Det här blir ett mastigt men i mitt tycke läsvärt inlägg.
Läsare som har lätt att få ”tråkslag” är härmed varnade.
Med tanke på den kritik som JAS-projektet har fått utså
kommer här ännu ett inlägg som skall ses som historisk återblick på beslut som
ledde fram till beställningen av Delserie 1 av flygplanet JAS39 Gripen. Jag
tycker det här inlägget blir läsvärt om man har inläggen ”Någon
ljuger”, ”Modifieringshysteri,
befattningar och moderflygvapen”, ”Stilaren
II.s ”REMO” och ”Ny
flygplan billigare och bättre än äldre flygplan”. Då som nu har vi
samma förutsättningar med materiel , genom att lära oss vår historia kan vi
hantera vår framtid. Föreliggande inlägget handlar om hur Luftförsvarsutredning
67 (LFU67) sätter sin prägel på Försvarspolitiken för trettio år
sedan. Vi talar om en tid när närings- och industripolitik är hörnstenar i den
svenska säkerhetspolitiken, en tid när till och med totala samhällsutgifter
analyseras i ett Försvarsbeslut, en total lägesbild av verkan i förhållande
till kostnaderna. Man tar hänsyn till valutakostnader och den svenska
handelsbalansen vid val av vapensystem.
När vi väljer flygplansystem så skall det passa in i det
flygbassystem vi valt. Vi valde ett flygbassystem som erbjöd skydd av
flygplansystemet genom spridning. Vi byggde en mängd flygbaser som också skulle
kunna ta emot stödjande flygförband. Vid valet av den flygbasfilosofin hade man
avgränsat bort ett kvalificerat luftvärn med stor numerär enligt LFU67. Flygbaser
kommer alltså att kunna bli delvis bekämpande, därför skall flygplanssystemet
som baserar på dessa baser ha prestanda att starta och landa på delvis förstörd
rullbana. Raljerande kan man säga att flygplanet skall ha ”Mellan
bombkratrarprestanda”.
Under slutet mot sjuttiotalet påbörjades ett arbete om att
förbättra flygvapnets förmåga där en alternativgenereringsprocess av
flygplanssystem initierades, vilket senare låg till grund för Försvarssbeslut
82 där beslutet om att välja JAS 39 som efterträdaren till både AJ 37
Viggen och JA 37 Viggen. LFU67 var styrande i den här processen och man fastställde
med hänsyn till flygplan- och vapenprestanda att flygpvapnet skulle ha 16
divisioner(vilket alltså fastställdes innan kostnaderna för olika
flygplansystems ”break even” som beräknades till 100 flygplan av det utländska
alternativet 1, 200 flygplan av det utländska alternativet 2 och 300 flygplan
av den inhemska typen JAS)
I "Proposition1979/80:117, Om vissa anslagsfrågor m.m. rörande försvaret" utkristalliserade
sig resultatet av denna alternativgenereringsprocess, här förespråkade den
dåvarande ÖB att köpa ett utländskt alternativ efter att ha studerat en rad
urvalsfaktorer. I propositionen presenteras följande tabell:
I propositionen studerar man Sk2(reducerad
B3LA/38), JA37B(A20?),
modifiering av J35F till attack i två olika nivåer, något enklare skol/lätt
attack (sk1) och olika kombinationer av dessa. Endast JA37B tillför någon ekonomisk
försvarbar förmåga men för att det skall kunna försvaras skall detta köp ses
som inledningen av fler divisioner än de som studerats.
Man anger F-16 som ett typflygplan för
utländsk anskaffning av attackflygplan, ÖB anger att det troligen inte kan
anpassas helt till svenska basförhållanden men väl i luften så skall det kunna
bära Rb15 och ge ett betydande tillskott i luftförsvaret. Men med hänsyn till
basförhållanden så uppstår "besvärande begränsningar" men med hänsyn
tagen till de alternativ som regeringen anvisat så föreslår ÖB anskaffning av F-16
p.g.a operativa skäl.
I Juni 1980 redovisas perspektivplaneringen, där ser man att i framtiden krävs ett enhetsflygplan som helt anpassas
till de svenska förhållandena. ÖB anger att kontroller gjorts mot tillverkare av
stridsflygplan som anger att man inte kommer att låta de
svenska kraven vara designstyrande.
Med hänsyn till att efterträdaren till JA37 måste passas in det
svenska bassystemet föreslog man att avbryta alla
skol/lätta attack-utvecklingar, modifieringar (Gångtidsförlängning av J35F till
mitten av 90-talet förespråkas för att hålla uppe kvantiteten) och anskaffningen
av utländskt attackflygplan. Detta syftade till att bereda ekonomiskt utrymme
samt handlingsfrihet för ett inhemskt utvecklat flygplan. Om ÖB finner att ett
svenskt alternativ inte är realiserbart önskar ÖB att riksdagen uppdrar åt
honom att senast år 1982 berett beslut om inköp av ett utländskt alternativ.
I "proposition
1981/82:102, Yttrande om säkerhets- och försvarspolitiken" En matig
sak om 618 sidor tar man hänsyn till kravet att växla och
omsätta utländsk valuta för att kunna betala för flygplanaskaffningen samt
senare hantering vid motköp, man beräknar att den svenska
handelsbalansen också skulle bli negativ med 10 miljarder om man väljer ett
utländskt flygplanssystem.
I flygplanfrågan levererade ÖB följande resultat ifrån
Försvarsplaneringen:
Denna alternativsjämförelse är möjlig då man genom begäran
om offert ifrån amerikanska utrikesdepartementet fått offerter på flygplan som
är helt anpassade till svenska förhållanden, något som tillverkarna tidigare
sagt inte skulle vara designstyrande.
F-18L är ett flygplan utan hangarfartygsförmåga där krok och
katapultfäste bortplockat och maskinen är något lättare än F-18A. Utvecklingen
hade inte startat men man hade lämnat offert på det
systemet. Dock skulle det vara till 80 % lika F-18A. Jag kan här fundera över
skillnaden mellan utvecklat i USA åt Svenska flygvapnet eller utvecklat i Sverige
för svenska flygvapnet. F-16 här är i svensk version, man
avser alltså här att utveckla en Sverige-specifik variant av F-16. F-5S
ytterligare ett sverigespecifikt utvecklat flygplan, flygplanet är i grunden
här 20 år gammalt och har enligt ÖB operativa brister. F-5S är sedermera
beteckningen för det singaporianska flygvapnets F-5.
I den redovisade tabellen anges kostnaderna för att anskaffa
och driva 16 divisioner, i de olika alternativen ingår det olika antal flygplan
per division. I perspektivplanering och andra tidigare arbeten så anger man flygvapnets styrka till 9 flottiljer och kopplingen är
stark mellan antalet flottiljer och divisioner. Man vill
ha nio flottiljer intill minst år 1992 för att ha handlingsfrihet under
1990-talet att ompröva behovet av antalet flottiljer. Om alternativet med
licenstillverkning i landet väljs äskar ÖB om att ytterligare tre divisioner
JA37 anskaffas.
I en diskussion om ekonomin i att välja flygplan vill jag
understryka att för det första verkar det som att det är bara flygplan F-18A
inte avses modifieras eller utvecklas för svenskt behov även om man
talar om viss anpassning, här noterar jag en osäkerhet i ekonomin även hos de
utländska alternativen. Intressant är också att man anser
sig redan till Försvarsbeslut 1982 kunna lägga beställningar om 16 divisioner
utländska stridsflygplan med leverans i början på 1990-talet. Möjligheten har
varit att vi köpt 288 st utländska flygplan istället för de sedemera 204 st
inhemska. För det tredje är det intressant hur man anser
att vi skall anskaffa ytterligare tre divisioner JA37 samtidigt som vi skall
licenstillverka 16 divisioner utländska stridsflygplan.
Som vidareutveckling av koncpetet med skydd genomspridning
genomförde vi utveckling av Bas90 som bemanades av Basbatljon
85. Vi kan titta på hur grundutföranden av alternativen till JAS
klarat sig i den tjänst de är designade för och försöka dra slutsatser hur väl
de egentligen skulle ha passat in i vårt Bas90 som började utvecklas samtidigt
som vi skulle välja flygplan enligt ovan. Vi ser alltså att även om bekämpning
av flygbas inte skett är ett av kraven på flygplanssystemet att kunna starta
och landa på en 800m lång rullbana, så kallad Kortbana
Kortbaneprestanda innebär i princip kravet att man skall
hålla sig inom flygdäcket på ett stort amerikanskt hangarfartyg. Det är det som
gör att jag är tveksam till att F-16, F-18L och F-5 skulle kunna få riktiga
kortbaneprestanda. För att landa på kortbana så gör man en
hangarfartygslandning, du väljer en markkollisionspunkt och flyger ned
flygplanet till den punkten, det var därför AJ37 fick en så pass kvalificerad
siktlinjesindikator/HUD. Inte bara norrmännen utan även andra operatörer som
har långa sträckor att taxa upptäckte att deras F-5 maskiner fick sprickor i
balkar där landställen och vingar fäste till skrovet, F-16 likadant och det är
därför man satte "Laglappar" på vissa ställen av skroven på F-16AM/BM,
inringat i bilden nedan:
Klicka
här för en förstoring av bilden, den är stor så scrolla ned på ”Forumbildersidan”.
De reella alternativen som jag ser det stod mellan F-18A i
full skrud och JAS. Alternativen var att i princip hangarfartygsanpassa en 20
år gammal kärra (F-5) med tveksamma operationella förmågor samtidigt som den
skall göras till en enmotorkärra är i princip en nyutveckling. F-18L, ja visst
men det innebär nog mer kostnad att plocka av den utrustning och göra den
svagare i skrovet än att köpa F-18A, intressant nog skulle F-18L vara billigare.
F-16, om originalskrovet inte håller för att taxa långa sträckor, hur skall det
hålla för att kortbanelanda? Nej jag är ganska övertygad om att det amerikanska
utrikesdepartementet antingen kommer att klå de amerikanska skattebetalarna på
en massa pengar för flygplanen alternativt så kommer de amerikanska skattebetalarna
få betala vårt luftvärn och hårdgjorda flygplanskydd då vi skulle få backa på
vår Luftförsvarsutredning och helt göra om vårt luftförsvar. Luftförsvaret är
ett system av system där stridsflygpansystemet är systemkritiskt, faller det
faller resten av konceptet med Stridsledning, luftvärn, baser, flottiljer, m.m.
J.K Nilsson