skatteunderlaget, vilket lämnar finansiering av de ryska statsfinanserna till de sinande olje och gasfälten. Får vi se en uppsplittring av Ryssland kan Sovjetunionens sönderfall te sig som en västanfläkt. Med tanke på denna månads nya lagstiftning om bl.a. utländskt stöd till vissa NGO. Vi har sett lagstiftning mot demonstrationer, m.m. Kommer Ryssland att gå den Vitryska vägen? Kan ett sönderfallande Ryssland likna Syrien nu och vilka konsekvenser får det?

Kan vi lita på att Ryssland, om det faller sönder, faller på samma mot omvärlden fredliga sätt som Sovjetunionen? Skall vi eller skall vi inte ha beredskap för det och vilken beredskap skall vi iså fall ha? En sak är säker, ett Ryssland fullt av moderna vapen men med svagt styre kommer inte att vara något som är lätt att förutsäga.

1955 Doc: It was nice talking to you. Maybe again we'll bump into each other sometime in the future.

1985 Doc: Or the past.

Studera gärna Lars Gyllenhaal och Observationsplatsen för att inhämta uppgifter om den ryska upprustningen.

 

J.K Nilsson

Inget att frukta för ett starkt Ryssland?

Som vanligt reagerar jag i stället för att verka proaktivt och låter därmed andra sätta agendan. I stället för att skriva om uppgradering/ombyggnad/nybyggnad av JAS 39 eller något om FM Basorg13 som släpptes i dag så väcktes min nyfikenhet och lystnad av Annika Nordgren Christensen med sin artikel ”Frukta inte ett starkt Ryssland”. Problematiseringen är intressant och det är kärnan i frågeställningen om Basorg13, uppgraderingen av JAS, m.m. Därför väljer jag att skriva dessa rader.

Jag talar för mig själv i denna text och låter mina känslor och tyckanden komma på pränt, därför skall det läsas i det perspektivet, jag tar inte ansvar för eller försvarar någon annan. Den dåvarande Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt tillskrivs talesättet: "Speak softly and carry a big stick; you will go far”. Det talesättet skriver jag under på men det innebär inte att jag tror att Ryssland per automatik är hotfullt, det innebär att jag anser att världen är kall och cynisk plats. Maktspel utan någon överordnad makt är inte mänskligt. Vi kan se hur omvärlden reagerar för det som händer i Syrien just nu, vi hade ett försök i Libyen men eftersom vi har byggt in något konsensusbegrepp i folkrätten och ger diktaturer lika stor makt som riktiga folkstyren så innebär det att det blir folkrättsligt olagligt att hjälpa människor i Syrien.

När vi pratar just Ryssland så är det ett land i omvälvning och jag är en god optimist för att det blir bättre. På medeltiden hade vi fiendeskap mellan svenska landskap och ut mot andra protostater. Danmark var inte väsensskilt ifrån Svear eller Götar. Efterhand som landskapen enades med vapenmakt blev det fred inom det svenska riket. Med vapenmakt, fredsavtal och till slut fredliga samt vänskapliga avtalsuppbrott fastställdes till slut de svenska gränserna. Dock förflöt det inte lång tid innan skotten i Sarajevo brann av och Europa stod i brand. Därefter tog det knappt trettio år innan nästa eldsvåda bröt ut i Europa. I efterdyningarna av andra världskriget enades Västeuropa i gemensamma affärer och av en upplevd gemensam fiende. Den östra delen av Centraleuropa enades med tvång av Sovjetunionen, upprorsförsök blossade upp någon gång som kvästes av Sovjetunionen. Det underliga är att den längsta oavbrutna tiden för fred i Europa inträffade under 1800-talet. Just nu är det oroligheter beroende på spänningar inom en av institutionerna som enade Västeuropa, jag kan bara hoppas att det löses fredligt även om propagandan och oroligheterna på gatorna i Grekiska städer antyder annat. Jag tror vi kommer att ha en relativ vänskap med Ryssland, den behöver inte vara hjärtlig men även en avvaktande vänskap är fred.

Jag har även strofer ur Hoola Bandoola Bands Fred (Till Melanie) i huvudet. Är verkligen en vänskap till Ryssland värd vämjelsen över Rysslands syn på och agerande i händelserna i Syrien? Skall vi verkligen ha vänskap med en stat där representanter anser att kriget mot Georgien var bra för att visa på Rysslands ståndpunkt gentemot NATO. Som småbarnsförälder har jag fått mig en hel del Bamse (inte luftvärn…) till livs, filosofin att man skall vara stark men snäll, elakingar blir inte snälla av stryk och den som är stark måste vara snäll är väl repeterad. Det gäller ifrån båda håll, den starke som inte alltid är snäll inger inte trygghet men vi kan vara snälla även fast vi är starka.

Ryssland just nu inger inte trygghet men vi kan både hålla oss förberedda för det värsta men agera som om det bästa händer. Vi kan både införskaffa flygplan, rusta upp krigsförband samt förbereda oss på det värsta och samtidigt bjuda in Ryssland till handelsöverläggningar, knyta band, verka i det Arktiska Rådet för fred och gemensamt intresse. Det kalla krigs-filter som Annika Nordgren Christensen talar om är betydligt äldre än så, historiskt har Ryssland haft lika mycket att frukta av Sverige som Sverige haft att frukta av Ryssland. Det gäller ifrån båda hållen, att vara stark innebär att man måste vara snäll. Vi kunde ha talat om omsorg om Libyens folk utan att delta i ett krig mot regimen. Ryssland hade kunnat visa sin misstro mot NATO utan att provocera Georgien. Visst, vi deltar i en negativ spiral men det innebär inte att vi måste avhända oss handlingsfrihet för att bryta den. Likt det är naturligt att Ryssland rustar upp utan att vara ett hot är det naturligt för oss att vara förberedd utan att utgöra ett hot.

På skolgården gick vi med händerna utanför fickorna när vi var tvungen att passera skolans ”hårding” som kommit i målbrottet just för att vi ville vara beredda på om denne skulle vara på dåligt humör eller känner för att visa upp sig. Precis likadant är det nu när vi är vuxna och rör oss ibland större länder som inte alltid visar en fredlig sida. Jag har litet eller inget intresse av handelspolitik , jag har litet eller inget intresse av INGO-verksamhet. Jag är intresserad av försvarspolitiken som del av säkerhetspolitiken. Mitt verktyg är hammaren men jag förstår att inte försöka spika i en skruv, det överlåter jag till de som har en skruvmejsel som verktyg och jag tror jag är så vidsynt att jag ser att det krävs bägge verktygsslagen i den säkerhetspolitiska verktygslådan. Jag hoppas verkligen att ett starkt Ryssland inte är ett hot men det enda en klok svensk upprustning kan medföra om det går bra är en litet slöseri med pengar. Om det å andra sidan visar sig klokt att ha rustat är det en investering som ger avkastning.

J.K Nilsson

Realpolitikens sanna ansikte

Ja, jag vet att det är omänskligt att utnyttja andra människors tragedier men just nu ser vi ett exempel som är för värdefullt att inte ta rätt på och jag hoppas att min text kan vara bidragande till en förändring på många ställen.

I France 24 kan vi läsa hur Ryssland anser sig tvungna att hålla ingångna avtal med Syrien och genomföra följdleveranser av krigsmateriell då det inte finns några bindande folkrättsliga sanktioner som hindrar Ryssland att genomföra detta. Noterbart är att Ryssland själva hindrat dessa sanktioner ett flertal gånger i FN.s säkerhetsråd.

Det pågår ett inbördeskrig i Syrien där spelare som Saudiarabien och Iran är involverade på varsin sida, precis som vanligt i en mellanösternkontext. Vi bevittnar något motsvarande Jugoslaviens sönderfall med övergrepp på befolkningen och flera grupper som erhåller internationellt stöd när de bekrigar varandra. Vi har exempel på propaganda som spåras tillbaka till stödländerna i konflikten. Skillnaden är att vi inte ser lika tydliga kärnområden eller försök till statsbildningar där det kan vara ett brutalt totalt krig samtidigt det kan vara relativ fred i andra områden.

Vi ser alltså hur realpolitiken fungerar. En eller flera mäktiga spelare gör som de vill och kan ta skydd bakom vårt gemensamma regelverk. Är det någon som tror att det skulle kunna vara annorlunda i Skandinaven med omnejd? Vår tolkning av Lissabonfördraget och vårt avvisande av ett medlemskap i NATO ställer högre krav på vår egen säkerhetspolitik än dagens Laissez faire politik på säkerhetsområdet. Försvarspolitiken måste utformas så att vår Försvarsmakt blir så robust att den kan hålla ut vid ett försämrat säkerhetsläge så att vi kan ta emot hjälp och avlastning. Vi kan vara säker på att det kommer att bli en hel del politiskt schackspelande och kan vi annat än utgå ifrån att storspelare som påverkar oss kommer att stå på varsin sida i FN.s säkerhetsråd?

J.K Nilsson

Vad skulle ha gjorts?

Som Officersförbundts ordförande Lars Fresker skrev i inledningen till den rapport som publicerades häromdagen: ”Det är skillnad på att reformera och deformera”. Med dessa ord vill jag inledda detta inlägg som skall vara en betraktelse över ett misslyckad reformerande, en s.k. deformering.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning stod det klart för de flesta västeuropeiska regeringar att vi det är en ny säkerhetspolitisk giv på spelplanen. Kuwaitkriget och den efterföljande ”Operation Desert Storm” visade att den vapentekniska utvecklingen sprungit långt före den svenska arsenalen. När svenska försvaret ställde upp med soldater i Bosnien så utrustade man den bataljonen med i princip all den moderna armématerielen som försvarsmakten ägde. Debattriologin ”Operation Garbo” skrevs för att visa på resultatet av den politiska försummelsen av det svenska försvaret. Materielen var eftersatt, obefintliga förberedelser att ta emot hjälp utifrån, m.m. Läs mer om skälen den nyss presenterade länken. Kort sagt, läget var uppgivet, det svenska försvaret var ett luftslott. Tekniken och taktiken gick inte hand i hand. Desperat sökte svensk försvarspolitik en ny identitet och ifrån politiskt håll kom ”Det utvidgade säkerhetsbegreppet”

Nu var hoten mot Sverige definierade inte bara som militära hot utan hoten kommer ifrån utsläppande industrier i Sverige och annorstädes, som flyktingströmmar till Sverige ifrån fjärran krig, m.m. Alltså säkerhetsbegreppet blev diffust och Vänsterpartiet motionerade om ”Miljöbrigader” upprättade i Borås där värnpliktiga kunde välja att göra en form av civilplikt. Man talade om att åka ut i världen till krig för att öka svensk säkerhet och man införde ”Utbildningsreserven”. Vi ser att 1990-talet var ett sammelsurium av olika idéer och kreativa lösningar på den säkerhetspolitiska identitetskrisen. Dock moderniserades den svenska försvarsmakten på alla arenor. Dessutom påför man försvarsmakten MOMS- och tullplikt.

Vi införde moderna stridsvagnar och stridsfordon, vi införde moderna modifieringar av Viggen och beställde moderna JAS-flygplan, Marinen fick Visby, Gotland och kompetenta modifieringar av övriga fartyg. Vi beställde demonstrationsprojekt om helikoptrar, indirekt bekämpning, m.m. tekniskt sett har vi kunnat vara väl rustade för 2000-talet. Uttrycket ”Smalare men Vassare” skulle kunnat äga sin riktighet. Operation ”Allied Force” visade, om vi ville ta åt oss, att vår planering, förberedelse och vissa systemlösningar inte alls skulle ha varit lika misslyckade som erfarenheterna av ”Operation Desert Storm” antydde.

2000 – talet låg alltså uppe för en klockren smash mot ett smalare men vassare försvar. Nu hade vi planerna, vi hade förbandsplattformarna och vi hade krigsförbandssystem. Se Hans Js utmärka redogörelse för ”Därför hade vi ett luftförsvar”med kartan över de svenska flygbaserna i Sverige mellan Hälsingland och Östergötland. Dock satte den ekonomiska verkligheten käppar i hjulen. På sommaren 1999 kom så förslag till försvarsbeslut som för flygvapnets del renderade i en avveckling av flygflottiljen F10 i Ängelholm när de har ombeväpnat till flygplan JAS39 samt en avveckling av de tunga stridsflygdivisionerna på F16 utanför Uppsala. Flygbassystemet reducerades till ett fåtal ”Insatsbas Hög” och ungefär lika många ”Insatsbas Låg”, de förstnämnda baserna hade beredskap att ta emot flygplan på den tid ett motsvarande kupplarm drogs, alltså omedelbar drift. Insatsbas låg var ettårsfall där man var tvungen att tillföra materiel men infrastrukturen fanns på plats. Det här försvarsbeslutet renderade i att försvarsmakten hamnade på en skamgräns. Man hade viss trovärdighet i att uppträda över hela rikets yta med krigsförband, dock utan att fylla förbanden med trovärdigt innehåll i form av övad personal. Men man jobbade med demonstratorprojekten och planerade materielmässigt trovärdiga krigsförband och framför allt talade man om de kvarvarande förbanden som ”utvecklingsförband”. Vi hade en framtidstro och det kändes som det var trovärdiga mål och det fanns plats att, vid behov, skala upp försvarsmakten.

Som smolk i glädjebägaren var att detta försvar fram till 2003 underfinansierat med tre miljarder årligen så drastiska tag fick göras. Dessutom bestämde statsmakterna redan innan försvarsbeslut 2004 lades att försvarsmakten skulle minska budgeten med tre miljarder om året år 2008 – 2009. Nu hamnade vi ett helt annat läge. Flygvapnet reducerades till fyra stridsflygdivisioner lokaliserade på två flygflottiljer samtidigt som man behåller (beroende på hur man räknar) två eller tre krigsflygbaser. Uppgivenheten är ganska stor i försvarsmakten. Framtidstron har försvunnit och trots de massiva nedskärningarna stampas inte resurser upp för att utveckla försvarsmakten. I stället får vi ansvaret för Battlegroup 08 i EU och den svenske ÖB.n var euforisk över den möjligheten, han menade att NBG skulle vara en katalysator i ”reformeringen” av försvarsmakten. Vi skulle inte längre ha ett nationellt fokus. Försvarsbeslut 2004 sade att det inte var viktigt att ha svenska förband över Sveriges yta, vi skulle fullt och fast fokusera på de internationella insatserna ty det är dessa som bygger svensk säkerhet.

Efter det svenska riksdagsvalet 2006 tillträdde en koalitionsregering bestående av de fyra borgerliga partierna. Ganska snart stod det klart att den tidigare borgerliga retoriken om att vara försvarsvänlig inte var vatten värd. På fullaste allvar stod den svenske moderate finansministern och talade som en vänsterpartist om vilka besparingar man skulle göra på försvarsmakten. Resultatet var att den svenske försvarsministern avgick då han inte delade analysen att försvarsmaktens uppgifter och resurser var i balans. Stor panik och förvirring utbröt, en politisk analysgrupp tillsattes för att stryka materielprojekt som genererade utgifter. Ungefär samtidigt utbröt krig mellan Ryssland och Georgien. En ännu större panik utbröt, hur kunde vår pålitlige och demokratiske granne provocera och låta sig provoceras av ett litet grannland att krig utbröt? Den nationella förmågan hamnade återigen i fokus och inga grundorganisation/produktions/basförband fick avvecklas. För att rädda upp detta tog man 2009 ett ”inriktningsbeslut” om att reducera flygvapnets stridsflygdivisioner med en fjärdedel, i reella termer kan vi säga att vi har tre divisioner lokaliserade på fyra ställen. Man tog beslut om att stryka viss forskning, utveckling och anskaffning av materiel för att tillföra förbandsbudgeten. Som grädde på moset skall vi byta personalförsörjningssystem till ett som baseras på frivillig anställning av soldater. Ingen riktig mönstring och ingen värnplikt alltså. För att absorbera dessa kostnader och andra kostnader minskade man övriga försvarsmaktens krigs/insatsförband till att låta försvarsmakten likna den fattiga kusinen från landet. Krigsförbanden blir fåtaliga och innehållsmässigt fattigare då man inte längre fyller förbandsmassan med värnpliktiga utan med de fåtal kvalificerade människor som söker. Se mitt tidigare inlägg om inledningen på ”frivilligförsvarseran”.

Framgent kan vi se att behovet att fylla på budgeten för vårt lilla försvar är skrattretande högt. Officersförbundet publicerade som av en händelse inför Folk och Försvars rikskonferens en tentativ analys av försvarsmaktens utgifter de kommande 10 åren.

Så jag avslutar med att ställa samma fråga som detta inlägg har som titel: ”Vad skulle ha gjorts?”. Jag skall ge mitt svar på frågan i morgon.

J.K Nilsson

Brännpunkt Norden

Som Wiseman tidigare har skrivit så har Ryssland övat och nu kan vi läsa om den övningen i Svenska Dagbladet. Jag drar mig till minnes historielektionerna där man beskrivit mellankrigstiden som en självbedragelsens tid, Första världskriget var hårt, omänskligt och brutalt. Nu hade man lärt sig av detta och gått in i en evig tid av fred mellan tidigare antagonister. Trots att man tydde tecknen i mitten på 1930 talet blev uppvaknandet 1939 hårt efter Chamberlains ord: ”Fred i vår tid”.

Jag vill smått likna Första världskriget med det ”kalla kriget” och vi upplever just nu mellankrigstiden. Jag är medveten om att jämförelsen inte kan göras i mänskligt lidande, jag är ute efter principen. Sovjetunionen/Ryssland förlorade det kalla kriget likt Tyskland och Ryssland (på varsin sida) förlorade det första världskriget. Lite spekulativt skulle jag säga att skillnaden är att Tyskland vann det kalla kriget. Andra världskriget drog igång av ett revanschlystet Tyskland och Ryssland som delade upp öst och Centraleuropa mellan sig. I Norden hade vi rustat ned för att möta den eviga freden.

Tecknen är tydliga, vi har ett Ryssland som vill visa sina ambitioner att påverka sina grannar, den som höjer garden kommer att tolkas som en opponent till Ryssland. När denna gard höjs ser jag ett andra kallt krig som oundvikligt. Rysslands hemmaplan i Ishavet och Östersjön är av strategisk betydelse. Handel i Östersjön och råvaror på Ishavets botten, Sverige, Norge och Finland är klämd mellan två strategiskt viktiga områden. Norge har stöd i Nato och Finland har betonat försvaret av sitt territorium i den finska försvarspolitiken. Vad har Sverige gjort?

Sverige har rustat ned och beträtt ”Afghanistandoktrinens” stig. Sverige försvaras i samarbete med andra utomlands. Vi har avhänt oss möjligheterna att bedriva flygverksamhet med stridsflygplan över hela Sveriges yta på daglig basis, vi har avhänt oss möjligheterna att visa närvaro efter hela Sveriges kust samtidigt. Den svenska Armén kan i bästa fall avvärja ett hot mot Stockholms län och vi kan transportera materielen och personalen till Mälardalen i utan bekämpning.

Norge kan fördjupa samarbetet med USA utan att det för den skull behöver tolkas som en utmaning, alltså rätt val av JSF. Finland behöver ”bara” tillföra mer resurser för att ytterligare höja statusen på sina muckande värnpliktiga, man har ett förhållandevis gott luftförsvar i F-18 flottiljerna och ett kraftfullt luftvärn kring de södra delarna. Norge och Finland har ett förhandlingsutrymme att kunna ”Finlandisieras” utan att gällas helt på sin försvarsförmåga. Svenska försvarsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick. Vi planerar att ställa upp med ett fåtal manöverbataljoner i Armén, Flygvapnet kommer att kunna ställa upp med åtta stridsflygplan och ibland under få timmar, sexton flygplan. Vad marinen kan ställa upp är inte mycket mer skräckinjagande. En förmågehöjning av den svenska försvarsmakten är de facto en upprustning, en Finlandisering av Sverige är fruktansvärd ur vår synpunkt. Ett utländskt fyllande av svensk försvarsförmåga kommer att kunna uppfattas som en provokation nu och ännu värre senare.

Jag yrkar därför att återställa försvarsmakten till 1996 års försvarsbeslut och förhandla om NATO-inträde, man kan inte komma till knytkalas tomhänt. Därefter omvandlar vi varsamt försvarsmakten till en effektiv aktör att försvara det svenska territoriet. Som bekant litar jag inte på ömsesidiga överenskommelser men ett NATO-inträde höjer trösklar och ger oss svängrum. Vi har inte mycket tid på oss, varje dags väntan är spilld tid och riskerar att förvärra reaktionen på vårt agerande när vi väl agerar.

J.K Nilsson

Det Rysk-Tyska samarbetet.

Vi har nu i helgen nåtts av att Opel till stora delar lämnat GM. Ägandet i Opel består nu till 35 % av GM, Sberbank äger 35 %, 20 % till Magna och Opels anställda innehar 10 %. Den ryska lastbilstillverkaren Gaz skall tillverka Opelbilar i sin nya fabrik i Nizjnij Novgorod.

Antalet anställda av Opel är ungefär 50 000 i Europa och av dessa skall 10 000 sägas upp, siffrorna för tyskland är 25 000/2 500. Tyskland kommer alltså att klara sin arbetslöshet lite lättare nu. Affären har inte varit problemfri för den tyska regeringen, SvD rapporterar om att detta har utlöst en tysk regeringskris då Angela Merkel inte sett en konkurs av Opel som ett reellt alternativ.

Det intressanta i affären är att Sberbank ägs av den ryska staten. Den ryska staten har nu köpt in sig i Tysk arbetslöshet, Angela Merkel är som sagt inte intresserat av att den tyska arbetslösheten skall stiga. Tyskland försöker säkra energileveranser ifrån Ryssland genom Nord Stream konsortiet.

Nu får vi se hur eniga EU kan bli i umgänget med Ryssland. Kommer Tyskland att bli mer benäget att kritisera Ryssland efter den här affären? Hur kommer detta att påverka den svenska säkerheten, kan vi lita på ett enigt EU?

J.K Nilsson