50-talet i repris?

Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.

I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.

Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: "Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?".

Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.

Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?

Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.

Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva....

J.K Nilsson

Frågor med anledning av införande av PRIO?

Med ett stigande intresse och irritation läser jag Flottiljamiral Thomas Engevall gästinlägg på Wisemans Wisdoms. Med en återblick på utbildning för att få tillgång till system DELTA, införande och få tillgång till system Palasso och EMIL framstår införandet av system PRIO som rörande naivt.

För att få tillgång till system Palasso och EMIL så drar jag mig till minnes att vi på förbandet hade upp till en dags lärarledd utbildning. Jag som inte kunde närvara på den utbildningen fick sitta på tu man hand med förbandets lärare och lära mig funktioner i ett så simpelt system som Lotus Notes för att mitt användarkonto i EMIL skulle bli aktivt. Jämfört med PRIO införande 1&2 så fick vi förtroendet att sitta med ett antal självstudielektioner via ADL-portalen. När vi fick verkligheten med PRIO så var det vissa felhandgrepp i självstudierna detta bekräftades då man ändå gå tillbaka till självstudierna för att kunna genomföra vissa saker och då konstatera det faktumet. För egen del har 40600, Helpdesk, varit mer behjälpliga än ADL-kurserna då de har vetat vad som varit fel i kurserna. När jag skulle få tillgång till system DELTA fick jag en veckas kurs vid den tekniska skolan, ett annat stödsystem kräver minst två veckors utbildning vid teknisk skola. Vid Införande 3-4 av PRIO efterfrågade vi tidigt utbildningsinsatser men fick veta att det inte var något vi skulle genomföra speciellt, var det det så att vi hade frågor skulle det lokala lagret kunna hjälpa oss. Synen på hur lite utbildning som man förutspådde behövde ge vid införande 3-4 av PRIO väcker minst sagt förundran då jag jämför med tidigare system. Jag kan ockås konstatera att PRIO inte är lättare eller mer intuitivt än de andra system jag har eller har haft tillgång till.

När Engvall med kollega var på Garnisonen och informerade införande 3-4 frågade mitt sällskap om hur vi skulle göra för att undvika det vi nu ser, svaret var ”Det blir en utmaning”, det verkade som om den aspekten inte hade belysts i arbetet med införandet. Vi ställde också frågan o m”min-punkter”i förrådet, alltså vid vilket förrådssaldo av en viss artikel som automatisk beställning för återfyllnad görs. Svaret var att min-punkter inte skulle användas då man kompaninivå inte har så stora förråd. Återigen blir jag en smula förbluffad, är man medveten om att vi har i runda slängar 2500 artiklar i vårt förråd, igenom DELTA-tiden har vi själva kunnat justera dessa minpunkter så att när sista O-ringen, eller sista tejprullen tas ur lådan så kommer en leverans genom dörren av 20 nya O-ringar eller fem tejprullar som vi kan lägga till i förrådet. Nu skall vi alltså manuellt behöva hålla rätt på dessa min-punkter själva och manuellt beställa nya artiklar när vi når en min-punkt, cyniskt som jag så ser jag ännu ett Excel-ark i vardande. Dock kan jag ställa mig frågande om vi verkligen skall lägga arbetstid på att i ett Excel-ark administrera vårt förråd därför att vårt nya stödsystem inte skall ge oss det stödet? Överhuvudtaget kände jag att den informationsdagen präglades av att ”sanningar” uppdagades för Engvall, ty svaret blev i det mesta ”Det blir en utmaning”.

Men det är klart, det blir en utmaning att driva verksamheten när fordon står en masse utanför våra verkstäder, det blir en utmaning att producera stridsflygförband och hävda vår territoriella integritet när våra flygplan står i hangarerna därför att förråden varken kan ta emot eller skicka reservdelar i system PRIO. Den störta utmaningen blir att reda ut vad som finns var och i vilken omfattning då vi driver ett parallellt spår med reservdelsförsörjningen genom telefonkontakter och sända artiklar för att kunna upprätthålla incidentberedskap och beredskapstroppar samt hålla våra flygflottiljer/flygplatser öppna.

J.K Nilsson

Vad har gjorts? Vad bör göras?

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.

Med detta citat vill jag inleda dagens inlägg, alltför ambitiösa planer och åtgärder har lagts på att fixa det som upplevts vara trasigt. Jag vill därför gå varsamt fram och inte laga sönder det som fungerar.

Inriktningsbeslut 2009 gav oss en inriktning på en försvarsmakt vi inte sett like till, tidigare försvarsbeslut har i princip handlat om att reducera och köpa annan häftig materiel. Vi har fått ett tvåbefälssystem fast ingen har kunnat förklara det geniala i att förändra vårt tidigare system. Vi skall rekrytera och anställa soldater, det finns ingen pliktlag i Sverige som kommer att förse Försvarsmakten med soldater framgent om inte regeringen säger annat. Och vi har ”transformerat” personalhanteringssystemet. Det är inga små puckar som nu har ramlat ned i Försvarsmakten och omstöpningen har börjat, nu gäller det att det att” reformera, inte deformera” för att travestera Lars Fresker. Just nu beskriver jag min syn och min närmaste verklighet.

Tvåbefälssystemet

Om vi börjar med att försöka passa in tvåbefälssystemet i mitt förband så behövs det inte något längre applex med spelkort för att skjuta förbandet i sank. Tvåbefälssystemet inpassat i regelverket gör att vi blir sårbara. Skulle vi ha plutonchefer med de befogenheter som de har nu så skulle deras utbildning vara i klass med läkares. Alltså har man valt bort detta krav men vi måste alltså försöka hitta en lösning, Plutonchefen kanske inte skall direktrekryteras utan man söker ur potten specialistofficerare med läshuvud och låter dessa studera vid FHS på distans och låta aspiranten bli klar för de olika stegen Fänrik – Löjtnant – Kapten vartefter olika delmål vid FHS blir klara? Kanske att man kan ha en anpassad Officersutbildning där ämnen kan valideras utefter praktik och erfarenhet? Min magkänsla säger att det här inte är ett problem för större delen av Försvarsmakten utan det drabbar oss mer specialiserade förband med högre krav på skolgång. Det finns ingen anledning att säga att det är ett skitkasst system som skall återbördas till det tidigare, vi måste varsamt förändra det vi nu går in i med öppna ögon så att det passar regelverket och verksamheten. Jag bryr mig inte om en förvaltare kallas kapten eller liknande, arbetsuppgifterna är desamma och vad en arbetstagare kallas är fullständigt likgiltigt i svensk arbetslagstiftning. Dock skulle jag vilja se att man höll på vilka examen en anställd har, har man en officersexamen så kallas man kapten i stället för förvaltare om man inte skulle vilja validera in tidigare utbildning och kunskaper till en specialistofficersexamen.

Personalförsörjningen

I stort teoretiskt bra men i själva verket så har jag hittills sett pessimistiska siffror angående rekryteringen. Hyffsat stort söktryck men avhopp och oftast mindre antal antagna än platser tillgängliga. F&S skriver om den tyska erfarenheten och bortförklaringarna, uppemot en tredjedel av de anställda hoppar av ”medans tider är”, alltså innan de blir mer eller mindre pliktskyldiga att tjänstgöra. I Sverige har vi hittills i vissa förband omsatt halva plutoner på årsbasis. Vi ser att vi har svårt att träffa rätt i rekryteringen av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. De tidvis tjänstgörande soldaterna har vi hittills inte kunna erbjuda något godtagbart lagstöd för utbildning och tjänstgöring. I princip är de utlämnade till sin ordinarie arbetsgivares goda vilja och semsterbank. Vi skall också ha majoriteten av våra soldater anställda i formen av tidvis tjänstgörande. De här soldaterna är i stort sett inget annat än forna tiders värnpliktiga, en kortare utbildning följt av en befattning i ett krigsförband där de skall repetitionsutbildas och kanske utvecklas i sin befattning. GSS/T är en grupp som måste vårdas för att de skall kunna ge uteffekt i krigsförband, annars är de lika användbara som gårdagens försummade värnpliktiga.

Att backa utvecklingen på det här området gör att vi förlorar värdefull tid. Ett fullständigt pliktbaserat försvar är sålunda en omöjlighet. Det som återstår då är kraftfulla satsningar på rekrytering, här ser jag att det krävs övningar som faktiskt ger soldaten något. Att i år ställa in övningar för att hålla budgetet tror jag slår rätt hårt mot framtida rekrytering. Ett bra varumärke säljer sig själv, ett solkigt varumärke förblir smutsigt länge trots idoga försök att tvätta. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kostar omställning och det måste få kosta nu. Den förändring jag vill göra är att införa en allmän mönstringsplikt för att ytterligare marknadsföra yrket. På en par års sikt vill jag dock ersätta GSS/T med intresserade värnpliktiga för att kunna fylla upp krigsförbanden så att dessa kan leverera lite effekt. Det kan inte vara guds mening att vi skall ha ett uppvisningsförsvar.

HR-transformeringen

Jag var med om HR-transformering redan innan det blev ett begrepp i försvarsmakten. Plutonchefen skötte i mångt och mycket det som plutonchefen skall göra nu. Till sin hjälp hade plutonchefen då Excell, Word, Emil men inte attesträtt i Palasso. Hur mycket strunt jag än kommer att få så ser inte jag PRIO som den stora boven. Med tidigare blanketter om ledighetsansökan, inköpsanmodan, beräkningsunderlag, m.m. så är det snarare lättare nu. Problemet är att man trodde att personalen skulle kunna sköta det här efter en kortare introduktionsutbildning i form av filmer. När vi hade ett pliktverk som försåg oss med soldater och plutonslaget bestod av plutonchef med ställföreträdande plutonchef och ett antal instruktörer så var HR-transformationen en besparing. Med ett anställt försvar är HR-transformationen en nödvändighet. Jag ser inget annat än att den chef som skall ansvara för rekrytering, utbildning och vidmakthållande av soldater också skall ha ansvaret för dessa även när det gäller lönesättning, sjukskrivning, m.m. Arbetsgivaransvaret förändras inte med vilka blanketter eller datorsystem som utnyttjas. Det är ingen mening i att plutonchefen fyller i en blankett om ledighet för att skicka till någon som skall omsätta den i ett ADB-system. Plutonchefen skall själv kunna jobba i ADB-systemet, på så vis kapar vi ett led administration.

Vid införande av ADB-systemet Prio så måste vi säkerställa att användarna kan hantera det, det görs med riktiga utbildningar och kurser. Innan systemet driftsätts. Cheferna måste också kunna det arbetsrättsliga eller ha stöd i det. Här ser jag ingen annan möjlighet än att de skall ha en motsvarande facklig grundkurs och senare ett gediget stöd via telefon. Vid införande av palasso hade jag en bättre utbildning för att rapportera arbetstid än vi nu fick vid införandet av Prio för att kunna rapportera arbetstid, söka semester, boka resor, m.m. Är någon förvånad över att införandet har varit svårt? Nu stundar ytterligare införanden om någon vecka med bristfälliga förberedelser. Att rulla tillbaka till Palasso ser jag som en omöjlighet. Nu måste vi vårda det vi har.

Krigsförbanden och beredskap

Den här rubriken skiljer sig inte i stort ifrån mitt föregående inlägg, läs gärna det en gång till för att klara ut mina tankar. Nu gäller det att ställa relevanta och uppnåeliga krav. Cynisk beskrev förtjänstfullt de svårigheter dennes förband möter nu. Det existerar en obalans mellan uppgifter och resurser men lösningen kan inte vara att minska på uppgifterna. Vill vi ha uteffekt så måste vi vara beredda att betala för det. Vi är också mitt inne i en förändring det kostar också pengar, vi kan inte förändra samtidigt som vi bromsar oss uppför en backe. Vill vi ha en uteffekt måste vi köpa den materiel som krävs, vi har lämnat demonstratorförsvaret bakom oss. Den politiska nivån har varit tydlig med att den ”strategiska time outen” är över. Då kan vi inte ha materiel och kompetenser i singular. Vi måste tillåta oss att utveckla våra förmågor att uppträda utanför ordinarie förläggningsplatser. Vi måste dock vara smarta och inte förköpa oss på materiel som gör oss lite mer slimmade och lättare. Vi måste lära oss att använda den materiel vi har och skall vi köpa nytt så skall det vara för att växa. Vi måste utveckla baseringsområden och materiel för att kunna verka istället för att bli snyggare.

J.K Nilsson

Professionalism?

Jag hade mina funderingar och uppfattningar klara när jag kommenterade ”Parabellums” inlägg: Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv. Men nu fick jag Sveriges radios rapportering ifrån Ekot av en kamrat och funderingarna tog ytterligare några vändningar.

Sveriges Radio sätter vinklingen att det är stödsystemet PRIO tillsammans med HR-transformationen som är grunden till de olycksaliga händelserna. Man menar att Plutonchefens relativa frånvaro har en negativ inverkan på utvecklingen i plutonerna. Men å andra sidan måste jag ställa mig frågan var är den ställföreträdande plutonchefen. Läs mitt resonemang i inlägget ”Ledningsredundans?”. Den ställföreträdande plutonchefen skall genomföra det som plutonchefen planerar och beslutar. Alltså så skall vi ha en ställis någonstans som skall visa pondus. Vidare om vi övar så borde det finnas en övningsledning med biträdande övningsledning. Alltså borde plutonens väl och ve inte stå och falla med plutonchefen. Jag har sett påståenden om att plutonchefens viktigaste uppgift är att vara ute och leda sin pluton så någon HR-transformering skall inte genomföras. Men i enlighet med mitt tidigare nämnda inlägg så måste jag ställa mig frågan om hur en samtida plutonchef leder sin pluton. Vad är målbilden? Ute och tugga gyttja lika mycket som plutonen eller vara det föredöme och inneha plutonens förtroende att omsätta kompaniets order till sin pluton?

Som jag ser det så är det inte meningen att Plutonchefen skall ”prägla” sina soldater det är ställisens uppgift. Jag har sett lite olika bud på vilken inriktning plutonchefen skall ha men för mig efter mycket eftertanke så är det självklart så att det är plutonchefen som är ansvarig för vilken personal denne har i plutonen, det innebär att plutonchefen skall ha mandat att anställa och avveckla personal, allt annat vore barockt. Av detta följer att det också är plutonchefen som blir ansvarig inför personalen att deras löner är rätt, både i inplacering men också i senare revisioner. Det innebär också att Plutonchefen också är den som skall sjukskriva och följa upp rehabilitering, soldaten skall inte behöva jaga runt olika instanser på förbandet beroende på vad som skett. Den närmaste chefen är ju ändå den som skall ha soldatens förtroende att anställningen skall bli bra. För mig handlar det om att det är chefen som är ansvarig, att det knappas rätt i ett stödsystem så kan man säkert avlasta plutonchefen men enligt vittnesbörd från de plutonchefer som hanterat PRIO så är det inte själva knappandet som är betungandet utan det är HR-transformeringen i sig som lett till förändrade arbetsuppgifter. Det är närmast självklart nu när vi skall anställa soldater istället för att plikta in dessa.

Visst är ett ledarskap viktigt men jag tycker mig se i många fall att den som skall ha ledarskapet har retirerat. Varför får soldater för sig att kamratutbilda varandra på GRG utan att göra korrekta åtgärder? Finns inte ledarskapet i utbildning förankrat? Varför tillåter man att yxor ”tar befälet” så det blir galet, är det så att man varken har etablerat ett ledarskap eller ett följeskap? Hur ser soldaten respektive officeren på yrket? Har man en professionell inställning? Är det viktigare att leverera någon form av resultat i stället för resultat på rätt sätt? Jag kan bara hoppas att det blir bättre när vi går ifrån ad hoc-förband och låter plutonerna själva lösa uppgifter och i det innebär att inte låta soldater flytta runt till den för stunden mest spännande plutonen (strategisk reserv, o.dyl.). Att vara soldat måste inte innebära att man måste få vara med om utlandstjänst och göra häftiga saker. Att ge utbildning på ett vapen utan att se till att det är plundrat är inte ett tecken på professionalism.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens datorbaserade stödsystem

Innan jul råkade jag ut för ett mindre dråpligt missöde. Bakgrunden till det är att jag i ett svagt, förvirrat ögonblick efter jag muckade lät mig värvas till en mer obskyr frivilligförsvarsorganisation. För något år sedan sades mitt avtal upp av kompanichefen och jag anmodades lämna tillbaka de prylar som jag hade hämtat ut. Naturligtvis kände jag inte för att sätta mig i bilen för att åka till den utbildningsgrupp jag tillhörde så jag ringde till förrådet på den orten för att reda ut begreppet. Inga problem sade förrådsmannen, vi fixar en godsöverföring dit du jobbar nu. Ett år senare kommer ett argt brev där jag å det snaraste anmodades lämna tillbaka utrustningen annars skulle jag bli tvungen att betala för det som står på den lista vad serviceförråd i Sverige har lämnat ut åt mig.

Vad var felet här? Jo handläggaren vid utbildningsgruppen hade sitt utdrag ifrån och där stod jag tydligen som totalförsvarspliktig med krigsplacering i ett förband och att mitt B-avtal med Hemvärnet var avslutad. I ett annat system, förmodligen pärmbunden (hoppas jag så att det inte är ett ytterligare datasystem som hanteras), kontrollerade man mitt personalkort om det har återmatats ett OK ifrån FMLOG att jag återlämnat min lånade materiel. FMLOG har ju naturligtvis sagt att min lista på lån inte är tömd.

Om jag skall få någonting gjort i mitt arbete får jag först ett utfall i ett system, en pryl måste repareras eller kontrolleras. Sitter grejen på en överordnad enhet kan man i många fall inte enligt systemet tillåtas göra kontrollen eller reparationen med grejen kvar på enheten fast enheten inte kommer att användas under tiden som tillsynen eller reparationen pågår och samma grej skall monteras tillbaka. Jag måste alltså sitta och bereda en urmontering och inmontering för att kunna återrapportera mitt egentliga arbete. Nog för att man skall dokumentera åtgärder för att det skall finnas en spårbarhet men det blir löjligt när man mellan byte av en specifik individ måste dokumentera att individen skall ur och inmonteras för att kunna göra en annan åtgärd. Gör man beordrad åtgärd måste in och urmontering göras, lyckas man inte förstå det har man fel arbetsuppgift, alltså avrapportering av ett ifrån systemet beordrat jobb borde generera det andra arbetet ”Automagiskt”.

Nåväl det var det systemet det, när jag gör någon form av arbete kan det komma att kasseras vissa detaljer så jag måste sätta i nya. Först tittar jag ett system för att se om vi har i vårat förråd, om det inte finns där finns det överhuvudtaget på förbandet? Finns inte detaljen utlämnad ifrån lagret måste jag skriva en blankett med bläckpenna och lämna till lagret så att dom kan lämna ut detaljen och bokföra i ett system eller arbeta i ett annat system för att beställa den ifrån ett annat lager. Nu är jag uppe i minst tre olika system med databaser för att kunna göra ett arbete. Om underhållsföreskriften är otydlig eller vi saknar en viss kemisk produkt får jag nyttja ytterligare ett system med ännu en databas för att ta reda om det skiljer i hur produkten förpackas, vi kanske har produkten på literflaska istället för halvliterflaska som föreskriften säger.

När jag äntligen fått ihop det administrativa och det jag behöver för att kunna göra mitt egentliga arbete så har det renderat övertid, alltså anfaller jag Palasso ER.

I min karriär råkar jag alltså ut för applikationer och databaser med varierande grad av förfining. Någon kan bara hantera versaler, någon tillåter ett begränsat antal tecken, m.m. Dessutom är dessa applikationer programmerade i språk som är näst intill lika utdöda som Latin eller ålderdomlig Grekiska. Skall försvarsmaktens nätverk kunna dra nytta av dessa stödsystem i utlandet eller när nätverken skall moderniseras så kommer det att krävas ansträngningar utöver det vanliga för att få det att fungera. Vi måste alltså röra oss framåt och ersätta denna uppsjö av ineffektivitet.

Är Prio då den rätta lösningen? Kanske, det beror på vad vi vill, vi har fungerande lösningar i försvarsmakten som är arbetsintensiva och fungerar i ett nationellt perspektiv men som är föråldrade och kommer att bli dyrare och dyrare för varje år att underhålla. En övergång kommer att vara arbetsintensiv för att de olika databaserna ser helt olika ut och har olika funktionalitet. Det första som måste göras är att likrikta dessa databaser så att de passar i Prio eller vilket system man än väljer. Försvarsmakten vill också minska på den administrativa personalen, vilket vi har sett i och med införandet av Palasso ER och FIA. Alltså kan vi förutse att behållandet av de befintliga systemen inte är ett alternativ.

Vi vet inte vad som är upp och ned på en skokartong, är några snart bevingade ord ifrån Försvarsmaktens infochef. Enligt infochefen så skulle det spegla frustrationen som infoavdelningen känner inför det faktum att de inte alltid har hela, klara bilden tydligt för sig vad som händer i Afghanistan. Även i ekonomihänseende har man haft denna frustration och detta har också anmärkts av Riksrevisionen/Riksrevisionsverket. Vad jag vet har man i försvarsmakten valt uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Det här innebär att man tilldelar underlydande uppdrag och resurser för uppdragets lösande. Vi ser genast att det här innebär att högre chef inte kommer att veta i detalj hur uppdraget löses eller i realtid hur lösandet fortskrider. Ett stödsystem skall i uppdragstaktiken utgöra ett stöd för lägre chef att lösa sina uppgifter. Lägre chef skall inte behöva vara redovisande inför högre chef exakt vad som händer och lägre chef/Soldat skall inte behöva vara sekreterare för att sköta det administrativa fotavtrycket som verksamheten lämnar. Redan nu är vissa arbetstagare sekreterare i högre utsträckning än officerare i tjänst som de anställdes i. Införande av PRIO späder på den utvecklingen.

I de organisationer som SAP har införts i så verkar man konstant ha beräknat kostnaderna till att vara mycket lägre än vad dom är. I ett så komplext system som försvarsmakten med den mängd databaser och det arbete som vanliga arbetare skall kunna utföra så kommer det att bli en stor mängd arbete som skall utföras bara för att komma in i det nya. Då kan vi inte ha organisationsförändringar i parti och minut, vi kan inte ha ansvarsförändringar så ofta vi har nu. Skall vi effektivisera så måste vi förändra organisationen men frågan är hur effektivitet mäts, är det i pang för pengar eller nöjer man sig med en ettöressmäll så billigt som möjligt. Frågan är inte på stödsystemsnivå utan på försvarsmaktsnivå. Vill inte politikerna ha ett försvar som är bra utan ett försvar med största möjliga kontroll så är ju frågan biff.

PRIO – minsta möjliga försvar till högsta möjliga kostnad. Professionella yrkesmän gör sådant de inte är anställda att göra. Ingår sekreterarprov i uttagningen till framtidens försvarsmaktsanställda?

Uppdateraing: Läs gärna Wiseman och Chefsingenjören i likartade blogginlägg. Morgonsur har också skrivit ett inlägg. Steg 2 närmar sig, uppgivenheten verkar stor. Då får jag lägga Cynisk på Bloggen Cynismer till listan som skrivit om Prio.

J.K Nilsson