Vad har gjorts? Vad bör göras?

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.

Med detta citat vill jag inleda dagens inlägg, alltför ambitiösa planer och åtgärder har lagts på att fixa det som upplevts vara trasigt. Jag vill därför gå varsamt fram och inte laga sönder det som fungerar.

Inriktningsbeslut 2009 gav oss en inriktning på en försvarsmakt vi inte sett like till, tidigare försvarsbeslut har i princip handlat om att reducera och köpa annan häftig materiel. Vi har fått ett tvåbefälssystem fast ingen har kunnat förklara det geniala i att förändra vårt tidigare system. Vi skall rekrytera och anställa soldater, det finns ingen pliktlag i Sverige som kommer att förse Försvarsmakten med soldater framgent om inte regeringen säger annat. Och vi har ”transformerat” personalhanteringssystemet. Det är inga små puckar som nu har ramlat ned i Försvarsmakten och omstöpningen har börjat, nu gäller det att det att” reformera, inte deformera” för att travestera Lars Fresker. Just nu beskriver jag min syn och min närmaste verklighet.

Tvåbefälssystemet

Om vi börjar med att försöka passa in tvåbefälssystemet i mitt förband så behövs det inte något längre applex med spelkort för att skjuta förbandet i sank. Tvåbefälssystemet inpassat i regelverket gör att vi blir sårbara. Skulle vi ha plutonchefer med de befogenheter som de har nu så skulle deras utbildning vara i klass med läkares. Alltså har man valt bort detta krav men vi måste alltså försöka hitta en lösning, Plutonchefen kanske inte skall direktrekryteras utan man söker ur potten specialistofficerare med läshuvud och låter dessa studera vid FHS på distans och låta aspiranten bli klar för de olika stegen Fänrik – Löjtnant – Kapten vartefter olika delmål vid FHS blir klara? Kanske att man kan ha en anpassad Officersutbildning där ämnen kan valideras utefter praktik och erfarenhet? Min magkänsla säger att det här inte är ett problem för större delen av Försvarsmakten utan det drabbar oss mer specialiserade förband med högre krav på skolgång. Det finns ingen anledning att säga att det är ett skitkasst system som skall återbördas till det tidigare, vi måste varsamt förändra det vi nu går in i med öppna ögon så att det passar regelverket och verksamheten. Jag bryr mig inte om en förvaltare kallas kapten eller liknande, arbetsuppgifterna är desamma och vad en arbetstagare kallas är fullständigt likgiltigt i svensk arbetslagstiftning. Dock skulle jag vilja se att man höll på vilka examen en anställd har, har man en officersexamen så kallas man kapten i stället för förvaltare om man inte skulle vilja validera in tidigare utbildning och kunskaper till en specialistofficersexamen.

Personalförsörjningen

I stort teoretiskt bra men i själva verket så har jag hittills sett pessimistiska siffror angående rekryteringen. Hyffsat stort söktryck men avhopp och oftast mindre antal antagna än platser tillgängliga. F&S skriver om den tyska erfarenheten och bortförklaringarna, uppemot en tredjedel av de anställda hoppar av ”medans tider är”, alltså innan de blir mer eller mindre pliktskyldiga att tjänstgöra. I Sverige har vi hittills i vissa förband omsatt halva plutoner på årsbasis. Vi ser att vi har svårt att träffa rätt i rekryteringen av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. De tidvis tjänstgörande soldaterna har vi hittills inte kunna erbjuda något godtagbart lagstöd för utbildning och tjänstgöring. I princip är de utlämnade till sin ordinarie arbetsgivares goda vilja och semsterbank. Vi skall också ha majoriteten av våra soldater anställda i formen av tidvis tjänstgörande. De här soldaterna är i stort sett inget annat än forna tiders värnpliktiga, en kortare utbildning följt av en befattning i ett krigsförband där de skall repetitionsutbildas och kanske utvecklas i sin befattning. GSS/T är en grupp som måste vårdas för att de skall kunna ge uteffekt i krigsförband, annars är de lika användbara som gårdagens försummade värnpliktiga.

Att backa utvecklingen på det här området gör att vi förlorar värdefull tid. Ett fullständigt pliktbaserat försvar är sålunda en omöjlighet. Det som återstår då är kraftfulla satsningar på rekrytering, här ser jag att det krävs övningar som faktiskt ger soldaten något. Att i år ställa in övningar för att hålla budgetet tror jag slår rätt hårt mot framtida rekrytering. Ett bra varumärke säljer sig själv, ett solkigt varumärke förblir smutsigt länge trots idoga försök att tvätta. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kostar omställning och det måste få kosta nu. Den förändring jag vill göra är att införa en allmän mönstringsplikt för att ytterligare marknadsföra yrket. På en par års sikt vill jag dock ersätta GSS/T med intresserade värnpliktiga för att kunna fylla upp krigsförbanden så att dessa kan leverera lite effekt. Det kan inte vara guds mening att vi skall ha ett uppvisningsförsvar.

HR-transformeringen

Jag var med om HR-transformering redan innan det blev ett begrepp i försvarsmakten. Plutonchefen skötte i mångt och mycket det som plutonchefen skall göra nu. Till sin hjälp hade plutonchefen då Excell, Word, Emil men inte attesträtt i Palasso. Hur mycket strunt jag än kommer att få så ser inte jag PRIO som den stora boven. Med tidigare blanketter om ledighetsansökan, inköpsanmodan, beräkningsunderlag, m.m. så är det snarare lättare nu. Problemet är att man trodde att personalen skulle kunna sköta det här efter en kortare introduktionsutbildning i form av filmer. När vi hade ett pliktverk som försåg oss med soldater och plutonslaget bestod av plutonchef med ställföreträdande plutonchef och ett antal instruktörer så var HR-transformationen en besparing. Med ett anställt försvar är HR-transformationen en nödvändighet. Jag ser inget annat än att den chef som skall ansvara för rekrytering, utbildning och vidmakthållande av soldater också skall ha ansvaret för dessa även när det gäller lönesättning, sjukskrivning, m.m. Arbetsgivaransvaret förändras inte med vilka blanketter eller datorsystem som utnyttjas. Det är ingen mening i att plutonchefen fyller i en blankett om ledighet för att skicka till någon som skall omsätta den i ett ADB-system. Plutonchefen skall själv kunna jobba i ADB-systemet, på så vis kapar vi ett led administration.

Vid införande av ADB-systemet Prio så måste vi säkerställa att användarna kan hantera det, det görs med riktiga utbildningar och kurser. Innan systemet driftsätts. Cheferna måste också kunna det arbetsrättsliga eller ha stöd i det. Här ser jag ingen annan möjlighet än att de skall ha en motsvarande facklig grundkurs och senare ett gediget stöd via telefon. Vid införande av palasso hade jag en bättre utbildning för att rapportera arbetstid än vi nu fick vid införandet av Prio för att kunna rapportera arbetstid, söka semester, boka resor, m.m. Är någon förvånad över att införandet har varit svårt? Nu stundar ytterligare införanden om någon vecka med bristfälliga förberedelser. Att rulla tillbaka till Palasso ser jag som en omöjlighet. Nu måste vi vårda det vi har.

Krigsförbanden och beredskap

Den här rubriken skiljer sig inte i stort ifrån mitt föregående inlägg, läs gärna det en gång till för att klara ut mina tankar. Nu gäller det att ställa relevanta och uppnåeliga krav. Cynisk beskrev förtjänstfullt de svårigheter dennes förband möter nu. Det existerar en obalans mellan uppgifter och resurser men lösningen kan inte vara att minska på uppgifterna. Vill vi ha uteffekt så måste vi vara beredda att betala för det. Vi är också mitt inne i en förändring det kostar också pengar, vi kan inte förändra samtidigt som vi bromsar oss uppför en backe. Vill vi ha en uteffekt måste vi köpa den materiel som krävs, vi har lämnat demonstratorförsvaret bakom oss. Den politiska nivån har varit tydlig med att den ”strategiska time outen” är över. Då kan vi inte ha materiel och kompetenser i singular. Vi måste tillåta oss att utveckla våra förmågor att uppträda utanför ordinarie förläggningsplatser. Vi måste dock vara smarta och inte förköpa oss på materiel som gör oss lite mer slimmade och lättare. Vi måste lära oss att använda den materiel vi har och skall vi köpa nytt så skall det vara för att växa. Vi måste utveckla baseringsområden och materiel för att kunna verka istället för att bli snyggare.

J.K Nilsson

Både och för Försvarsmakten

”Både och” är titeln på överbefälhavaren Håkan Syréns skrift, publicerad 2007, där han beskriver Försvarsmaktens uppgifter.

”Både och” innebär att Försvarsmakten skall ha förmåga att kunna genomföra insatser både nationellt och internationellt med samma organisation. Vi har alltså lämnat tanken på att Försvarsmakten skall ha en organisation för att genomföra en särskild typ av insats, nämligen insatsen att försvara riket mot en invasion. Denna insats skulle genomföras med mobiliserad personal som använder förrådsställd materiel, det så kallade invasionsförsvaret. Den andra organisationen skulle lösa insatser utomlands, populärt kallat: Missioner. Missionerna skulle genomföras med samma materiel som låg hemma i förråden och väntade på att användas i försvar mot invasion. Förhållandet mellan dessa två organisationer var så pass stort att organisationen för missioner inte menligt påverkade organisationen mot invasion. Efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har organisationen för försvar mot invasion spelat ut sin roll, det finns inte längre någon tänkbar angripare som besitter förmåga att hota oss så att vi behöver försvara oss med hundratusentals mobiliserade soldater. Detta faktum innebär emellertid inte att vi enbart kan inrikta oss på att planera och utbilda för att genomföra insatser utanför Sveriges gränser.

Vi ser att både stormakter och mindre stater är inblandade militärt i området kring Afghanistan. Långt ifrån alla dessa stater har naturlig anknytning till området i form av landmassa i området t.ex. USA, Storbritannien, Danmark och Sverige. Naturligtvis har dessa stater olika rationalitet för sin närvaro i området, det staterna har gemensamt är att genom sin förmåga att ställa upp med militär närvaro visa sitt intresse att utöva möjligheter till inflytande över området samt inflytande i gemensamma institutioner och forum. Afghanistan är inte unik för denna form av maktspråk, vi ser detta i områden där värden står på spel. Även i området kring Sverige kan vi skönja bruket av maktspråk. Ryssland har återupptagit Sovjetunionens bruk att med bombflygplan provocera sina omgivande länder till åtgärder i luftförsvaret. Norge, Danmark och Storbritannien har under det senaste året avvisat ryska bombflygplan med egna jaktflygplan. USA visar regelbundet flagg genom att närvara med flottstyrkor i Barentsregionen. De olika staterna vill visa att de har möjligheter att använda militär för att visa sitt intresse i en region som är rik på naturresurser. Även i Östersjön har Ryssland provocerat sina grannar genom flygningar med bl.a. bombflygplan, Finland och de Baltiska staterna har fått sina gränser kränkta av dessa flygningar. Med detta vill jag inte hota med någon rysskräck utan peka på realiteter i relationerna mellan stater och att främmande militär närvaro existerar och demonstreras i närheten av Sveriges gränser.

Hur påverkar detta då svensk försvarspolitik? Genom att visa beredd svensk militär gör vi oss synliga på maktarenan. Denna beredskap demonstreras av Försvarsmakten då insatsberedda insatsförband dagligen övar i de områden och regioner som andra stater också övar och visar närvaro i. Då den svenska försvarspolitiken numer inriktas på samarbete mellan stater, både materielprojekt och övningar, så ställer det speciella krav på flygvapnets förband. Dessa krav kommer jag i senare inlägg att redovisa.

J.K Nilsson