söndag 25 juli 2010

KKrVAs uppmaning

Jag har läst KKrVAs uppmaning om att bidra till en ny luftförsvarsstudie. Syftet är gott men i mitt tycke något torftigt. Svenska försvarsmakten måste ses som ett "System av system". Det är inte bara luftstridskrafterna som är i behov av en studie. Jag och Jan-Olov kommer senare att redovisa mer av ett helhetsgrepp för försvarsmakten.

För stunden kan jag rekommendera Chefsingenjörens svar på KKrVAs uppmaning.

J.K Nilsson

tisdag 6 juli 2010

Att backa in i framtiden

Som bekant slutade försvarsmaktens ”samverkan” med officersförbundet i oenighet om ”omregleringen” av alla försvarsmaktanställdas anställningsavtal att omfatta ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker det är onödigt.

I dag fick jag ”Försvarets Forum”, en artikel handlar just om obligatoriet. I artikeln framkommer det att försvarsmakten tänker sig att det skall vara som i dag, tjänstgöring sker med hänsyn till personens situation, hälsa, m.m. För mig framstår det här spektaklet ännu mer sorgligt. Om det nu inte skall vara någon skillnad, varför har det då varit så svårt att få det i ett avtal med arbetstagarorganisationerna? Försvarsmakten har haft sju år på sig att reglera ett avtal men man väljer att först bestämma att det skall gå till på ett visst sätt och sedan komma med det som arbetstagarorganisationerna frågar efter i förhandlingen. Frågan om obligatoriet väcktes tydligen den här gången i samband med ÖB.s chefsmöte i maj där man tydligen, efter ”grupparbete”, blev överens att ett obligatorium är det enda rätta för att kunna leda sin personal. Det är tydligen så bråttom att det måste ske på ett halvår när man har haft sju år på sig att fixa det förhandlingsvägen.

I artikeln poängterar man att det är ”jätteviktigt” att försvarsmakten ses som en bra arbetsgivare och att utmaningar väntar för att kunna rekrytera soldater och officerare i framtiden. Tyvärr har man misslyckats, jag upprepar, sju år har man haft på sig att komma med avtal på området. Man säger att ett företags viktigaste resurs är de anställda och att företagets ansikte utåt är de anställda. Jag vet inte om jag känner så många, faktiskt ingen som öppenhjärtigt kan rekommendera arbetet till nära och kära. Rekrytera intressanta människor som kollegor är en sak men att rekommendera sin son eller dotter att läsa till officer tror jag ingen gör. Om någon är intresserad och frågar mig så svarar jag på frågor men inte med någon särskild entusiasm, är någon tveksam så är jag ärligt och kan säga att det här yrket förmodligen inte är något för den personen. Innan jag började min utbildning blev jag direkt avrådd av en blivande kollega men jag tyckte att det var ”Struntprat”, nu vet jag bättre.

Jag ställer mig frågan varför man prompt var tvungen att först sätta ner foten i oenighet med arbetstagarorganisationer för att senare komma med ”riktlinjer”. Borde man inte ha sin målbild klar innan man samverkar med arbetstagarna?

Obligatoriet är en viktig fråga, officersförbundet hävdar att det är onödigt då officerare är positiv till att göra utlandstjänst. Jag säger samma sak, jag har inte träffat någon som är negativ till utlandstjänst av princip. Det man efterfrågar är vettiga avtal. Wiseman har ställt frågan om inställningen till obligatoriet då det till synes inte finns några röster inom försvarsmakten som inte kan tänkas sig att göra utlandstjänst. Gå till WW och visa vad du tycker.

J.K Nilsson

torsdag 1 juli 2010

Taktar försvarsmaktens planering med den politiska planeringen?

Med tanke på stundande förändring av anställningsavtalen undrar jag just hur väl dagens hysteri verkligen är så meningsfull. Försvarsministern satte ner foten och lämnade propositionen som vi populärt kallar Försvarsbeslut 2009. Vi skall ha stående anställda förband och reservister i form av avtalspersonal/kontraktsanställda och hemvärn/Nationella skyddsstyrkor. Jag som Försvarsmaktsanställd har levt i tron att andemeningen var att vi inte skulle ha en särskild utlandsstyrka utan man skulle skicka samövade förband.

Allan Widman var fördömligt klar när han argumenterade för att försvarsmakten var för snabb att anställa soldater på heltid. Allan verkade mena att försvarsmakten skulle få svårt att ge de anställda soldaterna meningsfulla uppgifter. När jag försökte klämma lite ytterligare på pulsen fick jag inget svar. Jag kan inte tolka det annat än att de stående förbanden skall vara snabbt gripbara i Sverige och hastigt uppkomna oroshärdar i omvärlden. Rotationsförbanden såsom KS och FS skall tydligen bemannas av kontraktsanställda.

Jag har tidigare problematiserat över ekonomin och huruvida de kontraktsanställda och hemvärnsmännen kan ges vettiga utbildningar och övningar. Är det förband ur denna grupp som skall åka till Afghanistan kan inte jag se annat än att vi måste fortsätta med våra utbildningar på Livgardet. Vilka befäl skall leda dessa förband?

Veckans snackis är ju ”omregleringen” av anställningsavtalen för att vi skall ha ”personalrader” i insatsförbanden som ”kräver” ett obligatorium att tjänstgöra i utlandet, jag berörde den absurda argumentationen i mitt förra inlägg. Men låt oss återgå till frågan om vilka som skall leda dessa rotationsförband?

Skall vi ha reservofficerare som skall återgå i tjänst för att leda dessa förband? Hur gör vi med dessa för att dom skall vara fäiga att leda trupp skarpt? Skall vi ändå ha yrkesofficerare som skall leda rotationsförbanden, hur går det då med ansatsen att en prodorganisation skall utgöras av bibliotekarier, sjuksköterskor, receptionister, m.m.? I prodorganisationen kommer vi då att få en pool av officerare som väntar på nästa omgång att åka ut med men prodorganisationen skulle bestå av anställda som inte har ett obligatorium att tjänstgöra utomlands.

Har försvarsmaktsledningen känt av vad den politiska ledningen egentligen vill? Försvarsmakten har fått smäll på fingrarna för omorganiseringen av Stril, Försvarsmakten har fått ta tillbaka planerna på avveckling av Ärna, Statskontoret kommer med svidande kritik av införandet av Prio.

Frågorna är många men svaren är få, i minst sju år har vi anställda frågat efter en del svar men tystnaden är talande. Att man sedan ifrån HKV ”marknadsför” detta med orden: ”Om medarbetaren svarar ’ja’ så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands.” är bara förvirrande när man samtidigt skriver: ”Genom att svara ’nej’ går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.” Om jag är ironisk så skulle jag också påstå att det är en möjlighet med ett obligatorium samtidigt som det inte går att ha en möjlighet att söka arbete om man inte vill att det skall vara obligatoriskt.

Till textförfattaren av ”Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands” Hur djäkla dum tror du att vi anställda är? Har vi som anställdes innan 2004 redan nu inte en möjlighet att få tjänstgöra utomlands? Har vi som anställdes innan 2004 inte nu en möjlighet att söka internationella tjänster?

Återigen visar Försvarsmaktens ledning att som arbetsgivare är man totalt inkompetent ur ett anställningsperspektiv.

J.K Nilsson