söndag 20 december 2009

Avveckling i samband med utveckling

Nu ser vi flera "Förmåglapp" uppstå när ny materiell inte kan komma förbanden tilgodo för att ersätta föråldrad materiell.

Varför uppstår då dessa glapp? Svaret kan i bland tyckas vara svårförståeligt men obland enkelt.

Om vi börjar med något så enkelt system som att ersätta en jaktrobot i Flygvapnet. När bytet planeras ske och det skall vara ett visst överlapp mellan ny och gammal materiel så kommer underhållsbehovet av den gammla materiellen att minska samtidigt som det kommer att uppstå ett underhållsbehov av den nya materiellen. Så därför börjar man med att sätta upp en budget för den nya materiellen och man kan minska budgeten för den gamla materiellen i ganska så stor utsträckning.

Om vi nu har minskande budget för underhåll av en viss apparat så måste vi också minska beställningen av underhåll vid central verkstad. Minskar beställningarna så kommer den centrala verkstaden att ha för mycket personal, man kan inte avlöna om man inte ha inkomster. Men personalen kommer säkert att omskolas till att kunna utföra underhåll på den nya jaktroboten dock kommer den nya materiellen att vara mindre underhållsintensiv så det kommer att ske en överflyttning av personal för att täcka naturliga avgångar inom andra delar av verkstaden. De totala undehållsresurserna kommer att minska.

Viss materiell kan delas mellan de nya och de gammla robotarna så dessa kommer att fortlöpande behöva underhåll men genom att den nya roboten inte är driftsatt så kommer den budgeten inte att vara åtkommlig utan man hänvisas till den krympande budgeten för den gammla roboten.

Ju längre införandet dröjer så övergår överlappet till att bli en störtspiral av lätförståeliga skäl. Då kommer den stora frågan: Har vi ett förmågeglapp i jaktrobotar? Mitt svar är hur tusan skall jag veta, det jag vet är att den risken finns precis som i allt annat som skall ersättas.

Om vi skalar upp detta resonamng till större materiel som taktisk flygspaning så är det ingen hemlighet att AJS37 Viggen är utskrotad och flygvapnet länge saknade den förmågan till JAS39. Nu går vi från robotar till kameror men det är inte så enkelt längre utan nu pratar vi om införande och avveckling av hela flygsystem. Dessutom så behöll vi AJS37-systemet längre tid än vad som var planerat. På slutet hade det tagit slut på reservdelar så man startade upp produktion för att tillverka en sista laddning av en del. Apparatunderhållet minskade, Volvo flygmotor skrotade sin översynslina för motorn så att när man saknar motorer så kostar det multum att börja göra översyner igen. Så här kan vi gå igenom delsystem för delsystem på flygplanet, det kommer att kosta så mycket att fortsätta att flyga och av ekonomiska skäl så kommer man att sluta.

Övergågen i från 37 till 39 skedde med fördröjning genom att vi saknade 39 flygplan som var tillräckligt utvecklade då man prioriterat andra förmågor på dels flygplanet men också i stort i flygvapnet. Vi körde 37-systemet i botten så glappet kom i taktisk spaning. Hade vi prioriterat annorlunda och inte gapat efter så stor förmåga så har vi haft taktisk spaning med 39 i lång tid men vi har prioriterat andra förmågor för internationell tjänst och vi har velat ha ytterst avancerade kamerakapslar till flygplanet.

Om vi skalar om resonemanget ytterligare så hamnar vi bland helikoptrarna. Vi har avvecklat HKP3, 4, 5 och 6 för att frigöra resurser att ta emot helikoptrar 14 och 15. Avveckling skall liksom införande följa en tidsplanering, när den helikopterindividen har flugit tillräckligt länge för att det skall göras en tillsyn så gör vi inte det, genom att vi inte gör tillsynen så frigör vi tekniker som kan ta sig an de nya systemen, vi behöver inte skicka grejor på underhåll, vissa delar kan vi använda i andra helikoptrar och andra grejor kasserar vi. Vill vi fortsätta att flyga efter att vi inte beställt undehållet så kostar det att dra igång. Vi har en tidsplan för avveckling att följa vare sig vi vill det eller inte när avvecklingen väl har startat. När vi tappar flygande skrov så tappar vi möjligheter för piloter att få flygtid vare sig dom är inskolade på det nya systemet eller inte. Tekniker tappar möjligheter att upprätthålla certifikat, slänger vi in ett antal omorganisationer på det så kommer det att sluta behöriga yrkesmänniskor. Hur många tekniker följde med i från Berga till Malmen? Hur många tekniker följde med helikoptrarna i från Boden till Malmen?

Att i det här läget kräva insatsberedda helikpoptrar till ett visst datum går som vi alla inser inte. Har vi inte fått helikoptrar så har vi inte, har vi avvecklat helikoptrar så har vi. Skall vi sätta helikoptrar i bruk så tar det resurser i från införandet av de typer som visserligen är försenade men det kostar också resurser som används för annan verksamhet.

Om vi tittar på organisatoriska lösningar som riskerade att bli förmågeglapp så vill vi kunna genomföra luftstridsoperationer med flygplan som baseras i Mälardalen. FV vill inte stå ensam och driva en flygplats så därför vill man lämna över Ärna eller lämna det för att kunna stå någon annanstans i mälardalsområdet. Nu togs beslutet att inte inleda avvecklingen av Ärna.

Vi måste med andra ord gå tillbaka till en av operationskonstens grundregler: "Sätt upp ett mål och håll fast vid det". Börja inte att försöka styra om och hatta med uppgifter, förmågor och organisation när vi skall byta system.

Min inspiration har jag som vanligt fått ifrån. Wiseman 1, Wisman 2, Strilaren II, Chefsingenjören, SvD Brännpunkt

J.K Nilsson

fredag 18 december 2009

Svensk försvarsindustri eller GM?

Idag gick en gren av svensk försvarsindustri i graven. Biltillverkaren SAAB kommer att avvecklas men vad har det för koppling till svensk försvarsindustri?

Biltillverkaren SAAB grundades som en reservindustri för att låsa fast tekniker och ingenjörer på fall att landet helt plötsligt skulle ha ett behov av snabb tillväxt av antalet stridsflygplan. Biltillverkaren var en del av Wallenbergsfären och har i princip aldrig genererat vinst till tillverkaren.

Nu är jag inte inläst på hur företaget skulle ha fungerat som del av svensk försvarsindustri efter 1960 men jag har på känn på att företaget skulle fungerat som en svensk försvarsmaterielleverantör likt andra mobiliserande företag. Under hela det kalla kriget så har bilttilverkaren SAAB dels gått med förlust och inte kunnat utveckla en modell som varit vettigt designad ur ett tillverkarperspektiv. 9000-modellen gick inte att tillverka så att försäljningspriset kunde motsvara tillverkningskostnaden. Tittar man under skalet på den bilmodellen så finner man en hel del kluriga och fascinerande lösningar som inte har ett dugg att göra med driftsäkerheten men kostar pengar vid tillverkningen. Nya modellen av SAAB 900 lanserades på rekordtid, man till och marknadsförde SAAB som effektivare än japanska tillverkare, men man fick betala med kvalitétsproblem och teknik som har sina rötter i Opel Ascona C en bil som var mindre modern än den 9000 man tillverkat i 8 år. Varför har ett sådant företag kunnat leva kvar utanför marknadsekonomins logik?

Hur ser vår försvarsmateriellförsörjning ut nu? Jo vi vill vara en del av den Europeiska försvarsmateriellförsörjningen, våra industrier åläggs att leverera produkter som betalas genom förseningar och införandet av tandlösa system. Om vi tittar på kockums och de övriga leverantörerna i Europa så tillverkas försvarsmateriellens motsvarigheten till SAAB 9000 men med kvalitét och funktionalitet som den nya generationens 900. Jag är rädd att så fort EU-imperiet tröttnat på att betala för mycket för något som har så liten funktionalitet så kommer europas försvarsmateriellföretag att sluta sina dagar som brickor i ett spel där småtillverkare och rysk/kinsesiska intressen kommer att slita häcken av sig för att köpa spillrorna.

Jag kan notera att det funnits ryska intressenter i Opelförsäljnignen som GM drog tillbaka och i Spykerfallet för SAAB som GM valde att avveckla.

Läslänkar: DN, SvD, Wiseman, Chefsingenjören

J.K Nilsson

söndag 15 november 2009

Vad skall vi göra, vad skall vi säga?

Jag väljer att skriva ett inlägg för att bemöta kommentarer gjorda på WW.

För att ytterliggare spä på förvirringen så kan jag säga att jag är kraftfullt emot insatsen p.g.a. hur den har motiverats och hur den motiveras. Insatsen saknar relevens för svensk försvars och säkerhetspolitik, utrikespolitiskt är det en helt annan femma och vi har gjort liknande insatser förut.

Vi lyckades flytta en bataljon ifrån Gaza till Kongo år 1960 med kort varsel och utbilda ny Gazatrupp. Vi lyckades, med kortare varsel än vad SE03 har (ca:83 dagar kortare,) sätta upp en division J och S29 för stöd till marktrupp i Kongo. I Kongo genomfördes luftstrid, bekämpning av markmål, direkt flygunderstöd och spaning av stridsflygdivisionen. Markförbandet var inblandat i strider där svenskar båda sårades och dödades. De svenska soldaterna använde både eldhandvapen (kpist), och understödsvapen i form av kulspruta och granatgevär. Markförbandet både tog och försvarade terräng på ett sätt som skulle få många i Sverige att kippa efter andan i dag. Motståndarna var både inhemska soldater och europeiska soldater och uppträdde på ett sätt vitt skilt ifrån hur man uppträder mot ISAF i dag. På fyra år omkom 16 svenska soldater.

Säkerhetspolitisk var ONUC ett spel, vi drog bort resurser som var vitiga för försvaret av Sverige iform av stridsflyg med tillhörande underhållsdelar och stridsledning. Vi gav bort resurser till en bataljon som skulle kunna gjort nytta i försvaret av Sverige. Trots allt syftade ONUC till att stabilisera omvärldsläget, främst relationen mellan USA och Sovjetunionen. Att det till viss del lyckades visas i hur arbetet i FN.s säkerhetsråd kunde till viss mån börja fungera igen.

Skillnaden mellan det svenska bidraget till ISAF och det svenska bidraget till ONUC är att resurserna till ONUC skedde med materiell som var bra att ha i Sverige men inte livsviktiga, t.ex. så sprängdes J29-flygplanen på plats när styrkan skulle hem, spaningstunnorna flögs hem. Materielen som behövs i Afghanistan finns inte i Sverige och för att lyckas med att använda materielen så måste vissa processer genomföras så att det finns underhållsföreskrifter, reservdelar, utbildning, m.m. Organisationen för utbilda styrkorna suger kraft i systemet, t.o.m. flygtekniker utbildar FS. Kort sagt vi är en organisation som knappt klarar av att utbilda utlandsstyrkorna. Vi kan se våra organisatoriska brister när vi övar hemma, det vi kunde för 15 år sedan klarar vi knappt av idag.

Det svenska bidraget till ISAF motiverar Allan Widman med att det är ett sätt att klia USAs rygg och hoppas på att eftersom vi nu visar god vilja så kommer USA att återgälda det om vi skulle behöva det här i Norden. Försvarsmaktsledningen har motiverat insatsen med att den syftar till öka Sveriges säkerhet genom att på sikt förstöra handeln med narkotika ifrån Afghanistan. Tolgfors talar om solidaritet med det afghanska folket. Av dessa håller jag Tolgfors motivering som den enda fungerande. Att se insatsen som en försäkringspremie är konstigt då det knappast går att lita på stöd i framtiden, det är en fråga om dagsaktuell realpolitik. Narkotikahandel i Sverige borde vara ett socialt och polisiärt problem i Sverige, att använda försvarsbudgeten till det blir bara konstigt om vi tänker på att Leni Björklund avfärdade behovet av försvarsmaktens helikoptrar till civila räddningsinsatser. Det återstår då bara argumentet att folk får det lite bättre. I det svenska AOR så kan flickor gå i skolan, skolor kan skyddas och svenska soldater skapar säkerhet så att hjälporganisationer kan verka.

Då återstår frågan om hur jag anser att den taktiska situationen ser ut för FS-förbandet i Afghanistan. Som jag nämnt på Wisemans blogg anser jag att genom att tala om hur vi uppfattar motståndet så talar vi indirekt om hur vi förväntar motståndaren att uppträda. Talar vi om hur motståndaren taktikanpassar så talar vi indirekt om våran utbildning och taktik. Att hänvisa till att journalister sagt si eller så har ingen betydelse. Att hävda att jag anser att vissa skall hålla tyst är fel, allt jag säger är att väg era ord på guldvåg så kan vi undvika tråkigheter.

J.K Nilsson

måndag 19 oktober 2009

Någon Ljuger

Någon ljuger så både tungan blir svart och näsan blir lång. Greasemonkey gjorde mig uppmärksam på detta förhållande genom sin kommentar om Anna Dahlbergs ledare i Expressen: Stoppa Super-Jas. Anna Dahlberg påstår sig citera Johan Thunberger i påståendet att vi i Sverige flugit, J35J Draken, AJ37 Viggen, JA37 Viggen, JAS39A/B Gripen och JAS39C/D Gripen under samma tid som Norge och Danmark flugit F-16 med en uppdatering.

Den slutsats som Thunberger drar enligt Dahlberg är att eftersom Sverige har haft en högre takt i flygplanutveckling än USA så skulle vi fortfarande kunna flyga Viggen. Påståndet är något oerhört ignorant i både sin första del och sin andra del. USA har naturligtvis under den tiden utvecklat ett flertal flygplan i ett flertal olika versioner, F-16 har mig veterligen 6 olika inkarnationer oräknat de Israeliska och Japanska kreationerna på samma flygplan. USA har utvecklat flygplanet F/A-18 i minst sex olika versioner, flygplanen F-14 och F-15 har jag inte ens brytt mig om att räkna något närmare på hur många varianter de haft under de senaste 30 åren. Sedan har USA utvecklat ett antal mer nischade attackflygplan i form av A-10 och F-117

Låt mig bara citera Dahlberg:
"Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA."

Thunberger/Dahlberg påstår vidare att vi fortfarande skulle kunna fortsätta flyga Viggen i dag med tanke på att Österike flög J35 till för något år sedan. Inget skulle kunna vara mer fel, AJ37 skulle ha slut på flygtid i skrovet och därmed vara lika användbar som en utrostad Ford Eskort. Faktum är att man talade om att modifiera ett antal J35 till A35 för att kunna ha ett flygplan som fyller platsen för attackrollen då flygtiden i AJ37 Viggens skrov skulle vara slut. Skulle vi flyga Viggen så blir det alltså ett hundratal viggar i Jaktrollen med ytterst begränsas attackförmåga. Det skjuts alltså inga styrda attackvapen ifrån den fågeln.

VIdare påstår Dahlberg att flygtiden i JAS39 systemet skulle räcka i 70 till 80 år. Enligt mina beräkningar så räcker flygtiden till 70 år om vi har ett lågt flygtidsuttag per pilot och inte räknar med flygtiden som går åt till taktisk/teknisk utprovning och utbildning av nya piloter. om jag räknar snällt så skulle flygtiden kunna räcka i 50 år. Poängen med dessa uträkningar är att Dahlberg menar att vi nu planerar för en ersättare som skall kunna drifsättas om 20 år.

Låt mig visa hur detta kan vara orimligt i Anna Dahlbergs värld:
Dahlberg önskar att Tolgfors gör upp med "Försvarskramarna" genom orden:
"Han bör göra klart att de internationella insatserna fortfarande är försvarets huvudsakliga uppgift. Det är bara där vår försvarsförmåga prövas på riktigt och det är där vi gör nytta och bygger solidaritet med andra länder."

Anna Dahlberg vill således inte ha ett försvar som fungerar nationellt och då är det rationellt att behålla ett flygplan som inte klarar av de flygtider som krävs i Sverige som har den försvarsinfrastruktur vi håller på att skapa med Tolgfors "Insatsorganisation 2014". I syfte att finansiera denna organisation så minskar man flygvapnets del av förbandsanslaget i försvarsbudgeten med 25 %. För flygvapnets del innebär det centralisering av basbataljonerna och avvecklingen av en flottilj, lästips: Efter valet fortsätter vansinnet för försvaret. Om vi avvecklar en flotilj som vi skall verka ifrån enligt insatsorganisation 2009 så kommer flygplanet JAS39C/D inte att kunna verka i försvaret av Sverige. Alltså måste vi skapa en ersättare för flygplanet i förtid. Ersättaren måste ha prestanda och förmåga för att kunna täcka det svenska territoriet ifrån de verksamhetsställena som blir kvar.

Dahlborg talar vidare om att JAS är gökungen som ätit ur flygvapnets bo som gör att flygplanet inte beväpnats med jaktrobotar eller sensorer i adekvat utsträckning. Enligt politiska beslut så har det inte anskaffats en större mängd jaktrobotar då vi avstått färdiga amerikanska alternativ till förmån för europeiska projekt i form av IRIS-T och Meteor. Jag ställer mig tvivlande till att det är ett billigare alternativ än att köpa färdiga robotar, dock kan vi säga att vi får en större förmåga jämfört med att köpa amerikanskt. Spaningsförmågan har varit styrd till att köpa ett svenskt alternativ och jag vet så mycket att den förmågan är vansinnigt mycket dyrare än att köpa de system som SAAB erbjuder presumtiva Gripenkunder och nu har vi köpt det dyra spaningssystemet. Hur kan JAS vara en gökunge som gör att flygvapnet inte har råd med beväpning och sensorer när vi nu köper de dyrare systemen?

I Anna Dahlebergs ledare den elfte oktober så utlovas en serie ledarartiklar som skall avslöja Thunborgs svenska försvarsindustri som en parasit på den svenska försvarsmakten. Frågan är varför Dahlberg måste antingen ljuga eller vidarebefodra Thunborgs lögner? Kan svaret vara att Dahlberg inte vill ha en svensk nationell försvarsförmåga.

Jag ser gärna fram emot en kritisk granskning av försvarsmakten och försvarsmaterielförsörjningen men det Anna Dahlberg gör är löjligt.

J.K Nilsson

lördag 10 oktober 2009

Ghezalis senaste gripande och frisläppande

Den 18 September rapporterade SvD att en grupp bestående av bl.a. Mehdi Ghezali gripits av Pakistanska myndigheter för Spioneri då man har befunnit sig på vad som i Sverige skulle kunna kallas för ”Militärt Skyddsområde”. En term som tydligen har fallit i glömska i Sverige och i medvetandet ersatts med Muslimsk Terrorism. På området finns tydligen ”kärnvapenutrustning”. Tyvärr har ryktesspridningen gått varm om att gruppen varit ute i avsikter som mer liknas vid terrorism än som spioneri och den närmare termen sabotage. Anledningen till detta kan vara att Pakistan varit förtegen om anledningen för till detta sedan gripandet den 11 September.

I den svenska Bloggvärlden har detta rönt ett stort intresse där det finns en politisk skiljelinje. Dels den vänsterorienterade där man betonat rättsäkerhet och att ingen skall gripas utan misstanke eller dömas utan bevis. Vi har också den mer högerinriktade där man anser att man måste frihetsberöva människor som man tror kan begå terroristbrott och den som suttit i det amerikanska fängelset på Kuba inte kan sättas där utan orsak. Ingen bloggare har vad jag sett reflekterat över anklagelsen som vi kan läsa om i SvD, nämligen intrång på militärt skyddsområde och vad det kan innebära. Om vi drar oss till minnes filmen S.O.S – En segelsällskapsresa och karaktären Ole när dom seglar i den svenska skärgården och hamnar på militärt skyddsområde. Komiken att övertyga Ole att tala med svenska är obetalbar.

I dag nås vi av rapporter att gruppen är på väg hem till Sverige och en viss skadeglädje kan skönjas i bloggkommentarerna av att Pakistan tydligen avskrivit de misstankar som gruppen ställts inför.

Den som lever får se och jag anser att vi får vara försiktiga att anklaga folk baserade på rykten.

J.K Nilsson

Ingen fred att bevara i Afghanistan

Jag snodde helt samvetslöst Svds rubrik av Shahrbanou Tadjbakhsh och Pierre Schoris brännpunktsartikel.

Författarna är barnsligt naiva, dels i synen på krig och krigföring men också i synen på FNs arbete och hur multifunktionella fredsstödjande insatser kan bedrivas. Wiseman har tidigare skrivit om synen på krigföring i österlandet till skillnad mot synen på krigföring i Väst så det behöver jag inte återupprepa. Författarna verkar (avsiktligt?) missförstå det amerikanska dilemmat och anför missförståndet som led i ifrågasättandet av det svenska ISAF-bidraget. Ja, det amerikanska handlandet har varit fel och i vissa fall katastrofalt. Jag tolkar det som att man inte lärt läxan man erbjöds i Vietnam då man sett Operation Enduring Freedom – Afghanistan som en traditionell krigsinsats där proportionalitetsprinciper och krigets lagar som de styrande principerna. Detta har nu med rätta ifrågasatts av den amerikanska ledningen och man arbetar på en mera rätt väg. Att fela är mänskligt men att förstå och rätta till är gudomligt, vi kan alltså inte använd den amerikanska insikten nu för att kritisera ISAF.

Författarna till artiklarna kritiserar att man vill nå en snabb seger i Afghanistan, vilket man kritiserar i USA och därmed är insatsen fel. Man menar också att detta innebär att underminerar ett återuppbyggnadsarbete och bryter mot FNs ”grundprincip” om fredsinsats. Här gör författarna det klassiska felet, man definierar fred som frånvaron av krig. Jag vill å andra sidan definiera fred som ”frånvaron av strukturell våldsanvändning och förtryck”. Begreppet krig som vi använder det är inte tillämpligt i interna konflikter, vi har inga tydliga fronter, vi har inga vapenstilleståndslinjer att patrullera, hela landet är ett fronavsnitt. Vi kan alltså inte kräva fred innan vi kan arbeta i ett modernt konfliktområde.

Man kritiserar också att NATO för befäl över ISAF men det är ju en pragmatisk inriktning som följd av att FN inte har egna militära förband eller en ledningsförmåga. Alla militära operationer som FN sanktionerat har också letts av andra stater eller samanslutningar av stater. Vidare hävdar man att det är ett problem att USA genomför ”Operation Enduring Freedom” samtidigt som ISAF verkar i landet. Det är dock rent nonsens att framföra farhågor att främmande militärs operationer leder till att Svenska soldater utsätts för risker. En främmande soldat är en främmande soldat och har alltid varit så. Det är när man interagerar med befolkningen som man skapar skillnaden. Om svenskarna sköter sig väl och är ofta synliga så bygger man sin egen säkerhet. Folk är inte dummare än att man kan skilja på person och kollektiv. Men det innebär också att området som svenskarna skall verka i inte får vara för stort, alternativt får man tillföra mer resurser. Svensk säkerhet är inte avhängigt OEF-A.

Hur bör vi göra? Vi måste fastställa vad vi vill med vårt deltagande och därefter dimensionera insatsen för att kunna uppnå våra ambitioner och skyddet för förbandet. Vi måste också inse (till skillnad ifrån brännpunktsförfattarna) att den svenska insatsen inte belastar det civila stödet. Svenska Afghanistankommittén verkar ofta i osäker miljö för att hjälpa men hjälpen måste vara mer ambitiös än så. En skola byggd av Afghanistankommittén måste kunna skyddas mot attentat om hjälpen skall fungera uthålligt och det innebär daglig närvaro. Det är inte FN som eskalerar som författarna påstår, eskaleringen står aktörerna i landet för och ISAF svarar.

Men grundfrågan måste vara: ”Vad vill vi?” och agera därefter, inte svamla om otydlighet mellan militär och civil hjälp. Författarna tycks helt ha missuppfattat moderna multifunktionella operationer. Man kan kritisera ISAF på goda grunder, men Schori med kamrat missar målet.

J.K Nilsson

fredag 9 oktober 2009

Super Tucano som Sveriges nästa militära skolflyg?

MENT.se rapporterar i dagarna om att SAAB ytterligare sockrat offerten till Brasilien angående Brasiliens köp av stridsflygplan. SAAB åtar sig att införa Super Tucano i den svenska flygskolningen om Brasilien väljer att köpa JAS.

Beskedet har tydligen mottagits med en konsternerad sinnesstämning i försvarsmakten:
På Försvarsmakten förvånas man över Saabs uttalande om att flygvapnet skulle vara beredda att ersätta Sk-60. Mats Knafve som arbetar på avdelningen för materialutveckling för flygvapnet vill inte kommentera uppgifterna då de är helt nya för honom.

Men är det inte konstigt att Saab går ut och lovar att svenska flygvapnet skulle vara berett att byta ut Sk-60?

- Jo, det kan de inte göra. Vi styrs av lagen om offentlig upphandling som alla andra myndigheter, säger Knafve och tillägger:
- Sk-60 närmar sig förvisso slutet av sin levnadstid men det kommer att finnas kvar i alla fall i sex - sju år till


Om vi sedan går och läser vad FMV publicerade för näst intill två månader sedan:
Efter en sex månader lång överlämningsperiod har nu Saab tagit över ansvaret för drift och underhåll av Försvarsmaktens SK60-flygplan.



Saabs åtagande sträcker sig över åtta år och där ingår bland annat anskaffning av reservdelar och utbytesenheter, konfigurationsledning, främre och bakre underhåll, planering och genomförande av modifieringar, innehav av militärt typcertifikat och materielsystemintyg, avveckling/kassation och avvikelsehantering.


Flygvapnet producerar alltså inte flygtid inom ramen för den egna organisationen längre. De militära flygteknikerna inom Sk60-systemet kommer att omfördelas till andra tjänster i organisationen. Det är med andra ord näst intill egalt vilket luftfartyg som SAAB ställer ut så länge de uppfyller flygvapnets krav för flygskolning och sambandsflyg.

Skärskådar vi de båda citaten så ser vi att flygvapnet förväntar sig att Sk60 skall finnas i tjänst som mest sju år till men man har skrivit avtal med SAAB som löper på åtta år och har option om förläning. I praktiken så behöver inte försvarsmakten köpa in ett skolflygplan till i egen regi utan kan upphandla flygtiden av SAAB eller annan aktör på marknaden.

Jag vill också lägga in en liten disclaimer, Jag hittar ingen Mats Knafve på annan plats än Ment.se när jag Googlar. Dessutom har sajten anklagats för ”Lurendrejeri och Spam”. Dock så konfirmeras SAABs offert av Di men utan intervju. Inlägget har därmed verkan i målet dock kanske lite mer spektakulärt än vad verkligheten bjuder.

J.K Nilsson

torsdag 8 oktober 2009

Brännpunkt Norden

Som Wiseman tidigare har skrivit så har Ryssland övat och nu kan vi läsa om den övningen i Svenska Dagbladet. Jag drar mig till minnes historielektionerna där man beskrivit mellankrigstiden som en självbedragelsens tid, Första världskriget var hårt, omänskligt och brutalt. Nu hade man lärt sig av detta och gått in i en evig tid av fred mellan tidigare antagonister. Trots att man tydde tecknen i mitten på 1930 talet blev uppvaknandet 1939 hårt efter Chamberlains ord: ”Fred i vår tid”.

Jag vill smått likna Första världskriget med det ”kalla kriget” och vi upplever just nu mellankrigstiden. Jag är medveten om att jämförelsen inte kan göras i mänskligt lidande, jag är ute efter principen. Sovjetunionen/Ryssland förlorade det kalla kriget likt Tyskland och Ryssland (på varsin sida) förlorade det första världskriget. Lite spekulativt skulle jag säga att skillnaden är att Tyskland vann det kalla kriget. Andra världskriget drog igång av ett revanschlystet Tyskland och Ryssland som delade upp öst och Centraleuropa mellan sig. I Norden hade vi rustat ned för att möta den eviga freden.

Tecknen är tydliga, vi har ett Ryssland som vill visa sina ambitioner att påverka sina grannar, den som höjer garden kommer att tolkas som en opponent till Ryssland. När denna gard höjs ser jag ett andra kallt krig som oundvikligt. Rysslands hemmaplan i Ishavet och Östersjön är av strategisk betydelse. Handel i Östersjön och råvaror på Ishavets botten, Sverige, Norge och Finland är klämd mellan två strategiskt viktiga områden. Norge har stöd i Nato och Finland har betonat försvaret av sitt territorium i den finska försvarspolitiken. Vad har Sverige gjort?

Sverige har rustat ned och beträtt ”Afghanistandoktrinens” stig. Sverige försvaras i samarbete med andra utomlands. Vi har avhänt oss möjligheterna att bedriva flygverksamhet med stridsflygplan över hela Sveriges yta på daglig basis, vi har avhänt oss möjligheterna att visa närvaro efter hela Sveriges kust samtidigt. Den svenska Armén kan i bästa fall avvärja ett hot mot Stockholms län och vi kan transportera materielen och personalen till Mälardalen i utan bekämpning.

Norge kan fördjupa samarbetet med USA utan att det för den skull behöver tolkas som en utmaning, alltså rätt val av JSF. Finland behöver ”bara” tillföra mer resurser för att ytterligare höja statusen på sina muckande värnpliktiga, man har ett förhållandevis gott luftförsvar i F-18 flottiljerna och ett kraftfullt luftvärn kring de södra delarna. Norge och Finland har ett förhandlingsutrymme att kunna ”Finlandisieras” utan att gällas helt på sin försvarsförmåga. Svenska försvarsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick. Vi planerar att ställa upp med ett fåtal manöverbataljoner i Armén, Flygvapnet kommer att kunna ställa upp med åtta stridsflygplan och ibland under få timmar, sexton flygplan. Vad marinen kan ställa upp är inte mycket mer skräckinjagande. En förmågehöjning av den svenska försvarsmakten är de facto en upprustning, en Finlandisering av Sverige är fruktansvärd ur vår synpunkt. Ett utländskt fyllande av svensk försvarsförmåga kommer att kunna uppfattas som en provokation nu och ännu värre senare.

Jag yrkar därför att återställa försvarsmakten till 1996 års försvarsbeslut och förhandla om NATO-inträde, man kan inte komma till knytkalas tomhänt. Därefter omvandlar vi varsamt försvarsmakten till en effektiv aktör att försvara det svenska territoriet. Som bekant litar jag inte på ömsesidiga överenskommelser men ett NATO-inträde höjer trösklar och ger oss svängrum. Vi har inte mycket tid på oss, varje dags väntan är spilld tid och riskerar att förvärra reaktionen på vårt agerande när vi väl agerar.

J.K Nilsson

Markoperativ tyngdpunkt

Med markoperativ tyngdpunkt menas enligt försvarsberedningens rapport ”Försvar i användning” sid. 38:

”Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.”

Vi skådar här ett annat begrepp: Markoperativ kontroll, så jag fortsätter att läsa i rapporten:

” Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.”

Aha Markoperativ tyngdpunkt motsäger inte då innehavet av ett flygvapen, jag läser också vidare:

” Marin- och luftstridskrafter ska också kunna bidra till hävdandet av den nationella suveräniteten. I första hand sker detta genom att kunna hantera kränkningar och incidenter i luften och till havs nationellt och i närområdet. Det finns också ett behov av att kunna genomföra marin- och flyginsatser tillsammans med andra för till exempel patrullering och övervakning av havsområden och luftrum utanför vårt närområde.”

Trots att försvarsmakten skall agera med fokus mot Markoperativ tyngdpunkt så innebär det inte ett förkastande av andra försvarsgrenar än arméns förmåga till ”boots on the ground”. Tvärtom, flygvapnet och marinen pekas ut som viktiga för både det nationella försvaret och stödjandet av internationella insatser. Någon armébroder/syster (läs kommentarerna) har uttalat tveksamhet inför flygvapnets bemanning och menat att det är här det skall sparas med tanke på uttalandet om att försvarsmakten skall arbeta med en markoperativ tyngdpunkt. Som jag visade i ett tidigare inlägg är flygvapnets bemanning av basbataljoner personalkrävande och har till synes en låg uteffekt. Vi kan räkna med att ett par, tre tusen anställda levererar åtta till sexton stridsflygplan och ett antal transportflygplan dygnet runt. I kris och begränsad insats så menar jag ändå att det är väl placerad personal för arméns räkning, dessutom kommer arméstridskrafter att få bevaka flygbaser. Eget flyg i luften innebär en större rörelsefrihet för armén som annars får leka ”sittande ankor” med tanke på sitt eget näst intill obefintliga luftvärn. I brist på lufthor kan flyget leverera direkt stöd eller indirekt genom anfall bakom fiendens främre stridskrafter. Dessutom kan flyget vara en spaningsresurs för markstridskrafterna.

Så nej, ”Markoperativ tyngdpunkt” innebär inte ett fribrev för fortsatt kastrerande av luftstridskrafter.

J.K Nilsson

Flygvapnets basorganisation for Dummies

Då det framförts många villfarelser i försvarsmakten och bland ”förståsigpåare” så tycker jag att det krävs ett klarläggande.

Jag börjar med de fysiska dimensionerna: Rullbanan behöver vara ca: 1500m – 2000m i längd och 45m bred. In och utflygning till och från banan förlänger det hela ytterligare med upp till någon kilometer, antingen på bredden eller på längden. Markytan under flygplanen kommer då att vara upp till 4000m X 2000m, denna yta måste bevakas för att skydda flygplanen på marken och i luften under deras mest sårbara tid i luften. Armébröder, hur många soldater vill ni dimensionera markskyddet till? Planera för flygoperationer dygnet runt. Flygplanen behöver också beväpnas; klargöring och förrådshållning av flygammunition skall ske med ett riskavstånd på minst 1500 m ifrån där personal och materiell kan beräknas uppehålla sig. Räkna med att personal uppehåller sig på ett avstånd av 600 m ifrån rullbanan. Planera och dimensionera för att skydda flygplanammunition och transportvägar, det är eran uppgift i framtiden.

På denna yta skall vi betjäna fyra flygplan under dygnets alla tider, det räcker med sex man i varje tropp per flygplan vid varje klargöring. Vi vill också dela bataljonen för att kunna verka ifrån två ställen och då med reducerad ambition, alltså vi måste ha två klargöringsplutoner. Det går två klargöringstroppar per flygplan och dygn. För att sköta flygplanbetjäningen för rote (två flygplan) dygnet runt måste vi då ha fyra troppar som minst, lägg till en tropp för lite redundans och för att sköta troppens grupperingsplats. En pluton består av 30 man i betjäningsfunktionen för stridsflygplan. Lägg till plutonsledning och vi är uppe i 35 man.

När vi får flygplanfel så måste vi ha reparationsresurser, flygunderhållskompaniet i bataljonen består då av ca: 60 man. Bansystemet måste hållas rent för att vi skall kunna bedriva flygoperationer, vi måste då räkna med ett tiotal fordon för varje bas till den uppgiften som skall bedrivas dygnet runt. För att kunna bedriva flygverksamhet måste vi ha räddningstjänst. Eftersom vi skall kunna verka under krig får vi räkna med skador på bansystemet och måste då reparera för att minst kunna ombasera flygplanen, vi måste också kunna röja icke exploderade ammunitionseffekter. Lägg till drivmedel till både flygplan och basorganisationen så har vi ytterligare personal. All denna personal måste ha mat och sjukvård. För att kunna driva en flygbas i syfte att betjäna och bemanna fyra flygplan så måste vi i runda slängar ha en 1000 man stark personalstyrka.

I Sverige skall vi ha två basbataljoner, alltså betjäning av åtta flygplan över tiden. Som övning ”Loyal Arrow” visade oss kan vi inte förlita oss på flottiljernas fredsresurser ens under fredstid, F21 tillfördes resurser för bevakning

J.K Nilsson

lördag 13 juni 2009

Gemensam lägescentral del 1

Nu har GLC/NOC konceptet valsat runt i SvD, bland försvarspolitiker såsom Allan Widman och Staffan Danielsson Samt ett antal bloggar såsom Wisemans’s Wisdoms. Nu vill jag ge min syn på detta uttjatade ämne men ifrån en annan synvinkel och jag hoppas på att visa på att läget verkar vara mer illa än vad som det nu verkar vara.

Jag börjar med dualiteten som ledningen av förband uppvisar. Den klassiska ledningsprincipen som essensen av komandostyrning. För att kunna leda de väldiga förband som arméer utgjorde under senare delen av medeltiden och fram till att den tekniska utvecklingen omintiggjorde massanfall genom utvecklingen av kulsprutan och effektivare eldhandvapen. Högste chefen på slagfältet, i vissa fall kungen själv, styrde förbanden genom ett intrikat system av signalerande genom fanor. Förbandsledningen ställde upp sina trupper i enlighet med de lärdomar som dragits av tidigare slag med avseende på terrängtyp, årstid, tillgängliga förband, det förväntade fientliga uppträdandet, .m.m. Detta gällde såväl på land som till sjöss och ve de underordnade chefer som tog egna initiativ och utnyttjade uppkomna situationer till att förbättra den egna sidans prestationer. Chefen hade blick för slagfältet och i stort skulle slagordningen genomföras som tidigare bestämts, dock kunde chefen i viss mån styra de egna enheterna om tillfälle gavs. Om vi går tillbaka och studerar Clausewitz så talar han om ”krigiets dimmor” och ”friktioner”, detta är kopplat till svårigheterna att leda förbanden och ”Lagen om alltings djävlighet”. För att så långt som möjligt undkomma dessa svårigheter så kom det Preussiska ”Auftragstaktik”.

Uppdragstaktik, som vi översätter det preusiska ordet till, lägger ansvaret för ledningen på en så låg nivå som möjligt. Uttrycket: ”Uraktlåtenhet att handla ligger chefen mer till last än valet av medel.” torde vara bekant för vilket armébefäl som gått OHS som helst. Cheferna på de olika nivåerna skall sätta ramarna, chefens vilja, och tilldela resurser till underlydande chefer så att dessa kan lösa de olika stridsuppgifter som måste genomföras för att chefen skall få sin vilja igenom. I konceptet uppdragstaktik så decentraliserar vi alltså ledningen för att komma runt svårigheterna med att leda genom detaljerade orders och återmatningen till högre chefer. Krigets dimmor påverkar sålunda inte ledningen av förbanden.

Nu har vi möjligheter att överföra informationen för att skingra krigets dimmor men innebär det att vi skall ta tillbaka ledningen till högre chefer? FOI har skrivit om detta för sju år sedan och har gjort en del studier i ämnet. Jag rekommenderar en uppfräschning i ämnet för att färska debatten idag.

Jag avslutar med att ställa frågan: Är vapen och skyddstekniken samt sambandstekniken så långt framskriden att vi kan börja centralisera ledningen?

J.K Nilsson

lördag 6 juni 2009

Lojal Pil

Nu har jag samlat tankarna länge nog till ett inlägg om övningen "Lojal Pil" som går av stapeln här i Luleå. Och SvD.s rapportering ifrån den demonstration som pågick i Luleå sätter liv i tankarna.

Peter Rådberg är mer än lovligt förvirrad i sin säkerhetspolitiska analys av den politiska geografin som utgör nordkalotten. Gränserna är inte oklara. I själva verket så finns det bara två länder som har gräns emot havet och gentemot varandra, nämligen Norge och Ryssland. Dock så är det i andra länders intresse att begränsa Rysslands och Norges territorialvatten, ifrågasatta och konfliktfylld är inte detsamma som oklart. Därför existerar det också ett konfliktkomplex i nordkalotten.

Vilken skulle vara den svenska rollen i detta konfliktkomplex? Svaret är enkelt: Vi spelar rögleback under säsongen 1995/1996, ett rundningsmärke av rang. Det enda Sverige kan erbjuda är luftrum för den som inte är så noga med internationellt erkända gränser. Det vi kan göra är att ha en effektiv bevakning av luftrummet och en bra möjlighet att avvisa kränkande flygplan i enlighet med IKFN för att kunna klara detta så måste svenska försvarsmakten ha resurser att lösa detta. Detta oavsett om vi låter NATO öva i svenskt luftrum eller ej. Ironiskt nog så bidrar OFOG m.fl till att destabilisera nordkalotten genom att beröva svenska försvarsmakten resurser för att övervaka skyddsområdet runt flygflottiljen F21.

Rådberg beklagar sig över att den svenska neutraliteten är som bortblåst, jag tänker inte ge mig in i juridiska spetsfyndigheter om huruvida Sverige var alliansfritt eller neutralt. Sverige sågs aldrig under det kalla kriget som potentiellt neutral, USA hade genom Trumandoktrinen så hade USA skaffat sig handlingsutrymme att agera för att lämna hjälp till länder som hotades av Sovjetunionens hegemonianspråk. Sovjetunionen å sin sida var pragmatisk nog att inte låta sig hindras av petitesser som suveräna staters rätt att inte bli anfallna. Se Brezjnevdoktrinen och sovjetunionens ”Afghanistanpolitik” 1979. Sveriges neutralitet var som vanligt i neutralitetspolitiska realiteter utlämnade åt omvärldens välvilja och omvärlden visade tydligt att svensk neutralitet inte skulle hindra deras egna ambitioner. Tittar vi historiskt så har ena parten i det ”kalla kriget” varit aggressiv mot Sverige och till och med tillgripit vapenmakt mot svenska luftfartyg varav ett inte ens ett legitimt mål i krig. Samtidigt som den andra parten låter oss köpa vapen som inte ens vissa NATO-medlemmar tilläts köpa. Jag behöver väll inte fortsätta försvara att jag anser att Rådberg är enfaldig?

Avslutningsvis anför Rådberg att övningen kan leda till kärnvapen förs in på svenskt territorium genom det brittiska hangarfartyg som kommer att operera ifrån internationellt vatten. Kanske Rådberg har hittat vapen som inte ens britterna vet om? Uppgifter gör gällande att britterna inte haft flygburna kärnvapen på tio år.

J.K Nilsson

söndag 31 maj 2009

Det Rysk-Tyska samarbetet.

Vi har nu i helgen nåtts av att Opel till stora delar lämnat GM. Ägandet i Opel består nu till 35 % av GM, Sberbank äger 35 %, 20 % till Magna och Opels anställda innehar 10 %. Den ryska lastbilstillverkaren Gaz skall tillverka Opelbilar i sin nya fabrik i Nizjnij Novgorod.

Antalet anställda av Opel är ungefär 50 000 i Europa och av dessa skall 10 000 sägas upp, siffrorna för tyskland är 25 000/2 500. Tyskland kommer alltså att klara sin arbetslöshet lite lättare nu. Affären har inte varit problemfri för den tyska regeringen, SvD rapporterar om att detta har utlöst en tysk regeringskris då Angela Merkel inte sett en konkurs av Opel som ett reellt alternativ.

Det intressanta i affären är att Sberbank ägs av den ryska staten. Den ryska staten har nu köpt in sig i Tysk arbetslöshet, Angela Merkel är som sagt inte intresserat av att den tyska arbetslösheten skall stiga. Tyskland försöker säkra energileveranser ifrån Ryssland genom Nord Stream konsortiet.

Nu får vi se hur eniga EU kan bli i umgänget med Ryssland. Kommer Tyskland att bli mer benäget att kritisera Ryssland efter den här affären? Hur kommer detta att påverka den svenska säkerheten, kan vi lita på ett enigt EU?

J.K Nilsson

söndag 17 maj 2009

Öst och västs problem, en Kinesisk möjlighet?

Carl Bildt ger råd till Sri Lanka, problemet är bara vår utrikesministers trovärdighet kraftigt har sargats i frågan om stater med seccesionsproblem. Vi ser bara hur snabb utrikesministern var att, på svenska regeringens vägnar, erkänna Kosovos nya status. Den senare handlingen har rätteligen kritiserats.

Det här är ett problem, hur skall Sverige kunna ses som en neutral medlare i konflikter? Ryssland har också i sitt erkännande av Georgiens utbrytarrepubliker diskvalificerat sig för att kunna fördöma eller ge stöd i olika inomstatliga konflikter med risk för seccesion. Vad återstår då? Inte mycket, vi får ligga lågt och pyssla med ”tyst diplomati” och eventuellt ta upp frågorna i inofficiella forum. Efter en tid så har det normalt korta mänskliga minnet glömt vårt övertramp. Eventuellt kommer det att gå lättare efter ett regeringsskifte, hur många kommer ihåg oppositioners ställningstaganden?

Har vi ett Kina på ytterligare uppåtgående i världspolitiken? Den uppåtgående solens land har ju inte gjort sig känd här i världen för att kritisera övergrepp på mänskliga rättigheter eller överhuvudtaget visat en vilja att lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Kommer Kina att ta mark utanför den Afrikanska kontinenten?

J.K Nilsson

fredag 15 maj 2009

Fallacy of composition

Nu ser vi resultatet av Marie Hafströms utredning av stödmyndigheterna till Försvarsmakten. SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2899983.svd I mitten av artikeltesten läser vi ett replikskifte mellan en reporter och Hafström efter att SvD skrivit:

"De fyra som läggs ner är Försvarets Materielverk FMV, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Totalförsvarets pliktverk och Försvarshögskolan. De har alla verksamheter runt om i landet.
Utredaren anger att dessa sysselsätter 9 000 årsarbetskrafter, men eftersom alla inte arbetar heltid blir antalet berörda personer över 10 000. Dessa fyra myndigheter ska läggas ner sista december 2011 och kostar idag cirka 10 miljarder kronor per år.
En ny stödmyndighet ska bildas istället från 1 januari, 2012. Målet är att 2014 spara tre miljarder per år"

SvD: Bedriver de här personerna och myndigheterna en onödig verksamhet idag, eftersom de kan tas bort?
Hafström- Det skulle jag inte vilja påstå någonsin. Utan det är så att verksamheten som förändras och därmed finns behov av annan kompetens.

Andemeningen i utredningen kan vi utläsa om vi tittar på andra artiklar som behandlar Hafströms utredning. Målet är att minska utgifterna för stödorganisationerna för att möjliggöra ett satsande på försvarsmaktens "Kärnverksamhet" nu när försvarsmakten ändå är så liten.

Problemet, som jag ser det, är att försvarsmakten nu är så liten att vi kommer att få svårt att hantera kriser i vårat närområde enligt överbefälhavaren. Med detta lilla säkerhetspolitiska verktyg vi nu har är det än viktigare att vi gör på rätt sätt med rätt materiell. Stödmyndigheterna fyller här en viktig funktion, det vore bättre att utreda hur vi skall kunna få bästa stödet ur myndigheterna jämfört med hur mycket vi skulle kunna spara på dom.

Om jag tittar på vårat ishockeylandslag ”Tre kronor” så har dom läkare, fysioterapeut, materialförvaltare och presschef i landslagsledningen. Skulle Tre Kronor kunna slå ihop dessa funktioner för att frigöra resurser till ”kärnverksamheten”? Dessutom finns det organisation för att studera motståndarlagen när dom spelar sina matcher.

Titeln på detta inlägg är på svenska ungefär: ”Den felaktiga inställningen att om de ingående delarna är bra så är också helheten bra.” Vi kan skapa en stödorganisation som är bra och vi kan också skapa en organisation som är bra att på att använda militärt våld. Denna regerings försvarspolitik håller på att skapa dessa organisationer/ingående delar men det leder inte till att vi får ett bra säkerhetspolitisk verktyg som målen måste vara.

J.K Nilsson

torsdag 14 maj 2009

Hanlons rakkniv

Hanlons rakkniv illustreras av följande citat: ” Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”

Jag tänkte med detta inlägg tänka högt om försvarsmakten, FML och den politiska ledningen av FM med tanke på de kommentarerna till Wisemans senaste inlägg: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/lank-16-och-bloggosfaren.html , http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/krig-en-forlangning-av.html och http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/undergangen-politrukernas-uppenbarelse.html

Kommentarerna handlar främst om att anklaga olika okända individers delaktighet och skuld i förmågebristen hos främst flygvapnet i lednings och vapeninsatsförmågor. Jag anser att detta är ett felaktigt angreppssätt.

Som jag ser det så har FM inte styrts av en fast hand på länge. Sverige har inte haft en konkret militär hotbild sedan murens fall och senare sovjetunionens upplösning. I förvirringen som uppstått efter detta har det utvidgade säkerhetsbegreppet införts där hotet mot Sverige varit främst påfrestningar på det svenska samhället i form av kraftiga flyktingströmmar i från öst och den negativa miljöpåverkan som vi människor skapat. I sin iver att hejda flyktingströmmar har bl.a. försvarsmakten varit snabba att legitimera försvarsmakten genom dess förmåga att mobilisera militärt våld. Detta har nu kulminerat i det populärt använda begreppet "Afghanistandoktrinen". I ett flertal utrikespolitiska deklarationer har det fastslagits att Sverige försvaras bäst i utlandet.

I ett parallellt spår till hotbildstransformeringen har den ekonomiska frågan påverkat försvarsmakten. Genom att det direkta militära hotet mot Sverige minskat till att nu uppfattas som obefintligt har försvarsbudgeten setts som ett område att knapra på för att på marginalen finansiera övriga statliga satsningar. Inför försvarsbeslut 04 manifesterades detta genom att den dåvarande statsministern en lång tid innan beslutet lova att tre miljarder skulle överföras ifrån försvarsbudgeten för att finansiera en satsning på det svenska polisväsendet. Mellan försvarsbesluten har man ålagt försvarsmakten anslagssparanden vilka ej återbetalats till efterföljande budgetår. Det är som bekant endast rörliga kostnader som man snabbt kan göra en besparing när budet om anslagssparande kommer in. Fasta kostnader kan i princip endast kapas genom försvarsbeslut. Rörliga kostnader är produktion av krigsförband, övervakning och hävdande av Territoriell integritet, Internationella insatser och stöd till samhället. I en prioritering på kort sikt vilket är det fördelaktiga valet att prioritera ned? Jag ser krigsförbandsproduktionen som det naturliga valet.

Om vi nu skall växla ihop dessa båda spår till ett spår så ser vi att kravet på försvarsmakten radikalt förändrats samt att det saknats en ekonomi att genomföra den förändringen i.

Av mitt första spår så kan vi dra slutsatsen att försvarsmaktens förmåga och organisation måste förändras. Redan BA01, det första svenska rotationsförbandet i Bosnien vid tiden för Jugoslaviens sönderfall visade att den materiell som vi tänkt använda i händelse av krig mot Warzavapakten inte dög till en modern internationell insats, Svenska försvarsmaktens förråd tömdes på det användbara och lämnade endast "icke kvalificerad" materiell kvar i Sverige. Detta var en ögonöppnare och slutsatserna efter "Operation Desert Storm", FN:s krig mot Irak tidigt 90-tal visade att den svenska försvarsmakten materiellt måste förändras i grunden. Här ser vi ursprunget till "NBF" (det NätverksBaserade Försvaret) som illustrerades med små grupper med högkvalitativ förmåga till bekämpning och ett informationsöverläge. Detta kunde bara genomföras om vi bara vågade släppa greppet om arvet av materiell och organisation. Materiell vars sista förbrukningsdatum inföll inom tio år skulle avvecklas. Det fanns också ett krav på interoperabilitet för att kunna genomföra militära operationer i samarbete med andra staters försvarsmakter utomlands. Min uppfattning är att detta skedde på ett hyffsat på bra sätt med tydliga målbilder och ett målmedvetet arbete. Dock fanns det inslag av vissa friktioner där bl.a. nya vapenförmågor till JAS försenats av dels otydlig ledning av materiellprojekt Gripen men också oförmåga av utländska leverantörer att leverera.

Att leda ett förband stort som NBG 08 genomfördes under det kalla kriget av en bataljonschef av majors grad. Uppgifterna som NBG 08 förväntades kunna lösa i de mest skiftande miljöer kräver en brigadgeneral. Försvarsmakten måste alltså förändra ledningsstrukturen för att kunna leda förband. I olika projekt, övningar och demonstrationer har man försökt att lösa detta genom att förändra organisationen hos de ledande organen för försvarsmaktens olika typer av förmågor. Försvarsmakten har i sig haft en otydlig ledning och då varit oförmögen att leda sig och sin verksamhet. Detta har sitt ursprung i att det inte funnits resurser att dels leda en organisation med krav på funktion och dels förändra organisationen, organisationen måste alltså både förändra sig och producera funktion. Nackdelarna med den förändringsprocessen är uppenbara.

I samband med försvarsbeslutet 2004 så tog man beslut om att Sverige skulle vara ledande i att sätta upp NBG 08 och man började tala om det insatta insatsförsvaret, inte NBF längre. ÖB talade om NBG som en "katalysator" för förändringsarbetet, nu måste det finnas en fungerande organisation för mindre insatser i internationell miljö. Som följd av detta så inrättades ett antal "accelerationsspår" ett annat stöd i förändringsarbetet var att exklusivt nationella förmågor ej skulle anskaffas samt att sådana förmågor skall avvecklas.

Jag har nu tecknat den kompletta historien för min analys.

Försvarsmaktens förändring måste nu skyndas på inom krympande ramar för att uppnå nya förmågor. För att kunna genomföra detta måste kortsiktiga vinster prioriteras på bekostnad av långsiktiga förtjänster, ett fullt naturligt risktagande. Flygvapnet har i princip valt bort nationell dataledning av JAS för att kunna få förmåga att fungera som ”Force Enabler” till NBG 08. Exklusiv nationell förmåga bort och internationell interoperabel förmåga: Entrée. Resultatet av att leda och omorganisera samtidigt visar sig i oförmågan att hantera, för stunden, mindre viktiga saker såsom framtida förmågor. Den politiska ledningen har uppenbarligen inte förstått vad som pågick i samband med denna transformation av försvarsmakten, nuvarande försvarsminister har uppvisat en brist på insikt om vad tidigare försvarsbeslut sagt, avvecklingen av de svenska flygbaserna är ett konkret exempel. Ett mindre konkret exempel är nedprioriteringen av dataledningen av svenska flygstridskrafter.

För att återknyta till Hanlons rakkniv så vill jag mena att orsaken till de dumheter som Wiseman och dennes skribenter beskriver går att förklara med att systemet blivit dumt, inte enskilda elaka individer. Jag vill att landets politiska ledning tar ett järngrepp om försvarsmakten och tar ett antal beslut om att antingen lätta på produktionskravet eller tillföra mer resurser i form av ekonomi, organisatoriska och konsekventa beslut.

J.K Nilsson

måndag 13 april 2009

Skillnaden mellan konflikt och krig

Jag utgår ifrån att konflikt är den sociala situationen där parterna strävar efter samma resurser. Denna resurs handlar i fallet om etnisk konflikt om säkerhet för den etniska grupp som anser sig vara i fara för utnyttjande eller rent fysiskt vara utsatt för hot.[1] Detta innebär att den som har makten i den stat där dessa grupper finns också kommer att kunna utgöra antingen ett hot mot den andra gruppen och utgöra garanten för säkerhet gentemot den egna gruppen. Konflikten skulle i så fall handla om makten i den stat som dessa grupper befinner sig inom.

Storskalig väpnad konflikt och krig har i populär mening mer eller mindre fått samma betydelse, detta leder till stora definitionsproblem, bl.a. hur mycket våld skall vara tillräckligt för att det skall kunna vara krig och inte en skärmytsling och vilka parter skall deltaga i konflikten? Krig har traditionellt varit ett storskaligt organiserat våld mellan minst två suveräna stater. Denna definition fångar emellertid inte upp inomstatligt våld.
[2]

Ett sätt att komma runt problemet kan vara att göra som Margareta Sollenberg och Peter Wallensteen i bl.a. projektet ”Correlates of War (CoW)”, dela upp begreppet i olika delar där Inbördeskrig får utgöra den del där de största årliga dödsfallen orsakade av konflikten. Därefter följer en fallande skala av våldsintensiteten. Inbördeskrig definieras av CoW som i huvudsaken inomstatlig konflikt där en av huvudaktörerna utgörs av statens regim och minst 1 000 årliga dödsfall av stridsrelaterade skador jämnt fördelade mellan kontrahenterna. Detta tolkning av intern konflikt är emellertid för strikt genom kravet på 1 000 årliga dödsfall och täcker inte våldsamheter där mindre än 1 000 stycken dör i stridsrelaterade skador samt försök till folkmord där dödsfallen inte kommer att vara jämnt fördelade mellan kontrahenterna. Därför jobbar också Sollenberg och Wallensteen med två olika begrepp utöver CoW; mindre väpnade konflikter där dödsfallen av stridsrelaterade skador utsträckt över hela konflikten är mellan 25 och 1 000 st och minst 25 dödsfall skall ske årligen. Den mellanstora väpnade konflikten karaktäriseras av 25 till 999 stycken årliga dödsfall av stridsrelaterades skador och det totala antalet dödsfall i konflikten skall vara minst 1 000 st.
[3] Andra olika förslag har givits, det gemensamma med dessa är att de inte täcker in huruvida det är krig eller ”bara” våldsam konflikt, hur många som berörs eller i vilken utsträckning konflikten har. Lösningen på detta problem kan vara att använda olika konflikters karaktäristika för definiera olika typer av konflikter.[4]


[1] Angstrom, Jan 2001A, Towards a Typology of Internal Armed Conflict: Synthesising a Decade of Conceptual Tormoil, I “Civil Wars” Vol.4 No.3 (Autumn 2001), pp. 93-116. Sid. 110-111
[2] Kaufmann, Chaim, Possible and Impossible Solutions to Ethnic Civil Wars, I ”International Security” Vol. 20, No. 4 (Spring 1996), pp. 136-175, Sid. 96
[3] Ibid
[4] Ibid, Sid. 99-103