Vad skulle ha gjorts?

Som Officersförbundts ordförande Lars Fresker skrev i inledningen till den rapport som publicerades häromdagen: ”Det är skillnad på att reformera och deformera”. Med dessa ord vill jag inledda detta inlägg som skall vara en betraktelse över ett misslyckad reformerande, en s.k. deformering.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning stod det klart för de flesta västeuropeiska regeringar att vi det är en ny säkerhetspolitisk giv på spelplanen. Kuwaitkriget och den efterföljande ”Operation Desert Storm” visade att den vapentekniska utvecklingen sprungit långt före den svenska arsenalen. När svenska försvaret ställde upp med soldater i Bosnien så utrustade man den bataljonen med i princip all den moderna armématerielen som försvarsmakten ägde. Debattriologin ”Operation Garbo” skrevs för att visa på resultatet av den politiska försummelsen av det svenska försvaret. Materielen var eftersatt, obefintliga förberedelser att ta emot hjälp utifrån, m.m. Läs mer om skälen den nyss presenterade länken. Kort sagt, läget var uppgivet, det svenska försvaret var ett luftslott. Tekniken och taktiken gick inte hand i hand. Desperat sökte svensk försvarspolitik en ny identitet och ifrån politiskt håll kom ”Det utvidgade säkerhetsbegreppet”

Nu var hoten mot Sverige definierade inte bara som militära hot utan hoten kommer ifrån utsläppande industrier i Sverige och annorstädes, som flyktingströmmar till Sverige ifrån fjärran krig, m.m. Alltså säkerhetsbegreppet blev diffust och Vänsterpartiet motionerade om ”Miljöbrigader” upprättade i Borås där värnpliktiga kunde välja att göra en form av civilplikt. Man talade om att åka ut i världen till krig för att öka svensk säkerhet och man införde ”Utbildningsreserven”. Vi ser att 1990-talet var ett sammelsurium av olika idéer och kreativa lösningar på den säkerhetspolitiska identitetskrisen. Dock moderniserades den svenska försvarsmakten på alla arenor. Dessutom påför man försvarsmakten MOMS- och tullplikt.

Vi införde moderna stridsvagnar och stridsfordon, vi införde moderna modifieringar av Viggen och beställde moderna JAS-flygplan, Marinen fick Visby, Gotland och kompetenta modifieringar av övriga fartyg. Vi beställde demonstrationsprojekt om helikoptrar, indirekt bekämpning, m.m. tekniskt sett har vi kunnat vara väl rustade för 2000-talet. Uttrycket ”Smalare men Vassare” skulle kunnat äga sin riktighet. Operation ”Allied Force” visade, om vi ville ta åt oss, att vår planering, förberedelse och vissa systemlösningar inte alls skulle ha varit lika misslyckade som erfarenheterna av ”Operation Desert Storm” antydde.

2000 – talet låg alltså uppe för en klockren smash mot ett smalare men vassare försvar. Nu hade vi planerna, vi hade förbandsplattformarna och vi hade krigsförbandssystem. Se Hans Js utmärka redogörelse för ”Därför hade vi ett luftförsvar”med kartan över de svenska flygbaserna i Sverige mellan Hälsingland och Östergötland. Dock satte den ekonomiska verkligheten käppar i hjulen. På sommaren 1999 kom så förslag till försvarsbeslut som för flygvapnets del renderade i en avveckling av flygflottiljen F10 i Ängelholm när de har ombeväpnat till flygplan JAS39 samt en avveckling av de tunga stridsflygdivisionerna på F16 utanför Uppsala. Flygbassystemet reducerades till ett fåtal ”Insatsbas Hög” och ungefär lika många ”Insatsbas Låg”, de förstnämnda baserna hade beredskap att ta emot flygplan på den tid ett motsvarande kupplarm drogs, alltså omedelbar drift. Insatsbas låg var ettårsfall där man var tvungen att tillföra materiel men infrastrukturen fanns på plats. Det här försvarsbeslutet renderade i att försvarsmakten hamnade på en skamgräns. Man hade viss trovärdighet i att uppträda över hela rikets yta med krigsförband, dock utan att fylla förbanden med trovärdigt innehåll i form av övad personal. Men man jobbade med demonstratorprojekten och planerade materielmässigt trovärdiga krigsförband och framför allt talade man om de kvarvarande förbanden som ”utvecklingsförband”. Vi hade en framtidstro och det kändes som det var trovärdiga mål och det fanns plats att, vid behov, skala upp försvarsmakten.

Som smolk i glädjebägaren var att detta försvar fram till 2003 underfinansierat med tre miljarder årligen så drastiska tag fick göras. Dessutom bestämde statsmakterna redan innan försvarsbeslut 2004 lades att försvarsmakten skulle minska budgeten med tre miljarder om året år 2008 – 2009. Nu hamnade vi ett helt annat läge. Flygvapnet reducerades till fyra stridsflygdivisioner lokaliserade på två flygflottiljer samtidigt som man behåller (beroende på hur man räknar) två eller tre krigsflygbaser. Uppgivenheten är ganska stor i försvarsmakten. Framtidstron har försvunnit och trots de massiva nedskärningarna stampas inte resurser upp för att utveckla försvarsmakten. I stället får vi ansvaret för Battlegroup 08 i EU och den svenske ÖB.n var euforisk över den möjligheten, han menade att NBG skulle vara en katalysator i ”reformeringen” av försvarsmakten. Vi skulle inte längre ha ett nationellt fokus. Försvarsbeslut 2004 sade att det inte var viktigt att ha svenska förband över Sveriges yta, vi skulle fullt och fast fokusera på de internationella insatserna ty det är dessa som bygger svensk säkerhet.

Efter det svenska riksdagsvalet 2006 tillträdde en koalitionsregering bestående av de fyra borgerliga partierna. Ganska snart stod det klart att den tidigare borgerliga retoriken om att vara försvarsvänlig inte var vatten värd. På fullaste allvar stod den svenske moderate finansministern och talade som en vänsterpartist om vilka besparingar man skulle göra på försvarsmakten. Resultatet var att den svenske försvarsministern avgick då han inte delade analysen att försvarsmaktens uppgifter och resurser var i balans. Stor panik och förvirring utbröt, en politisk analysgrupp tillsattes för att stryka materielprojekt som genererade utgifter. Ungefär samtidigt utbröt krig mellan Ryssland och Georgien. En ännu större panik utbröt, hur kunde vår pålitlige och demokratiske granne provocera och låta sig provoceras av ett litet grannland att krig utbröt? Den nationella förmågan hamnade återigen i fokus och inga grundorganisation/produktions/basförband fick avvecklas. För att rädda upp detta tog man 2009 ett ”inriktningsbeslut” om att reducera flygvapnets stridsflygdivisioner med en fjärdedel, i reella termer kan vi säga att vi har tre divisioner lokaliserade på fyra ställen. Man tog beslut om att stryka viss forskning, utveckling och anskaffning av materiel för att tillföra förbandsbudgeten. Som grädde på moset skall vi byta personalförsörjningssystem till ett som baseras på frivillig anställning av soldater. Ingen riktig mönstring och ingen värnplikt alltså. För att absorbera dessa kostnader och andra kostnader minskade man övriga försvarsmaktens krigs/insatsförband till att låta försvarsmakten likna den fattiga kusinen från landet. Krigsförbanden blir fåtaliga och innehållsmässigt fattigare då man inte längre fyller förbandsmassan med värnpliktiga utan med de fåtal kvalificerade människor som söker. Se mitt tidigare inlägg om inledningen på ”frivilligförsvarseran”.

Framgent kan vi se att behovet att fylla på budgeten för vårt lilla försvar är skrattretande högt. Officersförbundet publicerade som av en händelse inför Folk och Försvars rikskonferens en tentativ analys av försvarsmaktens utgifter de kommande 10 åren.

Så jag avslutar med att ställa samma fråga som detta inlägg har som titel: ”Vad skulle ha gjorts?”. Jag skall ge mitt svar på frågan i morgon.

J.K Nilsson