Vad har gjorts? Vad bör göras?

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.

Med detta citat vill jag inleda dagens inlägg, alltför ambitiösa planer och åtgärder har lagts på att fixa det som upplevts vara trasigt. Jag vill därför gå varsamt fram och inte laga sönder det som fungerar.

Inriktningsbeslut 2009 gav oss en inriktning på en försvarsmakt vi inte sett like till, tidigare försvarsbeslut har i princip handlat om att reducera och köpa annan häftig materiel. Vi har fått ett tvåbefälssystem fast ingen har kunnat förklara det geniala i att förändra vårt tidigare system. Vi skall rekrytera och anställa soldater, det finns ingen pliktlag i Sverige som kommer att förse Försvarsmakten med soldater framgent om inte regeringen säger annat. Och vi har ”transformerat” personalhanteringssystemet. Det är inga små puckar som nu har ramlat ned i Försvarsmakten och omstöpningen har börjat, nu gäller det att det att” reformera, inte deformera” för att travestera Lars Fresker. Just nu beskriver jag min syn och min närmaste verklighet.

Tvåbefälssystemet

Om vi börjar med att försöka passa in tvåbefälssystemet i mitt förband så behövs det inte något längre applex med spelkort för att skjuta förbandet i sank. Tvåbefälssystemet inpassat i regelverket gör att vi blir sårbara. Skulle vi ha plutonchefer med de befogenheter som de har nu så skulle deras utbildning vara i klass med läkares. Alltså har man valt bort detta krav men vi måste alltså försöka hitta en lösning, Plutonchefen kanske inte skall direktrekryteras utan man söker ur potten specialistofficerare med läshuvud och låter dessa studera vid FHS på distans och låta aspiranten bli klar för de olika stegen Fänrik – Löjtnant – Kapten vartefter olika delmål vid FHS blir klara? Kanske att man kan ha en anpassad Officersutbildning där ämnen kan valideras utefter praktik och erfarenhet? Min magkänsla säger att det här inte är ett problem för större delen av Försvarsmakten utan det drabbar oss mer specialiserade förband med högre krav på skolgång. Det finns ingen anledning att säga att det är ett skitkasst system som skall återbördas till det tidigare, vi måste varsamt förändra det vi nu går in i med öppna ögon så att det passar regelverket och verksamheten. Jag bryr mig inte om en förvaltare kallas kapten eller liknande, arbetsuppgifterna är desamma och vad en arbetstagare kallas är fullständigt likgiltigt i svensk arbetslagstiftning. Dock skulle jag vilja se att man höll på vilka examen en anställd har, har man en officersexamen så kallas man kapten i stället för förvaltare om man inte skulle vilja validera in tidigare utbildning och kunskaper till en specialistofficersexamen.

Personalförsörjningen

I stort teoretiskt bra men i själva verket så har jag hittills sett pessimistiska siffror angående rekryteringen. Hyffsat stort söktryck men avhopp och oftast mindre antal antagna än platser tillgängliga. F&S skriver om den tyska erfarenheten och bortförklaringarna, uppemot en tredjedel av de anställda hoppar av ”medans tider är”, alltså innan de blir mer eller mindre pliktskyldiga att tjänstgöra. I Sverige har vi hittills i vissa förband omsatt halva plutoner på årsbasis. Vi ser att vi har svårt att träffa rätt i rekryteringen av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. De tidvis tjänstgörande soldaterna har vi hittills inte kunna erbjuda något godtagbart lagstöd för utbildning och tjänstgöring. I princip är de utlämnade till sin ordinarie arbetsgivares goda vilja och semsterbank. Vi skall också ha majoriteten av våra soldater anställda i formen av tidvis tjänstgörande. De här soldaterna är i stort sett inget annat än forna tiders värnpliktiga, en kortare utbildning följt av en befattning i ett krigsförband där de skall repetitionsutbildas och kanske utvecklas i sin befattning. GSS/T är en grupp som måste vårdas för att de skall kunna ge uteffekt i krigsförband, annars är de lika användbara som gårdagens försummade värnpliktiga.

Att backa utvecklingen på det här området gör att vi förlorar värdefull tid. Ett fullständigt pliktbaserat försvar är sålunda en omöjlighet. Det som återstår då är kraftfulla satsningar på rekrytering, här ser jag att det krävs övningar som faktiskt ger soldaten något. Att i år ställa in övningar för att hålla budgetet tror jag slår rätt hårt mot framtida rekrytering. Ett bra varumärke säljer sig själv, ett solkigt varumärke förblir smutsigt länge trots idoga försök att tvätta. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kostar omställning och det måste få kosta nu. Den förändring jag vill göra är att införa en allmän mönstringsplikt för att ytterligare marknadsföra yrket. På en par års sikt vill jag dock ersätta GSS/T med intresserade värnpliktiga för att kunna fylla upp krigsförbanden så att dessa kan leverera lite effekt. Det kan inte vara guds mening att vi skall ha ett uppvisningsförsvar.

HR-transformeringen

Jag var med om HR-transformering redan innan det blev ett begrepp i försvarsmakten. Plutonchefen skötte i mångt och mycket det som plutonchefen skall göra nu. Till sin hjälp hade plutonchefen då Excell, Word, Emil men inte attesträtt i Palasso. Hur mycket strunt jag än kommer att få så ser inte jag PRIO som den stora boven. Med tidigare blanketter om ledighetsansökan, inköpsanmodan, beräkningsunderlag, m.m. så är det snarare lättare nu. Problemet är att man trodde att personalen skulle kunna sköta det här efter en kortare introduktionsutbildning i form av filmer. När vi hade ett pliktverk som försåg oss med soldater och plutonslaget bestod av plutonchef med ställföreträdande plutonchef och ett antal instruktörer så var HR-transformationen en besparing. Med ett anställt försvar är HR-transformationen en nödvändighet. Jag ser inget annat än att den chef som skall ansvara för rekrytering, utbildning och vidmakthållande av soldater också skall ha ansvaret för dessa även när det gäller lönesättning, sjukskrivning, m.m. Arbetsgivaransvaret förändras inte med vilka blanketter eller datorsystem som utnyttjas. Det är ingen mening i att plutonchefen fyller i en blankett om ledighet för att skicka till någon som skall omsätta den i ett ADB-system. Plutonchefen skall själv kunna jobba i ADB-systemet, på så vis kapar vi ett led administration.

Vid införande av ADB-systemet Prio så måste vi säkerställa att användarna kan hantera det, det görs med riktiga utbildningar och kurser. Innan systemet driftsätts. Cheferna måste också kunna det arbetsrättsliga eller ha stöd i det. Här ser jag ingen annan möjlighet än att de skall ha en motsvarande facklig grundkurs och senare ett gediget stöd via telefon. Vid införande av palasso hade jag en bättre utbildning för att rapportera arbetstid än vi nu fick vid införandet av Prio för att kunna rapportera arbetstid, söka semester, boka resor, m.m. Är någon förvånad över att införandet har varit svårt? Nu stundar ytterligare införanden om någon vecka med bristfälliga förberedelser. Att rulla tillbaka till Palasso ser jag som en omöjlighet. Nu måste vi vårda det vi har.

Krigsförbanden och beredskap

Den här rubriken skiljer sig inte i stort ifrån mitt föregående inlägg, läs gärna det en gång till för att klara ut mina tankar. Nu gäller det att ställa relevanta och uppnåeliga krav. Cynisk beskrev förtjänstfullt de svårigheter dennes förband möter nu. Det existerar en obalans mellan uppgifter och resurser men lösningen kan inte vara att minska på uppgifterna. Vill vi ha uteffekt så måste vi vara beredda att betala för det. Vi är också mitt inne i en förändring det kostar också pengar, vi kan inte förändra samtidigt som vi bromsar oss uppför en backe. Vill vi ha en uteffekt måste vi köpa den materiel som krävs, vi har lämnat demonstratorförsvaret bakom oss. Den politiska nivån har varit tydlig med att den ”strategiska time outen” är över. Då kan vi inte ha materiel och kompetenser i singular. Vi måste tillåta oss att utveckla våra förmågor att uppträda utanför ordinarie förläggningsplatser. Vi måste dock vara smarta och inte förköpa oss på materiel som gör oss lite mer slimmade och lättare. Vi måste lära oss att använda den materiel vi har och skall vi köpa nytt så skall det vara för att växa. Vi måste utveckla baseringsområden och materiel för att kunna verka istället för att bli snyggare.

J.K Nilsson

Mina tankar om Kn Holms öppna brev

Försvarsmakten är riksdagens och regeringens verktyg att sätta kraft bakom sin förda säkerhetspolitik. För att vi skall kunna vara lojala med uppdragsgivaren, i det här fallet regeringen, måste vi ha verktyg att granska myndighetens verksamhet. Som medborgare har vi både rättighet och skyldighet att granska regeringens arbete för att vi skall kunna använda vårt väljarinstrument att avsätta den regering vi tidigare har gett i uppdrag att förvalta vårt intresse.

I riksdagsvalet 2006 gick en partikoalition under namnet ”Allians för Sverige” till val. I ”Alliansens” valprogram för det försvarspolitiska området såg vi ett tydligt fokus på insatser i utlandet, målet var 2000 soldater kontinuerligt tjänstgörande i utlandet. Vi såg ett tydligt fokus på EU.s solidaritetsklausul. Vi väljare, eller åtminstånde en majoritet av väljarna i det riksdagsvalet gav sitt stöd till Alliansens försvarspolitik. Trots att Alliansen under mandatperioden breddade fokuset i försvarspolitiken till att också anta en närområdesprincip, Alliansen reformerade försvarsmaktens personalförsörjningssystem och införde ett tvåbefälssystem. I valet 2010 accepterade väljarna detta och gav sitt indirekta stöd till detta genom att inte välja en opposition till sittande regering. Vi ser alltså att Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige genom att dels aktivt agera och dels genom att ta emot hjälp utifrån i enlighet med den försvarspolitiska proposition och dels genom de regleringsbrev som försvarsmakten tar emot på årlig basis.

Arméinspektörens fältövning under hösten 2011 syftade enligt: Övlt Stefan Eriksson

” ...[S]studera möjligheter och begränsningar med krigsförbanden i insatsorganisation 14 (IO14) i ett nationellt sammanhang. Förutom detta omfattade fältövningen även genomgångar av Arméinspektören och chefen insats (C INSATS), presentationer av ny Militärstrategisk Doktrin, försvarsplanering samt en fördjupning från Försvarsdepartementet om den s.k Solidaritetsförklaringen.” Källa: Armébloggen

Gott nog om det bara förhöll sig så. Emellertid skriver Wiseman på Wiseman’s Wisdoms: ”Under den i Markstridsskolans regi nyss genomförda "Arméinspektörens Fältövning" med syfte snarlikt det som beskrivs i arméinspektörens blogginlägg, hade en representant ur Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjudits in för att tillsammans med representant ur Försvarsdepartementet ge perspektiv på solidaritetsförklaringen. Att KKrvA skulle ge sin syn på solidaritetsförklaringen och de utmaningar som den medför bedömdes dock någonstans som olämpligt och momentet ströks och endast Försvarsdepartementets syn på solidaritetsförklaringen gavs.”

Enligt rykten skulle den pensionerade generalmajoren Karlis Neretnieks vara Kungliga krigsvetenskapsakademins representant för att presentera Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på den svenska solidaritetsförklaringen och resultatet av övningen. Av någon anledning uteblev Neretnieks anförande dock kvarstod inbjudan att studera övningen. Enligt ryktena stoppades Neretnieks anförande av Försvarsdepartementet med skäl som att det skulle skapa en internationell kris, förmodligen kände sig Försvarsdepartementet sig trängda av dagens förhållanden i Försvarsmakten.

Av någon anledning verkar man ifrån den politiska nivån styra myndighetens övningar och information till myndigheten. I Svensk förvaltningstradition är detta något som den politiska nivån inte skall göra. Svenska myndigheter skall sköta sig själva utifrån de riktlinjer som tilldelas. Möter inte myndigheten den politiska nivåns riktlinjer kan departementet välja att tillsätta ny myndighetschef eller förändra regleringsbrevet till nästa år. Vi har sett detta i fallen med SIDA,Jordbruksverket och Skogsstyrelsen vilka alla tre under 2000-talet fått nya Generaldirektörer efter att departementen inte ansett att myndigheterna mött kraven. I det aktuella fallet med Arméinspektörens fältövning så är handläggandet av Försvarsmaktens förmågor i förhållande till de politiska åtagandena inte acceptabelt ur väljarsynpunkt.

Det har inget med att bedriva politik överhuvudtaget, det har med möjligheten att vi som väljare har förmåga att utvärdera den förda politiken och huruvida departementet kan reglera myndigheten på ett korrekt sätt. Om departementet anser att Försvarsmakten inte lever upp till förväntningarna så har departementet vissa verktyg att använda. Om departementet avstår att använda sina verktyg så måste departementet stå till svars inför regeringen och regeringen då i förlängningen sina väljare. Det har inget med att göra med om SD eller MP har ett bättre partiprogram för försvarspolitiken men om Försvarsmakten inte möter den sittande regeringens riktlinjer kan det vara bättre att oppositionen tar över om det leder till att myndigheten agerar i enlighet med regeringens regleringsbrev och propositioner. Det blir förutsägbart för oss väljare.

Jan-Olov Holms brev söker svar på kompetensen hos de som enligt ryktena vill olovligt styra myndighetens arbete. Det är illa nog med ministerstyre, i vissa fall kan det pragmatiskt vara förlåtligt men om de som vill ministerstyra saknar sakkunskap och försöker mörka så uppstår synergieffekt i dåligheter. Lämpligt nog har Johan Wiktorin publicerat Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på Solidaritetsförklaringen på bloggen Försvar och säkerhet. Var det här så farligt att redovisa under övningen och varför skulle det ifrån departementets håll vara förbjudet? Och är det här ett politiskt utspel och inget utspel på att peka att den förda politiken inte alls stämmer överens med retoriken?

J.K Nilsson

Öppet brev till Försvarsmaktens GD Ulf G Bengtsson och statsekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell

Följande inlägg består av det öppna brev i e-postform som Kn Jan Olov Holm tillställt: Försvarsmaktens GD Ulf G Bengtsson och statsekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell. Kopia/Cc till ÖB, infodir, ordf och vice ordförande försvarsutskottet.

Mitt syfte med publiceringen är att lyfta upp mejlet ifrån kommetarsfältet för inlägget Att lyfta debatten? på Bloggen Wisemans Wisdoms. Kn Holm är tillfrågad och ställer sig postiv till att att låta mig publicera brevet, vilket jag ställer ett stort tack till. Jag kan hoppas på att fler, om Kn Holm är postiiv, följer mitt exempel och lyfter brevet.

J.K Nilsson


Hej

Det kommer en del inlägg och kommentarer som gör gällande att

Övningsupplägg och innehåll på Armeinspektörens Fältövning har styrts av GD och Försvarsdepartementet.

Kan ni klargöra på armeblogg/försvarsmaktens hemsida ert motiv till detta?


Om ni har sakkunskap att bidra med vad gäller :

övningsupplägg
beskrivning av motståndaren handlingsfrihet över tid
motståndarens operativt och taktiska agerande
eget operativt operativt taktiskt agerande
metodutveckla våra egna stridsmetoder att lösa uppgifter

så tar vi tacksamt emot er sakkunskap och engagemang.

Om ni känner att ni slackar här i kompetens och förmåga föreslår jag att ni avstår framtida inbrytningsförsök.

Ni kan välja att svar mig på nedanstående kanaler
eller via massmedia.


Vänligen

Kn Jan-olov Holm 30:e hvbataljonen

Både och för F21

De dåvarande nordiska försvarscheferna Sverre Diesen, Juhani Kaskeala och Håkan Syrén fick en gemensam debattartikel publicerad i Aftenposten, Helsingin Sanomat och Svenska Dagbladet. I den artikeln argumenterade försvarscheferna för ett nordiskt samarbete i fråga om Framtida markförband, Sjöövervakning, Luftövervakning, Skjut- och övningsfält, Transporter och drift av baser,sjukvård och militär utbildning.

Genom att knyta samman luftrummet i norra Sverige med luftrummen i norra Norge och Finland kan vi dagligen öva flygvapnets insatsberedda insatsdivisioner över tre stater. Genom att behålla och utveckla Norrbottens flygflottilj, F21 i Luleå, genomför vi både och, både nationella och internationella insatser med en och samma organisation. Även vid utbildning av andra svenska insatsförband spelar F21 en betydelsefull roll. Förband som är lokaliserade i Boden gör stora vinster av att kunna samöva med flygplan ur F21. Chefen för artilleriregementet A9, Thomas Lindell, menar att förlusten av arméns helikoptrar ifrån Boden till förband i södra Sverige har påverkat förbanden i Boden menligt. Försvarsmakten har sagt att det är enkelt att ombasera helikoptrar till Norrbotten och att man skall göra det om behovet uppstår, men hittills har det utlovade helikopterstödet uteblivit. Kan vi lita på att behovet att samöva med stridsflyg kan uppfyllas utan F21? För internationell övningsverksamhet är F21 en viktig framgångsfaktor för Sverige genom att flottiljens infrastruktur klarar av att ta emot utländska flygförband som Sverige bjudit in för att utnyttja våra unika övningsförutsättningar.

F21 betyder så mycket genom att F21 möjliggör att Försvarsmakten klarar av att göra mer än både och för Sverige och det nordiska samarbetet.

Jag har genom dessa enkla inlägg visat på det svenska flygvapnets behov av minst fyra insatsdivisioner på minst två insatsflottiljer. Skulle någon insatsdivision tas i anspråk för internationell tjänst måste den viktiga dagliga flygverksamheten fortlöpa utan friktioner för att kunna lösa både nationella insatser och internationella insatser med samma organisation. För att kunna lösa funktionen att betjäna insatsdivisionerna med ammunition, drivmedel, mat, et.c. måste det finnas flygbasbataljoner på bägge insatsflottiljerna för att kunna lösa både de nationella insatserna och de internationella insatserna.

Genom den befintliga infrastrukturen i flygvapnet är försvarsbeslut 2004 fortfarande en giltig lösning för flygvapnet, Försvarsmakten och statens behov av luftstridskrafter. Flygvapnet klarar nu av att göra både och för svenska staten men flygvapnet klarar inte en ytterligare reducering om både och i Sveriges båda landsändar skall kunna genomföras. Flygvapnet måste få kosta de pengar flygvapnet spenderar i dag.

Jag inser ödmjukt att det finns mycket mer att skriva ur ett markoperativt perspektiv men det överlåter åt mer initierade skribenter såsom Cynisk att genomföra.

J.K Nilsson

Internationella insatser dimensionerande för svenska FM

Jag vill med detta inlägg diskutera Peter Neppelbergs artikel som är publicerad i sin helhet av Wiseman och återfinns också på ledarbloggen hos SvD. Vi diskuterar alltså Länk 16.

Jag tvivlar på att det finns en avsikt att bakvägen knyta Sverige till NATO genom att avveckla den nationella förmåga att text/trafikskyddat datastridsleda svenska flygstridskrafter. För oss som funnits i det svenska försvaret under 2000-talet vet att det närmast varit kontraproduktivt att tala om det svenska försvarets behov för att försvara Sverige, förre ÖB kallade föraktfullt oss som är tveksam till att internationella insatser skall vara en huvuduppgift för FM och dimensionerande för ”Ubåtar”. Man har tryckt på de politiska uttalanden om att vi måste ut och säkra svensk säkerhet innan hoten når oss, allt annat har i princip varit landsförräderi.

Proposition 2004/05:5 ”Framtidens försvar” (propositionen till Försvarsbeslut 2004) anger att vi skall kunna ha 8st JAS 39 i beredskap för internationella insatser. Och två radarflyggrupper FSR 890 skall vidmakthållas.

Proposition 2005/06:1 (budgetpropositionen 2006) Säger att en reducerad grupp FSR 890 har behållits men skall avvecklas och delar behållas för att utvecklas som demonstrator.

Demonstratorn har genom affärer där Ericson/SAAB sålt PS890 utvecklats till ASC 890.

Proposition 2008/09:140 (proposition till Försvarsbeslut 2009) säger att flygstridskrafterna skall ha en ledningsflyggrupp ASC 890.

Liknande resonemang kan vi spåra i utvecklingen av F100 eller modifieringen av ett antal JAS 39A till C/D.

Försvarsbeslut 2004 säger vidare att det är behovet för internationella insatser som skall vara styrande. Jag tycker mig skönja en viss spårbarhet mot varför vi sitter i den ledningssitsen vi gör. I ett internationellt perspektiv så är det rätt att satsa på Länk 16. Vill vi i Sverige stå som värd för internationella övningar och delta i övningar och insatser så är Länk 16 den enda vägen att gå. Jag tycker mig se att man tagit en risk för att kliva in i det internationella finrummet.

Jag tror att en återgång till TARAS blir svår och onödigt dyr, att bara förlita sig på Länk16 är ett politiskt risktagande för det svenska nationella försvaret men det är också en nödvändig komponent genom vår solidaritetsförklaring inom ramen för EU-arbetet. Finns vi inte på Länk16 så finns vi inte i omvärlden bland andra deltagare.

Jag lägger därför förslaget att komplettera Peters första förslag om att löpa linan ut och köpa länk 16 och genomföra lösningen som Frankrike har valt till sina Rafale (Väpnaren har en kopia av artikeln). Företaget Thales har en apparat de kallar ”TRA 6030-N:NextW@ve” med funktionen LX16 som Thales kallar den, en sändare som arbetar bredvid Midsterminalen. NextW@ve är så pass liten att det borde finnas plats i flygplan JAS 39 för den. Med denna apparat så uppnår vi funktionalitet av Länk 16 men vi inkräktar inte på länk 16 transmissionsmässigt, jag lämnar det tekniska för de intresserade. Det är också en "of the shelf" lösning som är så önskvärd i dag.

Med MIDS och NextW@ave så kan vi fortfarande köra Länk 16 om så önskas men vi kan också köra text/trafikskyddade överföringar utan att vara beroende av krypton ifrån NATO om så önskas. Att vi inte får med hela den smakliga lösningen som TARAS innebär är en uppoffring vi får göra om vi vill vara internationella.

J.K Nilsson