fredag 20 december 2013

#JagStödjerWiseman

Jag kan ju också avanonymisera mig helt efter att Cynisk och 38åringen gjort detsamma som stöd för Wiseman/Carl Bergqvist. Mitt skäl för att hålla mig halvanonym har varit tidigare erfarenheter att mer öppet debattera på Internet med att andra hade synpunkter på vad jag skrev. Inget hemligt, möjligtvis pinsamt men ändå tillräckligt för att man skulle kontakta mig.

Att mina chefer och andra i min närhet har vetat om mitt skrivande har inte gjort det mindre angeläget om att hålla en låg personlig profil. Som Carl skriver, vad anses en simpel löjtnant kunna bidra med. Dom som vet vem jag är vet också att jag har något att förtälja men för dom som inte vet så är det enkelt att avfärda med vad vet en löjtnant i Flygvapnet? Numer är jag inte längre YO så jag undrar hur mycket man skulle lyssna på mig framöver.

Johan K Nilsson fd YO/lt

torsdag 5 september 2013

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?



I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen


Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm


Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål

Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.org där ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.


Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.


GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.



Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:



Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.

Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.

GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.

Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.

Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.

Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.

Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 




Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 



Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.



Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:


Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 



Kan vi förlita oss på nestorns ord?:


Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.


J.K Nilsson

måndag 10 juni 2013

Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap



I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.

Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.

Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.

Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.

Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.

Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige

Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.

Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.

Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.

Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig

Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.

Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.

Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.

Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.

J.K Nilsson

torsdag 16 maj 2013

Materielprocessen akt 47(?)



Poppa popcornen och ställ pilsnern på kylning, den här såpan verkar aldrig ta slut.

Vi har sett hur styvmoderligt Försvarsmakten behandlas ifrån regeringshåll. Man har inte beviljat inköp av materiel eller byggnationer ens för att uppfylla det som Regeringen Persson ålade Försvarsmakten i Försvarsbeslut 2004. Vi har följt rapporteringen om en frostig relation mellan ÖB, dels tidigare men också nuvarande, och Regeringen.

Som vi också minns tillsatte regeringen en genomförandegrupp som avbröt eller minskade ambitionen på visas materielprojekt och återanskaffningar (ersättning för förbrukad ammunition eller materiel). Det är också inte länge sedan vi fick se Försvarsmaktens materielplan för perioden mellan 2014 till 2020 offentliggjord. Materielplanen är något som tidigare varit hemlig av lätt insedda skäl. När vi har riksdagensbeslutade organisation tillsammans med det av Försvarsmaktens bedömda materielbehov kan vi lista ut vilka förmågor som försvarsmakten kommer att ha och vilka brister Försvarsmakten bedömer. Min känsla är att den här öppenheten är en del i Försvarsmaktens opinionsbildning, likt det ÖB stått och pratat om i Almedalen och Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten slåss mer eller mindre för sin överlevnad, när våra folkvalda inte förstår innebörden av sina beslut eller ens vill ta åt sig av Försvarsmaktens underlag. Dramatiska tider kräver dramatiska beslut.

I morse fick vi ett av regeringens motdrag. Man påstår sig vilja neka försvarsmakten förtroendet att peka ut den materiel Försvarsmakten anser sig behöva. Regeringen vill ha bättre kontroll och lite annat snömos. För mig ett obegripligt utspel, dels har regeringen visat en ovilja att ta åt sig av den information Försvarsmakten har lämnat men också dels för att man inte verkar förstå vad det är man beslutar om. Det som Johan Westerholm beskriver ger mig en känsla av att Försvarsmakten egentligen är ointressant för regeringen:

Den nye Överbefälhavaren Sverker Göransson sitter i slutet på seminariet ensam på scen och säger följande till publiken. Längst fram i publiken sitter för övrigt Sten Tolgfors, relativt ny i rollen som försvarsminister men ändå rätt erfaren. ÖB säger följande, fritt ur minnet:

”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.


En stunds tystnad följde. Försvarsminister Tolgfors reste sig och lämnade lokalen under tystnad. Utan att ens titta på Överbefälhavaren. Det gick att höra en knappnål falla.

Nåja, nog med karaktärsbeskrivningar av de inblandade parterna, finns det egentligen någon saklig relevans i regeringens utspel?

Nej det finns det inte, utspelet är enligt min mening bara en del i konflikten mellan Regeringen och ÖB. Till att börja med kan inte Försvarsmakten på egen hand inteckna något ekonomiskt utrymme. Det krävs ett politiskt beslut om anskaffningskostnaderna överstiger ett förhållandevis lågt värde, i praktiken har Försvarsmakten själv endast möjlighet att besluta om ersättning för förbrukad materiel och enklare infrastrukturella åtgärder. Försvarsdepartementet har tidigare haft alla möjligheter att ställa frågor till Försvarsmakten om materielplanen utan någon medborgerlig insyn, de har haft alla möjligheter att uppfylla spårbarheten.

Därefter har regeringen möjlighet att i sina propositioner till försvarsbeslut stora möjligheter att detaljstyra anskaffning, minns tidigare regeringars beslut om infrastruktur, flygplanköp, utveckling av luftvärn m.m. i tidigare försvarsbeslut.

Fortsättningsvis äger regeringen stora möjligheter att styra i ganska hög detaljgrad i sina regleringsbrev vad som Försvarsmakten ska prioritera.

Avslutningsvis äger regeringen rätt att i sina budgetpropositioner direkt styra materielinköp och prioritering för Försvarsmakten.

Min tro är att det grundar sig i en oförståelse i försvarsmaterielprocessen. Vi vill ju allt som oftast kunna använda materielen över en längre tid i den organisation som riksdagen beslutat om. Därför måste vi följa en viss tågordning. När den grova inriktningen är utpekad måste vi utarbeta krigsförbandsspecifikationer, förbandens uppgifter ska fördelas sinsemellan för att vi ska kunna få optimal effekt. När detta är fastställt ska detta omsättas i ett materielbehov och ett TTEM (Taktiskt Teknisk Ekonomisk Målsättning). Den här processen ifrån beslut om ny organisation till färdigt TTEM tar i runda slängar tre år. Därefter vidtar en kravnedbrytning hos FMV där kraven ska göras mätbara och om det finns en produkt på marknaden som kan uppfylla dessa krav. Finns det sådana tillverkare så påbörjas upphandling av materiel, dokumentation, underhållsresurser, utbildning och annat som krävs för att Försvarsmakten ska kunna använda materielen över tiden. Försvarsmakten kan i sådana fall börja använda materielen ungefär tre år efter att TTEM är överlämnat. Leveranstid på OTS (Off The Shelf) material kan vara så lång som upp till två år. Full förmåga uppnås något år senare. I enklaste fall tar det alltså sex till sju år ifrån att organisationen är beslutad till att materielsystemet finns på plats. I värsta kan vi alltså se att det passerat två försvarsbeslut och två riksdagsval mellan beslut om organisation och full förmåga med materielsystemet.

Med de, internationellt, jämförelsevisa små beställningar så kommer vi att tvingas passa in våra beställningar när de större nationerna fått sina leveranser om det finns något tyngre vägande skäl såsom att vi betalar överpris eller kan ställa upp internationellt. Kosovo, Afghanistan och Libyen har fungerat som en katalysator för stora delar av vår materielförsörjning, både i form av snabbare leveranser men också att vi får tillgång till mer avancerad materiel.

Ett exempel på när man forcerat det här är anskaffningen av Black Hawk Hkp16. Två år ifrån beslut till initial insatsförmåga i ett operationsområde, bl.a. tack vare vårt engagemang att använda dom i Afghanistan. En resa som inte har varit smärtfri, inställningen har i många stycken ”Det får vi fixa sedan”. Här kommer det att finnas mycket under nu orörda stenar men anskaffningen har ju varit så lyckad….

Dock är vår nuvarande materialanskaffningsprocess inte klanderfri, långt ifrån. Dels har vi haft politisk styrning att FMV ska vara en upphandlingsorganisation. Det tekniska kunnandet har prioriterats ned och man är styrd att låta andra ta systemansvar. I många fall drar detta ut på tiden och blivit i många fall en svensk särlösning då det finns en hel del materielsystem där brukarna själva tar ansvar för att delarna passar ihop. Det finns ingen tillverkare som traditionellt har tagit ett sådant helhetsansvar i dessa materielsystem och resultatet borde vara lätt insett.

Nej Regeringen har en del att arbeta med inom sina egna väggar i frågan.

Läs också Commander’s log och Skippers insikter i frågan.

J.K Nilsson