Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga
flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder
i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet.
Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av stor vikt så det
skriver jag under på men huvudbudskapet verkar vara att det är idiotiskt att avveckla
Gripen C/D. En första tanke jag hade att var att jag skulle vara generös i
tolkningen för att jag kunde ha missförstått men när jag läst igenom texten ett
antal gånger så finner jag att jag inte missförstått.
Flygplanet Gripen är en gång i tiden anskaffad för att ersätta flygplan
Viggen utan att få varken bättre eller sämre prestanda, kravet var en storleksminskning
med ungefär en tredjedel. Gripen C/D förbättrade lastförmågan, gav möjlighet
att lufttanka, i de initiala diskussionerna så var inriktningen att en svensk
C/D inte skulle ha lufttankningsutrustning monterad, och vara
internationaliserad.
Dalsjö anför en monetär-/stridsekonomisk aspekt på att
behålla gamla Gripen C/D men som Wiseman skriver i inlägget ”Snöpta och åldradeatleter”
så faller Gripen C/D ganska hårt i jämförelse med vad en motståndare kan sätta
upp. Konceptet för Gripen E har tagits fram för att kunna möta det Ryssland
bedöms kunna sätta upp vid mitten av 20-talet. I Norge har motsvarande utvärdering
gjorts vid valet av F35, vederhäftigheten kan diskuteras men inget av
alternativen hade en förmåga motsvarande Gripen C/D. Vi måste räkna med att
vårt flyg kommer att operera inom räckvidd för de ryska flygplanens, fartygs
och luftvärnets vapen och sensorer. Det innebär att vi måste sätta ihop den
information vi kan få av passiva radar/radio- och infraröda sensorer
tillsammans med andra plattformars aktiva sensorer samt att kunna störa
motståndarens sensorer. Ett annat hänsynstagande är att vi inte under
överskådlig tid kan ha tillgång till många välutrustade och välbemannade flygbaser
över ytan i Sverige. Gripen efterträdaren till Gripen C/D måste sålunda ha
längre aktionsradie. Läs gästinlägget ”Politiska tolkningen av hur att ökatillgängliga förband? - Flygvapnet” på Skippers blogg
om hur man ansåg hur behovet av flygbaser såg ut under och efter det kalla
kriget.
När vi tittar på bilden ifrån SAAB på Gripen E så har vi
framifrån iögonfallande IRST (något som bäddades för i tidigare versioner av Gripen
men aldrig realiserades), därefter ser vi vid nosvingarna mottagarenheter till
systemet för att upptäcka anflygande fientliga robotar. På vingspetsarna ser vi
avancerade enheter för varnar och motmedelssystemet som används för att mäta in
och störa motståndarens radar. Vid fenroten återser vi ett kylluftintag för
kylvätskan till radar och varnar/motmedelssystemet.
Gripen C/D i luftförsvaret
Att modifiera Gripen C/D för dessa funktioner är krävande,
det är stora och tunga/skrymmande apparater som ska bäras på flygplanet. Med en separat kylluftintag så kan vi
också ana att det behövs mer elkraft för att försörja både radar och varnar/motmedelssystemet.
Vi ser också detta föranleder en hel del utstickande bulor som tillsammans med
robotbalkarna under kroppen genererar en hel del extra luftmotstånd jämför med
Gripen C/D därav valet av den kraftigare motorn till Gripen E.
Nu när vi konstaterat att Gripen C/D är undermålig i det
framtida luftförsvaret kan vi titta på de andra uppgifterna Dalsjö föreslår.
Spaning med Gripen C/D
Spaning innebär att bära med sig stor kapsel och med den förhållandevis
korta räckvidden Gripen C/D erbjuder utan fälltankar, vi har sett bilder ifrån ”Operation
Karakal” att en Gripen C med två fälltankar och spaningskapsel inte bar
radarjaktrobotar men dess eskort utan spaningskapsel bar radarjaktrobotar. En
Gripen C/D är alltså för klen även utan modifieringarna i
Varnar/motmedelssystem och målinmätningssystemet för att kunna användas
nationellt utan omfattande infrastrukturinvesteringar samt utbyggnad av
flygbaser och betjäningsförband.
Gripen C/D för markmålsanfall
För att kunna lämna stöd till markstridsförband så behövs
rörelsefrihet i luften, vi måste kunna räkna med uppträda inom motståndarens
räckvidd för sina vapen och sensorer. Som vi redan konstaterat fungerar inte Gripen
C/D för det och dessutom måste CAS-funktionen i försvarsmakten återupprättas.
Manöverbataljonerna i Armén har numer inte längre förmåga att leda in Direkt flygunderstöd/CAS
utan den specialisering som CAS innebär återfinns i J/UND-förband men då den samverkan
med manöverbataljonerna är svår så finns risken att JTAC/FAC och hela CAS-funktionen
dör sotdöden i Armén. CAS är också en exklusiv funktion som innebär ett
förbrukande av dyra resurser och där de avgörande momenten för krigets utgång
oftast uteblir, resursavvägning säger att vi inte har råd att själva ge CAS i nationellt försvar. Inom manöverbataljonerna finns betydligt mer resurser för
välriktad eld mot en motståndare än vad ett förhållandevis fåtal gripenflygplan
kan leverera.
Det som möjligtvis kan erbjudas är klassisk avregling av
stridsområdet med attackflyg som slår mot mål på djupet men då vi tillbaka till
att vi måste räkna med att avdela eskort av flygplan som kan störa och trycka
ned motståndarens sensorer och vapensystem om vi inte ska anfalla okvalificerat
försvarade mål. Vi har enbart attackvapen för möjligtvis störa en motståndare
på marken, Se Wiseman ”Den icke existerande arsenalen”
och mitt ”Bra attackvapen till Gripen i Sverige?”
i ämnet. Vi har också i praktiken avvecklat det kunnande vi hade i E1, ”Attackeskadern”,
om markmålsattack.
Möjligheterna att använda Gripen C/D i markmålsrollen för
nationellt försvar kan sammanfattas som ringa, vi måste bygga upp funktioner
med stödsystem, anskaffa och integrera nya vapen samt bygga ut flygbaser och
utöka betjäningsförbanden. Om vi istället använder Gripen E för funktionen attack
mot markmål så kvarstår en hel del utveckling och anskaffning men det behovet
är långt ifrån lika omfattande som för att använda Gripen C/D
Gripen C/D för sjömålsanfall
Återigen, vi måste räkna med att kunna ha en motståndare som
hotar rörelsefriheten i luften men med en sjömålsrobot med lång räckvidd kan vi
kanske hantera det hotet med de funktioner som finns i Gripen C/D. Här uppstår
ett intressant dilemma, nämligen hur tung och hur stor en robot får vara.
Bedömt så är en robot med tillräckliga prestanda så pass stor och tung att den
måste bäras i det inre vingbalksparet (Balk 3) på Gripen C/D, vikten gör att de
inte kan hänga i balkläge 2. Här uppstår ytterligare ett intressant dilemma. Enligt
propsitionen för innevarande försvarsbeslut tar operativa livet för robot 15
slut runt 2025. Den nuvarande robot 15 ska hängas i vapenbalk av svensk typ en
balktyp vi inte beställt till Gripen E, till Gripen E så ska vi använda öglor
och momenstöd enligt princip för bombrackar på flygplan i tjänst hos
NATO-länder. Den nya sjömålsroboten kommer inte att kunna användas på Gripen
E om vi inte beställer mer än det fåtalet ”NATO-balk 3” vi har, men då kan vi
inte hänga fälltankar där då dom vi har nu använder svensk upphängning.
Gripen C/D för sjömålsrobotanfall kräver investering i
hårdvara och flygbaser med betjäningsförband.
Gripen C/D för ledning
Oklart vad Dalsjö föreslår, är det luftburna FAC för Close
Air Support. Är det stridsledning av andra flygplan eller är det som vissa har
föreslagit en luftburen Stripbv 90? I vilket fall som helst så är det en gren i
NBF som vi nog bör ta i beaktande innan vi fördjupar oss i.
Gripen C/D för att leda UAV
Oklart för mig igen, vi har större problem, ”utmaningar”,
med länköverföring operatören sitter i ett flygplan och där är denne dessutom utlämnad
till förhållandevis små skärmar och har begränsade möjligheter till
omvärldsuppfattning ifrån den farkost han ska ”leda”. All utrustning som kräver
containrar på marken ska klämmas in i ett litet stridsflygplan.
Gripen C/D för nattattack
Ska vi inte ha hjälmsiktesutrustning i Gripen C/D och ska
inte piloter i Gripen E kunna ha bildförstärkare? Beroende på val av hjälmsikte
så är bildförstärkare och hjälmsikte ömsesidig uteslutande utrustning. Som tidigare räknats upp har ju
Gripen C/D en mängd brister som attackflygplan framöver, att dessa skulle bli
mindre bara för att genomförandet ska på natten är knappast möjligt.
Gripen C/D för telekrig
Med varnar/motmedelssystemet i Gripen E så innebär en
telekrigsversion av Gripen C/D att den fyller nyttan att eskortera andra Gripen
C/D och flygfarkoster. Men om vi inte har behov att regelbundet genomföra eskorter
av andra luftfartyg så är kapselmonterade störsändare till Gripen E en mycket
mer ekonomisk lösning. Kapslarna måste ju ändå konstrueras och integreras på
Gripen C/D, med Gripen E.s förmåga i botten blir dessa kapslar mycket enklare.
Gripen C/D i malpåse
Att hålla flygplan i malpåse är dyrt och man råkar ut för diverse överraskningar när man ska ta dom i drift. USAF skulle ta malpåseställda B1 i drift och råkade ut för höga kostnader då maskinerna varken för utrustade med efterfrågad förmåga eller teknik .Kostnaden för driftstagandet skall till största delen tas ur liggande
budget. Kongressen var villig att skjuta till 20,3 milioner dollar
medans den totala kostnaden för renovering, uppgradering och drift
upppgår beräknat till mellan 1,1 till 2 miljarder dollar. (Combat
Aircraft, vol.6 no.2, p 46) Skillnaden mellan de avställda
maskinerna och de som är i drift är avsevärda. Dålig
telekrigs/självskydds förmåga och bara förmåga att bära N-vapen/dumma
bomber. (Ibid, pp 42-48 och Air International, Juni 2004 Vol. 66 No. 6,
pp 29-39)
Reservdelsproblematiken
Dalsjö anför att bevekelsegrunden om att slippa
versionshantera och konfigurationsleda olika versioner av samma flygplan inte
är giltig och pratar om att problemen ökat efter att 39 A/B togs ur drift. Problemen
har flera grunder, bland andra att Försvarsmakten inte anskaffat tillräcklig
mängd reservdelar men också att bytet av stödsystem inte varit stödjande. Faktum
är att vi hade ganska stora modifieringspaket planerade för Gripen A/B för att
ersätta sådant som då var föråldrat, jag berörde det i inlägget ”Modifieringshysteri Del 2”
Resultatet skulle ha blivit C/D lika A/B-flygplan med monokroma skärmar,
Syrgasflaska i flygplanet istället för OBOG och eventuellt utan
lufttankningsförmåga. Vi skulle på sikt ändå ha haft en gemensam hantering av
reservdelar. Efter Försvarsbeslut 2004 så hade vi fler flygplan i flygvapnet än
hangarplatser, det fanns en rationalitet att då ensa flygplanflottan.
Redan nu versionshanterar och konfigurationsleder vi olika
versioner av Gripen C/D men den kostnaden står inte Försvarsmakten eller svenska staten för utan det
är en del av det våra kunder betalar.
Befarat förmågeglapp
Ja vi har genom blotta bytet av system ett inbyggt
förmågeglapp, i inlägget ”Avveckling i samband med utveckling”
diskuterade jag detta. I det här fallet kan det vara extra allvarligt då vi
initialt inte kommer att få leverans av Gripen E till Försvarsmakten än på
många år men vi ska redan nu börja leverera in delar och apparater ifrån Gripen
C/D till SAAB. Här redovisar SVT
att försvarsmakten fått kritik för att man har värderat delar ifrån demonterade
Gripen A/B, det finns alltså delar som efter uppfräschning skulle kunna
levereras in till SAAB för Gripen E utan att demontering av Gripen C/D behöver
påbörjas omgående. Det borde gå att ekonomiskt beställa nya delar tillsammans
med det förrådshållna överskottet ifrån Gripen A/B.
Ekonomi
Vid riksdagens uppgift till Försvarsmakten att beställa
Gripen E så tillfördes faktiskt medel om än inte hela merkostnaden att beställa
utveckling, en del skulle ”tas inom ram”, senare under Försvarsminister
Hultqvist har medel för att kompensera för att Schweiz drog sig ur tillförts
Försvarsmakten. Att som Dalsjö påstå att man hårdbantat genom att avveckla
flygbaser, inte köpa vapen och sensorer till flygplanen för att ha råd med
flygplanen är en smula tendentiöst. Avvecklingen av flygbaser har inte med
flygplan att göra, vi avvecklade flygbaserna för att försvarsbeslut 2004
stipulerade att inga investeringar och anskaffningar som inte kunde användas
internationellt eller upprätthålla nationell beredskap fick göras. Vi har radar
i alla flygplan och vi har en mängd spaningskapslar som medger en förmåga inte
allt för långt ifrån de exklusivt anskaffade fotospaningsversionerna av Viggen.
Priset för varje gripenflygplan kan inte bestämmas ur
offerter till exportkunder som de facto erbjudits en lösning som innebär
utbildning, simulatorer, reservdelar, markutrustning, m.m. den ringa mängd
flygplan i varje affär gör att de fasta kostnaderna ger ett högt styckepris. ”Signatory”(Gripen News)
visar att kostnaden för varje Gripen C/D är en femtedel till en tiondel av det
styckepris som Dalsjö anger.
Dalsjö skriver att det är robust och kostnadseffektivt att
ha olika flygmaterielsystem i drift, jag kan gå med på att det är mer robust
men så länge vi inte har minst fyra hundra flygplan i drift i flygvapnet,
vilket är det som är det minsta antalet i jämförelsen Dalsjö gör så är det
knappast kostnadseffektivt, med 60 plus upp till 97 flygplan får vi inga serielängdsfördelar
i materielen.
I försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (Redovisning på Folk och Försvar) angavs att kostnaderna för att
hålla Gripen C/D operativt relevant bort till 2040 är likvärdig med att
utveckla Gripen E.
Flygtid
Ja det är smärtsamt att se nya inköp snabbt förlora sin
glans men när möjligheten att för samma kostnad hålla liv i sitt nya köp få en
möjlighet att få ett en bättre produkt (med avseende på bränsle/räckvidd och
vapenlast) så tar vi ju den möjligheten. Att som Dalsjö påstå att det fungerar
fint att flyga F-15 och F-16 från tidigt åttiotal är att blanda bort korten. Det
har inte varit smärtfritt att vidmakthålla dessa flygplan. Rand har en rapport om att hur övervakning och underhåll av en åldrande flygplanflotta ska genomföras. Forbes beskriver hur den Amerikanska flottan av flygplan i praktiken håller på spricka
sönder och jag kan inte annat än att säga att att nyttja planen under många år
och många flygtimmar bidrar till att försämra totalekonomin.
Under den Norska insatsen över Afghanistan under år 2002 var
förbandet begränsat till ganska omfattande motorkontroller var 15.e flygtimme. Norge har även bytt vingar på sina F-16 och ändå räknar dom med att det är hög tid att byta flygplan senast år 2024.
F-16B/D har haft problem med sprickor runt kabinen som resulterat i
skrovlagningar.
F-15 tillverkade 1982har haft haveri p.g.a sprickor efter ett tillverkningsfel. Tidigare har utmattningsbrott i flygplanets stabilisator lett till haveri och efterföljande modifiering vilket har drabbat andra F-15 operatörer,
Vidgar vi vyerna och tittar på F-18 så har US Marines till och med varit på museum och försökt plocka reservdelar.
Dom saknar flygplan så att alla deras piloter kan hållas i beredskap med
reglementerad övning. US Navy har 100 legacy F-18 av drygt 500 kvar i tjänst varav hälften är stående p.g.a underhåll och en femtedel av deras Super hornets är stående och man pratar om att man måste göra beställningar av ytterligare
nytillverkade super hornets för att möta den försenade F-35.
Slutsatser
Gamla flygplan har inte en chans att vara billiga att
vidmakthålla i luftvärdigt skick och med dagens ökande operativa krav har vi
inte något annat val än att anskaffa nytt stridsflygsystem. Formerna för att
fortsätta att utveckla ett stridsflygsystem i Sverige kan diskuteras och vi är alla överens att det ska utan varken förmågeglapp eller förmågeminskning. Den
tid som förflutit efter sekelskiftet har för svensk vidkommande varit kostsam,
inte bara för flygvapnet, då vi enbart skulle ha en expeditionär förmåga och
att vi nu ska vi ha fokus på nationellt försvar igen.
J.K Nilsson
