I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal
Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att
hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.
Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och
jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt
perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och
potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi
ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara
intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett
NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.
Den första
invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap
löser.
Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap
ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser
vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt
perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte
enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar
varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa
skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön
en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen
i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda
gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett
Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för
svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av
gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som
exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget
jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt
upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och
Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och
stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är
en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi
en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi
internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.
Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i
NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.
Den andra invändningen:
Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige
Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är
således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget
behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och
vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt
NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.
Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas
av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst.
Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina.
Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet
inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör
det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett
Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.
Vi har sett anföranden om att
Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot
Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min
diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och
inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med
våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den
ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten.
Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.
Den tredje invändningen:
Vi riskerar att utkämpa andras krig
Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha
hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås
att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige
deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med
luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en
säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för
försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer.
Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig
solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap,
nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan
påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla
Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i
ett prekärt läge.
Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i
Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp
och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars
varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och
Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder
som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med
hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få
sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders
leveranser.
Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att
argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel
ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.
Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO
om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå
utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet.
NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är
att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi
kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska
medborgare eller Svenskt territorium.
J.K Nilsson