Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret

Försvarsbeslut 2000

Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.

Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:

”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.

Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas

...

Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.

Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”

Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.

”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.

Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”

”Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten

- ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,

- ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,

- ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,

- ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och

- ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga

- till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och

- att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”

Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,

”Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap

Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.

För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.

…

Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap

Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.

Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”

Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:

”Anpassning

En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation - trots det omvärldsläge som då råder - skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.

Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast - dvs. det femåriga perspektivet - däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.

Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.

Dimensionering

Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.

- Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.

- En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.

- En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.

- Två enheter för utbildning av jägarförband.

- Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.

- Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.

- Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]

- Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.

- Två militärhögskolor från och med år 2002.”

Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.

I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.

Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.

J.K Nilsson

Både och för Ärna

Inspirerad av Chefsingenjören och Wiseman så fortsätter jag med min serie om ”Både och för flygvapnet” med att ge min syn på Ärna.

Flygplatsen på gamla F16 har jag berört i ett tidigare inlägg men flygplatsen förtjänar att behandlas bättre.

Jag börjar med att konstatera Ärna behövs för att bedriva övningar i djupaste fred. Under övning Dagny II användes Ärna för att basera flygstridskrafter.



Jag tror inte att Ärnas betydelse skulle förändras om rikets ledning skulle inse att vi befinner oss I krig. Därför är Ärna viktigt för både och.

Bristen på förståelse för flygstridskrafternas baseringskrav frapperande ifrån försvarsmaktsledningen och på den politiska nivån. Minns Tolgfors uttalande som relativt ny på Försvarsministerposten. Jag lyssnade samtidigt som Wiseman på Ekot när man refererade till försvarsministern:

"Att Norge är med i Nato tycker inte Tolgfors är ett problem. Vid en kris skulle de svenska flygplanen kunna placeras på baser i Sverige, exempelvis de allmänna vägar som sedan länge är tänkta att vara flygbaser i hotfulla lägen".

Jag minns också orden ifrån Jan Salestrand när han raljerande beskrev sin uppfattning om att försvara Stockholm med hjälp av luftstridskrafter. ”Jag trodde mer om flygvapnets förmåga att försvara Stockholm än att det skulle krävas parkeringsplatser för markpersonalen på Sergels Torg.” Dessa ord yppades för nu snart nio år sedan och då handlade det om att basera flygskolan på en kvarvarande flottilj med tunga divisioner. Anledningen till att basera tunga divisioner på F16 efter JA37-tiden var att man upptäckte ”Signaleffekten” att ha en flygflottilj i nära anslutning till huvudstaden. Problemet med det resonemanget (eller om vi skall tolka det som en Nostradamisk profetia om framtiden) är att Ärna skulle behållas som flygbas. I nära anslutning hade vi då också baser i Borlänge och Eskilstuna. Med tanke på att vi fortfarande skulle ha en strategisk rörlighet mellan baser men med färdigställda baser att utgå ifrån så borde det vara en smal sak att ställa i ordning flygplan och flyga ut till en bas tillsammans med personal. Basfilosofin innebar att baserna vara förberedda med drivmedel, ammunition och lättare reparationsresurser. Innan den stora avvecklingshysterin kunde flygplan landa och starta på baser ute i landet för att piloter skulle öva på det. Klargöringen på plats gjordes av de anställda bastropparna.

Det verkar som om den operativa funktionen hos flygvapnet är något som inte är så lätt att förstå. Tydligen räknar man inte med att baser behövs och samtidigt räknar man med något som inte finns.

Chefsingenjören har föredömligt visat vad som krävs i an och återflygning om man skall lösa ut jaktförsvar i mälardalen med beredskapsläge i luften. Initialt kommer det att ta en liten tid att transportera flygplanen till bas men väl där så klarar bastroppen att ta hand om maskinerna fram till att mer personal anländer. Beroende på tidsaspekter så kan man låta ladda flygplanen vid hemmaflottilj eller klargöra ammunitionen på basen under tiden flygplanen är i luften på väg till basen. Väl på plats så kan flygplanen antingen ha beredskapsläge i luften eller om beredskapen tillåter, 15 minuter startberedskap på Ärna. Jag är tvivlande till att vi har tjänat så mycket tid om vi haft F16 kvar som aktiv flottilj.

Men hur ser vår omvärld ut egentligen?

Som baseringsmöjlighet under ett kortare förlopp med ett gammalteknologiskt hot så funkar det givetvis och då är knappast berghangaren och jordkulor någon hjälp. Då räcker det med de vanliga parkeringssatserna och låta kärrorna sova ute som vanligt. Men var hittar vi några Afrikanska och ett av de fåtal Asiatiska staterna som representerar det gammalteknologiska hotet i närheten av oss?

FOI publicerade rapporten ”Fjärrstridskrafter – Rysslands framtida kapacitet” där man beräknar att Ryssland innehar kryssningsrobotar ifrån 2005. Så här fem år efter år 2005 måste jag säga att det känns minst sagt skakigt att placera våra divisioners flygplan i fyra hangarer allt som allt i Sverige när Ryssland bedöms kunna avdela 50 kryssningsrobotar i ett anfall mot Sverige.

Helt plötslig känns det som man vaknat upp ifrån ett 15 årigt rus av inbillad fredlig omvärld. Bakfyllan har en bitter smak i munnen och en viss ångest infinner sig, vad skall vi göra? Jag har tidigare berört vad jag anser som brister i folkpartiets förslag men jag utvecklar dom här.

Permanet basering av divisioner på Ärna då man innan avvecklingen av F16 JAS-anpassade berget så att vi kan få ner Gripenflygplan dit, förmodligen är utrustning för detta utrivet men det borde fortfarande finnas kvar nödvändiga konsoler och annat för att hänga kraft, kylluft och brandbekämpningsutrustning i. På Ärna finns också ett knippe jordkulor som borde kunna renoveras och modifieras för att skydda flygplan i enlighet med NATOs krav på flygplansshelters. Vidare vill jag belysa Bråvalla som 2008-01-01 skulle vara avvecklad som bas. Bråvalla var som bekant gamla F13 och den första flottiljen som JAS-anpassning inleddes på. Bråvalla har berghangar och flygplatsen är fortfarande i Fortverkets ägo, här borde vi också kunna renovera och modifiera befintliga jordkulor till Shelters. Nu har vi åtminstone fortifikatoriskt skyddat i bästa fall upp till tre divisioner. Till detta så bör vi införskaffa luftvärn som är knutet till flygplatser och flygbaser. Vi kan titta på den norska lösningen NASAMS och den tyska lösningen med IRIS-T SLS men vi måste säkerställa att vårat luftvärn kan bekämpa kryssningsrobotar. Med en sådan här lösning så kan vi ha ett flygvapen på fyra – fem flottiljer visserligen inte fortifikatoriskt skyddade på alla platser men vi har skapat en möjlighet till att bygga skydd på andra flottiljer och risken att låsa hela flygvapnet på marken borde vara liten.

Det ovan skrivet kan ju betraktas som en önskedröm om ett funktionellt flygvapen på hemmaplan men i realiteten måste vi nog hålla oss till att åtminstone bevara Ärna som en baseringsmöjlighet med förhandslagring av flygplanammunition och drivmedel samt en rudimentär möjlighet att utföra reparationer och enklare förebyggande underhåll, gärna i fortifikatoriskt skydd men hellre service i det fria än utan Ärna.

J.K Nilsson