söndag 27 juni 2010

Utlandstjänst, Internationella insatser eller Missioner

Nu har ryktet jag tidigare skrev om materialiserats. V38 skall vi anställda fatta beslut om nytt anställningsavtal. Vi som inte tycker att dagens ”obligatorium” är en bra idé kommer att få slåss om Prodtjänster i enlighet med Cynisks ”Prod för lång och trogen tjänst?”, finns inte plats så tack och Good Bye. Chefsingenjören och Wiseman har tidigare också skrivit om detta.

Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.

Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.

Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?

En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.

Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?

Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.

Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:



Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.

En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.

J.K Nilsson

söndag 20 juni 2010

Stora jätten Glufs Glufs?

Inrikespolitiskt kan det inte ha undgått någon att NATO är ett stort rött skynke i Sverige. I högeralliansen är det bara folkpartiet som har en tydlighet i frågan om Svensk medlemskap i NATO. Hur läget ser ut för Sahlins vänsterallians behöver jag väll inte gå in på närmare?

Min syn på ett Natomedlemskap är mer pragmatiskt. Organisationens grundidé är att medlemsländerna har en politisk vilja att med gemensamma ansträngningar utöva ett kollektivt försvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51. Detta kollektiva försvar är inskrivet i Natoorganisationens Artikel 5. Ingenstans står det uttryckligen att medlemsländerna skall bistå varandra militärt. Det gemensamma militära försvaret är en option, varje stat bidrar med det den kan bidra med, oavsett om det är militär eller diplomatisk hjälp. Historiskt så har gemensamma försvarsåtaganden inte alltid fallit ut. Titta på hur Frankrike hade åtagandet gentemot Tjeckoslovakien på 1930-talet.

För att möjliggöra att hjälpa varandra militärt krävs det ”Interoperabilitet”, Svenska försvarets modeord i början av 2000-talet. På taktisk nivå är Interoperabiliteten mellan staternas stridskrafter väldigt grundläggande. Ammunitionstyper är standardiserade men det finns ingen standard vilket förband som skall ha vilken ammunitionstyp. Olika förband är utrustade med olika tillägg, en tysk handgranat ser inte likadan ut som en svensk, o.s.v., bärsystem är inte lika, m.m. Kommunikationsutrustning är inte likadan, sättet att signalera är i stort sett samma men en tysk soldat kan nödvändigtvis inte tala med fransk soldat, lika lite som en Svensk armésoldat kan verka på en Svensk flygplats med svenska Flygvapensoldater. Det vi kan göra är att anpassa våra rutiner och annan ”mjukvara” så att man på operationsnivå kan ensa arbetet.

På strategisk/politisk nivå är vi medlemmar i Partnerskap för fred. Vi har vissa möjligheter att erbjuda övningsområden och själva delta i övningar både i Europa och hemma. Vi saknar rösträtt i stort i NATO men det är av mindre betydelse. Jag tvivlar på att man inte kommer att ta hänsyn till våra önskemål när beslut väl fattas. Organisationen kräver konsensusbeslut, motsätter sig ett land en insats i NATO:s namn så blir det inget av med den. Vill de andra länderna genomföra en insats så kan de göra det med gemensamma krafter i en ”De villigas koalition”.

Sverige har inte mycket att komma med när det gäller försvar, vårt försvar skall efter Försvarsbeslut 2004 enbart vara dimensionerat efter kraven på internationella insatser. En del försvarsdebattörer talar om att vårt försvar är numer så litet att endast ett Natomedlemskap garanterar ett trovärdigt försvar. Låt oss vända på steken, vad skulle man säga i Oslo, Köpenhamn, Paris, m.m. om Sverige en välfärdsstat av stora mått vill krypa in i värmen och bidrar måttligt bättre än de fattiga öststaterna som är nyblivna medlemmar i alliansen? Vilket politiskt spel spelar vi om ett hot uppstår? Hur villig är att man bistå med militär hjälp till Sverige när vi de facto inte kan bidra med något till de närmsta grannarna utan att blotta oss helt?

Jag ser sålunda att en svensk Natoanslutning inte kommer att bidra till svensk säkerhet i någon större utsträckning. Vi har genom vårt självsvåldiga agerande höjt tröskeln för våra grannars vilja att lämna hjälp. Det blir ett spel, visst man höjer tröskeln för en motståndare att angripa Sverige denna kan inte på förhand veta om militär hjälp kommer att lämnas eller inte. Ett svenskt medlemskap skulle förenkla vårt deltagande i NATO:s militära operationer betydligt men i praktiken är det hanterbara frågor. Ett svenskt Natomedlemskap är för mig en ”ickefråga”, jag kommer att lägga krutet på att argumentera för ett förbättrande av den svenska försvarsförmågan.

J.K Nilsson

torsdag 17 juni 2010

Errare humanum est, ignoscere divinum. Uppdaterat 182120



Vi närmar oss semestertid, många har redan påbörjat sin semester samtidigt tar andra en sen semester i år, semester betyder sommar, sol och förväntan. Sommarens inledning detta år kommer för en del av oss alltid att vara fäst i minnet där Gripens vakande hand än en gång stod fast, en kär vän, kollega, syster och dotter är ännu i livet.

Hur mår vi egentligen? Efter vårens bataljer i bloggosfären börjar jag bli rädd att jag skönjer ett mönster. Cyniker talar om kod 99, vilket jag så väl känner igen mig i. Trupparens och min batalj hos Wiseman var, handen på hjärtat, säkerligen inte någon av våra finaste stunder i livet. Så mycket frustration, så mycket anklagelser haglade inte bara mellan Trupparen och mig utan även andra som kommenterade. En utomstående skulle förmodligen ha svårt att förstå att vi tillhör samma försvarsmakt. Inom det flygande vapenslaget har vi tydligen också svårt att hålla tand för tunga. Allan beskriver på ett bra sätt hur man undan för undan drar undan möjligheterna för våra vänner på Malmen, Ronneby och Kallax att göra ett bra jobb. Våra nya flygande kollegor ställs på marken vid hemkomsten ifrån Tyskland, uppgifter gör gällande att ungefär 60 helikopterpiloter blir utan flygtid i år. Våra (kvarvarande) luftens dirigenter drar ett tungt lass, vi har bloggaren ”Strilaren” i minnet, Strilarens hädanfärd lämnade till och med avtryck i Svenska Dagbladets ledarblogg. Strilaren varnade tidigt för hur nära Strilsystemet är en kollaps, denna vår förbjöds Försvarsmakten att fortsätta med GLC/NOC-projektet som innebär en avveckling av StriC Hästveda. Försvarsmaktsledningen har kvitterat budskapet med att byta namn på projektet och fortsätta att tala om avveckling av StriC Hästveda. Wiseman har beskrivit debaclet om flygvapnets basbataljoner, i vår togs beslut om att F17 och F21 fortsättningsvis skall härbärgera basbataljoner. Sommaren kommer som ett välkommet avbrott för de allra flesta av oss men rykten om nya anställningsavtal i höst går nu och det kommer säkerligen att föda tankar om alternativa karriärer.

Filmen som inleder detta inlägg beskriver hur utmattning leder till att en människa mister livet. Signalerna är tydliga, piloten är inte hundra redan vid dagens början. Men hur ser det ut här hemma nu? Strilsystemet dras med få stridsledare, Chefsingenjören beskriver den ökande komplexiteten för en flygstridsledare samtidigt som våra JASpiloter har ”belönats” med en allt för liten flygtidstilldelning för 2008, vilket också Borneo problematiserar över. Borneo talar vidare om hur dagens flygstridsledare får en minskad förståelse för arbetet i luften då organisationen inte längre kan förevisa en förares perspektiv för en flygstridsledare. Det tredje benet i fredsmässig utbildning av stridsflygförband, den flygtekniska tjänsten, dras med föreskrifter av varierande kvalitet, brist på reservdelar och personal. Det första problemet avhjälptes lätt, central teknisk chef dömde av att Svenska flygtekniker hade en gedigen utbildning och ett väl utvecklat säkerhetstänkande så att teknikerna är väl lämpade att arbeta med undermåliga föreskrifter. Reservdelstillgången leder till Chefsingenjörens beskrivning av Eurofighter. Teknikerbristen leder till mentaliteten att städa av arbetsytan kan man göra sedan, plocka ihop verktygen riktigt kan man göra sedan, bortmonterad ”role change” utrustning kan man ta rätt på sedan och lägga på rätt plats. Men om man redan har en brist på tekniker, vem skall då städa av sedan? De som jobbade på maskinen får också följa med maskinen ut på linjen för då skall den flygas.

Vi ser alltså att råttorna gnagt stora hål i ostskivorna som får utgöra modell för hur man skall tolka säkerhetsarbete:



Vi behöver bara gå igenom DA (DriftstörningsAnmälan) skörden så får vi se många exempel på hur många vill vara varandra till lags och accepterar läget trots att man kanske skulle sagt stopp. Även ett nej sagt i rätt tid är en service. Nu vill jag inte föregå utredningen om motorkörningen på F21 så därför berör jag den inte. För tre år sedan havererade ett JAS-flygplan på Vidsels flygbas, den direkta orsaken var att piloten sköts ut ur flygplanet, de bakomliggande orsakerna var, enligt haverikommissionen, ett undermåligt arbete på SAAB med raketstolen och föråldrade föreskrifter. För tre år sedan var det högsta prioritet att få ut flygplan JAS 39C för att delta i Alaskas "Red Flag"-övning. Materiell tillfördes i mängder, föreskrifter var ännu mer svårtolkade, flygplanet var nytt med tillhörande inkörning som krävde mängder med handpåläggning. Hur många reflekterade över att det för flygplanet nya utskjutningshandtaget titt som tätt var rubbat ur läge och vilka konsekvenser detta kunde få? Fram till den olycksaliga motorkörningen på F21 så har tanklöshet och servicevilja enbart lett till farliga situationer och förstörd materiell men inget haveri. Vi får se vad utredningen visar om motorkörningen.

När vi alla kommer tillbaka efter semestern, kan vi vara ärliga och se på varandra hur vi mår? Törs man säga: ”Du ser inte riktigt hundra ut, gå och lägg dig”? Törs vi säga till våra arbetsledare att vi själva inser att det är bättre att vi går och gör något annat istället för att vara i verksamhet där andra människors liv bokstavligen hänger på oss? Har vi mod att säga till varandra att nu genar du, backa tillbaka och gör på rätt sätt? Vi har alla sett affischerna: ”När är OK att vara bakfull?”, kan vi tänka: ”När är det OK att gena?” och formulera ett bra svar?

Kan man gå ut och planera skjutning på skjutfält med huvudet fullt? Kan man köra båt/fartyg med huvudet fullt?

Vi gör alla fel, de fel vi gör grundar sig i bristande administrativt stöd, bristande utbildning och förståelse. Vi gör sällan fel av elakhet, därför måste vårat säkerhetsarbete präglas av förståelse och transparens. Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt.

J.K Nilsson

Tillägg: FMV predikterade i sin årsrapport för 2008 att antalet DA per flygtimme skull öka under 2009 som följd av neddragningen i flygtid under 2008. Profetian uppfylldes, risktagningen föll ut som förutspått. En följd av den risktagningen var buklandningen på F17. Tänk på att man gjorde en grundlagsändring för att vi skulle kunna skriva DA utan att riskera straff så länge man inte var avsiktligt oförsiktig. I säkerhetsarbetet var detta en revolution, farligheten minskade när vi kunde göra varandra varse om vad vi själva gjort i stället för att tänka: "Var det någon som såg det?" samt mörka och ljuga om händelsen. Man brukar tänka sig en relation mellan antalet fatala incidenter, potentiellt farliga incidenter och antalet rapporterade incidenter. Genom denna relation kan vi hänvisa till ökad eller minskad rapporteringsbenägenhet för att förklara en ökade eller minskad mängd rapporterade incidenter. Ökar antalet rapporterade incidenter och antalet potentiellt farliga incidenter så har vi en ökad risk för fatala incidenter.

Andra bloggare har tryckt på att statens haverikommission rekommenderar lugn och ro på Helikopterflottiljen. Försvarsmaktsledning och politiker kvitterar med Adenviken, ISAF, NBG, ett problematiskt införande av en helikoptertyp och införande av en helt ny typ. Jag är djupt imponerad över dom som jobbar i den organisationen, jag hoppas att vi slipper en upprepning av det som hände i Ryd. Ta hand om varandra i Helikopterflottiljen kompisar.

torsdag 3 juni 2010

Din sambo vill inte ha hjälp vid översvämningar

Den något provocerande rubriken är direkt hämtad ifrån marknadsföringen för ”åsiktsprofilen” på www.forsvarsmakten.se Försvarsmakten försöker marknadsföra vilka uppgifter de har men det här blev för magstarkt för min del. Länge har vi anställda försökt att påverka avtal så att stöd hemma blir en realitet i händelse av insats. Jag kan tala om att min sambo vill ha hjälp med snöskottning, blir det en till vinter liknande den som inträffade i vintras och jag är borta är min sambo lika hjälplös som om det vore översvämning. En mycket dåligt konstruerad reklam, känslan blir ungefär att vi finns till för andra men att lyssna på vår personal går inte. Kraftfull bakläxa på det här Försvarsmakten, men det blir väll som vanligt ett guldägg för detta också.

Jag skulle tillsammans med de andra meningslösa plattityderna säga att Försvarsmakten jobbar aktivt med att distansera sig ifrån sin personal. Minns testerna, har du det som krävs, jag själv och kollegor som provade klarade inte de webbaserade testerna som resulterade i pris för Försvarsmaktens reklam.

J.K Nilsson