Ett kort inlägg för blogg men för långt för Twitter. Med diskussionen hos Chefsingenjören om M-nummer och funktionsobjekt i minne så framstår konkurrensverket som ett direkt hot mot Försvarsmaktens effektivitet. FMV kan inte ta tidigare införd materiel som ett stöd i köpet av ny materiel. Försvarsmakten måste alltså finna sig i att bekosta ett större reservdelsförråd, fler hyllmetrar reservdelskataloger och instruktionsböcker. Försvarsmakten måste alltså finna sig att förmodligen införa flera utbildningar, m.m
Nej det här var inte rolig läsning.
J.K Nilsson
fredag 20 januari 2012
tisdag 17 januari 2012
Vad har gjorts? Vad bör göras?
”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.
Med detta citat vill jag inleda dagens inlägg, alltför ambitiösa planer och åtgärder har lagts på att fixa det som upplevts vara trasigt. Jag vill därför gå varsamt fram och inte laga sönder det som fungerar.
Inriktningsbeslut 2009 gav oss en inriktning på en försvarsmakt vi inte sett like till, tidigare försvarsbeslut har i princip handlat om att reducera och köpa annan häftig materiel. Vi har fått ett tvåbefälssystem fast ingen har kunnat förklara det geniala i att förändra vårt tidigare system. Vi skall rekrytera och anställa soldater, det finns ingen pliktlag i Sverige som kommer att förse Försvarsmakten med soldater framgent om inte regeringen säger annat. Och vi har ”transformerat” personalhanteringssystemet. Det är inga små puckar som nu har ramlat ned i Försvarsmakten och omstöpningen har börjat, nu gäller det att det att” reformera, inte deformera” för att travestera Lars Fresker. Just nu beskriver jag min syn och min närmaste verklighet.
Tvåbefälssystemet
Om vi börjar med att försöka passa in tvåbefälssystemet i mitt förband så behövs det inte något längre applex med spelkort för att skjuta förbandet i sank. Tvåbefälssystemet inpassat i regelverket gör att vi blir sårbara. Skulle vi ha plutonchefer med de befogenheter som de har nu så skulle deras utbildning vara i klass med läkares. Alltså har man valt bort detta krav men vi måste alltså försöka hitta en lösning, Plutonchefen kanske inte skall direktrekryteras utan man söker ur potten specialistofficerare med läshuvud och låter dessa studera vid FHS på distans och låta aspiranten bli klar för de olika stegen Fänrik – Löjtnant – Kapten vartefter olika delmål vid FHS blir klara? Kanske att man kan ha en anpassad Officersutbildning där ämnen kan valideras utefter praktik och erfarenhet? Min magkänsla säger att det här inte är ett problem för större delen av Försvarsmakten utan det drabbar oss mer specialiserade förband med högre krav på skolgång. Det finns ingen anledning att säga att det är ett skitkasst system som skall återbördas till det tidigare, vi måste varsamt förändra det vi nu går in i med öppna ögon så att det passar regelverket och verksamheten. Jag bryr mig inte om en förvaltare kallas kapten eller liknande, arbetsuppgifterna är desamma och vad en arbetstagare kallas är fullständigt likgiltigt i svensk arbetslagstiftning. Dock skulle jag vilja se att man höll på vilka examen en anställd har, har man en officersexamen så kallas man kapten i stället för förvaltare om man inte skulle vilja validera in tidigare utbildning och kunskaper till en specialistofficersexamen.
Personalförsörjningen
I stort teoretiskt bra men i själva verket så har jag hittills sett pessimistiska siffror angående rekryteringen. Hyffsat stort söktryck men avhopp och oftast mindre antal antagna än platser tillgängliga. F&S skriver om den tyska erfarenheten och bortförklaringarna, uppemot en tredjedel av de anställda hoppar av ”medans tider är”, alltså innan de blir mer eller mindre pliktskyldiga att tjänstgöra. I Sverige har vi hittills i vissa förband omsatt halva plutoner på årsbasis. Vi ser att vi har svårt att träffa rätt i rekryteringen av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. De tidvis tjänstgörande soldaterna har vi hittills inte kunna erbjuda något godtagbart lagstöd för utbildning och tjänstgöring. I princip är de utlämnade till sin ordinarie arbetsgivares goda vilja och semsterbank. Vi skall också ha majoriteten av våra soldater anställda i formen av tidvis tjänstgörande. De här soldaterna är i stort sett inget annat än forna tiders värnpliktiga, en kortare utbildning följt av en befattning i ett krigsförband där de skall repetitionsutbildas och kanske utvecklas i sin befattning. GSS/T är en grupp som måste vårdas för att de skall kunna ge uteffekt i krigsförband, annars är de lika användbara som gårdagens försummade värnpliktiga.
Att backa utvecklingen på det här området gör att vi förlorar värdefull tid. Ett fullständigt pliktbaserat försvar är sålunda en omöjlighet. Det som återstår då är kraftfulla satsningar på rekrytering, här ser jag att det krävs övningar som faktiskt ger soldaten något. Att i år ställa in övningar för att hålla budgetet tror jag slår rätt hårt mot framtida rekrytering. Ett bra varumärke säljer sig själv, ett solkigt varumärke förblir smutsigt länge trots idoga försök att tvätta. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kostar omställning och det måste få kosta nu. Den förändring jag vill göra är att införa en allmän mönstringsplikt för att ytterligare marknadsföra yrket. På en par års sikt vill jag dock ersätta GSS/T med intresserade värnpliktiga för att kunna fylla upp krigsförbanden så att dessa kan leverera lite effekt. Det kan inte vara guds mening att vi skall ha ett uppvisningsförsvar.
HR-transformeringen
Jag var med om HR-transformering redan innan det blev ett begrepp i försvarsmakten. Plutonchefen skötte i mångt och mycket det som plutonchefen skall göra nu. Till sin hjälp hade plutonchefen då Excell, Word, Emil men inte attesträtt i Palasso. Hur mycket strunt jag än kommer att få så ser inte jag PRIO som den stora boven. Med tidigare blanketter om ledighetsansökan, inköpsanmodan, beräkningsunderlag, m.m. så är det snarare lättare nu. Problemet är att man trodde att personalen skulle kunna sköta det här efter en kortare introduktionsutbildning i form av filmer. När vi hade ett pliktverk som försåg oss med soldater och plutonslaget bestod av plutonchef med ställföreträdande plutonchef och ett antal instruktörer så var HR-transformationen en besparing. Med ett anställt försvar är HR-transformationen en nödvändighet. Jag ser inget annat än att den chef som skall ansvara för rekrytering, utbildning och vidmakthållande av soldater också skall ha ansvaret för dessa även när det gäller lönesättning, sjukskrivning, m.m. Arbetsgivaransvaret förändras inte med vilka blanketter eller datorsystem som utnyttjas. Det är ingen mening i att plutonchefen fyller i en blankett om ledighet för att skicka till någon som skall omsätta den i ett ADB-system. Plutonchefen skall själv kunna jobba i ADB-systemet, på så vis kapar vi ett led administration.
Vid införande av ADB-systemet Prio så måste vi säkerställa att användarna kan hantera det, det görs med riktiga utbildningar och kurser. Innan systemet driftsätts. Cheferna måste också kunna det arbetsrättsliga eller ha stöd i det. Här ser jag ingen annan möjlighet än att de skall ha en motsvarande facklig grundkurs och senare ett gediget stöd via telefon. Vid införande av palasso hade jag en bättre utbildning för att rapportera arbetstid än vi nu fick vid införandet av Prio för att kunna rapportera arbetstid, söka semester, boka resor, m.m. Är någon förvånad över att införandet har varit svårt? Nu stundar ytterligare införanden om någon vecka med bristfälliga förberedelser. Att rulla tillbaka till Palasso ser jag som en omöjlighet. Nu måste vi vårda det vi har.
Krigsförbanden och beredskap
Den här rubriken skiljer sig inte i stort ifrån mitt föregående inlägg, läs gärna det en gång till för att klara ut mina tankar. Nu gäller det att ställa relevanta och uppnåeliga krav. Cynisk beskrev förtjänstfullt de svårigheter dennes förband möter nu. Det existerar en obalans mellan uppgifter och resurser men lösningen kan inte vara att minska på uppgifterna. Vill vi ha uteffekt så måste vi vara beredda att betala för det. Vi är också mitt inne i en förändring det kostar också pengar, vi kan inte förändra samtidigt som vi bromsar oss uppför en backe. Vill vi ha en uteffekt måste vi köpa den materiel som krävs, vi har lämnat demonstratorförsvaret bakom oss. Den politiska nivån har varit tydlig med att den ”strategiska time outen” är över. Då kan vi inte ha materiel och kompetenser i singular. Vi måste tillåta oss att utveckla våra förmågor att uppträda utanför ordinarie förläggningsplatser. Vi måste dock vara smarta och inte förköpa oss på materiel som gör oss lite mer slimmade och lättare. Vi måste lära oss att använda den materiel vi har och skall vi köpa nytt så skall det vara för att växa. Vi måste utveckla baseringsområden och materiel för att kunna verka istället för att bli snyggare.
J.K Nilsson
Med detta citat vill jag inleda dagens inlägg, alltför ambitiösa planer och åtgärder har lagts på att fixa det som upplevts vara trasigt. Jag vill därför gå varsamt fram och inte laga sönder det som fungerar.
Inriktningsbeslut 2009 gav oss en inriktning på en försvarsmakt vi inte sett like till, tidigare försvarsbeslut har i princip handlat om att reducera och köpa annan häftig materiel. Vi har fått ett tvåbefälssystem fast ingen har kunnat förklara det geniala i att förändra vårt tidigare system. Vi skall rekrytera och anställa soldater, det finns ingen pliktlag i Sverige som kommer att förse Försvarsmakten med soldater framgent om inte regeringen säger annat. Och vi har ”transformerat” personalhanteringssystemet. Det är inga små puckar som nu har ramlat ned i Försvarsmakten och omstöpningen har börjat, nu gäller det att det att” reformera, inte deformera” för att travestera Lars Fresker. Just nu beskriver jag min syn och min närmaste verklighet.
Tvåbefälssystemet
Om vi börjar med att försöka passa in tvåbefälssystemet i mitt förband så behövs det inte något längre applex med spelkort för att skjuta förbandet i sank. Tvåbefälssystemet inpassat i regelverket gör att vi blir sårbara. Skulle vi ha plutonchefer med de befogenheter som de har nu så skulle deras utbildning vara i klass med läkares. Alltså har man valt bort detta krav men vi måste alltså försöka hitta en lösning, Plutonchefen kanske inte skall direktrekryteras utan man söker ur potten specialistofficerare med läshuvud och låter dessa studera vid FHS på distans och låta aspiranten bli klar för de olika stegen Fänrik – Löjtnant – Kapten vartefter olika delmål vid FHS blir klara? Kanske att man kan ha en anpassad Officersutbildning där ämnen kan valideras utefter praktik och erfarenhet? Min magkänsla säger att det här inte är ett problem för större delen av Försvarsmakten utan det drabbar oss mer specialiserade förband med högre krav på skolgång. Det finns ingen anledning att säga att det är ett skitkasst system som skall återbördas till det tidigare, vi måste varsamt förändra det vi nu går in i med öppna ögon så att det passar regelverket och verksamheten. Jag bryr mig inte om en förvaltare kallas kapten eller liknande, arbetsuppgifterna är desamma och vad en arbetstagare kallas är fullständigt likgiltigt i svensk arbetslagstiftning. Dock skulle jag vilja se att man höll på vilka examen en anställd har, har man en officersexamen så kallas man kapten i stället för förvaltare om man inte skulle vilja validera in tidigare utbildning och kunskaper till en specialistofficersexamen.
Personalförsörjningen
I stort teoretiskt bra men i själva verket så har jag hittills sett pessimistiska siffror angående rekryteringen. Hyffsat stort söktryck men avhopp och oftast mindre antal antagna än platser tillgängliga. F&S skriver om den tyska erfarenheten och bortförklaringarna, uppemot en tredjedel av de anställda hoppar av ”medans tider är”, alltså innan de blir mer eller mindre pliktskyldiga att tjänstgöra. I Sverige har vi hittills i vissa förband omsatt halva plutoner på årsbasis. Vi ser att vi har svårt att träffa rätt i rekryteringen av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. De tidvis tjänstgörande soldaterna har vi hittills inte kunna erbjuda något godtagbart lagstöd för utbildning och tjänstgöring. I princip är de utlämnade till sin ordinarie arbetsgivares goda vilja och semsterbank. Vi skall också ha majoriteten av våra soldater anställda i formen av tidvis tjänstgörande. De här soldaterna är i stort sett inget annat än forna tiders värnpliktiga, en kortare utbildning följt av en befattning i ett krigsförband där de skall repetitionsutbildas och kanske utvecklas i sin befattning. GSS/T är en grupp som måste vårdas för att de skall kunna ge uteffekt i krigsförband, annars är de lika användbara som gårdagens försummade värnpliktiga.
Att backa utvecklingen på det här området gör att vi förlorar värdefull tid. Ett fullständigt pliktbaserat försvar är sålunda en omöjlighet. Det som återstår då är kraftfulla satsningar på rekrytering, här ser jag att det krävs övningar som faktiskt ger soldaten något. Att i år ställa in övningar för att hålla budgetet tror jag slår rätt hårt mot framtida rekrytering. Ett bra varumärke säljer sig själv, ett solkigt varumärke förblir smutsigt länge trots idoga försök att tvätta. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kostar omställning och det måste få kosta nu. Den förändring jag vill göra är att införa en allmän mönstringsplikt för att ytterligare marknadsföra yrket. På en par års sikt vill jag dock ersätta GSS/T med intresserade värnpliktiga för att kunna fylla upp krigsförbanden så att dessa kan leverera lite effekt. Det kan inte vara guds mening att vi skall ha ett uppvisningsförsvar.
HR-transformeringen
Jag var med om HR-transformering redan innan det blev ett begrepp i försvarsmakten. Plutonchefen skötte i mångt och mycket det som plutonchefen skall göra nu. Till sin hjälp hade plutonchefen då Excell, Word, Emil men inte attesträtt i Palasso. Hur mycket strunt jag än kommer att få så ser inte jag PRIO som den stora boven. Med tidigare blanketter om ledighetsansökan, inköpsanmodan, beräkningsunderlag, m.m. så är det snarare lättare nu. Problemet är att man trodde att personalen skulle kunna sköta det här efter en kortare introduktionsutbildning i form av filmer. När vi hade ett pliktverk som försåg oss med soldater och plutonslaget bestod av plutonchef med ställföreträdande plutonchef och ett antal instruktörer så var HR-transformationen en besparing. Med ett anställt försvar är HR-transformationen en nödvändighet. Jag ser inget annat än att den chef som skall ansvara för rekrytering, utbildning och vidmakthållande av soldater också skall ha ansvaret för dessa även när det gäller lönesättning, sjukskrivning, m.m. Arbetsgivaransvaret förändras inte med vilka blanketter eller datorsystem som utnyttjas. Det är ingen mening i att plutonchefen fyller i en blankett om ledighet för att skicka till någon som skall omsätta den i ett ADB-system. Plutonchefen skall själv kunna jobba i ADB-systemet, på så vis kapar vi ett led administration.
Vid införande av ADB-systemet Prio så måste vi säkerställa att användarna kan hantera det, det görs med riktiga utbildningar och kurser. Innan systemet driftsätts. Cheferna måste också kunna det arbetsrättsliga eller ha stöd i det. Här ser jag ingen annan möjlighet än att de skall ha en motsvarande facklig grundkurs och senare ett gediget stöd via telefon. Vid införande av palasso hade jag en bättre utbildning för att rapportera arbetstid än vi nu fick vid införandet av Prio för att kunna rapportera arbetstid, söka semester, boka resor, m.m. Är någon förvånad över att införandet har varit svårt? Nu stundar ytterligare införanden om någon vecka med bristfälliga förberedelser. Att rulla tillbaka till Palasso ser jag som en omöjlighet. Nu måste vi vårda det vi har.
Krigsförbanden och beredskap
Den här rubriken skiljer sig inte i stort ifrån mitt föregående inlägg, läs gärna det en gång till för att klara ut mina tankar. Nu gäller det att ställa relevanta och uppnåeliga krav. Cynisk beskrev förtjänstfullt de svårigheter dennes förband möter nu. Det existerar en obalans mellan uppgifter och resurser men lösningen kan inte vara att minska på uppgifterna. Vill vi ha uteffekt så måste vi vara beredda att betala för det. Vi är också mitt inne i en förändring det kostar också pengar, vi kan inte förändra samtidigt som vi bromsar oss uppför en backe. Vill vi ha en uteffekt måste vi köpa den materiel som krävs, vi har lämnat demonstratorförsvaret bakom oss. Den politiska nivån har varit tydlig med att den ”strategiska time outen” är över. Då kan vi inte ha materiel och kompetenser i singular. Vi måste tillåta oss att utveckla våra förmågor att uppträda utanför ordinarie förläggningsplatser. Vi måste dock vara smarta och inte förköpa oss på materiel som gör oss lite mer slimmade och lättare. Vi måste lära oss att använda den materiel vi har och skall vi köpa nytt så skall det vara för att växa. Vi måste utveckla baseringsområden och materiel för att kunna verka istället för att bli snyggare.
J.K Nilsson
måndag 16 januari 2012
Vad kunde ha gjorts?
”Det är skillnad på reformering och deformering” – Lars Fresker 2012.
I tidigare inlägg:” Vad skulle ha gjorts?” ställde jag densamma frågan. I det här inlägget avser jag att, likt Uno Hedin ge mitt svar på gåtan.
I en del kommentarer på internet skriver en del att den pågående ”reformeringen” av försvarsmakten är en logisk följd av åratal av misskötsel. Bo Hugemark spårar denna misskötsel ända ifrån försvarsbeslut 1968 när man inte längre räknade upp försvarsbudgeten enligt Försvarsprisindex utan man gick över till att räkna upp försvarsbudgeten enligt nettoprisindex, en betydande urholkning av försvarsanslagen. 1972 fortsatte, enligt Hugemark, försvarsbudgeten att urholkas och Jaktviggenprojektet tillsammans med en 100 % inkallelse av de värnpliktiga årskullarna inte gick att kombinera på ett kvalitativt sätt. Läs vidare på ”Berättelsen om Operation Garbo”. Den nuvarande Försvarsministern påstås genom dessa tidigare försyndelser har målats in i ett hörn som logiskt leder fram till inriktningsbeslut 2009. Jag vill å min sida mena att det är allt annat än rätt.
Varje ministär är självständigt ansvarig för sina beslut och som jag tidigare redogjorde så var utgångsläget allt annat än gott. Försvarsministern skulle kunnat bryta den pågående deformeringen av försvarsmakten och reformerat den till något användbart och kostnadseffektivt. Jag är så fräck att jag påstår att även om vi inte 2014 skulle ha uppnått den förmåga vi hade 2004 så skulle vi kunnat vara betydligt bättre rustade och vi skulle inte behöva vänta till 2019 innan vi uppnår full operativ förmåga med våra nuvarande fåtaliga förband.
Det man skulle gjort under Almedalsveckan 2007 var att man skulle ha varit beredda att skjuta till medel till Försvarsmakten istället för att som Finansminister Anders Borg påstå att Försvarsmakten skall minska sin budget till år 2010. Försvarsmakten är ingenting man kan skära i utan konsekvenser för staten. Jämförelsen med Sven Otto Littorins budgetnedskärning med en tredjedel är absurd. Vill statsmakten ha ett fungerande försvar duger inte ständiga nedskärningar och omorganisationer, ” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012. Försvarsmakten svalde en rad med uppdrag utöver Försvarsbeslut 2004 men blev inte kompenserade för det. Tänk på att Finansministerns utspel gjordes ett halvår innan NBG 08 skulle stå i beredskap. Statsmakten skulle ha accepterat den extra kostnaden som den dåvarande regeringen påförde Försvarsmakten men man skulle ha hållit Försvarsmakten i ”Herrans tukt och förmaning”, NBG var en gökunge i Försvarsmakten.
Hur skulle vi ha löst krigsförbanden då?
Vi hade faktiskt reformerat, inte deformerat, utbildningsgången för Gruppbefäl, Soldater och Sjömän. Utbildningen av den stora massan skulle ske på två terminer och de som var intresserade av internationell tjänst och tillhörde ett för den internationella tjänsten behövt förband skulle få en tredje termins utbildning och sedan övergå till beredskap. Det här skulle vi kunnat bygga vidare på med ytterligare en termin som förstegsutbildning likt de gamla KB-eleverna och utnyttjat dessa för att kunna svälja ett tvåinryckssystem redan 2010 för att utveckla detta mot 2014 och ha fyra inryck om året. Flygvapnet hade tidigare fyra inryck om året och sålunda alltid hade soldater som var direkt gripbara för krigsuppgift, precis som den nuvarande försvarsministern vill ha 2019. Detta koncept skiljer sig inte markant ifrån dagens GSS/K där man har inriktning att ofta kunna ta emot och utbilda soldater. Alternativet till fyra inryck skulle kunna vara ett inryck om året och anställa ett kompani per bataljon i några år men då går vi mot Volontärsystemet som kanske inte var en lysande stjärna.
Vidare måste soldater fortsätta att öva och repetitionsutbildas för att kunna verka i sin krigsuppgift. Inför repövningar i samband med slutövningar. Låt de repövande soldaterna rycka in och färska upp kunskaper tillsammans med de soldater som skall ha slutövning. Tillpassning av skyddsmask, inskjutning av vapen, m.m. för att kunna gå mot slutövningen. Med jämna mellanrum övas hela brigaden. Det innebär att vi vart annat – vart tredje år samlas alla åtta till tolv muckade kullarna och övar hela det stora krigsförbandet. Den dagsaktuella inriktningen är att vi till absolut största delen skall bemanna krigsförbanden med GSS/T, tidvis tjänstgörande soldater. Anställda soldater som inte skiljer sig ifrån 1980-talets värnpliktiga med avseende på repetitionsövningar.
Genom att vi använder värnpliktiga så fyller vi upp förbanden för att kunna verka på fler ställen med högre kvalitét jämfört med att använda ett fåtal anställda, jag är inte säker på att GSS/T-soldater i mitt fack är så mycket bättre än värnpliktiga.
Vi skulle snabbt och snärtigt kunna lyfta utbildningsdivisionerna på F7 till insatsdivisioner med sidouppgift utbildning. Det som krävs är tillförsel av viss materiel, själva grundmaterielen för att bedriva flygverksamhet finns ju ändå. På sikt när materiel levereras så skulle vi likt Johan Wiktorins tankar om stridsflygförbandsgruppering vid behov öppna upp en flygflottilj inne i landet. För att kunna utbasera stridsflygplan måste vi identifiera lämpliga baser och förbereda dessa, att som nu köra med tankar om koncept med att utnyttja oförberedda civila flygplatser håller inte varken ur ett logistikperspektiv eller hantering av beväpning och annat förligt gods. I ett skymningsläge är det övermaga att kräva att det civila samhället skall ställas på undantag, vi måste kunna vara bättre än så.
Hur ökar vi kostnadseffektiviteten?
” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.
Vi måste låta varje omorganisation och varje effektivisering verka ut innan vi intecknar besparingen. Inför vi ett magiskt stödsystem för lönerapportering, semesteransökan, inköp, m.m. så måste användarna få adekvat utbildning och det måste finnas resurser att fånga felskären i början. Är det en vettig omorganisering och om det verkligen skulle vara en effektivisring så visar det sig och man kan anpassa budgeten efter det nya utfallet. En effektivisering visar sig sällan i början utan det ger sig efter ett tag, därför kan vi inte i panik möta icke infriade löften med ytterligare omorganisering. Dels tappar man uteffekt varje gång man omorganiserar och dels ökar kostnaderna momentant. Flyttar vi verksamhet till annan ort tillkommer pendlarersättning i början innan arbetstagaren hittat nytt boende, traktamente tillkommer, förmodligen uppkommer mycket övertid för att trimma in det nya. Enlig en devis i det civila arbetslivet: ”En effektivisering skall man göra i goda tider, i dåliga tider har man inte råd med en effektivisering”.
Javisst HR-transformationen siktade mot viss besparing men det nya personalförsörjningssystemet kräver en transformering likt den som infördes och då skulle jag vilja se att det nu får kosta istället för att som med Värnpliktiga skulle vara en besparing.
Jag skulle inte alls vara förvånad över om det visar sig att den ekonomiska oredan beror på att vi inte hittat rätt i alla omorganiseringar och HR-transformationen. Det är mycket som går på lösa boliner och det passar in i förutsägelsen att omställningar kostar pengar.
Jag håller med om att det hittills varit på gränsen till gnäll och mindre konstruktivt för att föra verksamheten framåt. Därför kommer jag i morgon att ge min syn på vad som behöver göras nu.
J.K Nilsson
I tidigare inlägg:” Vad skulle ha gjorts?” ställde jag densamma frågan. I det här inlägget avser jag att, likt Uno Hedin ge mitt svar på gåtan.
I en del kommentarer på internet skriver en del att den pågående ”reformeringen” av försvarsmakten är en logisk följd av åratal av misskötsel. Bo Hugemark spårar denna misskötsel ända ifrån försvarsbeslut 1968 när man inte längre räknade upp försvarsbudgeten enligt Försvarsprisindex utan man gick över till att räkna upp försvarsbudgeten enligt nettoprisindex, en betydande urholkning av försvarsanslagen. 1972 fortsatte, enligt Hugemark, försvarsbudgeten att urholkas och Jaktviggenprojektet tillsammans med en 100 % inkallelse av de värnpliktiga årskullarna inte gick att kombinera på ett kvalitativt sätt. Läs vidare på ”Berättelsen om Operation Garbo”. Den nuvarande Försvarsministern påstås genom dessa tidigare försyndelser har målats in i ett hörn som logiskt leder fram till inriktningsbeslut 2009. Jag vill å min sida mena att det är allt annat än rätt.
Varje ministär är självständigt ansvarig för sina beslut och som jag tidigare redogjorde så var utgångsläget allt annat än gott. Försvarsministern skulle kunnat bryta den pågående deformeringen av försvarsmakten och reformerat den till något användbart och kostnadseffektivt. Jag är så fräck att jag påstår att även om vi inte 2014 skulle ha uppnått den förmåga vi hade 2004 så skulle vi kunnat vara betydligt bättre rustade och vi skulle inte behöva vänta till 2019 innan vi uppnår full operativ förmåga med våra nuvarande fåtaliga förband.
Det man skulle gjort under Almedalsveckan 2007 var att man skulle ha varit beredda att skjuta till medel till Försvarsmakten istället för att som Finansminister Anders Borg påstå att Försvarsmakten skall minska sin budget till år 2010. Försvarsmakten är ingenting man kan skära i utan konsekvenser för staten. Jämförelsen med Sven Otto Littorins budgetnedskärning med en tredjedel är absurd. Vill statsmakten ha ett fungerande försvar duger inte ständiga nedskärningar och omorganisationer, ” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012. Försvarsmakten svalde en rad med uppdrag utöver Försvarsbeslut 2004 men blev inte kompenserade för det. Tänk på att Finansministerns utspel gjordes ett halvår innan NBG 08 skulle stå i beredskap. Statsmakten skulle ha accepterat den extra kostnaden som den dåvarande regeringen påförde Försvarsmakten men man skulle ha hållit Försvarsmakten i ”Herrans tukt och förmaning”, NBG var en gökunge i Försvarsmakten.
Hur skulle vi ha löst krigsförbanden då?
Vi hade faktiskt reformerat, inte deformerat, utbildningsgången för Gruppbefäl, Soldater och Sjömän. Utbildningen av den stora massan skulle ske på två terminer och de som var intresserade av internationell tjänst och tillhörde ett för den internationella tjänsten behövt förband skulle få en tredje termins utbildning och sedan övergå till beredskap. Det här skulle vi kunnat bygga vidare på med ytterligare en termin som förstegsutbildning likt de gamla KB-eleverna och utnyttjat dessa för att kunna svälja ett tvåinryckssystem redan 2010 för att utveckla detta mot 2014 och ha fyra inryck om året. Flygvapnet hade tidigare fyra inryck om året och sålunda alltid hade soldater som var direkt gripbara för krigsuppgift, precis som den nuvarande försvarsministern vill ha 2019. Detta koncept skiljer sig inte markant ifrån dagens GSS/K där man har inriktning att ofta kunna ta emot och utbilda soldater. Alternativet till fyra inryck skulle kunna vara ett inryck om året och anställa ett kompani per bataljon i några år men då går vi mot Volontärsystemet som kanske inte var en lysande stjärna.
Vidare måste soldater fortsätta att öva och repetitionsutbildas för att kunna verka i sin krigsuppgift. Inför repövningar i samband med slutövningar. Låt de repövande soldaterna rycka in och färska upp kunskaper tillsammans med de soldater som skall ha slutövning. Tillpassning av skyddsmask, inskjutning av vapen, m.m. för att kunna gå mot slutövningen. Med jämna mellanrum övas hela brigaden. Det innebär att vi vart annat – vart tredje år samlas alla åtta till tolv muckade kullarna och övar hela det stora krigsförbandet. Den dagsaktuella inriktningen är att vi till absolut största delen skall bemanna krigsförbanden med GSS/T, tidvis tjänstgörande soldater. Anställda soldater som inte skiljer sig ifrån 1980-talets värnpliktiga med avseende på repetitionsövningar.
Genom att vi använder värnpliktiga så fyller vi upp förbanden för att kunna verka på fler ställen med högre kvalitét jämfört med att använda ett fåtal anställda, jag är inte säker på att GSS/T-soldater i mitt fack är så mycket bättre än värnpliktiga.
Vi skulle snabbt och snärtigt kunna lyfta utbildningsdivisionerna på F7 till insatsdivisioner med sidouppgift utbildning. Det som krävs är tillförsel av viss materiel, själva grundmaterielen för att bedriva flygverksamhet finns ju ändå. På sikt när materiel levereras så skulle vi likt Johan Wiktorins tankar om stridsflygförbandsgruppering vid behov öppna upp en flygflottilj inne i landet. För att kunna utbasera stridsflygplan måste vi identifiera lämpliga baser och förbereda dessa, att som nu köra med tankar om koncept med att utnyttja oförberedda civila flygplatser håller inte varken ur ett logistikperspektiv eller hantering av beväpning och annat förligt gods. I ett skymningsläge är det övermaga att kräva att det civila samhället skall ställas på undantag, vi måste kunna vara bättre än så.
Hur ökar vi kostnadseffektiviteten?
” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.
Vi måste låta varje omorganisation och varje effektivisering verka ut innan vi intecknar besparingen. Inför vi ett magiskt stödsystem för lönerapportering, semesteransökan, inköp, m.m. så måste användarna få adekvat utbildning och det måste finnas resurser att fånga felskären i början. Är det en vettig omorganisering och om det verkligen skulle vara en effektivisring så visar det sig och man kan anpassa budgeten efter det nya utfallet. En effektivisering visar sig sällan i början utan det ger sig efter ett tag, därför kan vi inte i panik möta icke infriade löften med ytterligare omorganisering. Dels tappar man uteffekt varje gång man omorganiserar och dels ökar kostnaderna momentant. Flyttar vi verksamhet till annan ort tillkommer pendlarersättning i början innan arbetstagaren hittat nytt boende, traktamente tillkommer, förmodligen uppkommer mycket övertid för att trimma in det nya. Enlig en devis i det civila arbetslivet: ”En effektivisering skall man göra i goda tider, i dåliga tider har man inte råd med en effektivisering”.
Javisst HR-transformationen siktade mot viss besparing men det nya personalförsörjningssystemet kräver en transformering likt den som infördes och då skulle jag vilja se att det nu får kosta istället för att som med Värnpliktiga skulle vara en besparing.
Jag skulle inte alls vara förvånad över om det visar sig att den ekonomiska oredan beror på att vi inte hittat rätt i alla omorganiseringar och HR-transformationen. Det är mycket som går på lösa boliner och det passar in i förutsägelsen att omställningar kostar pengar.
Jag håller med om att det hittills varit på gränsen till gnäll och mindre konstruktivt för att föra verksamheten framåt. Därför kommer jag i morgon att ge min syn på vad som behöver göras nu.
J.K Nilsson
söndag 15 januari 2012
Vad skulle ha gjorts?
Som Officersförbundts ordförande Lars Fresker skrev i inledningen till den rapport som publicerades häromdagen: ”Det är skillnad på att reformera och deformera”. Med dessa ord vill jag inledda detta inlägg som skall vara en betraktelse över ett misslyckad reformerande, en s.k. deformering.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning stod det klart för de flesta västeuropeiska regeringar att vi det är en ny säkerhetspolitisk giv på spelplanen. Kuwaitkriget och den efterföljande ”Operation Desert Storm” visade att den vapentekniska utvecklingen sprungit långt före den svenska arsenalen. När svenska försvaret ställde upp med soldater i Bosnien så utrustade man den bataljonen med i princip all den moderna armématerielen som försvarsmakten ägde. Debattriologin ”Operation Garbo” skrevs för att visa på resultatet av den politiska försummelsen av det svenska försvaret. Materielen var eftersatt, obefintliga förberedelser att ta emot hjälp utifrån, m.m. Läs mer om skälen den nyss presenterade länken. Kort sagt, läget var uppgivet, det svenska försvaret var ett luftslott. Tekniken och taktiken gick inte hand i hand. Desperat sökte svensk försvarspolitik en ny identitet och ifrån politiskt håll kom ”Det utvidgade säkerhetsbegreppet”
Nu var hoten mot Sverige definierade inte bara som militära hot utan hoten kommer ifrån utsläppande industrier i Sverige och annorstädes, som flyktingströmmar till Sverige ifrån fjärran krig, m.m. Alltså säkerhetsbegreppet blev diffust och Vänsterpartiet motionerade om ”Miljöbrigader” upprättade i Borås där värnpliktiga kunde välja att göra en form av civilplikt. Man talade om att åka ut i världen till krig för att öka svensk säkerhet och man införde ”Utbildningsreserven”. Vi ser att 1990-talet var ett sammelsurium av olika idéer och kreativa lösningar på den säkerhetspolitiska identitetskrisen. Dock moderniserades den svenska försvarsmakten på alla arenor. Dessutom påför man försvarsmakten MOMS- och tullplikt.
Vi införde moderna stridsvagnar och stridsfordon, vi införde moderna modifieringar av Viggen och beställde moderna JAS-flygplan, Marinen fick Visby, Gotland och kompetenta modifieringar av övriga fartyg. Vi beställde demonstrationsprojekt om helikoptrar, indirekt bekämpning, m.m. tekniskt sett har vi kunnat vara väl rustade för 2000-talet. Uttrycket ”Smalare men Vassare” skulle kunnat äga sin riktighet. Operation ”Allied Force” visade, om vi ville ta åt oss, att vår planering, förberedelse och vissa systemlösningar inte alls skulle ha varit lika misslyckade som erfarenheterna av ”Operation Desert Storm” antydde.
2000 – talet låg alltså uppe för en klockren smash mot ett smalare men vassare försvar. Nu hade vi planerna, vi hade förbandsplattformarna och vi hade krigsförbandssystem. Se Hans Js utmärka redogörelse för ”Därför hade vi ett luftförsvar”med kartan över de svenska flygbaserna i Sverige mellan Hälsingland och Östergötland. Dock satte den ekonomiska verkligheten käppar i hjulen. På sommaren 1999 kom så förslag till försvarsbeslut som för flygvapnets del renderade i en avveckling av flygflottiljen F10 i Ängelholm när de har ombeväpnat till flygplan JAS39 samt en avveckling av de tunga stridsflygdivisionerna på F16 utanför Uppsala. Flygbassystemet reducerades till ett fåtal ”Insatsbas Hög” och ungefär lika många ”Insatsbas Låg”, de förstnämnda baserna hade beredskap att ta emot flygplan på den tid ett motsvarande kupplarm drogs, alltså omedelbar drift. Insatsbas låg var ettårsfall där man var tvungen att tillföra materiel men infrastrukturen fanns på plats. Det här försvarsbeslutet renderade i att försvarsmakten hamnade på en skamgräns. Man hade viss trovärdighet i att uppträda över hela rikets yta med krigsförband, dock utan att fylla förbanden med trovärdigt innehåll i form av övad personal. Men man jobbade med demonstratorprojekten och planerade materielmässigt trovärdiga krigsförband och framför allt talade man om de kvarvarande förbanden som ”utvecklingsförband”. Vi hade en framtidstro och det kändes som det var trovärdiga mål och det fanns plats att, vid behov, skala upp försvarsmakten.
Som smolk i glädjebägaren var att detta försvar fram till 2003 underfinansierat med tre miljarder årligen så drastiska tag fick göras. Dessutom bestämde statsmakterna redan innan försvarsbeslut 2004 lades att försvarsmakten skulle minska budgeten med tre miljarder om året år 2008 – 2009. Nu hamnade vi ett helt annat läge. Flygvapnet reducerades till fyra stridsflygdivisioner lokaliserade på två flygflottiljer samtidigt som man behåller (beroende på hur man räknar) två eller tre krigsflygbaser. Uppgivenheten är ganska stor i försvarsmakten. Framtidstron har försvunnit och trots de massiva nedskärningarna stampas inte resurser upp för att utveckla försvarsmakten. I stället får vi ansvaret för Battlegroup 08 i EU och den svenske ÖB.n var euforisk över den möjligheten, han menade att NBG skulle vara en katalysator i ”reformeringen” av försvarsmakten. Vi skulle inte längre ha ett nationellt fokus. Försvarsbeslut 2004 sade att det inte var viktigt att ha svenska förband över Sveriges yta, vi skulle fullt och fast fokusera på de internationella insatserna ty det är dessa som bygger svensk säkerhet.
Efter det svenska riksdagsvalet 2006 tillträdde en koalitionsregering bestående av de fyra borgerliga partierna. Ganska snart stod det klart att den tidigare borgerliga retoriken om att vara försvarsvänlig inte var vatten värd. På fullaste allvar stod den svenske moderate finansministern och talade som en vänsterpartist om vilka besparingar man skulle göra på försvarsmakten. Resultatet var att den svenske försvarsministern avgick då han inte delade analysen att försvarsmaktens uppgifter och resurser var i balans. Stor panik och förvirring utbröt, en politisk analysgrupp tillsattes för att stryka materielprojekt som genererade utgifter. Ungefär samtidigt utbröt krig mellan Ryssland och Georgien. En ännu större panik utbröt, hur kunde vår pålitlige och demokratiske granne provocera och låta sig provoceras av ett litet grannland att krig utbröt? Den nationella förmågan hamnade återigen i fokus och inga grundorganisation/produktions/basförband fick avvecklas. För att rädda upp detta tog man 2009 ett ”inriktningsbeslut” om att reducera flygvapnets stridsflygdivisioner med en fjärdedel, i reella termer kan vi säga att vi har tre divisioner lokaliserade på fyra ställen. Man tog beslut om att stryka viss forskning, utveckling och anskaffning av materiel för att tillföra förbandsbudgeten. Som grädde på moset skall vi byta personalförsörjningssystem till ett som baseras på frivillig anställning av soldater. Ingen riktig mönstring och ingen värnplikt alltså. För att absorbera dessa kostnader och andra kostnader minskade man övriga försvarsmaktens krigs/insatsförband till att låta försvarsmakten likna den fattiga kusinen från landet. Krigsförbanden blir fåtaliga och innehållsmässigt fattigare då man inte längre fyller förbandsmassan med värnpliktiga utan med de fåtal kvalificerade människor som söker. Se mitt tidigare inlägg om inledningen på ”frivilligförsvarseran”.
Framgent kan vi se att behovet att fylla på budgeten för vårt lilla försvar är skrattretande högt. Officersförbundet publicerade som av en händelse inför Folk och Försvars rikskonferens en tentativ analys av försvarsmaktens utgifter de kommande 10 åren.
Så jag avslutar med att ställa samma fråga som detta inlägg har som titel: ”Vad skulle ha gjorts?”. Jag skall ge mitt svar på frågan i morgon.
J.K Nilsson
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning stod det klart för de flesta västeuropeiska regeringar att vi det är en ny säkerhetspolitisk giv på spelplanen. Kuwaitkriget och den efterföljande ”Operation Desert Storm” visade att den vapentekniska utvecklingen sprungit långt före den svenska arsenalen. När svenska försvaret ställde upp med soldater i Bosnien så utrustade man den bataljonen med i princip all den moderna armématerielen som försvarsmakten ägde. Debattriologin ”Operation Garbo” skrevs för att visa på resultatet av den politiska försummelsen av det svenska försvaret. Materielen var eftersatt, obefintliga förberedelser att ta emot hjälp utifrån, m.m. Läs mer om skälen den nyss presenterade länken. Kort sagt, läget var uppgivet, det svenska försvaret var ett luftslott. Tekniken och taktiken gick inte hand i hand. Desperat sökte svensk försvarspolitik en ny identitet och ifrån politiskt håll kom ”Det utvidgade säkerhetsbegreppet”
Nu var hoten mot Sverige definierade inte bara som militära hot utan hoten kommer ifrån utsläppande industrier i Sverige och annorstädes, som flyktingströmmar till Sverige ifrån fjärran krig, m.m. Alltså säkerhetsbegreppet blev diffust och Vänsterpartiet motionerade om ”Miljöbrigader” upprättade i Borås där värnpliktiga kunde välja att göra en form av civilplikt. Man talade om att åka ut i världen till krig för att öka svensk säkerhet och man införde ”Utbildningsreserven”. Vi ser att 1990-talet var ett sammelsurium av olika idéer och kreativa lösningar på den säkerhetspolitiska identitetskrisen. Dock moderniserades den svenska försvarsmakten på alla arenor. Dessutom påför man försvarsmakten MOMS- och tullplikt.
Vi införde moderna stridsvagnar och stridsfordon, vi införde moderna modifieringar av Viggen och beställde moderna JAS-flygplan, Marinen fick Visby, Gotland och kompetenta modifieringar av övriga fartyg. Vi beställde demonstrationsprojekt om helikoptrar, indirekt bekämpning, m.m. tekniskt sett har vi kunnat vara väl rustade för 2000-talet. Uttrycket ”Smalare men Vassare” skulle kunnat äga sin riktighet. Operation ”Allied Force” visade, om vi ville ta åt oss, att vår planering, förberedelse och vissa systemlösningar inte alls skulle ha varit lika misslyckade som erfarenheterna av ”Operation Desert Storm” antydde.
2000 – talet låg alltså uppe för en klockren smash mot ett smalare men vassare försvar. Nu hade vi planerna, vi hade förbandsplattformarna och vi hade krigsförbandssystem. Se Hans Js utmärka redogörelse för ”Därför hade vi ett luftförsvar”med kartan över de svenska flygbaserna i Sverige mellan Hälsingland och Östergötland. Dock satte den ekonomiska verkligheten käppar i hjulen. På sommaren 1999 kom så förslag till försvarsbeslut som för flygvapnets del renderade i en avveckling av flygflottiljen F10 i Ängelholm när de har ombeväpnat till flygplan JAS39 samt en avveckling av de tunga stridsflygdivisionerna på F16 utanför Uppsala. Flygbassystemet reducerades till ett fåtal ”Insatsbas Hög” och ungefär lika många ”Insatsbas Låg”, de förstnämnda baserna hade beredskap att ta emot flygplan på den tid ett motsvarande kupplarm drogs, alltså omedelbar drift. Insatsbas låg var ettårsfall där man var tvungen att tillföra materiel men infrastrukturen fanns på plats. Det här försvarsbeslutet renderade i att försvarsmakten hamnade på en skamgräns. Man hade viss trovärdighet i att uppträda över hela rikets yta med krigsförband, dock utan att fylla förbanden med trovärdigt innehåll i form av övad personal. Men man jobbade med demonstratorprojekten och planerade materielmässigt trovärdiga krigsförband och framför allt talade man om de kvarvarande förbanden som ”utvecklingsförband”. Vi hade en framtidstro och det kändes som det var trovärdiga mål och det fanns plats att, vid behov, skala upp försvarsmakten.
Som smolk i glädjebägaren var att detta försvar fram till 2003 underfinansierat med tre miljarder årligen så drastiska tag fick göras. Dessutom bestämde statsmakterna redan innan försvarsbeslut 2004 lades att försvarsmakten skulle minska budgeten med tre miljarder om året år 2008 – 2009. Nu hamnade vi ett helt annat läge. Flygvapnet reducerades till fyra stridsflygdivisioner lokaliserade på två flygflottiljer samtidigt som man behåller (beroende på hur man räknar) två eller tre krigsflygbaser. Uppgivenheten är ganska stor i försvarsmakten. Framtidstron har försvunnit och trots de massiva nedskärningarna stampas inte resurser upp för att utveckla försvarsmakten. I stället får vi ansvaret för Battlegroup 08 i EU och den svenske ÖB.n var euforisk över den möjligheten, han menade att NBG skulle vara en katalysator i ”reformeringen” av försvarsmakten. Vi skulle inte längre ha ett nationellt fokus. Försvarsbeslut 2004 sade att det inte var viktigt att ha svenska förband över Sveriges yta, vi skulle fullt och fast fokusera på de internationella insatserna ty det är dessa som bygger svensk säkerhet.
Efter det svenska riksdagsvalet 2006 tillträdde en koalitionsregering bestående av de fyra borgerliga partierna. Ganska snart stod det klart att den tidigare borgerliga retoriken om att vara försvarsvänlig inte var vatten värd. På fullaste allvar stod den svenske moderate finansministern och talade som en vänsterpartist om vilka besparingar man skulle göra på försvarsmakten. Resultatet var att den svenske försvarsministern avgick då han inte delade analysen att försvarsmaktens uppgifter och resurser var i balans. Stor panik och förvirring utbröt, en politisk analysgrupp tillsattes för att stryka materielprojekt som genererade utgifter. Ungefär samtidigt utbröt krig mellan Ryssland och Georgien. En ännu större panik utbröt, hur kunde vår pålitlige och demokratiske granne provocera och låta sig provoceras av ett litet grannland att krig utbröt? Den nationella förmågan hamnade återigen i fokus och inga grundorganisation/produktions/basförband fick avvecklas. För att rädda upp detta tog man 2009 ett ”inriktningsbeslut” om att reducera flygvapnets stridsflygdivisioner med en fjärdedel, i reella termer kan vi säga att vi har tre divisioner lokaliserade på fyra ställen. Man tog beslut om att stryka viss forskning, utveckling och anskaffning av materiel för att tillföra förbandsbudgeten. Som grädde på moset skall vi byta personalförsörjningssystem till ett som baseras på frivillig anställning av soldater. Ingen riktig mönstring och ingen värnplikt alltså. För att absorbera dessa kostnader och andra kostnader minskade man övriga försvarsmaktens krigs/insatsförband till att låta försvarsmakten likna den fattiga kusinen från landet. Krigsförbanden blir fåtaliga och innehållsmässigt fattigare då man inte längre fyller förbandsmassan med värnpliktiga utan med de fåtal kvalificerade människor som söker. Se mitt tidigare inlägg om inledningen på ”frivilligförsvarseran”.
Framgent kan vi se att behovet att fylla på budgeten för vårt lilla försvar är skrattretande högt. Officersförbundet publicerade som av en händelse inför Folk och Försvars rikskonferens en tentativ analys av försvarsmaktens utgifter de kommande 10 åren.
Så jag avslutar med att ställa samma fråga som detta inlägg har som titel: ”Vad skulle ha gjorts?”. Jag skall ge mitt svar på frågan i morgon.
J.K Nilsson
söndag 25 december 2011
Ilvilja eller dumhet?
“Never attribute to malice what can be explained by stupidity” är ett uttryck som I bland används för att gjuta olja på vågor. Vi skall inte anta att någon vill något oss illa om denne är mindre mentalt begåvad. Vi har den här julhelgen stiftat bekantskap med Thor Liberty, ett fartyg som gått ifrån Tyskland till Finland med andemening att det skulle fortsätta till Kina och Sydkorea. Detta fartyg har mottagit finsk hjälp efter en storm och vid en inspektion så har det uppdagats felaktigheter i såväl godsdeklaration som stuvning. Chefsingenjören har tillägnat denna händelse blogginlägget: ”Skuggkrig”, Klart skepp skriver om: ”Patriotrobotarna i Finland på väg till Kina?”, Skipper skriver om: ”Mystiskt fartyg med mystiska robotar i Östersjön”.
De nyss nämnda inläggen har olika ansatser men gemensamt är att de inte bottnar i den verkliga händelsekedjan. Jag försöker nu att anlägga en förklaring till vad som hänt.
Som bekant har den finska tullen, enligt medieuppgifter, funnit 150 ton sprängmedel/explosivämne packade i säckar lagda på pallar fast, fortfarande enligt medieuppgift, skall dessa förvaras i ”Container”. Man har hittat 250 kg explosivämne i ”trasiga förpackningar”. Det mest graverade är att man funnit luftvärnsrobotar deklarerade som ”fyrverkerier”.
Försök till smuggling eller skumraskaffärer? Jag påstår att det är dumheter som ligger bakom. Rätt tidigt fick vi via media veta att den tyska tullen godkänt exporthandlingarna av robotarna men det säger inget om hur dessa deklarerats som det farliga godset de är. IMDG-koden är den samling regler om hur farligt gods skall märkas, packas, separeras, stuvas, transporteras och deklareras. Det här är krav som i princip gäller för hela världen. Skulle jag smuggla dessa varor på ett fartyg så skulle jag till och börja med inte märka godset med därför avsedda etiketter. Jag antar att explosivämnena i säckar var märkta för farligt godstransport på väg/järnväg enligt ADR/RID-regler så därför blev det rätt så uppenbart att de var felpackade och felstuvade. Därefter riktades uppmärksamheten mot de mycket stora förpackningarna ”Fyrverkerier”, förmodligen för att man slarvat med antingen godsdeklarationen där man skall ange bruttovikt på det farliga godset samt nettovikt explosivämne eller stuvningsintyget där man skall ange hur lasten skall packas.
Jag kan förstå att man vill dölja försvarsmateriell det ger problem i angörande hamnar, man vill inte utsätta sig för oönskade risker genom att andra får kännedom om lasten, etc. Det är inga ursäkter att slarva, men vill man frakta så billigt som möjligt så får man leva med dessa slarvpellar. Till och börja med så har man i Tyskland gjort fel när man packat och stuvat materiellen. I alla fall Patriotrobotarna måste ha packats av tyska myndigheter och då kan man ha gjort fel där, alternativt så har rederiet/besättningen märkt om emballagen ifrån UN-nummer för raketer till UN-nummer för fyrverkerier och bytt etiketter. Då stämmer inte godsdeklarationen längre och då upptäcks det rätt så fort.
Jag anser att man rätt och slätt ”tagit en rövare” för att vara lat/billig och hoppas på att inte bli upptäckt. Helhetsbilden av godshanteringen gör att jag har svårt att se att det skulle vara annat.
J.K Nilsson
De nyss nämnda inläggen har olika ansatser men gemensamt är att de inte bottnar i den verkliga händelsekedjan. Jag försöker nu att anlägga en förklaring till vad som hänt.
Som bekant har den finska tullen, enligt medieuppgifter, funnit 150 ton sprängmedel/explosivämne packade i säckar lagda på pallar fast, fortfarande enligt medieuppgift, skall dessa förvaras i ”Container”. Man har hittat 250 kg explosivämne i ”trasiga förpackningar”. Det mest graverade är att man funnit luftvärnsrobotar deklarerade som ”fyrverkerier”.
Försök till smuggling eller skumraskaffärer? Jag påstår att det är dumheter som ligger bakom. Rätt tidigt fick vi via media veta att den tyska tullen godkänt exporthandlingarna av robotarna men det säger inget om hur dessa deklarerats som det farliga godset de är. IMDG-koden är den samling regler om hur farligt gods skall märkas, packas, separeras, stuvas, transporteras och deklareras. Det här är krav som i princip gäller för hela världen. Skulle jag smuggla dessa varor på ett fartyg så skulle jag till och börja med inte märka godset med därför avsedda etiketter. Jag antar att explosivämnena i säckar var märkta för farligt godstransport på väg/järnväg enligt ADR/RID-regler så därför blev det rätt så uppenbart att de var felpackade och felstuvade. Därefter riktades uppmärksamheten mot de mycket stora förpackningarna ”Fyrverkerier”, förmodligen för att man slarvat med antingen godsdeklarationen där man skall ange bruttovikt på det farliga godset samt nettovikt explosivämne eller stuvningsintyget där man skall ange hur lasten skall packas.
Jag kan förstå att man vill dölja försvarsmateriell det ger problem i angörande hamnar, man vill inte utsätta sig för oönskade risker genom att andra får kännedom om lasten, etc. Det är inga ursäkter att slarva, men vill man frakta så billigt som möjligt så får man leva med dessa slarvpellar. Till och börja med så har man i Tyskland gjort fel när man packat och stuvat materiellen. I alla fall Patriotrobotarna måste ha packats av tyska myndigheter och då kan man ha gjort fel där, alternativt så har rederiet/besättningen märkt om emballagen ifrån UN-nummer för raketer till UN-nummer för fyrverkerier och bytt etiketter. Då stämmer inte godsdeklarationen längre och då upptäcks det rätt så fort.
Jag anser att man rätt och slätt ”tagit en rövare” för att vara lat/billig och hoppas på att inte bli upptäckt. Helhetsbilden av godshanteringen gör att jag har svårt att se att det skulle vara annat.
J.K Nilsson
tisdag 29 november 2011
Captain Obvious speaking
Jag tycker det är rätt så trist just nu. Det finns så uppenbara självmål ifrån Fö och FML att det inte är någon sport längre att försöka resonera om det, det känns som man skulle idiotförklara er läsare.
Fö säger att personalförsörjningen har lyckats
GMU omgång 1, 2010-03-31, hade 6 600 sökande till 817 platser, så långt allt väl om vi talar om ansökningar till ett väletablerat, välrenommerat företag.
GMU omgång 2, 2011-02-07 hade 3 068 sökande till 401 platser också det hyffsat bra enligt ovanstående resonemang.
GMU omgång 3-4, 2011-04-10 hade 12 467 sökande till 500 platser. Kommentar överflödigt.
Men…
GMU omgång ett hade ett överintag så 838 soldater antogs för att börja sin GMU enligt www.forsvarsmakten.se. Av dessa finns 680 stycken kvar i systemet. Avhoppen under GMU och efter provanställning är skrämmande läsning.
GMU omgång två hade ett underintag. På 401 platser nominerades 409 stycken intresserade men bara 381 stycken blev slutligt antagna. Inga siffror på avhopp har jag tillgängligt än så länge
GMU omgång 3-4 lyckades anta 484 personer till 500 platser ur ett underlag på 12 467 sökande.
Var inte tanken att vi med övergången till frivillighet skulle uppnå hög förbandsuppfyllnad med hög kvalitét? Värnplikten var så usel att soldater inte i hög utsträckning sökte anställning i utlandsstyrkan och var användbara där. Behöver jag verkligen utveckla resonemanget ytterligera?
Då övergår vi till ekonomihörnan.
Året 2008 kom Fö och FML överens om att under åren 2008 och 2009 spara 800 miljoner kronor för att föra över till verksamhetsår2010 och 2011. Läs Lagersten. I den tredje kvartalsrapporten för år 2011 anges att det prognostiserade utnyttjande av anslagskrediten landar på 225 miljoner kronor för år 2011. Behöver jag diskutera och analysera detta faktum som grund för nästa års verksamhet?
Läs gärna den nyss nämnda kvartalsrapporten men inte innan läggdags. Den är en riktig rysare.
J.K Nilsson
Fö säger att personalförsörjningen har lyckats
GMU omgång 1, 2010-03-31, hade 6 600 sökande till 817 platser, så långt allt väl om vi talar om ansökningar till ett väletablerat, välrenommerat företag.
GMU omgång 2, 2011-02-07 hade 3 068 sökande till 401 platser också det hyffsat bra enligt ovanstående resonemang.
GMU omgång 3-4, 2011-04-10 hade 12 467 sökande till 500 platser. Kommentar överflödigt.
Men…
GMU omgång ett hade ett överintag så 838 soldater antogs för att börja sin GMU enligt www.forsvarsmakten.se. Av dessa finns 680 stycken kvar i systemet. Avhoppen under GMU och efter provanställning är skrämmande läsning.
GMU omgång två hade ett underintag. På 401 platser nominerades 409 stycken intresserade men bara 381 stycken blev slutligt antagna. Inga siffror på avhopp har jag tillgängligt än så länge
GMU omgång 3-4 lyckades anta 484 personer till 500 platser ur ett underlag på 12 467 sökande.
Var inte tanken att vi med övergången till frivillighet skulle uppnå hög förbandsuppfyllnad med hög kvalitét? Värnplikten var så usel att soldater inte i hög utsträckning sökte anställning i utlandsstyrkan och var användbara där. Behöver jag verkligen utveckla resonemanget ytterligera?
Då övergår vi till ekonomihörnan.
Året 2008 kom Fö och FML överens om att under åren 2008 och 2009 spara 800 miljoner kronor för att föra över till verksamhetsår2010 och 2011. Läs Lagersten. I den tredje kvartalsrapporten för år 2011 anges att det prognostiserade utnyttjande av anslagskrediten landar på 225 miljoner kronor för år 2011. Behöver jag diskutera och analysera detta faktum som grund för nästa års verksamhet?
Läs gärna den nyss nämnda kvartalsrapporten men inte innan läggdags. Den är en riktig rysare.
J.K Nilsson
torsdag 24 november 2011
Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt?
Jag tog mig tiden att närvara vid Folk och försvars seminarium: Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt? vid Luleå Tekniska Universitet.
Seminariet inleddes med en presentation av Folk och Försvar, landshövdingen presenterade Norrbotten och dess betydelse för Europas ekonomi. Därefter följdes en kort introduktion av ämnet av Professor Sverker Jager, en intressant början på dagen. Första föreläsare var Malin Mobjörk. Malin kom hade en intressant redovisning om en eventuell koppling mellan resursknapphet och konflikt. Hon presenterade snabbt två studier, den första Warming increases the risk of civil war in Africa etablerar en kausalitet mellan klimatförändring och konflikt i Afrika. Den andra studien: Climate not to blame for African civil wars finner ingen sådan kausalitet. Det här ett exempel på svårigheten att studera fenomenet, beroende på vilket perspektiv vi väljer så kan vi få olika svar.
Mobjörk skiljer på stater respektive individers säkerhet, det är en logisk skillnad, ett jordskred under ett ihållande regn är knappast ett hot mot en robust stat men det kan vara katastrofalt för de som drabbas. Vidare pekar Malin på att knapphet om resurser och klimatförändringar har större sannolikhet att leda till konflikt eller minskad säkerhet om dessa sker plötsligt eller om de är ett resultat av en utdragen process. Vi fick se att man kunnat se att knapphet snarare leder till samarbete mellan stater istället för konflikt. Det var tydligen dubbelt så vanligt att man löste fördelningen fredligt i stället för med konflikt. Inom en stat så verkar knapphet hellre leda till konflikt än samarbete. Mobjörk talar om stabilitet, robusthet, anpassningsbarhet som nycklar för att staten skall kunna fungera under den påfrestning som en klimatförändring kan innebära.
Jag tycker mig kunna se att vi skulle kunna använda Ellinor Ostrom för att förklara det Malin Mobjörk beskriver. I boken ”Governing the Commons” eller ” Allmänningen som samhällsinstitution” på svenska beskriver Ostrom hur förvaltning av knappa resurser skall ske för att det i vart fall skall vara uthålligt.
Som nummer två på estraden trädde Försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom, matsedeln för konferensen hade ändrats. Annickas framträdande lämnade en ambivalent känsla efter sig. Å ena sidan beskrev hon vår närmaste omvärld med tyngdpunkt på Östersjön men också en beskrivning av Barentsregionen. Den här framställningen skedde med det synsätt som hon förvärvat under sin tidigare yrkesutövning och hon lät påståenden och antydningar hänga i luften. Å andra sidan lät hon påskina att förändringarna i vårt försvar var nödvändiga för att möta de nya hoten. Det gamla värnpliktsförsvaret var värdelöst, det skulle ta tre år att få mobiliserade förband funktionsdugliga och det går ju inte nu när ett krig kan vara över på två dagar. Vi har också försäkrat oss om hjälp ifrån EU-medlemmar genom Lissabonfördraget. Annicka är alltså ett eko ifrån Finansd… Förlåt Försvarsdepartementet skall det vara. Avslutningen plattade till en annars strålande säkerhetspolitisk redogörelse, jag förstår varför hon lät sina påståenden och antydningar hänga l luften. Som exempel på politiker passade Annicka i seminariet men som någon slags försvarspolitisk sakkunnig lämnade hon mycket att önska. Tyvärr Folk och Försvar men det blev inte bra.
Nummer tre att föreläsa var Staffan Riben, en mycket intressant timme. Mycket information om den globala energianvändningen och problemen som är förknippande med denna. Den ökade efterfrågan på lätthanterlig, billig energi med hög energidensitet kommer att leda till att vi missar IPCC.s föreslagna hanterbara mål om 2 graders global temperaturhöjning. Skulle den, ifrån IEA, prognosticerade energianvändningen infalla så menar man att den globala temperaturhöjningen skjuter igenom 2 graders målet. Vårt problem är inte Peak Oil eller Peak Coal, vårt problem är AGW – den människoskapade globala uppvärmningen. För att lösa detta problem menar Riben att vi måste internalisera de externa kostnaderna för karbonemissionerna. Så länge det är billigt att tanka bilen så kommer vi att göra det. Nu var AGW inte de enda utmaningarna med vårat beroende av fossilt bränsle. Vi har att tänka på leveranssäkerhet, en stor del av oljeexporten ifrån Mellanöstern passerar genom tre trånga sund/choke points. Vi har Mellanöstern och Nordafrika som stora olje och gasexportörer men med interna oroligheter som kan störa leveranserna, Saudi Arabien är ett land som än så länge räknas som stabilt, de härskande har råd att köpa folkets relativa lugn. Som statlig aktör på den internationella arenan har vi en intressant situation som motvikt till Iran, Iran som dessutom lite lojt försöker få världen att tro att de utvecklar kärnvapen.
Kristofer Bergh ifrån SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, inledde den sista timmen för detta seminarium eminent. Bergh inledde med att tala om moderna/samtida konflikter, dess bakomliggande orsaker och förklaringsmodeller. Mitthögskolans kurs ”Inbördeskrig och internationell säkerhet” med Jan Ångström som gavs i början på detta sekel var helt spot on. Det Kristofer föreläste om låg mitt i den tidigare kursen. Ett mycket fint kvitto på att det jag tidigare läst fortfarande är giltigt.
Kristofer redovisade de politiska implikationerna för ett avsmältande Arktis. Dock är det än så länge inte så dramatiskt Territorialvattengräns och exklusiva ekonomiska zoner gäller i Arktis också, dock finns det lite oenighet i var kontinentalsocklar slutar i havet. Det som förvånade mig att de hittills mest uttalade konflikterna finns mellan Danmark och Kanada samt mellan USA och Kanada. Ett utförligare resonemang om havsrätten hittar ni hos Skipper. Bergh förde också ett litet resonemang om ”nödvändigheten” att området militariserades men hänvisade till att det inte nödvändigtvis är något negativt. Bergh menar att det är en förhållandevis liten militarisering. Han menar att överenskommelsen om ”Search and Rescue” inom ramen för ”Arktiska rådet” i sig är en militarisering då det oftast är militära enheter som sköter Search and Rescue. Vidare menade Bergh att avsmältningen i sig frigör mer utrymmen hos respektive stat och då måste staterna utöka sin militära närvaro för att upprätthålla det statliga ansvaret att kontrollera sitt territorie. Jag skulle vilja testa SIPRIS slutsatser när de blir klara mot When Are Arms Races Dangerous? av Charles Glaser.
En mycket lyckad dag i stort, trevligt att tala personligt med Lars Ekeman. Mycket kul att känna stämningen på LTU och träffa en annan profil där.
Uppdaterat dagen efter publicering, LTU är förkorting av Luleå Tekniska Universitet, inte Luleå Tekniska Högskola.
J.K Nilsson
Seminariet inleddes med en presentation av Folk och Försvar, landshövdingen presenterade Norrbotten och dess betydelse för Europas ekonomi. Därefter följdes en kort introduktion av ämnet av Professor Sverker Jager, en intressant början på dagen. Första föreläsare var Malin Mobjörk. Malin kom hade en intressant redovisning om en eventuell koppling mellan resursknapphet och konflikt. Hon presenterade snabbt två studier, den första Warming increases the risk of civil war in Africa etablerar en kausalitet mellan klimatförändring och konflikt i Afrika. Den andra studien: Climate not to blame for African civil wars finner ingen sådan kausalitet. Det här ett exempel på svårigheten att studera fenomenet, beroende på vilket perspektiv vi väljer så kan vi få olika svar.
Mobjörk skiljer på stater respektive individers säkerhet, det är en logisk skillnad, ett jordskred under ett ihållande regn är knappast ett hot mot en robust stat men det kan vara katastrofalt för de som drabbas. Vidare pekar Malin på att knapphet om resurser och klimatförändringar har större sannolikhet att leda till konflikt eller minskad säkerhet om dessa sker plötsligt eller om de är ett resultat av en utdragen process. Vi fick se att man kunnat se att knapphet snarare leder till samarbete mellan stater istället för konflikt. Det var tydligen dubbelt så vanligt att man löste fördelningen fredligt i stället för med konflikt. Inom en stat så verkar knapphet hellre leda till konflikt än samarbete. Mobjörk talar om stabilitet, robusthet, anpassningsbarhet som nycklar för att staten skall kunna fungera under den påfrestning som en klimatförändring kan innebära.
Jag tycker mig kunna se att vi skulle kunna använda Ellinor Ostrom för att förklara det Malin Mobjörk beskriver. I boken ”Governing the Commons” eller ” Allmänningen som samhällsinstitution” på svenska beskriver Ostrom hur förvaltning av knappa resurser skall ske för att det i vart fall skall vara uthålligt.
Som nummer två på estraden trädde Försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom, matsedeln för konferensen hade ändrats. Annickas framträdande lämnade en ambivalent känsla efter sig. Å ena sidan beskrev hon vår närmaste omvärld med tyngdpunkt på Östersjön men också en beskrivning av Barentsregionen. Den här framställningen skedde med det synsätt som hon förvärvat under sin tidigare yrkesutövning och hon lät påståenden och antydningar hänga i luften. Å andra sidan lät hon påskina att förändringarna i vårt försvar var nödvändiga för att möta de nya hoten. Det gamla värnpliktsförsvaret var värdelöst, det skulle ta tre år att få mobiliserade förband funktionsdugliga och det går ju inte nu när ett krig kan vara över på två dagar. Vi har också försäkrat oss om hjälp ifrån EU-medlemmar genom Lissabonfördraget. Annicka är alltså ett eko ifrån Finansd… Förlåt Försvarsdepartementet skall det vara. Avslutningen plattade till en annars strålande säkerhetspolitisk redogörelse, jag förstår varför hon lät sina påståenden och antydningar hänga l luften. Som exempel på politiker passade Annicka i seminariet men som någon slags försvarspolitisk sakkunnig lämnade hon mycket att önska. Tyvärr Folk och Försvar men det blev inte bra.
Nummer tre att föreläsa var Staffan Riben, en mycket intressant timme. Mycket information om den globala energianvändningen och problemen som är förknippande med denna. Den ökade efterfrågan på lätthanterlig, billig energi med hög energidensitet kommer att leda till att vi missar IPCC.s föreslagna hanterbara mål om 2 graders global temperaturhöjning. Skulle den, ifrån IEA, prognosticerade energianvändningen infalla så menar man att den globala temperaturhöjningen skjuter igenom 2 graders målet. Vårt problem är inte Peak Oil eller Peak Coal, vårt problem är AGW – den människoskapade globala uppvärmningen. För att lösa detta problem menar Riben att vi måste internalisera de externa kostnaderna för karbonemissionerna. Så länge det är billigt att tanka bilen så kommer vi att göra det. Nu var AGW inte de enda utmaningarna med vårat beroende av fossilt bränsle. Vi har att tänka på leveranssäkerhet, en stor del av oljeexporten ifrån Mellanöstern passerar genom tre trånga sund/choke points. Vi har Mellanöstern och Nordafrika som stora olje och gasexportörer men med interna oroligheter som kan störa leveranserna, Saudi Arabien är ett land som än så länge räknas som stabilt, de härskande har råd att köpa folkets relativa lugn. Som statlig aktör på den internationella arenan har vi en intressant situation som motvikt till Iran, Iran som dessutom lite lojt försöker få världen att tro att de utvecklar kärnvapen.
Kristofer Bergh ifrån SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, inledde den sista timmen för detta seminarium eminent. Bergh inledde med att tala om moderna/samtida konflikter, dess bakomliggande orsaker och förklaringsmodeller. Mitthögskolans kurs ”Inbördeskrig och internationell säkerhet” med Jan Ångström som gavs i början på detta sekel var helt spot on. Det Kristofer föreläste om låg mitt i den tidigare kursen. Ett mycket fint kvitto på att det jag tidigare läst fortfarande är giltigt.
Kristofer redovisade de politiska implikationerna för ett avsmältande Arktis. Dock är det än så länge inte så dramatiskt Territorialvattengräns och exklusiva ekonomiska zoner gäller i Arktis också, dock finns det lite oenighet i var kontinentalsocklar slutar i havet. Det som förvånade mig att de hittills mest uttalade konflikterna finns mellan Danmark och Kanada samt mellan USA och Kanada. Ett utförligare resonemang om havsrätten hittar ni hos Skipper. Bergh förde också ett litet resonemang om ”nödvändigheten” att området militariserades men hänvisade till att det inte nödvändigtvis är något negativt. Bergh menar att det är en förhållandevis liten militarisering. Han menar att överenskommelsen om ”Search and Rescue” inom ramen för ”Arktiska rådet” i sig är en militarisering då det oftast är militära enheter som sköter Search and Rescue. Vidare menade Bergh att avsmältningen i sig frigör mer utrymmen hos respektive stat och då måste staterna utöka sin militära närvaro för att upprätthålla det statliga ansvaret att kontrollera sitt territorie. Jag skulle vilja testa SIPRIS slutsatser när de blir klara mot When Are Arms Races Dangerous? av Charles Glaser.
En mycket lyckad dag i stort, trevligt att tala personligt med Lars Ekeman. Mycket kul att känna stämningen på LTU och träffa en annan profil där.
Uppdaterat dagen efter publicering, LTU är förkorting av Luleå Tekniska Universitet, inte Luleå Tekniska Högskola.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
