Den devalverade yrkeskåren

Jag tänkte på en sak i den här röran med FM Org 13. I min lilla bubbla i Försvarsmakten hände inget dramatiskt, jag sitter kvar på en OF-rad och jag kunde därför skriva ett pretentiöst inlägg om framtiden, det jag missade var vilka mjuka värden som står på spel. Därför försöker jag nu sortera ut tankarna i detta inlägg, ett inlägg som också är ojämförbart med tidigare inlägg med avseende på våndan att skriva. Droppen som fick bägaren att rinna över var det öppna brevet som KCTC skrev till ÖB och som Wiseman publicerade samt svaret som ÖB publicerade på samma blogg.

Jag vill poängtera att jag hyser inget agg mot våra officerskollegor som gått i skola och fått anställning efter det att förbanden avhänts rekryteringen.

”På min tid” brukar det heta när gamla uvar skall förklara hur bra det var tidigare och nu har jag fallit i samma grop. På min tid när jag var (Värnpliktig) soldat arbetade vi i närheten av officerare på vårt förband. På min tid lärde vi känna officerare under vår värnpliktstjänstgöring, vi skrattade åt och med varandra, vi pratade allvar om hur brudar och grabbar fungerar och inte alltid tänker sig för. Vi lärde oss vilka skjutgränser respektive människa har och vad som förväntas i yrket. Var vi intresserade, hade fallenhet för yrket och, inte minst, kunde passa in som officer så fick vi mer eller mindre diskreta förfrågningar om att läsa vidare. Efter muck fortsatte vi intresserade med fyllnadstjänstgöring och FOK (Förberedande Officerskurs) på förbandet som ville anställa oss. Någonstans i den här processen hade förbandet en nomineringsnämnd där förbandet valde att skicka oss som uppfyllde de nyss nämnda kraven samt hade rätt sorts betyg ifrån gymnasiet/grundskola. Efter hemkomsten var vi hjärtligt välkomna att börja arbeta som officer i det yrket vi antingen gjorde värnpliktsutbildningen inom eller närbesläktat. Om det var så att vi hade gjort lumpen inom samma yrke med hyffsat lång fyllnadstjänstgöring och FOK så var vi på hugget ganska snabbt att börja arbeta. Ville man arbeta som officer inom något annat skrå hade man milt sagt en uppförsbacke att övertyga nomineringsnämnden om sin lämplighet.

På min tid, när kom hem ifrån skolan och började jobba som officer hade vi värnpliktiga, precis som jag beskrev ovan. Vi var delaktiga i att välja ut vilka vi ville jobba med, vi klämde och kände på vilka människor de här 20-åringarna var. Vissa av dessa kände vi stor trygghet i att arbeta med i vissa fall fick de under kortare stunder arbetsleda oss i vissa moment. När våra blivande arbetskamrater började skolan kunde vi se med tillförsikt fram emot att de skulle komma tillbaka så att vi fick ett bättre arbetslag. Vi tog med glädje emot våra nyutexaminerade Fänrikar och lärde dem yrkets små baksidor med arbetstidsrapportering, (Kommer någon ihåg beräkningsunderlagen?), bordskicket vid arbete i plutonslagen för uttag av tid ifrån den svarta tidsboken, m.m. Efter några år var Fänriken stor och kunde axla rollen som plutonchef med galans. De som var gammellöjtnanter/kaptener njöt av tiden som instruktörer, adjutanter, m.m. under den spänsitge löjtnantens ledning. Alla kände en delaktighet och samhörighet i arbetet. Kaptenen som instruktör hade ju själv varit med och plockat fram plutonchefen.

I nutid började man med att plocka av förbanden möjligheterna att själva rekrytera ur sina led. En central funktion i Försvarsmakten skulle göra det åt oss. Därefter kommer det ett politiskt beslut att vi inte längre skall få hem Fänrikar ifrån skolan utan det kommer även något så exotiskt som en specialistofficer till sergeant. Man vill göra tydlig uppdelning i vilka som skall vara ämnade som chefer och vilka som skall vara jobbare. Man börjar tala om att cheferna skall skolas till att vara chefer för att komma till förbanden och bli chefer. De här cheferna skall vi inte ha mycket att säga till om, de skall rekryteras utifrån sina skolbetyg och skickas till skola utan att vi som är inne har något att tycka och tänka om. Försvarsmakten sedan får tycka till och anställa de som de tycker är lämpliga men hur skall vi kunna utnyttja en provanställningsperiod för att kunna tycka till om dessa individer? Vi har också specialistofficerarna som också rekryteras utifrån intresseanmälan och intervju med en yrkesrepresentant, förvisso med lägre chefsambitioner men fortfarande utan delaktighet ifrån de blivande kollegorna. Inte någon av dessa officerare har minsta krav på sig förstå vad de egentligen utbildas för. Själv känner jag stor förtvivlan över hur blivande kollegor under förbandspraktik frågar elementära saker, saker som jag tidigare lärt värnpliktiga tidigt under deras utbildning.

Spiken i kistan för många var torsdagens besked, man låter hyffsat nyutexaminerade Fänrikar peta, ja faktiskt peta, undan plats för tidigare års utbildade Fänrikar. Man låter ifrån försvarsmaktsledningens sida klart och tydligt anse att alla tidigare utbildade än det nyinstiftade YOP är att anse som underbefäl som skall kliva åt sidan för att de nya Fänrikarna skall få tillfälle att utöva chefskap. Försvarsmaktens ledning gör klart för dem av oss som varit intresserade av chefskap och vill göra karriär att vi inte längre skall betrakta oss som chefer i karriären utan vi skall vara curlingsopare för de nya Fänrikarna som skall göra karriär.

Jag känner ingen delaktighet i det här tillvägagångssättet och ÖB skyller ifrån sig med hänvisning till att politikerna har bestämt att vi skall ha ett tvåbefälssystem och anställda soldater. ÖB hänvisar sin bristande omsorg om personalen till att politikerna vill snabba på den här omdaningen av Försvarsmakten. ÖB hänvisar till att om vi skall låta förändringarna verka ut av sig själv så tar det 6 till 10 år att bygga förhållandet mellan ”Specialistofficerarna” och officerarna, tid som Försvarsmakten inte har till förfogande. I stället har ÖB bestämt att utan delaktighet peta undan lovande individer för att tillfredsställa politikerna. I det här ränksmideriet kan jag själv känna att en stor del av min yrkesstolthet, självbild och arbetsglädje fått sig en rejäl knäck.

Vem är jag? Är jag den officer jag en gång utexaminerades som eller är jag en officer som är predestinerad att inte göra karriär. Om jag är det förra varför får inte det gälla mina jämnåriga kollegor som har en ännu större vilja, förmåga och, tidigare hade, förutsättningar än mig att göra karriär? Som Magnus Johnsson uttryckte det vill jag avsluta det här inlägget:

”För det första måste den verbala reaktionen tas på största allvar. ÖB skriver att de exempel på erfarna truppofficerare som nu får kliva tillbaka som ställföreträdare för att ge plats åt nyutexaminerade officerare är mycket få, "cirka 50 personer" enligt ÖB. Det kan så vara, och det kan även vara så att man i Försvarsmaktsledningen har använt just den siffran för att bedöma "förtroendekostnaden", dvs hur mycket oro och ilska man rör upp genom att driva omstruktureringen. Men då skulle jag vilja påstå att man har skjutit sig grovkalibrigt i foten, eftersom att handlingen i sig - och all mening som den bär på - slår mot samtliga officerare som kan identifiera sig med de 50. Handligen kan nämligen ses så att den inte bara degraderar 50 individer utan devalverar en hel kår.”

J.K Nilsson

Ilvilja eller dumhet?

“Never attribute to malice what can be explained by stupidity” är ett uttryck som I bland används för att gjuta olja på vågor. Vi skall inte anta att någon vill något oss illa om denne är mindre mentalt begåvad. Vi har den här julhelgen stiftat bekantskap med Thor Liberty, ett fartyg som gått ifrån Tyskland till Finland med andemening att det skulle fortsätta till Kina och Sydkorea. Detta fartyg har mottagit finsk hjälp efter en storm och vid en inspektion så har det uppdagats felaktigheter i såväl godsdeklaration som stuvning. Chefsingenjören har tillägnat denna händelse blogginlägget: ”Skuggkrig”, Klart skepp skriver om: ”Patriotrobotarna i Finland på väg till Kina?”, Skipper skriver om: ”Mystiskt fartyg med mystiska robotar i Östersjön”.

De nyss nämnda inläggen har olika ansatser men gemensamt är att de inte bottnar i den verkliga händelsekedjan. Jag försöker nu att anlägga en förklaring till vad som hänt.

Som bekant har den finska tullen, enligt medieuppgifter, funnit 150 ton sprängmedel/explosivämne packade i säckar lagda på pallar fast, fortfarande enligt medieuppgift, skall dessa förvaras i ”Container”. Man har hittat 250 kg explosivämne i ”trasiga förpackningar”. Det mest graverade är att man funnit luftvärnsrobotar deklarerade som ”fyrverkerier”.

Försök till smuggling eller skumraskaffärer? Jag påstår att det är dumheter som ligger bakom. Rätt tidigt fick vi via media veta att den tyska tullen godkänt exporthandlingarna av robotarna men det säger inget om hur dessa deklarerats som det farliga godset de är. IMDG-koden är den samling regler om hur farligt gods skall märkas, packas, separeras, stuvas, transporteras och deklareras. Det här är krav som i princip gäller för hela världen. Skulle jag smuggla dessa varor på ett fartyg så skulle jag till och börja med inte märka godset med därför avsedda etiketter. Jag antar att explosivämnena i säckar var märkta för farligt godstransport på väg/järnväg enligt ADR/RID-regler så därför blev det rätt så uppenbart att de var felpackade och felstuvade. Därefter riktades uppmärksamheten mot de mycket stora förpackningarna ”Fyrverkerier”, förmodligen för att man slarvat med antingen godsdeklarationen där man skall ange bruttovikt på det farliga godset samt nettovikt explosivämne eller stuvningsintyget där man skall ange hur lasten skall packas.

Jag kan förstå att man vill dölja försvarsmateriell det ger problem i angörande hamnar, man vill inte utsätta sig för oönskade risker genom att andra får kännedom om lasten, etc. Det är inga ursäkter att slarva, men vill man frakta så billigt som möjligt så får man leva med dessa slarvpellar. Till och börja med så har man i Tyskland gjort fel när man packat och stuvat materiellen. I alla fall Patriotrobotarna måste ha packats av tyska myndigheter och då kan man ha gjort fel där, alternativt så har rederiet/besättningen märkt om emballagen ifrån UN-nummer för raketer till UN-nummer för fyrverkerier och bytt etiketter. Då stämmer inte godsdeklarationen längre och då upptäcks det rätt så fort.

Jag anser att man rätt och slätt ”tagit en rövare” för att vara lat/billig och hoppas på att inte bli upptäckt. Helhetsbilden av godshanteringen gör att jag har svårt att se att det skulle vara annat.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens datorbaserade stödsystem

Innan jul råkade jag ut för ett mindre dråpligt missöde. Bakgrunden till det är att jag i ett svagt, förvirrat ögonblick efter jag muckade lät mig värvas till en mer obskyr frivilligförsvarsorganisation. För något år sedan sades mitt avtal upp av kompanichefen och jag anmodades lämna tillbaka de prylar som jag hade hämtat ut. Naturligtvis kände jag inte för att sätta mig i bilen för att åka till den utbildningsgrupp jag tillhörde så jag ringde till förrådet på den orten för att reda ut begreppet. Inga problem sade förrådsmannen, vi fixar en godsöverföring dit du jobbar nu. Ett år senare kommer ett argt brev där jag å det snaraste anmodades lämna tillbaka utrustningen annars skulle jag bli tvungen att betala för det som står på den lista vad serviceförråd i Sverige har lämnat ut åt mig.

Vad var felet här? Jo handläggaren vid utbildningsgruppen hade sitt utdrag ifrån och där stod jag tydligen som totalförsvarspliktig med krigsplacering i ett förband och att mitt B-avtal med Hemvärnet var avslutad. I ett annat system, förmodligen pärmbunden (hoppas jag så att det inte är ett ytterligare datasystem som hanteras), kontrollerade man mitt personalkort om det har återmatats ett OK ifrån FMLOG att jag återlämnat min lånade materiel. FMLOG har ju naturligtvis sagt att min lista på lån inte är tömd.

Om jag skall få någonting gjort i mitt arbete får jag först ett utfall i ett system, en pryl måste repareras eller kontrolleras. Sitter grejen på en överordnad enhet kan man i många fall inte enligt systemet tillåtas göra kontrollen eller reparationen med grejen kvar på enheten fast enheten inte kommer att användas under tiden som tillsynen eller reparationen pågår och samma grej skall monteras tillbaka. Jag måste alltså sitta och bereda en urmontering och inmontering för att kunna återrapportera mitt egentliga arbete. Nog för att man skall dokumentera åtgärder för att det skall finnas en spårbarhet men det blir löjligt när man mellan byte av en specifik individ måste dokumentera att individen skall ur och inmonteras för att kunna göra en annan åtgärd. Gör man beordrad åtgärd måste in och urmontering göras, lyckas man inte förstå det har man fel arbetsuppgift, alltså avrapportering av ett ifrån systemet beordrat jobb borde generera det andra arbetet ”Automagiskt”.

Nåväl det var det systemet det, när jag gör någon form av arbete kan det komma att kasseras vissa detaljer så jag måste sätta i nya. Först tittar jag ett system för att se om vi har i vårat förråd, om det inte finns där finns det överhuvudtaget på förbandet? Finns inte detaljen utlämnad ifrån lagret måste jag skriva en blankett med bläckpenna och lämna till lagret så att dom kan lämna ut detaljen och bokföra i ett system eller arbeta i ett annat system för att beställa den ifrån ett annat lager. Nu är jag uppe i minst tre olika system med databaser för att kunna göra ett arbete. Om underhållsföreskriften är otydlig eller vi saknar en viss kemisk produkt får jag nyttja ytterligare ett system med ännu en databas för att ta reda om det skiljer i hur produkten förpackas, vi kanske har produkten på literflaska istället för halvliterflaska som föreskriften säger.

När jag äntligen fått ihop det administrativa och det jag behöver för att kunna göra mitt egentliga arbete så har det renderat övertid, alltså anfaller jag Palasso ER.

I min karriär råkar jag alltså ut för applikationer och databaser med varierande grad av förfining. Någon kan bara hantera versaler, någon tillåter ett begränsat antal tecken, m.m. Dessutom är dessa applikationer programmerade i språk som är näst intill lika utdöda som Latin eller ålderdomlig Grekiska. Skall försvarsmaktens nätverk kunna dra nytta av dessa stödsystem i utlandet eller när nätverken skall moderniseras så kommer det att krävas ansträngningar utöver det vanliga för att få det att fungera. Vi måste alltså röra oss framåt och ersätta denna uppsjö av ineffektivitet.

Är Prio då den rätta lösningen? Kanske, det beror på vad vi vill, vi har fungerande lösningar i försvarsmakten som är arbetsintensiva och fungerar i ett nationellt perspektiv men som är föråldrade och kommer att bli dyrare och dyrare för varje år att underhålla. En övergång kommer att vara arbetsintensiv för att de olika databaserna ser helt olika ut och har olika funktionalitet. Det första som måste göras är att likrikta dessa databaser så att de passar i Prio eller vilket system man än väljer. Försvarsmakten vill också minska på den administrativa personalen, vilket vi har sett i och med införandet av Palasso ER och FIA. Alltså kan vi förutse att behållandet av de befintliga systemen inte är ett alternativ.

Vi vet inte vad som är upp och ned på en skokartong, är några snart bevingade ord ifrån Försvarsmaktens infochef. Enligt infochefen så skulle det spegla frustrationen som infoavdelningen känner inför det faktum att de inte alltid har hela, klara bilden tydligt för sig vad som händer i Afghanistan. Även i ekonomihänseende har man haft denna frustration och detta har också anmärkts av Riksrevisionen/Riksrevisionsverket. Vad jag vet har man i försvarsmakten valt uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Det här innebär att man tilldelar underlydande uppdrag och resurser för uppdragets lösande. Vi ser genast att det här innebär att högre chef inte kommer att veta i detalj hur uppdraget löses eller i realtid hur lösandet fortskrider. Ett stödsystem skall i uppdragstaktiken utgöra ett stöd för lägre chef att lösa sina uppgifter. Lägre chef skall inte behöva vara redovisande inför högre chef exakt vad som händer och lägre chef/Soldat skall inte behöva vara sekreterare för att sköta det administrativa fotavtrycket som verksamheten lämnar. Redan nu är vissa arbetstagare sekreterare i högre utsträckning än officerare i tjänst som de anställdes i. Införande av PRIO späder på den utvecklingen.

I de organisationer som SAP har införts i så verkar man konstant ha beräknat kostnaderna till att vara mycket lägre än vad dom är. I ett så komplext system som försvarsmakten med den mängd databaser och det arbete som vanliga arbetare skall kunna utföra så kommer det att bli en stor mängd arbete som skall utföras bara för att komma in i det nya. Då kan vi inte ha organisationsförändringar i parti och minut, vi kan inte ha ansvarsförändringar så ofta vi har nu. Skall vi effektivisera så måste vi förändra organisationen men frågan är hur effektivitet mäts, är det i pang för pengar eller nöjer man sig med en ettöressmäll så billigt som möjligt. Frågan är inte på stödsystemsnivå utan på försvarsmaktsnivå. Vill inte politikerna ha ett försvar som är bra utan ett försvar med största möjliga kontroll så är ju frågan biff.

PRIO – minsta möjliga försvar till högsta möjliga kostnad. Professionella yrkesmän gör sådant de inte är anställda att göra. Ingår sekreterarprov i uttagningen till framtidens försvarsmaktsanställda?

Uppdateraing: Läs gärna Wiseman och Chefsingenjören i likartade blogginlägg. Morgonsur har också skrivit ett inlägg. Steg 2 närmar sig, uppgivenheten verkar stor. Då får jag lägga Cynisk på Bloggen Cynismer till listan som skrivit om Prio.

J.K Nilsson

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 3, Absurditeter

Efter diskussion hos Wiseman här, här och här. Finner jag det befogat att snabbt göra en tillbakablick över försvarsbudgetens urholkning för att väcka tankarna på vad som egentligen kostar.
Till den första absurditeten räknar jag att försvarsmakten är skyldig att hantera moms, Försvarsmakten betalar alltså moms på allt mellan toalettpapper och stridsflygplan. I den andra absurditeten räknar jag det jag skrev om förra gången: ”Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2”, Försvarsmaktens hyresinbetalningar, för att täcka Fortverkets kapitalkostnader betalar Försvarsmakten för mycket i förhållande till de lokaler Försvarsmakten hyr. Den tredje absurditeten är Försvarsmaktens skyldighet att betala Tull, Av förra årets miljardöverskott går 500 miljoner till att betala av den nästan decenniegamla tullskuld som fastställdes av EU-domstolen.
I backspegeln återfinns Henrik Landerholms avvikande mening i: ”Finansutskottets betänkande1998/99:FiU1”:
Försvarsmakten har för försvarsutskottet redovisat en brist om 7,1 miljarder kronor under perioden 1999–2001 som följd av denna denna s.k. budgettekniska omläggning. Regeringen uttrycker i budgetpropositionen inte någon uppfattning om vilka effekter den fulla tillämpningen av anslagsförordningen kan medföra. Regeringen avser att vänta till år 2002 för att då utvärdera effekterna. Det är enligt vår mening oacceptabelt att ”sjösätta” ett nytt avräkningssystem år 1996 och först sex år senare utvärdera dess konsekvenser.

Är det någon som räds göra en överslagsräkning på vad som återstår av försvarsanslaget? Jag är hygglig nog att räkna bort vad de anställda får betala i skatt och sociala avgfter.

I jämförelse med våra Nordiska grannar, hur räknas deras utgifter för Försvarsmakten?

J.K Nilsson

Tack för korrekturläsningen Cynisk.