Vad skall vi göra, vad skall vi säga?

Jag väljer att skriva ett inlägg för att bemöta kommentarer gjorda på WW.

För att ytterliggare spä på förvirringen så kan jag säga att jag är kraftfullt emot insatsen p.g.a. hur den har motiverats och hur den motiveras. Insatsen saknar relevens för svensk försvars och säkerhetspolitik, utrikespolitiskt är det en helt annan femma och vi har gjort liknande insatser förut.

Vi lyckades flytta en bataljon ifrån Gaza till Kongo år 1960 med kort varsel och utbilda ny Gazatrupp. Vi lyckades, med kortare varsel än vad SE03 har (ca:83 dagar kortare,) sätta upp en division J och S29 för stöd till marktrupp i Kongo. I Kongo genomfördes luftstrid, bekämpning av markmål, direkt flygunderstöd och spaning av stridsflygdivisionen. Markförbandet var inblandat i strider där svenskar båda sårades och dödades. De svenska soldaterna använde både eldhandvapen (kpist), och understödsvapen i form av kulspruta och granatgevär. Markförbandet både tog och försvarade terräng på ett sätt som skulle få många i Sverige att kippa efter andan i dag. Motståndarna var både inhemska soldater och europeiska soldater och uppträdde på ett sätt vitt skilt ifrån hur man uppträder mot ISAF i dag. På fyra år omkom 16 svenska soldater.

Säkerhetspolitisk var ONUC ett spel, vi drog bort resurser som var vitiga för försvaret av Sverige iform av stridsflyg med tillhörande underhållsdelar och stridsledning. Vi gav bort resurser till en bataljon som skulle kunna gjort nytta i försvaret av Sverige. Trots allt syftade ONUC till att stabilisera omvärldsläget, främst relationen mellan USA och Sovjetunionen. Att det till viss del lyckades visas i hur arbetet i FN.s säkerhetsråd kunde till viss mån börja fungera igen.

Skillnaden mellan det svenska bidraget till ISAF och det svenska bidraget till ONUC är att resurserna till ONUC skedde med materiell som var bra att ha i Sverige men inte livsviktiga, t.ex. så sprängdes J29-flygplanen på plats när styrkan skulle hem, spaningstunnorna flögs hem. Materielen som behövs i Afghanistan finns inte i Sverige och för att lyckas med att använda materielen så måste vissa processer genomföras så att det finns underhållsföreskrifter, reservdelar, utbildning, m.m. Organisationen för utbilda styrkorna suger kraft i systemet, t.o.m. flygtekniker utbildar FS. Kort sagt vi är en organisation som knappt klarar av att utbilda utlandsstyrkorna. Vi kan se våra organisatoriska brister när vi övar hemma, det vi kunde för 15 år sedan klarar vi knappt av idag.

Det svenska bidraget till ISAF motiverar Allan Widman med att det är ett sätt att klia USAs rygg och hoppas på att eftersom vi nu visar god vilja så kommer USA att återgälda det om vi skulle behöva det här i Norden. Försvarsmaktsledningen har motiverat insatsen med att den syftar till öka Sveriges säkerhet genom att på sikt förstöra handeln med narkotika ifrån Afghanistan. Tolgfors talar om solidaritet med det afghanska folket. Av dessa håller jag Tolgfors motivering som den enda fungerande. Att se insatsen som en försäkringspremie är konstigt då det knappast går att lita på stöd i framtiden, det är en fråga om dagsaktuell realpolitik. Narkotikahandel i Sverige borde vara ett socialt och polisiärt problem i Sverige, att använda försvarsbudgeten till det blir bara konstigt om vi tänker på att Leni Björklund avfärdade behovet av försvarsmaktens helikoptrar till civila räddningsinsatser. Det återstår då bara argumentet att folk får det lite bättre. I det svenska AOR så kan flickor gå i skolan, skolor kan skyddas och svenska soldater skapar säkerhet så att hjälporganisationer kan verka.

Då återstår frågan om hur jag anser att den taktiska situationen ser ut för FS-förbandet i Afghanistan. Som jag nämnt på Wisemans blogg anser jag att genom att tala om hur vi uppfattar motståndet så talar vi indirekt om hur vi förväntar motståndaren att uppträda. Talar vi om hur motståndaren taktikanpassar så talar vi indirekt om våran utbildning och taktik. Att hänvisa till att journalister sagt si eller så har ingen betydelse. Att hävda att jag anser att vissa skall hålla tyst är fel, allt jag säger är att väg era ord på guldvåg så kan vi undvika tråkigheter.

J.K Nilsson