Inspirerad av Chefsingenjören och Wiseman så fortsätter jag med min serie om ”Både och för flygvapnet” med att ge min syn på Ärna.
Flygplatsen på gamla F16 har jag berört i ett tidigare inlägg men flygplatsen förtjänar att behandlas bättre.
Jag börjar med att konstatera Ärna behövs för att bedriva övningar i djupaste fred. Under övning Dagny II användes Ärna för att basera flygstridskrafter.
Jag tror inte att Ärnas betydelse skulle förändras om rikets ledning skulle inse att vi befinner oss I krig. Därför är Ärna viktigt för både och.
Bristen på förståelse för flygstridskrafternas baseringskrav frapperande ifrån försvarsmaktsledningen och på den politiska nivån. Minns Tolgfors uttalande som relativt ny på Försvarsministerposten. Jag lyssnade samtidigt som Wiseman på Ekot när man refererade till försvarsministern:
"Att Norge är med i Nato tycker inte Tolgfors är ett problem. Vid en kris skulle de svenska flygplanen kunna placeras på baser i Sverige, exempelvis de allmänna vägar som sedan länge är tänkta att vara flygbaser i hotfulla lägen".
Jag minns också orden ifrån Jan Salestrand när han raljerande beskrev sin uppfattning om att försvara Stockholm med hjälp av luftstridskrafter. ”Jag trodde mer om flygvapnets förmåga att försvara Stockholm än att det skulle krävas parkeringsplatser för markpersonalen på Sergels Torg.” Dessa ord yppades för nu snart nio år sedan och då handlade det om att basera flygskolan på en kvarvarande flottilj med tunga divisioner. Anledningen till att basera tunga divisioner på F16 efter JA37-tiden var att man upptäckte ”Signaleffekten” att ha en flygflottilj i nära anslutning till huvudstaden. Problemet med det resonemanget (eller om vi skall tolka det som en Nostradamisk profetia om framtiden) är att Ärna skulle behållas som flygbas. I nära anslutning hade vi då också baser i Borlänge och Eskilstuna. Med tanke på att vi fortfarande skulle ha en strategisk rörlighet mellan baser men med färdigställda baser att utgå ifrån så borde det vara en smal sak att ställa i ordning flygplan och flyga ut till en bas tillsammans med personal. Basfilosofin innebar att baserna vara förberedda med drivmedel, ammunition och lättare reparationsresurser. Innan den stora avvecklingshysterin kunde flygplan landa och starta på baser ute i landet för att piloter skulle öva på det. Klargöringen på plats gjordes av de anställda bastropparna.
Det verkar som om den operativa funktionen hos flygvapnet är något som inte är så lätt att förstå. Tydligen räknar man inte med att baser behövs och samtidigt räknar man med något som inte finns.
Chefsingenjören har föredömligt visat vad som krävs i an och återflygning om man skall lösa ut jaktförsvar i mälardalen med beredskapsläge i luften. Initialt kommer det att ta en liten tid att transportera flygplanen till bas men väl där så klarar bastroppen att ta hand om maskinerna fram till att mer personal anländer. Beroende på tidsaspekter så kan man låta ladda flygplanen vid hemmaflottilj eller klargöra ammunitionen på basen under tiden flygplanen är i luften på väg till basen. Väl på plats så kan flygplanen antingen ha beredskapsläge i luften eller om beredskapen tillåter, 15 minuter startberedskap på Ärna. Jag är tvivlande till att vi har tjänat så mycket tid om vi haft F16 kvar som aktiv flottilj.
Men hur ser vår omvärld ut egentligen?
Som baseringsmöjlighet under ett kortare förlopp med ett gammalteknologiskt hot så funkar det givetvis och då är knappast berghangaren och jordkulor någon hjälp. Då räcker det med de vanliga parkeringssatserna och låta kärrorna sova ute som vanligt. Men var hittar vi några Afrikanska och ett av de fåtal Asiatiska staterna som representerar det gammalteknologiska hotet i närheten av oss?
FOI publicerade rapporten ”Fjärrstridskrafter – Rysslands framtida kapacitet” där man beräknar att Ryssland innehar kryssningsrobotar ifrån 2005. Så här fem år efter år 2005 måste jag säga att det känns minst sagt skakigt att placera våra divisioners flygplan i fyra hangarer allt som allt i Sverige när Ryssland bedöms kunna avdela 50 kryssningsrobotar i ett anfall mot Sverige.
Helt plötslig känns det som man vaknat upp ifrån ett 15 årigt rus av inbillad fredlig omvärld. Bakfyllan har en bitter smak i munnen och en viss ångest infinner sig, vad skall vi göra? Jag har tidigare berört vad jag anser som brister i folkpartiets förslag men jag utvecklar dom här.
Permanet basering av divisioner på Ärna då man innan avvecklingen av F16 JAS-anpassade berget så att vi kan få ner Gripenflygplan dit, förmodligen är utrustning för detta utrivet men det borde fortfarande finnas kvar nödvändiga konsoler och annat för att hänga kraft, kylluft och brandbekämpningsutrustning i. På Ärna finns också ett knippe jordkulor som borde kunna renoveras och modifieras för att skydda flygplan i enlighet med NATOs krav på flygplansshelters. Vidare vill jag belysa Bråvalla som 2008-01-01 skulle vara avvecklad som bas. Bråvalla var som bekant gamla F13 och den första flottiljen som JAS-anpassning inleddes på. Bråvalla har berghangar och flygplatsen är fortfarande i Fortverkets ägo, här borde vi också kunna renovera och modifiera befintliga jordkulor till Shelters. Nu har vi åtminstone fortifikatoriskt skyddat i bästa fall upp till tre divisioner. Till detta så bör vi införskaffa luftvärn som är knutet till flygplatser och flygbaser. Vi kan titta på den norska lösningen NASAMS och den tyska lösningen med IRIS-T SLS men vi måste säkerställa att vårat luftvärn kan bekämpa kryssningsrobotar. Med en sådan här lösning så kan vi ha ett flygvapen på fyra – fem flottiljer visserligen inte fortifikatoriskt skyddade på alla platser men vi har skapat en möjlighet till att bygga skydd på andra flottiljer och risken att låsa hela flygvapnet på marken borde vara liten.
Det ovan skrivet kan ju betraktas som en önskedröm om ett funktionellt flygvapen på hemmaplan men i realiteten måste vi nog hålla oss till att åtminstone bevara Ärna som en baseringsmöjlighet med förhandslagring av flygplanammunition och drivmedel samt en rudimentär möjlighet att utföra reparationer och enklare förebyggande underhåll, gärna i fortifikatoriskt skydd men hellre service i det fria än utan Ärna.
J.K Nilsson
söndag 24 januari 2010
lördag 23 januari 2010
Både och för F21
De dåvarande nordiska försvarscheferna Sverre Diesen, Juhani Kaskeala och Håkan Syrén fick en gemensam debattartikel publicerad i Aftenposten, Helsingin Sanomat och Svenska Dagbladet. I den artikeln argumenterade försvarscheferna för ett nordiskt samarbete i fråga om Framtida markförband, Sjöövervakning, Luftövervakning, Skjut- och övningsfält, Transporter och drift av baser,sjukvård och militär utbildning.
Genom att knyta samman luftrummet i norra Sverige med luftrummen i norra Norge och Finland kan vi dagligen öva flygvapnets insatsberedda insatsdivisioner över tre stater. Genom att behålla och utveckla Norrbottens flygflottilj, F21 i Luleå, genomför vi både och, både nationella och internationella insatser med en och samma organisation. Även vid utbildning av andra svenska insatsförband spelar F21 en betydelsefull roll. Förband som är lokaliserade i Boden gör stora vinster av att kunna samöva med flygplan ur F21. Chefen för artilleriregementet A9, Thomas Lindell, menar att förlusten av arméns helikoptrar ifrån Boden till förband i södra Sverige har påverkat förbanden i Boden menligt. Försvarsmakten har sagt att det är enkelt att ombasera helikoptrar till Norrbotten och att man skall göra det om behovet uppstår, men hittills har det utlovade helikopterstödet uteblivit. Kan vi lita på att behovet att samöva med stridsflyg kan uppfyllas utan F21? För internationell övningsverksamhet är F21 en viktig framgångsfaktor för Sverige genom att flottiljens infrastruktur klarar av att ta emot utländska flygförband som Sverige bjudit in för att utnyttja våra unika övningsförutsättningar.
F21 betyder så mycket genom att F21 möjliggör att Försvarsmakten klarar av att göra mer än både och för Sverige och det nordiska samarbetet.
Jag har genom dessa enkla inlägg visat på det svenska flygvapnets behov av minst fyra insatsdivisioner på minst två insatsflottiljer. Skulle någon insatsdivision tas i anspråk för internationell tjänst måste den viktiga dagliga flygverksamheten fortlöpa utan friktioner för att kunna lösa både nationella insatser och internationella insatser med samma organisation. För att kunna lösa funktionen att betjäna insatsdivisionerna med ammunition, drivmedel, mat, et.c. måste det finnas flygbasbataljoner på bägge insatsflottiljerna för att kunna lösa både de nationella insatserna och de internationella insatserna.
Genom den befintliga infrastrukturen i flygvapnet är försvarsbeslut 2004 fortfarande en giltig lösning för flygvapnet, Försvarsmakten och statens behov av luftstridskrafter. Flygvapnet klarar nu av att göra både och för svenska staten men flygvapnet klarar inte en ytterligare reducering om både och i Sveriges båda landsändar skall kunna genomföras. Flygvapnet måste få kosta de pengar flygvapnet spenderar i dag.
Jag inser ödmjukt att det finns mycket mer att skriva ur ett markoperativt perspektiv men det överlåter åt mer initierade skribenter såsom Cynisk att genomföra.
J.K Nilsson
Genom att knyta samman luftrummet i norra Sverige med luftrummen i norra Norge och Finland kan vi dagligen öva flygvapnets insatsberedda insatsdivisioner över tre stater. Genom att behålla och utveckla Norrbottens flygflottilj, F21 i Luleå, genomför vi både och, både nationella och internationella insatser med en och samma organisation. Även vid utbildning av andra svenska insatsförband spelar F21 en betydelsefull roll. Förband som är lokaliserade i Boden gör stora vinster av att kunna samöva med flygplan ur F21. Chefen för artilleriregementet A9, Thomas Lindell, menar att förlusten av arméns helikoptrar ifrån Boden till förband i södra Sverige har påverkat förbanden i Boden menligt. Försvarsmakten har sagt att det är enkelt att ombasera helikoptrar till Norrbotten och att man skall göra det om behovet uppstår, men hittills har det utlovade helikopterstödet uteblivit. Kan vi lita på att behovet att samöva med stridsflyg kan uppfyllas utan F21? För internationell övningsverksamhet är F21 en viktig framgångsfaktor för Sverige genom att flottiljens infrastruktur klarar av att ta emot utländska flygförband som Sverige bjudit in för att utnyttja våra unika övningsförutsättningar.
F21 betyder så mycket genom att F21 möjliggör att Försvarsmakten klarar av att göra mer än både och för Sverige och det nordiska samarbetet.
Jag har genom dessa enkla inlägg visat på det svenska flygvapnets behov av minst fyra insatsdivisioner på minst två insatsflottiljer. Skulle någon insatsdivision tas i anspråk för internationell tjänst måste den viktiga dagliga flygverksamheten fortlöpa utan friktioner för att kunna lösa både nationella insatser och internationella insatser med samma organisation. För att kunna lösa funktionen att betjäna insatsdivisionerna med ammunition, drivmedel, mat, et.c. måste det finnas flygbasbataljoner på bägge insatsflottiljerna för att kunna lösa både de nationella insatserna och de internationella insatserna.
Genom den befintliga infrastrukturen i flygvapnet är försvarsbeslut 2004 fortfarande en giltig lösning för flygvapnet, Försvarsmakten och statens behov av luftstridskrafter. Flygvapnet klarar nu av att göra både och för svenska staten men flygvapnet klarar inte en ytterligare reducering om både och i Sveriges båda landsändar skall kunna genomföras. Flygvapnet måste få kosta de pengar flygvapnet spenderar i dag.
Jag inser ödmjukt att det finns mycket mer att skriva ur ett markoperativt perspektiv men det överlåter åt mer initierade skribenter såsom Cynisk att genomföra.
J.K Nilsson
Både och för F7 och F17
I området söder om Blekinge och Skåne övar NATO-flyg dagligen och viss risk för direkta kränkningar av det svenska territoriet finns därför. Vidare ser vi också här, ett för EU och Ryssland gemensamt, intresse att nyttja Östersjön som plats för att upprätta och vidmakthålla en infrastruktur för naturgastransport i pipeline. Detta kommer att leda till ett utökat intresse av våra grannstater att närvara med militära styrkor för att visa sitt intresse och sin förmåga att påverka beslut som fattas för områdets förvaltning. I enlighet med mitt resonemang i Både och för Försvarsmakten måste svenska insatsdivisioner med JAS 39 öva i området och demonstrera den svenska viljan att visa sig likt den vilja de främmande staterna besitter att visa sig. Insatsdivisionerna på Blekinge flygflottilj, F17 i Ronneby, löser både denna uppgift och kan samverka med marinstridskrafter baserade i Karlskrona relativt enkelt i både övningssyfte och maktdemonstrationssyfte. Vidare utgör F17 basering för den sjöoperativa delen av helikopterflottiljen och synergieffekter kan därför tas tillvara i samövningar mellan flygvapnets insatsdivisioner, sjöoperativa helikoptrar och marinstridskrafter. Närheten till det kontinentala Europa betyder mycket för det svenska intresset att på ett enkelt sätt samöva med europeiska flygvapen genom att besöka flygbaser på det kontinentala Europa.
Flygvapnet löser genom F7 uppgiften att tillvarata Sveriges nationella intressen genom att vara centrum för Gripenutbildning och exportstöd. Då den svenska statsmakten beslutat att svenska flygvapnet skall använda stridsflygplanet JAS 39 Gripen och att antalet flygplan nu är så pass lågt jämfört med behovet vid framtagning av flygplanet måste vi nu förlita oss på andra operatörer av flygplanet. Detta behov grundar sig i att tillverkaren av flygplanet måste fortleva för att kunna lämna stöd i driften av flygplanet och vidareutveckla flygplanet mot framtidens krav på luftstridskrafter. Dessa operatörer är beroende av bl.a. utbildningsstöd, vilket svårligen kan ges vid de nuvarande två insatsflottiljerna. Därför är F7 en hörnsten i det svenska flygvapnet.
J.K Nilsson
Flygvapnet löser genom F7 uppgiften att tillvarata Sveriges nationella intressen genom att vara centrum för Gripenutbildning och exportstöd. Då den svenska statsmakten beslutat att svenska flygvapnet skall använda stridsflygplanet JAS 39 Gripen och att antalet flygplan nu är så pass lågt jämfört med behovet vid framtagning av flygplanet måste vi nu förlita oss på andra operatörer av flygplanet. Detta behov grundar sig i att tillverkaren av flygplanet måste fortleva för att kunna lämna stöd i driften av flygplanet och vidareutveckla flygplanet mot framtidens krav på luftstridskrafter. Dessa operatörer är beroende av bl.a. utbildningsstöd, vilket svårligen kan ges vid de nuvarande två insatsflottiljerna. Därför är F7 en hörnsten i det svenska flygvapnet.
J.K Nilsson
Både och för Försvarsmakten
”Både och” är titeln på överbefälhavaren Håkan Syréns skrift, publicerad 2007, där han beskriver Försvarsmaktens uppgifter.
”Både och” innebär att Försvarsmakten skall ha förmåga att kunna genomföra insatser både nationellt och internationellt med samma organisation. Vi har alltså lämnat tanken på att Försvarsmakten skall ha en organisation för att genomföra en särskild typ av insats, nämligen insatsen att försvara riket mot en invasion. Denna insats skulle genomföras med mobiliserad personal som använder förrådsställd materiel, det så kallade invasionsförsvaret. Den andra organisationen skulle lösa insatser utomlands, populärt kallat: Missioner. Missionerna skulle genomföras med samma materiel som låg hemma i förråden och väntade på att användas i försvar mot invasion. Förhållandet mellan dessa två organisationer var så pass stort att organisationen för missioner inte menligt påverkade organisationen mot invasion. Efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har organisationen för försvar mot invasion spelat ut sin roll, det finns inte längre någon tänkbar angripare som besitter förmåga att hota oss så att vi behöver försvara oss med hundratusentals mobiliserade soldater. Detta faktum innebär emellertid inte att vi enbart kan inrikta oss på att planera och utbilda för att genomföra insatser utanför Sveriges gränser.
Vi ser att både stormakter och mindre stater är inblandade militärt i området kring Afghanistan. Långt ifrån alla dessa stater har naturlig anknytning till området i form av landmassa i området t.ex. USA, Storbritannien, Danmark och Sverige. Naturligtvis har dessa stater olika rationalitet för sin närvaro i området, det staterna har gemensamt är att genom sin förmåga att ställa upp med militär närvaro visa sitt intresse att utöva möjligheter till inflytande över området samt inflytande i gemensamma institutioner och forum. Afghanistan är inte unik för denna form av maktspråk, vi ser detta i områden där värden står på spel. Även i området kring Sverige kan vi skönja bruket av maktspråk. Ryssland har återupptagit Sovjetunionens bruk att med bombflygplan provocera sina omgivande länder till åtgärder i luftförsvaret. Norge, Danmark och Storbritannien har under det senaste året avvisat ryska bombflygplan med egna jaktflygplan. USA visar regelbundet flagg genom att närvara med flottstyrkor i Barentsregionen. De olika staterna vill visa att de har möjligheter att använda militär för att visa sitt intresse i en region som är rik på naturresurser. Även i Östersjön har Ryssland provocerat sina grannar genom flygningar med bl.a. bombflygplan, Finland och de Baltiska staterna har fått sina gränser kränkta av dessa flygningar. Med detta vill jag inte hota med någon rysskräck utan peka på realiteter i relationerna mellan stater och att främmande militär närvaro existerar och demonstreras i närheten av Sveriges gränser.
Hur påverkar detta då svensk försvarspolitik? Genom att visa beredd svensk militär gör vi oss synliga på maktarenan. Denna beredskap demonstreras av Försvarsmakten då insatsberedda insatsförband dagligen övar i de områden och regioner som andra stater också övar och visar närvaro i. Då den svenska försvarspolitiken numer inriktas på samarbete mellan stater, både materielprojekt och övningar, så ställer det speciella krav på flygvapnets förband. Dessa krav kommer jag i senare inlägg att redovisa.
J.K Nilsson
”Både och” innebär att Försvarsmakten skall ha förmåga att kunna genomföra insatser både nationellt och internationellt med samma organisation. Vi har alltså lämnat tanken på att Försvarsmakten skall ha en organisation för att genomföra en särskild typ av insats, nämligen insatsen att försvara riket mot en invasion. Denna insats skulle genomföras med mobiliserad personal som använder förrådsställd materiel, det så kallade invasionsförsvaret. Den andra organisationen skulle lösa insatser utomlands, populärt kallat: Missioner. Missionerna skulle genomföras med samma materiel som låg hemma i förråden och väntade på att användas i försvar mot invasion. Förhållandet mellan dessa två organisationer var så pass stort att organisationen för missioner inte menligt påverkade organisationen mot invasion. Efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har organisationen för försvar mot invasion spelat ut sin roll, det finns inte längre någon tänkbar angripare som besitter förmåga att hota oss så att vi behöver försvara oss med hundratusentals mobiliserade soldater. Detta faktum innebär emellertid inte att vi enbart kan inrikta oss på att planera och utbilda för att genomföra insatser utanför Sveriges gränser.
Vi ser att både stormakter och mindre stater är inblandade militärt i området kring Afghanistan. Långt ifrån alla dessa stater har naturlig anknytning till området i form av landmassa i området t.ex. USA, Storbritannien, Danmark och Sverige. Naturligtvis har dessa stater olika rationalitet för sin närvaro i området, det staterna har gemensamt är att genom sin förmåga att ställa upp med militär närvaro visa sitt intresse att utöva möjligheter till inflytande över området samt inflytande i gemensamma institutioner och forum. Afghanistan är inte unik för denna form av maktspråk, vi ser detta i områden där värden står på spel. Även i området kring Sverige kan vi skönja bruket av maktspråk. Ryssland har återupptagit Sovjetunionens bruk att med bombflygplan provocera sina omgivande länder till åtgärder i luftförsvaret. Norge, Danmark och Storbritannien har under det senaste året avvisat ryska bombflygplan med egna jaktflygplan. USA visar regelbundet flagg genom att närvara med flottstyrkor i Barentsregionen. De olika staterna vill visa att de har möjligheter att använda militär för att visa sitt intresse i en region som är rik på naturresurser. Även i Östersjön har Ryssland provocerat sina grannar genom flygningar med bl.a. bombflygplan, Finland och de Baltiska staterna har fått sina gränser kränkta av dessa flygningar. Med detta vill jag inte hota med någon rysskräck utan peka på realiteter i relationerna mellan stater och att främmande militär närvaro existerar och demonstreras i närheten av Sveriges gränser.
Hur påverkar detta då svensk försvarspolitik? Genom att visa beredd svensk militär gör vi oss synliga på maktarenan. Denna beredskap demonstreras av Försvarsmakten då insatsberedda insatsförband dagligen övar i de områden och regioner som andra stater också övar och visar närvaro i. Då den svenska försvarspolitiken numer inriktas på samarbete mellan stater, både materielprojekt och övningar, så ställer det speciella krav på flygvapnets förband. Dessa krav kommer jag i senare inlägg att redovisa.
J.K Nilsson
söndag 17 januari 2010
Internationella insatser dimensionerande för svenska FM
Jag vill med detta inlägg diskutera Peter Neppelbergs artikel som är publicerad i sin helhet av Wiseman och återfinns också på ledarbloggen hos SvD. Vi diskuterar alltså Länk 16.
Jag tvivlar på att det finns en avsikt att bakvägen knyta Sverige till NATO genom att avveckla den nationella förmåga att text/trafikskyddat datastridsleda svenska flygstridskrafter. För oss som funnits i det svenska försvaret under 2000-talet vet att det närmast varit kontraproduktivt att tala om det svenska försvarets behov för att försvara Sverige, förre ÖB kallade föraktfullt oss som är tveksam till att internationella insatser skall vara en huvuduppgift för FM och dimensionerande för ”Ubåtar”. Man har tryckt på de politiska uttalanden om att vi måste ut och säkra svensk säkerhet innan hoten når oss, allt annat har i princip varit landsförräderi.
Proposition 2004/05:5 ”Framtidens försvar” (propositionen till Försvarsbeslut 2004) anger att vi skall kunna ha 8st JAS 39 i beredskap för internationella insatser. Och två radarflyggrupper FSR 890 skall vidmakthållas.
Proposition 2005/06:1 (budgetpropositionen 2006) Säger att en reducerad grupp FSR 890 har behållits men skall avvecklas och delar behållas för att utvecklas som demonstrator.
Demonstratorn har genom affärer där Ericson/SAAB sålt PS890 utvecklats till ASC 890.
Proposition 2008/09:140 (proposition till Försvarsbeslut 2009) säger att flygstridskrafterna skall ha en ledningsflyggrupp ASC 890.
Liknande resonemang kan vi spåra i utvecklingen av F100 eller modifieringen av ett antal JAS 39A till C/D.
Försvarsbeslut 2004 säger vidare att det är behovet för internationella insatser som skall vara styrande. Jag tycker mig skönja en viss spårbarhet mot varför vi sitter i den ledningssitsen vi gör. I ett internationellt perspektiv så är det rätt att satsa på Länk 16. Vill vi i Sverige stå som värd för internationella övningar och delta i övningar och insatser så är Länk 16 den enda vägen att gå. Jag tycker mig se att man tagit en risk för att kliva in i det internationella finrummet.
Jag tror att en återgång till TARAS blir svår och onödigt dyr, att bara förlita sig på Länk16 är ett politiskt risktagande för det svenska nationella försvaret men det är också en nödvändig komponent genom vår solidaritetsförklaring inom ramen för EU-arbetet. Finns vi inte på Länk16 så finns vi inte i omvärlden bland andra deltagare.
Jag lägger därför förslaget att komplettera Peters första förslag om att löpa linan ut och köpa länk 16 och genomföra lösningen som Frankrike har valt till sina Rafale (Väpnaren har en kopia av artikeln). Företaget Thales har en apparat de kallar ”TRA 6030-N:NextW@ve” med funktionen LX16 som Thales kallar den, en sändare som arbetar bredvid Midsterminalen. NextW@ve är så pass liten att det borde finnas plats i flygplan JAS 39 för den. Med denna apparat så uppnår vi funktionalitet av Länk 16 men vi inkräktar inte på länk 16 transmissionsmässigt, jag lämnar det tekniska för de intresserade. Det är också en "of the shelf" lösning som är så önskvärd i dag.
Med MIDS och NextW@ave så kan vi fortfarande köra Länk 16 om så önskas men vi kan också köra text/trafikskyddade överföringar utan att vara beroende av krypton ifrån NATO om så önskas. Att vi inte får med hela den smakliga lösningen som TARAS innebär är en uppoffring vi får göra om vi vill vara internationella.
J.K Nilsson
lördag 16 januari 2010
Gotland
Jag vill med detta inlägg gjuta lite olja på vågorna i diskussionen om svenska stridskrafter på Gotland. Försvarsdebattörer har ondgjort sig över bristen på stridskrafter baserade på den svenska ön ute i Östersjön. Och nu senast så föreslår Folkpartiets Jan Björklund att Gotlandsbrigaden åter skall sättas upp.
Jag är ytterst ambivalent i denna diskussionen, min gode bloggkollega Wiseman har visat på nyttan av Gotland i ett luftvärnsperspektiv:
Bilden visar det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400 med 240 km räckvidd vid en gruppering i Visby. Som vi alla vet har robotsystem en enastående uthållighet när det väl är grupperat. Det här systemet utgör ett veritabelt minfält för luftstridskrafter över hela den delen av östersjön. Analogt så kan vi se hur sjömålsrobotar på Gotland kan vara lika hotfulla.
Men låt mig bara blicka tillbaka till vad Jan Björklund hade på sin kravlista för svenska försvarsmakten:
1. Gotlandsbrigaden (P18) bör återuppsättas.
2. Visbykorvetterna har hittills kostat drygt 10 miljarder kronor, trots det är de inte användbara. Korvetterna måste nu färdigställas, beväpnas och förbandssättas.
3. Armén bör på sikt organiseras i fem brigader i en förbandsreserv som kan mobiliseras på relativt kort tid. Det nya systemet med bataljonsstridsgrupper har tillkommit för att försörja de internationella insatserna, men för att försvara Sverige krävs större enheter, brigader. Alla moderna befintliga stridsvagnar, stridsfordon, artilleripjäser och luftvärnssystem skall bibehållas. Den avveckling som har varit tänkt av moderna stridsfordon bör inte få genomföras.
4. Krigsplanläggningen för att försvara Sverige behöver återupptas. Det överbyråkratiserade Högkvarteret på Lidingövägen behöver brytas upp i bland annat några regionala staber. Man kan tänka sig tre militärkommandon för att planera och leda försvaret; ett i nord, ett i syd och ett särskilt Östersjökommando.
5. Flygvapnet bör inte minskas mer. Dagens antal Jas-plan bör bibehållas och moderniseras utifrån svenska operativa behov.
6. Vi inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Vi är i så fall beredda att fatta sådana beslut under nästa mandatperiod.
Vi kan snabbt se att punkten 6 kommer att snabbt krävas men låt mig diskutera punkterna var för sig.
1. En armébrigad på Gotland kommer inte att kunna göra mycket, varför? Jo om ambitionen är att hota flygstridskrafter över östersjön så är det politiskt sett mycket billigare att ha en rote jaktflyg i luften kontinuerligt. Jan Björklund har tydligt pekat ut Ryssland som en trolig angripare, för att ens nu kunna hota Gotland måste Ryssland utmana det svenska flygvapnet och det görs inte utan förmågor som lufttankning och framskjuten luftburen ledning av sina flygstridskrafter. Dessa förmågor krävs för att vara ett hot i Östersjön med eller utan Gotland, så varför vill man ha Gotland då?
Jag skulle kunna diskutera samma sak angående möjligheterna att kontrollera fartygsrörelser i Östersjön genom att placera ut sjömålsrobotar på Gotland. Den politisk enkla lösningen för Ryssland vore att låta riktiga robotbåtar börja patrullera Östersjön och komplettera med luftburna sjömålsrobotar. Kom ihåg att Ryssland måste ha den förmågan innan det kan utgöra ett hot mot Gotland
En tredje invändning är frågan om denna brigad skall vara anställd eller mobiliserad. Skall vi mobilisera den så står vi egentligen kvar på samma plats som i dag. Skall den vara anställd så har den samma problem som de övriga fyra brigaderna enligt punkten tre.
2. Visbykorvetterna är något som jag håller med om men det borde inte vara något som det bör skjutas till medel för att lösa. Det borde finnas en ekonomisk ram för införandet av dessa fartyg men man har förmodligen nallat lite av den genom att sträcka ut den i tid för att finansiera den nya kärnverksamheten: Internationell tjänst.
3. Den tredje punkten borde inte vara någon större konst att ställa i ordning, här är det snarare frågan om att sätta upp riktiga krigsförbandshandläggare ute på utbildningsförbanden och öva förbanden i mobilisering. Problemet är att Jan Björklund inte föreslår tillförsel av den kvalificerade materiell som krävs för att fem brigader skall vara trovärdiga. Man vill inte skrota bort befintlig materiell, gott så men det räcker inte, brigaderna är ändå papperstigrar.
4. Krigsplanläggning för försvar av Sverige välkomnas men vilken är grunden för den planläggningen? Regionala staber låter bra men vilken tidsrymd talar vi om och hur skall överlämningen ske. Läs gärna mitt försök att förklara förmågeglapp.
5. Att flygvapnet inte skall minskas mer tackar jag för men vad innebär det mer än att behålla antalet flygplan och sminka upp dom för nationellt försvar? Kommer vi att ha fyra reducerade divisioner som nu eller tre fulltaliga divisioner med annan utgångsgruppering än nu, Jag skulle önska mig något djärvare såsom ett återtagande av Upplands flygflottilj med uppställning av flygplan i berg och skyddade uppställningsplatser spridda på flottiljområdet. Detta skall skyddas av ett bra luftvärn. Dock är jag rädd att den här punkten resulterar i pappersförband likt den tredje punkten.
Jag är som sagt lite rädd för att det här förslaget blir bara en symbolisk handling utan någon bäring mot hot eller försvar, som jag visade ovan så riskerar vi att återigen få pappersförband på halsen.
Som Cynisk skrev: ”I huvudsak har FP:s debattartikel bra innehåll men det räcker inte hela vägen. Försvaret av Sverige måste stärkas men det görs inte med Gotlandsbrigaden.” .
Jag håller fullt med Cynisk om Gotlands betydelse för att basera stridskrafter utöver de robotförband som jag i inledningen av detta inlägg talade om.
Jag vill att den svenska försvarsmakten skall ha en god luftvärnsförmåga, god artilleriförmåga, god förmåga att föra markstrid över en större yta. Jag vill också att marinstridskrafterna skall kunna uppträda som de stridskrafter de är men med tanke på flygvapnets numerär och baseringsförmåga är den egna luftvärnsförmågan ett måste. För flygvapnets del så vill jag se en trovärdig basering av våra divisioner och då ser jag gärna att vi sprider ut våra divisioner såsom de flottiljer vi hade innan försvarsbeslut 2004 med skillnaden att Uppsala skall vara igång istället för flygskolan på Såtenäs. På flottiljerna skall flygplanen kunna ställas upp relativt skydd i fred för att vid beredskapshöjning kunna spridas på krigsbaser. Om det innebär att bygga den planerade berghangaren på F17 så må det vara så, vi kan också titta på en lösning som innebär att F13 är i gång med berget som en gång renoverades för att ta emot JAS och riktiga jordkulor av NATO-snitt. Det är först när vi kan det här som vi kan försvara Sverige.
Jag läser nu Wisemans kommentar till Cynsik, jag anser att vi inte kan måla världen helt i termer av realismmodellen. Omvärlden är mer komplex är ett parti RISK, som jag skrev så kan Ryssland uppnå samma sak utan att ta Gotland. Eftersom vi saknar riktigt luftvärn och kustartilleri så är inte lösningen en armébrigad heller. Några kompanier för att skydda de funktioner som vi vill ha på ön säger jag inget om men en Brigad? Tänk på att en svensk brigad är upp till 5 500 man stor, skall den mobiliseras så är inte mycket vunnit jämfört med i dag och är den anställd så kostar det stor summa som jag tror inte motsvarar nyttan.
Det är inte Gotland som skall försvaras, det är Sverige som skall försvaras. Om vi kan försvara Sverige så kan vi försvara Gotland.
J.K Nilsson
Jag är ytterst ambivalent i denna diskussionen, min gode bloggkollega Wiseman har visat på nyttan av Gotland i ett luftvärnsperspektiv:
Bilden visar det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400 med 240 km räckvidd vid en gruppering i Visby. Som vi alla vet har robotsystem en enastående uthållighet när det väl är grupperat. Det här systemet utgör ett veritabelt minfält för luftstridskrafter över hela den delen av östersjön. Analogt så kan vi se hur sjömålsrobotar på Gotland kan vara lika hotfulla.
Men låt mig bara blicka tillbaka till vad Jan Björklund hade på sin kravlista för svenska försvarsmakten:
1. Gotlandsbrigaden (P18) bör återuppsättas.
2. Visbykorvetterna har hittills kostat drygt 10 miljarder kronor, trots det är de inte användbara. Korvetterna måste nu färdigställas, beväpnas och förbandssättas.
3. Armén bör på sikt organiseras i fem brigader i en förbandsreserv som kan mobiliseras på relativt kort tid. Det nya systemet med bataljonsstridsgrupper har tillkommit för att försörja de internationella insatserna, men för att försvara Sverige krävs större enheter, brigader. Alla moderna befintliga stridsvagnar, stridsfordon, artilleripjäser och luftvärnssystem skall bibehållas. Den avveckling som har varit tänkt av moderna stridsfordon bör inte få genomföras.
4. Krigsplanläggningen för att försvara Sverige behöver återupptas. Det överbyråkratiserade Högkvarteret på Lidingövägen behöver brytas upp i bland annat några regionala staber. Man kan tänka sig tre militärkommandon för att planera och leda försvaret; ett i nord, ett i syd och ett särskilt Östersjökommando.
5. Flygvapnet bör inte minskas mer. Dagens antal Jas-plan bör bibehållas och moderniseras utifrån svenska operativa behov.
6. Vi inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Vi är i så fall beredda att fatta sådana beslut under nästa mandatperiod.
Vi kan snabbt se att punkten 6 kommer att snabbt krävas men låt mig diskutera punkterna var för sig.
1. En armébrigad på Gotland kommer inte att kunna göra mycket, varför? Jo om ambitionen är att hota flygstridskrafter över östersjön så är det politiskt sett mycket billigare att ha en rote jaktflyg i luften kontinuerligt. Jan Björklund har tydligt pekat ut Ryssland som en trolig angripare, för att ens nu kunna hota Gotland måste Ryssland utmana det svenska flygvapnet och det görs inte utan förmågor som lufttankning och framskjuten luftburen ledning av sina flygstridskrafter. Dessa förmågor krävs för att vara ett hot i Östersjön med eller utan Gotland, så varför vill man ha Gotland då?
Jag skulle kunna diskutera samma sak angående möjligheterna att kontrollera fartygsrörelser i Östersjön genom att placera ut sjömålsrobotar på Gotland. Den politisk enkla lösningen för Ryssland vore att låta riktiga robotbåtar börja patrullera Östersjön och komplettera med luftburna sjömålsrobotar. Kom ihåg att Ryssland måste ha den förmågan innan det kan utgöra ett hot mot Gotland
En tredje invändning är frågan om denna brigad skall vara anställd eller mobiliserad. Skall vi mobilisera den så står vi egentligen kvar på samma plats som i dag. Skall den vara anställd så har den samma problem som de övriga fyra brigaderna enligt punkten tre.
2. Visbykorvetterna är något som jag håller med om men det borde inte vara något som det bör skjutas till medel för att lösa. Det borde finnas en ekonomisk ram för införandet av dessa fartyg men man har förmodligen nallat lite av den genom att sträcka ut den i tid för att finansiera den nya kärnverksamheten: Internationell tjänst.
3. Den tredje punkten borde inte vara någon större konst att ställa i ordning, här är det snarare frågan om att sätta upp riktiga krigsförbandshandläggare ute på utbildningsförbanden och öva förbanden i mobilisering. Problemet är att Jan Björklund inte föreslår tillförsel av den kvalificerade materiell som krävs för att fem brigader skall vara trovärdiga. Man vill inte skrota bort befintlig materiell, gott så men det räcker inte, brigaderna är ändå papperstigrar.
4. Krigsplanläggning för försvar av Sverige välkomnas men vilken är grunden för den planläggningen? Regionala staber låter bra men vilken tidsrymd talar vi om och hur skall överlämningen ske. Läs gärna mitt försök att förklara förmågeglapp.
5. Att flygvapnet inte skall minskas mer tackar jag för men vad innebär det mer än att behålla antalet flygplan och sminka upp dom för nationellt försvar? Kommer vi att ha fyra reducerade divisioner som nu eller tre fulltaliga divisioner med annan utgångsgruppering än nu, Jag skulle önska mig något djärvare såsom ett återtagande av Upplands flygflottilj med uppställning av flygplan i berg och skyddade uppställningsplatser spridda på flottiljområdet. Detta skall skyddas av ett bra luftvärn. Dock är jag rädd att den här punkten resulterar i pappersförband likt den tredje punkten.
Jag är som sagt lite rädd för att det här förslaget blir bara en symbolisk handling utan någon bäring mot hot eller försvar, som jag visade ovan så riskerar vi att återigen få pappersförband på halsen.
Som Cynisk skrev: ”I huvudsak har FP:s debattartikel bra innehåll men det räcker inte hela vägen. Försvaret av Sverige måste stärkas men det görs inte med Gotlandsbrigaden.” .
Jag håller fullt med Cynisk om Gotlands betydelse för att basera stridskrafter utöver de robotförband som jag i inledningen av detta inlägg talade om.
Jag vill att den svenska försvarsmakten skall ha en god luftvärnsförmåga, god artilleriförmåga, god förmåga att föra markstrid över en större yta. Jag vill också att marinstridskrafterna skall kunna uppträda som de stridskrafter de är men med tanke på flygvapnets numerär och baseringsförmåga är den egna luftvärnsförmågan ett måste. För flygvapnets del så vill jag se en trovärdig basering av våra divisioner och då ser jag gärna att vi sprider ut våra divisioner såsom de flottiljer vi hade innan försvarsbeslut 2004 med skillnaden att Uppsala skall vara igång istället för flygskolan på Såtenäs. På flottiljerna skall flygplanen kunna ställas upp relativt skydd i fred för att vid beredskapshöjning kunna spridas på krigsbaser. Om det innebär att bygga den planerade berghangaren på F17 så må det vara så, vi kan också titta på en lösning som innebär att F13 är i gång med berget som en gång renoverades för att ta emot JAS och riktiga jordkulor av NATO-snitt. Det är först när vi kan det här som vi kan försvara Sverige.
Jag läser nu Wisemans kommentar till Cynsik, jag anser att vi inte kan måla världen helt i termer av realismmodellen. Omvärlden är mer komplex är ett parti RISK, som jag skrev så kan Ryssland uppnå samma sak utan att ta Gotland. Eftersom vi saknar riktigt luftvärn och kustartilleri så är inte lösningen en armébrigad heller. Några kompanier för att skydda de funktioner som vi vill ha på ön säger jag inget om men en Brigad? Tänk på att en svensk brigad är upp till 5 500 man stor, skall den mobiliseras så är inte mycket vunnit jämfört med i dag och är den anställd så kostar det stor summa som jag tror inte motsvarar nyttan.
Det är inte Gotland som skall försvaras, det är Sverige som skall försvaras. Om vi kan försvara Sverige så kan vi försvara Gotland.
J.K Nilsson
måndag 4 januari 2010
Jag får mjäll!
Rubriken är ett uttryck jag fick lära mig i stället för att säga att man blir gråhårig och gråhårig kommer jag att bli eftersom jag tydligen saknar anlag för att bli flinskallig.
Jag talar naturligtvis om ”Det nya försvaret” Chefsingenjören publicerade ett gästinlägg på sin blogg om hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna. Hemvärnet kommer till utseende och uppgifter att likna de gamla försvarsområdesskyttebataljonerna. Men vad säger det egentligen?
Det är förband för att bedriva infanteristrid och ambitionen är att krigsförbandsöva det åtta dygn varje år. Storleken på hemvärnet skall vara 40 bataljoner och innehålla 22 000 människor och hålla R10 beredskap. Det här väcker en del tankar hos mig så jag börjar bena ut dessa.
Först så konstaterar jag att det kommer att kosta ungefär 150 miljoner i lönekostnader om man räknar med att det skall vara ersättning enligt dagens system. Vi skall dessutom se till att det kvalitativ övning/utbildning så då får vi plussa på kostnader för ammunition, drivmedel, körmil på fordon m.m. ungefär som att utbilda 482 VPL på ett år.
För det andra så funderar jag på var detta passar in i det nya försvaret. År 2008 utbildade vi 8500 värnpliktiga. Vi skall anställa 6000 soldater (GSS) till det stående försvaret och ytterligare 9000 soldater (KSS) som skall vara kontrakterade att genomföra KFÖ med regelbundenhet. Till detta kommer en officersstock på 8500 personer. Så vi skall anställa personer för att kunna ha direkt gripbara, vi kontrakterar ännu fler som vi skall mobilisera in och utöver det så tillkommer hemvärnet. Kommer hemvärnet att ha en högre eller lägre beredskap än KSS?
Det tredje går lite in i två, vilken utbildning kommer HV-plutonerna att ha? När kan man anse att man har fungerande plutoner. Som jag ser det kommer det att krävas minst tre månaders förbandsutbildning första året för att sätta samman förbanden så att de fungerar, därefter omsätter man hela plutoner. Med tanke på den höga ambitionsnivån så kan inte Hemvärnet vara den slaskorganisation som samlar upp de intresserade individerna som inte har plats i det reguljära försvaret längre. Kommer det att bli blandning av marinens kockar tillsammans med pansarknektar och fallskärmsjägare så blir det inte riktig bra för att få ut det som krävs av ett modernt krigsförband.
Om vi inte kräver minst KSS-klass på HV så kan vi lika gärna strunta i den förbandstypen.
J.K Nilsson
Jag talar naturligtvis om ”Det nya försvaret” Chefsingenjören publicerade ett gästinlägg på sin blogg om hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna. Hemvärnet kommer till utseende och uppgifter att likna de gamla försvarsområdesskyttebataljonerna. Men vad säger det egentligen?
Det är förband för att bedriva infanteristrid och ambitionen är att krigsförbandsöva det åtta dygn varje år. Storleken på hemvärnet skall vara 40 bataljoner och innehålla 22 000 människor och hålla R10 beredskap. Det här väcker en del tankar hos mig så jag börjar bena ut dessa.
Först så konstaterar jag att det kommer att kosta ungefär 150 miljoner i lönekostnader om man räknar med att det skall vara ersättning enligt dagens system. Vi skall dessutom se till att det kvalitativ övning/utbildning så då får vi plussa på kostnader för ammunition, drivmedel, körmil på fordon m.m. ungefär som att utbilda 482 VPL på ett år.
För det andra så funderar jag på var detta passar in i det nya försvaret. År 2008 utbildade vi 8500 värnpliktiga. Vi skall anställa 6000 soldater (GSS) till det stående försvaret och ytterligare 9000 soldater (KSS) som skall vara kontrakterade att genomföra KFÖ med regelbundenhet. Till detta kommer en officersstock på 8500 personer. Så vi skall anställa personer för att kunna ha direkt gripbara, vi kontrakterar ännu fler som vi skall mobilisera in och utöver det så tillkommer hemvärnet. Kommer hemvärnet att ha en högre eller lägre beredskap än KSS?
Det tredje går lite in i två, vilken utbildning kommer HV-plutonerna att ha? När kan man anse att man har fungerande plutoner. Som jag ser det kommer det att krävas minst tre månaders förbandsutbildning första året för att sätta samman förbanden så att de fungerar, därefter omsätter man hela plutoner. Med tanke på den höga ambitionsnivån så kan inte Hemvärnet vara den slaskorganisation som samlar upp de intresserade individerna som inte har plats i det reguljära försvaret längre. Kommer det att bli blandning av marinens kockar tillsammans med pansarknektar och fallskärmsjägare så blir det inte riktig bra för att få ut det som krävs av ett modernt krigsförband.
Om vi inte kräver minst KSS-klass på HV så kan vi lika gärna strunta i den förbandstypen.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
