måndag 10 juni 2013

Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap



I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.

Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.

Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.

Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.

Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.

Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige

Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.

Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.

Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.

Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig

Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.

Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.

Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.

Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.

J.K Nilsson