Både och för Försvarsmakten

”Både och” är titeln på överbefälhavaren Håkan Syréns skrift, publicerad 2007, där han beskriver Försvarsmaktens uppgifter.

”Både och” innebär att Försvarsmakten skall ha förmåga att kunna genomföra insatser både nationellt och internationellt med samma organisation. Vi har alltså lämnat tanken på att Försvarsmakten skall ha en organisation för att genomföra en särskild typ av insats, nämligen insatsen att försvara riket mot en invasion. Denna insats skulle genomföras med mobiliserad personal som använder förrådsställd materiel, det så kallade invasionsförsvaret. Den andra organisationen skulle lösa insatser utomlands, populärt kallat: Missioner. Missionerna skulle genomföras med samma materiel som låg hemma i förråden och väntade på att användas i försvar mot invasion. Förhållandet mellan dessa två organisationer var så pass stort att organisationen för missioner inte menligt påverkade organisationen mot invasion. Efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har organisationen för försvar mot invasion spelat ut sin roll, det finns inte längre någon tänkbar angripare som besitter förmåga att hota oss så att vi behöver försvara oss med hundratusentals mobiliserade soldater. Detta faktum innebär emellertid inte att vi enbart kan inrikta oss på att planera och utbilda för att genomföra insatser utanför Sveriges gränser.

Vi ser att både stormakter och mindre stater är inblandade militärt i området kring Afghanistan. Långt ifrån alla dessa stater har naturlig anknytning till området i form av landmassa i området t.ex. USA, Storbritannien, Danmark och Sverige. Naturligtvis har dessa stater olika rationalitet för sin närvaro i området, det staterna har gemensamt är att genom sin förmåga att ställa upp med militär närvaro visa sitt intresse att utöva möjligheter till inflytande över området samt inflytande i gemensamma institutioner och forum. Afghanistan är inte unik för denna form av maktspråk, vi ser detta i områden där värden står på spel. Även i området kring Sverige kan vi skönja bruket av maktspråk. Ryssland har återupptagit Sovjetunionens bruk att med bombflygplan provocera sina omgivande länder till åtgärder i luftförsvaret. Norge, Danmark och Storbritannien har under det senaste året avvisat ryska bombflygplan med egna jaktflygplan. USA visar regelbundet flagg genom att närvara med flottstyrkor i Barentsregionen. De olika staterna vill visa att de har möjligheter att använda militär för att visa sitt intresse i en region som är rik på naturresurser. Även i Östersjön har Ryssland provocerat sina grannar genom flygningar med bl.a. bombflygplan, Finland och de Baltiska staterna har fått sina gränser kränkta av dessa flygningar. Med detta vill jag inte hota med någon rysskräck utan peka på realiteter i relationerna mellan stater och att främmande militär närvaro existerar och demonstreras i närheten av Sveriges gränser.

Hur påverkar detta då svensk försvarspolitik? Genom att visa beredd svensk militär gör vi oss synliga på maktarenan. Denna beredskap demonstreras av Försvarsmakten då insatsberedda insatsförband dagligen övar i de områden och regioner som andra stater också övar och visar närvaro i. Då den svenska försvarspolitiken numer inriktas på samarbete mellan stater, både materielprojekt och övningar, så ställer det speciella krav på flygvapnets förband. Dessa krav kommer jag i senare inlägg att redovisa.

J.K Nilsson