Vad skulle ha gjorts?

Som Officersförbundts ordförande Lars Fresker skrev i inledningen till den rapport som publicerades häromdagen: ”Det är skillnad på att reformera och deformera”. Med dessa ord vill jag inledda detta inlägg som skall vara en betraktelse över ett misslyckad reformerande, en s.k. deformering.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning stod det klart för de flesta västeuropeiska regeringar att vi det är en ny säkerhetspolitisk giv på spelplanen. Kuwaitkriget och den efterföljande ”Operation Desert Storm” visade att den vapentekniska utvecklingen sprungit långt före den svenska arsenalen. När svenska försvaret ställde upp med soldater i Bosnien så utrustade man den bataljonen med i princip all den moderna armématerielen som försvarsmakten ägde. Debattriologin ”Operation Garbo” skrevs för att visa på resultatet av den politiska försummelsen av det svenska försvaret. Materielen var eftersatt, obefintliga förberedelser att ta emot hjälp utifrån, m.m. Läs mer om skälen den nyss presenterade länken. Kort sagt, läget var uppgivet, det svenska försvaret var ett luftslott. Tekniken och taktiken gick inte hand i hand. Desperat sökte svensk försvarspolitik en ny identitet och ifrån politiskt håll kom ”Det utvidgade säkerhetsbegreppet”

Nu var hoten mot Sverige definierade inte bara som militära hot utan hoten kommer ifrån utsläppande industrier i Sverige och annorstädes, som flyktingströmmar till Sverige ifrån fjärran krig, m.m. Alltså säkerhetsbegreppet blev diffust och Vänsterpartiet motionerade om ”Miljöbrigader” upprättade i Borås där värnpliktiga kunde välja att göra en form av civilplikt. Man talade om att åka ut i världen till krig för att öka svensk säkerhet och man införde ”Utbildningsreserven”. Vi ser att 1990-talet var ett sammelsurium av olika idéer och kreativa lösningar på den säkerhetspolitiska identitetskrisen. Dock moderniserades den svenska försvarsmakten på alla arenor. Dessutom påför man försvarsmakten MOMS- och tullplikt.

Vi införde moderna stridsvagnar och stridsfordon, vi införde moderna modifieringar av Viggen och beställde moderna JAS-flygplan, Marinen fick Visby, Gotland och kompetenta modifieringar av övriga fartyg. Vi beställde demonstrationsprojekt om helikoptrar, indirekt bekämpning, m.m. tekniskt sett har vi kunnat vara väl rustade för 2000-talet. Uttrycket ”Smalare men Vassare” skulle kunnat äga sin riktighet. Operation ”Allied Force” visade, om vi ville ta åt oss, att vår planering, förberedelse och vissa systemlösningar inte alls skulle ha varit lika misslyckade som erfarenheterna av ”Operation Desert Storm” antydde.

2000 – talet låg alltså uppe för en klockren smash mot ett smalare men vassare försvar. Nu hade vi planerna, vi hade förbandsplattformarna och vi hade krigsförbandssystem. Se Hans Js utmärka redogörelse för ”Därför hade vi ett luftförsvar”med kartan över de svenska flygbaserna i Sverige mellan Hälsingland och Östergötland. Dock satte den ekonomiska verkligheten käppar i hjulen. På sommaren 1999 kom så förslag till försvarsbeslut som för flygvapnets del renderade i en avveckling av flygflottiljen F10 i Ängelholm när de har ombeväpnat till flygplan JAS39 samt en avveckling av de tunga stridsflygdivisionerna på F16 utanför Uppsala. Flygbassystemet reducerades till ett fåtal ”Insatsbas Hög” och ungefär lika många ”Insatsbas Låg”, de förstnämnda baserna hade beredskap att ta emot flygplan på den tid ett motsvarande kupplarm drogs, alltså omedelbar drift. Insatsbas låg var ettårsfall där man var tvungen att tillföra materiel men infrastrukturen fanns på plats. Det här försvarsbeslutet renderade i att försvarsmakten hamnade på en skamgräns. Man hade viss trovärdighet i att uppträda över hela rikets yta med krigsförband, dock utan att fylla förbanden med trovärdigt innehåll i form av övad personal. Men man jobbade med demonstratorprojekten och planerade materielmässigt trovärdiga krigsförband och framför allt talade man om de kvarvarande förbanden som ”utvecklingsförband”. Vi hade en framtidstro och det kändes som det var trovärdiga mål och det fanns plats att, vid behov, skala upp försvarsmakten.

Som smolk i glädjebägaren var att detta försvar fram till 2003 underfinansierat med tre miljarder årligen så drastiska tag fick göras. Dessutom bestämde statsmakterna redan innan försvarsbeslut 2004 lades att försvarsmakten skulle minska budgeten med tre miljarder om året år 2008 – 2009. Nu hamnade vi ett helt annat läge. Flygvapnet reducerades till fyra stridsflygdivisioner lokaliserade på två flygflottiljer samtidigt som man behåller (beroende på hur man räknar) två eller tre krigsflygbaser. Uppgivenheten är ganska stor i försvarsmakten. Framtidstron har försvunnit och trots de massiva nedskärningarna stampas inte resurser upp för att utveckla försvarsmakten. I stället får vi ansvaret för Battlegroup 08 i EU och den svenske ÖB.n var euforisk över den möjligheten, han menade att NBG skulle vara en katalysator i ”reformeringen” av försvarsmakten. Vi skulle inte längre ha ett nationellt fokus. Försvarsbeslut 2004 sade att det inte var viktigt att ha svenska förband över Sveriges yta, vi skulle fullt och fast fokusera på de internationella insatserna ty det är dessa som bygger svensk säkerhet.

Efter det svenska riksdagsvalet 2006 tillträdde en koalitionsregering bestående av de fyra borgerliga partierna. Ganska snart stod det klart att den tidigare borgerliga retoriken om att vara försvarsvänlig inte var vatten värd. På fullaste allvar stod den svenske moderate finansministern och talade som en vänsterpartist om vilka besparingar man skulle göra på försvarsmakten. Resultatet var att den svenske försvarsministern avgick då han inte delade analysen att försvarsmaktens uppgifter och resurser var i balans. Stor panik och förvirring utbröt, en politisk analysgrupp tillsattes för att stryka materielprojekt som genererade utgifter. Ungefär samtidigt utbröt krig mellan Ryssland och Georgien. En ännu större panik utbröt, hur kunde vår pålitlige och demokratiske granne provocera och låta sig provoceras av ett litet grannland att krig utbröt? Den nationella förmågan hamnade återigen i fokus och inga grundorganisation/produktions/basförband fick avvecklas. För att rädda upp detta tog man 2009 ett ”inriktningsbeslut” om att reducera flygvapnets stridsflygdivisioner med en fjärdedel, i reella termer kan vi säga att vi har tre divisioner lokaliserade på fyra ställen. Man tog beslut om att stryka viss forskning, utveckling och anskaffning av materiel för att tillföra förbandsbudgeten. Som grädde på moset skall vi byta personalförsörjningssystem till ett som baseras på frivillig anställning av soldater. Ingen riktig mönstring och ingen värnplikt alltså. För att absorbera dessa kostnader och andra kostnader minskade man övriga försvarsmaktens krigs/insatsförband till att låta försvarsmakten likna den fattiga kusinen från landet. Krigsförbanden blir fåtaliga och innehållsmässigt fattigare då man inte längre fyller förbandsmassan med värnpliktiga utan med de fåtal kvalificerade människor som söker. Se mitt tidigare inlägg om inledningen på ”frivilligförsvarseran”.

Framgent kan vi se att behovet att fylla på budgeten för vårt lilla försvar är skrattretande högt. Officersförbundet publicerade som av en händelse inför Folk och Försvars rikskonferens en tentativ analys av försvarsmaktens utgifter de kommande 10 åren.

Så jag avslutar med att ställa samma fråga som detta inlägg har som titel: ”Vad skulle ha gjorts?”. Jag skall ge mitt svar på frågan i morgon.

J.K Nilsson

Den svenska könsrädslan och dåligt ledarskap!

Det starkaste minnet som den nordiska stridsgruppen NBG 08 lämnade var enuckifieringen av förbandssymbolen.



Så varför blev det så här? Enligt Expressen:

”Den svenska utlandsstyrkan, Nordic Battle Group, har ett lejon som förbandstecken.
Men efter att de kvinnliga soldaterna klagat till EU-domstolen kastrerades lejonbilden. Allt för att inte störa försvarets ambitioner på jämställdhetsområdet, skriver Göteborgs-Posten”

Jag hoppas vid allt jag håller heligt att det inte blev en anmälan till EU-domstolen p.g.a. detta. Chefen för spektaklet NBG 08 Karl Engelbrektsson sade så här till Sveriges Radio:

”Men Karl Engelbrektson som är brigadgeneral för Nordic battle Group tyckte redan från början att lejonet borde vara könsneutralt i stället.
- När det började ta form, så kom frågan upp med fallosen och dess storlek, utformning och varande. Och då såg jag en möjlighet att vi tar bort den.
Men så blev det inte, och flera i personalen på Nordic Battle Group tyckte att det var fel att lejonet var en hane. Så till slut togs snoppen ändå bort.
- Och motivet till det är att visa att även en lejonhona kan leda en hord.
Men lejonet har ju trots allt en man ändå?
- Ja men du vet, nu är ju jag ingen expert på varken heraldik eller biolog, hur ett lejon är utformat. Däremot så kan jag nog säga att jag är en ganska bra expert på ledarskap.”

Som man säger i den moderna diskussionstraditionen:



Gunnar Andersson och Johan Palmlövs öde påminner oss om farorna med soldatyrket, Christan Braw, Präst, Docent vid Åbo Akademi och reservofficer i Armén med Kaptens grad, är den som jag sett problematiserat detta på ett bra sätt i en Brännpunktsartikel i SvD: Några kommer hem i kistor

”Nordic Battle Group ska ha förmågan att i strid slå ut andra förband, som hindrar en fredlig lösning av till exempel etniska konflikter.

…

Hur kan det då komma att te sig? För att göra det enkelt kan vi tänka oss att ett kompani (100 man) ur NBG sätts in mot ett kompani av den islamistiska milisen i Darfur. Detta är vad man kallar en storstrid.

Eftersom det är NBG:s första strid beräknas förlusten bli 12 procent. Av förlusten på tolv man är förmodligen tre stupade. De övriga är sårade/skadade.

Av de skadade har 20 procent psykiska skador, kanske tre man. Erfarenheterna från Vietnamkriget var att 20 procent av de återvändande blev socialt utslagna.”

En annan tung diskussion var ”problemet” med liksäckar som Wiseman så föredömligt har rett ut: ”Jag minns såväl reaktionen då media "avslöjade" att det beställts liksäckar och kistor till NBG. Det blev en avbeställning...”

Så hur går det med ledarskapet General Karl Engelbrektsson? Behöver jag påpeka att jag tycker huruvida ett lejon har en snopp på ett förbandsemblem eller inte är ingen fråga. Om man som gruppmedlem läser in något sublimt könsdiskriminerande i ett lejon borde denne fundera på det sublima i en en första stridskontakt.

Vi kan titta på emblemet för den kommande övningen: ”Frisian Flag”:



Notera Fysionomin hos den kvinnliga bågskytten. När kommer den oundvikliga debatten, kan övningsdeltagare använda det emblemet på uniformen för att visa att man deltagit i den övningen likt man gör efter att ha deltagit i andra övningar med egna emblem?

Chefsingenjören talade om den tjeckiska gripenkalendern, enligt uppgift så skall det här vara en bild ur denna kalender:



Ni läsare kommer säkert ihåg affischerna som gick att köpa på OBS, Rusta, m.fl. för att sätta upp på pojkrummet?





Och för mina kvinnliga läsare:



Jag börjar tro att det här tramset är en ”Wag the Dog”



Någon sätter emot och anser att det är en fråga om ”Hanlons Rakkniv”?


J.K Nilsson