Officerare vs. Specialistofficerare i den samtida Försvarsmakten

Det här inlägget kom till som en kommentar till skippers inlägg O(m)struktureringensosäkra faktorer där en anonym kommentator raljerar över min syn med orden:

”Man kan inte utreda ett nytt personalförsörjningssystem i 10 år för att sedan tro att detta underlag är sanningen utan då har tiden sprungit ifrån en.
Specialistofficersspåret ligger fast och det utexamineras ett hundratal varje år. Låter på JK Nilsson som att det fortfarande är en teoretisk produkt.”

Den här raljanta kommentaren kräver ett vidareutvecklat svar som jag därför väljer att publicera som ett eget inlägg då det står på egna ben.

Med en druckens envishet fortsätter jag att tala om vad som är fel i införandet av specialistofficerskategorin. Det har föga att göra med att Militärhögskolan i Halmstad helt plötsligt sätter pixstjärnor i stället för streck på kadetterna. Utbildningen har ändrats föga, snarare har den i vissa stycken blivit än mer professionell jämfört med det tidigare ”Yrkesofficersprogramet”. I vissa synvinklar skulle jag kunna säga att våra Förste Sergeanter har både en djupare och mer generell utbildning.

Ända sedan de första sergeanterna blev anställda har det saknas direktiv till förbanden hur deras utveckling skall se ut, man har talat om "löneboxar" som ser ut att vara avsedda att reducera lönekostnaderna för Försvarsmakten men inga andra styrningar. Vi vet inte heller hur vi skall kunna använda en stor del av dessa specialister, skall vi se dem som dom gamla fänrikarna/löjtnanterna som var instruktörer och tekniker och som inte heller ville annat än att bli specialister? Förr saknade vi verktyg att premiera dessa som tog ett stort ansvar för både höga monetära värden men också människoliv. I specialistkurser har vi gett dessa officerare förutsättningar att ta ansvar för värden skyhögt mer än en majors budget, vi har också förordnat dessa officerare att ta detta ansvar. I vissa fall har dessa förordnanden också varit belagda med fängelsestraff vid slarv. I inget av dessa fall har det räknas in vid en löneutveckling utan det som tidigare räknats och som fortfarande räknas vid löneutveckling är befälsrätt och budgetansvar.

I det andra spåret ser vi ytterst stapplande steg att försöka få någon slags akademisk fason på de officerare som skall ha högre befälsrätt och budgetansvar. Om vi följer den sedan tidigt 1980-tal inslagna vägen är det dessa som skall ha en reell löneutveckling alltefter de tar ett större och större budgetansvar och fler stjärnor/streck.

Skillnaden mellan dessa två grupper är att officerare i specialistofficersgruppen, inte utan en ytterligare lång utbildning kan komma i fråga för lönelyft motsvarande de Fänrikar som blir Löjtnanter, Kaptener och Majorer.

Tittar jag på mig själv så sitter jag visserligen på en OF-rad efter det här debaclet men jag har även utbildningar och ansvar (fängelse eller böter) som jag inte får något extra för. När jag någon gång blir aktuell för nivåhöjande utbildning och befordran för att ha rätt grad för min befattning kommer jag att få extra i lön men då är det för stjärnan, inte befattningens innehåll.

Nu har jag tidigare i veckan suttit med kollegor i RALS-arbete och vi kan konstatera att våra specialistofficerare inte kommer att ha den löneutveckling vi har haft trots att deras ansvar markant ökat vid den tidpunkt de skulle ha utnämnts till Löjtnanter om de blivit utexaminerade som Fänrikar. Men bara för att de utexaminerades som Förste Sergeanter så kan vi inte med annat än RALS-medel höja deras löner. Vi får så lov att försöka lita till högre makters välvilja att godkänna ansökan om lönerevision för dessa specialistofficerare men med tanke på tidigare erfarenheter gällande detta förfarande så är förväntningarna låga. Vi kan också fundera över skillnaderna mellan industrins löneökningar och vilka summor vi har att fördela i RALS-arbetet. Vi ser alltså att vi inte tillnärmelsevis kan premiera specialistkompetens via RALS om vi samtidigt skall kunna höja våra löner så de går i takt med det övriga samhället.

Så svaret på den raljanta och insinuanta kommentaren är att jag ser specialistofficersspåret som en teoretisk produkt. Vi har examinerat ett stort antal Specialistofficerare utan någon närmare eftertanke än att följa upp förre ÖB.s förslag till Regeringen att inrätta ett tvåbefälssystem. Våra specialister är vid sin examen i vissa fall bättre än oss jämfört vid vår examen men när vi hade en klar tanke med vad som premierades i utveckling och hur en karriär skulle se ut så saknas detta helt för specialistofficerarna.

Men med tanke på förförre ÖB Johan Hederstedts ord om att normalbilden för en officer skulle vara att tjänstgöra i åtta år så är det väll inget problem men vill vi verkligen omsätta våra specialister i den relativt höga takten?

J.K Nilsson

Den devalverade yrkeskåren

Jag tänkte på en sak i den här röran med FM Org 13. I min lilla bubbla i Försvarsmakten hände inget dramatiskt, jag sitter kvar på en OF-rad och jag kunde därför skriva ett pretentiöst inlägg om framtiden, det jag missade var vilka mjuka värden som står på spel. Därför försöker jag nu sortera ut tankarna i detta inlägg, ett inlägg som också är ojämförbart med tidigare inlägg med avseende på våndan att skriva. Droppen som fick bägaren att rinna över var det öppna brevet som KCTC skrev till ÖB och som Wiseman publicerade samt svaret som ÖB publicerade på samma blogg.

Jag vill poängtera att jag hyser inget agg mot våra officerskollegor som gått i skola och fått anställning efter det att förbanden avhänts rekryteringen.

”På min tid” brukar det heta när gamla uvar skall förklara hur bra det var tidigare och nu har jag fallit i samma grop. På min tid när jag var (Värnpliktig) soldat arbetade vi i närheten av officerare på vårt förband. På min tid lärde vi känna officerare under vår värnpliktstjänstgöring, vi skrattade åt och med varandra, vi pratade allvar om hur brudar och grabbar fungerar och inte alltid tänker sig för. Vi lärde oss vilka skjutgränser respektive människa har och vad som förväntas i yrket. Var vi intresserade, hade fallenhet för yrket och, inte minst, kunde passa in som officer så fick vi mer eller mindre diskreta förfrågningar om att läsa vidare. Efter muck fortsatte vi intresserade med fyllnadstjänstgöring och FOK (Förberedande Officerskurs) på förbandet som ville anställa oss. Någonstans i den här processen hade förbandet en nomineringsnämnd där förbandet valde att skicka oss som uppfyllde de nyss nämnda kraven samt hade rätt sorts betyg ifrån gymnasiet/grundskola. Efter hemkomsten var vi hjärtligt välkomna att börja arbeta som officer i det yrket vi antingen gjorde värnpliktsutbildningen inom eller närbesläktat. Om det var så att vi hade gjort lumpen inom samma yrke med hyffsat lång fyllnadstjänstgöring och FOK så var vi på hugget ganska snabbt att börja arbeta. Ville man arbeta som officer inom något annat skrå hade man milt sagt en uppförsbacke att övertyga nomineringsnämnden om sin lämplighet.

På min tid, när kom hem ifrån skolan och började jobba som officer hade vi värnpliktiga, precis som jag beskrev ovan. Vi var delaktiga i att välja ut vilka vi ville jobba med, vi klämde och kände på vilka människor de här 20-åringarna var. Vissa av dessa kände vi stor trygghet i att arbeta med i vissa fall fick de under kortare stunder arbetsleda oss i vissa moment. När våra blivande arbetskamrater började skolan kunde vi se med tillförsikt fram emot att de skulle komma tillbaka så att vi fick ett bättre arbetslag. Vi tog med glädje emot våra nyutexaminerade Fänrikar och lärde dem yrkets små baksidor med arbetstidsrapportering, (Kommer någon ihåg beräkningsunderlagen?), bordskicket vid arbete i plutonslagen för uttag av tid ifrån den svarta tidsboken, m.m. Efter några år var Fänriken stor och kunde axla rollen som plutonchef med galans. De som var gammellöjtnanter/kaptener njöt av tiden som instruktörer, adjutanter, m.m. under den spänsitge löjtnantens ledning. Alla kände en delaktighet och samhörighet i arbetet. Kaptenen som instruktör hade ju själv varit med och plockat fram plutonchefen.

I nutid började man med att plocka av förbanden möjligheterna att själva rekrytera ur sina led. En central funktion i Försvarsmakten skulle göra det åt oss. Därefter kommer det ett politiskt beslut att vi inte längre skall få hem Fänrikar ifrån skolan utan det kommer även något så exotiskt som en specialistofficer till sergeant. Man vill göra tydlig uppdelning i vilka som skall vara ämnade som chefer och vilka som skall vara jobbare. Man börjar tala om att cheferna skall skolas till att vara chefer för att komma till förbanden och bli chefer. De här cheferna skall vi inte ha mycket att säga till om, de skall rekryteras utifrån sina skolbetyg och skickas till skola utan att vi som är inne har något att tycka och tänka om. Försvarsmakten sedan får tycka till och anställa de som de tycker är lämpliga men hur skall vi kunna utnyttja en provanställningsperiod för att kunna tycka till om dessa individer? Vi har också specialistofficerarna som också rekryteras utifrån intresseanmälan och intervju med en yrkesrepresentant, förvisso med lägre chefsambitioner men fortfarande utan delaktighet ifrån de blivande kollegorna. Inte någon av dessa officerare har minsta krav på sig förstå vad de egentligen utbildas för. Själv känner jag stor förtvivlan över hur blivande kollegor under förbandspraktik frågar elementära saker, saker som jag tidigare lärt värnpliktiga tidigt under deras utbildning.

Spiken i kistan för många var torsdagens besked, man låter hyffsat nyutexaminerade Fänrikar peta, ja faktiskt peta, undan plats för tidigare års utbildade Fänrikar. Man låter ifrån försvarsmaktsledningens sida klart och tydligt anse att alla tidigare utbildade än det nyinstiftade YOP är att anse som underbefäl som skall kliva åt sidan för att de nya Fänrikarna skall få tillfälle att utöva chefskap. Försvarsmaktens ledning gör klart för dem av oss som varit intresserade av chefskap och vill göra karriär att vi inte längre skall betrakta oss som chefer i karriären utan vi skall vara curlingsopare för de nya Fänrikarna som skall göra karriär.

Jag känner ingen delaktighet i det här tillvägagångssättet och ÖB skyller ifrån sig med hänvisning till att politikerna har bestämt att vi skall ha ett tvåbefälssystem och anställda soldater. ÖB hänvisar sin bristande omsorg om personalen till att politikerna vill snabba på den här omdaningen av Försvarsmakten. ÖB hänvisar till att om vi skall låta förändringarna verka ut av sig själv så tar det 6 till 10 år att bygga förhållandet mellan ”Specialistofficerarna” och officerarna, tid som Försvarsmakten inte har till förfogande. I stället har ÖB bestämt att utan delaktighet peta undan lovande individer för att tillfredsställa politikerna. I det här ränksmideriet kan jag själv känna att en stor del av min yrkesstolthet, självbild och arbetsglädje fått sig en rejäl knäck.

Vem är jag? Är jag den officer jag en gång utexaminerades som eller är jag en officer som är predestinerad att inte göra karriär. Om jag är det förra varför får inte det gälla mina jämnåriga kollegor som har en ännu större vilja, förmåga och, tidigare hade, förutsättningar än mig att göra karriär? Som Magnus Johnsson uttryckte det vill jag avsluta det här inlägget:

”För det första måste den verbala reaktionen tas på största allvar. ÖB skriver att de exempel på erfarna truppofficerare som nu får kliva tillbaka som ställföreträdare för att ge plats åt nyutexaminerade officerare är mycket få, "cirka 50 personer" enligt ÖB. Det kan så vara, och det kan även vara så att man i Försvarsmaktsledningen har använt just den siffran för att bedöma "förtroendekostnaden", dvs hur mycket oro och ilska man rör upp genom att driva omstruktureringen. Men då skulle jag vilja påstå att man har skjutit sig grovkalibrigt i foten, eftersom att handlingen i sig - och all mening som den bär på - slår mot samtliga officerare som kan identifiera sig med de 50. Handligen kan nämligen ses så att den inte bara degraderar 50 individer utan devalverar en hel kår.”

J.K Nilsson

FM-ORG 13 som resultat av insatsfokus?

Vad skulle man kalla en skola som sparkar vaktmästaren, behåller en städerska och en ur bespisningspersonalen, sparkar fyra femtedelar av språklärarna samt stänger NO-salarna för att hänvisa eleverna till trä och syslöjdsalarna?

Under 2000-talet har vi sett det nya försvarets födslovärkar. Vid skrotandet av återtagningsdoktrinen vid sekelskiftet verkar modern drabbats av förlossningspsykos. Beslutet var kraftfullt underfinansierat, år 2001 reducerade man antalet personer som fick gå utbildning ifrån Löjtnant till Kapten bl.a. ställdes det taktiska programmet för 20 helikopterelever in.* Vid försvarsbeslut 2004 skulle försvarsmakten ytterligare reduceras med 3 miljarder men min minnesbild är redovisningen att Fb00 var underfinansierat med 3 miljarder svenska kronor. En besparing på verksamheter skulle alltså ske med 6 miljarder svenska kronor år 2008 jämfört med år 2004. Något försvarsbeslut kom inte år 2008 utan vi fick ett inriktningsbeslut år 2009 där man lät värnplikten vila och man räknade hem en hel del besparingar på omdaning av logistik, m.m. Man ville också reducera kostnader samt att de insatsförband man beslutat om skulle uppfyllas. Försvarsmakten tolkning av detta beslut blev först förspelet ÖBs semesterhälsning sommaren 2009 där officerare som skulle gå nivåhöjande utbildning också fick acceptera YOP 02-04:as krav om obligatorisk internationell tjänst. Huvudnumret var dock att hela personalstocken året efter var tvungen att acceptera ett obligatorium om internationell tjänst i sina anställningsavtal.

Som om inte det här milleniets första årtionde varit illa nog i försvarsmakten. Galenskaperna fortsätter med införandet av ”Försvarsmaktsorganisation 13” den sammansatta organisationen av Insatsorganisation 14 och den basplattform Försvarsmakten har för att stödja utbildningen och vidmakthållandet av insatsförbanden. I torsdags fick vi se hur man flyttat personal ifrån tjänster i bas/stödorganisationen för att fylla upp insatsorganisationen. I detta arbete har man också minskat på stödorganisationen för att få råd med den organisation som riksdagen i inriktningsbeslutet beställt. Sedan detta beslut togs har vi varit ett flertal bloggare som påpekat det orimliga och anorektiska i den här lösningen. Nu har vi fått svart på vitt att förbanden får svårt att regenerera sig själva.

Stödet i trafikutbildning upphör till stor del, bevakningschef blir på vissa håll en tillikauppgift. Hela uppgifter försvinner då det inte finns något i förbandens Krigsförbandsspecifikationer (en beskrivning av förbandets förmågor) som anger vilket förband som skall lösa dessa stöduppgifter. Resultatet blir att under januari månad 2013 kommer försvarsmakten succesivt tappa förmåga att möta beredskapskraven då specifika förmågor saknar huvudmän. Efter någon månad kommer man att tappa krigsförbandsduglighet, då materiel hos vissa förband saknar användningsbarhet. Tidigare understödda förband kommer att sakna materiel då vi sluter oss samman och kraftsplitrar för att möta våra egna krav så det inte räcker till att stödja andra.

Jag hoppas att vi fram emot sommaren 2013 kommer att ha ett fåtal dugliga plutoner i kompanierna då man inser att vi kommer att få börja återbemanna någon form av den tidigare basorganisationen för att hjälpa varandra. Det kommer att bli smärtsamt och med en lägre förmåga än vi skulle kunna ha om vi fått tillåtelse att dela på personal mellan insatsförband och basförband.

Den ensidiga fokuseringen på ”Insatsförbanden” leder till min tanke om att försvarsmaktens personalbehov kan, lite förenklat, beskrivas enligt nedanstående skiss då vår svenska försvarsmakt beskrivs som någon form av handikappad ”Huvudfoting”. Eller med andra termer, Få indianer men många hövdingar. Det belackarna missar är att en försvarsmakt inte bara kan bestå av verkansdelar, så länge vi vill ha en förmåga måste vi förvalta den här förmågan. Så länge ishockeylandslaget Tre Kronor spelar hockey med skridskor och klubba måste någon vässa skridskor se till att det finns klubbor. Förbundskaptetenen måste ha hjälp av tränare för utespelare och målvakterna. Spelarna måste kunna vara trygga i att kunna få hjälp när de gör illa sig under spel. Oavsett om laget ställer upp med två femmor eller tre femmor med fjärdekedja måste de ha denna ledning. Om laget ställer upp med två femmor är de knappast VM-mässiga. Om laget lämnar materialförvaltaren och målvaktstränaren hemma för att kunna ställa upp med tre femmor och fjärdekedja så är de inte heller VM-mässiga.

 Den vänstra triangeln beskriver ett förbands behov av officerare, jag har valt att utlämna specialistofficerarna för tydlighetens skull men även om jag tagit med dem så skulle vi fått se en i princip likvärdig triangel. I basen ser vi att de officerare som leder verksamheten direkt samtidigt som det mer indirekta ledarskapet kräver färre och färre fram till vi kommer upp till en förbandschef med en ställföreträdande chef.

I hela försvarsmakten krävs det personal enligt den högra figuren. Vi kommer att ha en stor midja i personalbehovet i syfte att kunna delegera och ta ansvar för att kunna bereda ärenden i enlighet med lagar, förordningar och riksdagens/regeringens regleringsbrev/uppgifter samt utveckla Försvarsmakten. Åren vid sekelskiftet hade förbanden stora krav på sig att skicka lärare, instruktörer samt bestrida övriga bemanningsuppdrag bärandes mot det vi nyss beskrev. I kölvattnet efter förbandsavvecklingarna i Fb00 omvandlades en hel del rörliga personalrader på skolor, centra och staber till fasta rader där personal ifrån avvecklingsförband fick ny tjänst. För oss som inte tillhörde avvecklingsförband innebar detta att vi kunde fokusera på vår huvudtjänst. Dock fick belackarna åter vatten på sin kvarn om ”Många hövdingar, få indianer”. Tidigare innebar många värnpliktiga med nyutbildning av många förband att många av oss vissa år kunde i anspråkstagas för dessa bemanningsuppdrag men när antalet värnpliktiga minskade i takt med krigsförbanden ställdes högre krav på oss att vi är tillgängliga att leda förband då omsättningen av förband ökade fram till i dag när vi skall helt eller delvis stående förband. I dag klarar vi knappast av att sköta bemanningsuppdrag utan att det går ut över krigsförbandets duglighet.

Vi ser alltså att ett minskat antal soldater kräver en högre andel personal utanför krigsförbandstjänsten för att kunna underhålla vår förbandsmassa. Den här personalen kan i mina ögon gott och väl kunna utgöras av officerare ifrån insatsorganisationen som av olika orsaker inte längre kan stå i beredskap för internationella insatser. Den här personalen kan också, med visst lagstöd, utgöras av reservofficerare med speciella civila kunskaper. Stödpersonalen skulle dessutom kunna utgöras av personal på förbanden som är intresserad av viss växeltjänstgöring. Ett antal år på en enhet för utveckling och tillbaka på förband som instruktör eller i någon funktionstjänst för att implementera sina kunskaper ifrån centra, HKV, m.m. Det handlar om att vi skall kunna sätta upp femårsplaner för personalen igen och det är ingen nackdel om centra, skolor och staber ligger i mer attraktiva områden. Personalen har familjer som med goda förmåner kan skapa förutsättningar för god tjänst under bemanningsuppdraget eller nivåhöjande utbildning.

Strunt samma i om juristen som utvecklar avtalen mellan Frankrike och Sverige om deltagande i vissa operationer också är Örlogskapten. Eller att Statsvetaren som deltar som operationsanalytiker vid spel om väpnat angrepp mot Sverige också är Kapten. Vi måste ju ändå ha en viss personalmassa, varför inte skapa ett mervärde i att dessa är användbara i insatsorganisationen också? Att vi på den här sidan sekelskiftet inte har avvecklat någon förbandstyp innebär att vi måste ha en viss overhead för att kunna vidmakthålla ens en rudimentär förmåga att veta vad Luftvärn, Ubåtsvapen, m.m. är för fåglar. Att samtidigt kunna utveckla detta kräver ännu mer insats oavsett om vi har 2 eller 22 ubåtar, 2 eller 32 luftvärnsbataljoner. Det enda som egentligen växer med utökad förbandsmassa är kravet på utbildning på bredden, alltså 1 eller 3 lärare i ett ämne.

 

*Försvarsmaktens årsredovisning 2002

J.K Nilsson

Om flygplan – helst från förr

Hittade Peter Lianders blogg på nätet. Nu hamnar den i blogglistan.

J.K Nilsson

En sådan seger till och jag är förlorad, Uppdatrerad 252224

Med dessa ord samanfattade, enligt legenden, Pyrruhs segern vid Asculum. En dag som denna så känner jag som försvarsbloggare likadant, även om jag kan verka hoppingivande så har min insikt om försvarspolitik gjort att jag ofta genomskådar de ”Ärliga blåa ögon” som Försvarspolitiker och Försvarsmakten kan visa upp.

Dagen inleddes med nyheten att regeringen anger ett anskaffningsutrymme i försvarsbudgeten för 40 till 60 stycken flygplan av en utvecklad version av JAS 39. Försvarsministerns presskonferens lämnar inga svar på huruvida man avser att avveckla en flygflottilj/två divisioner men jag anar att svaret blir så. Så jag väljer att låta huvuddelen av detta inlägg handla om regeringens försvars/industipolitik. Betänk att Försvarsmakten genom Jan Salestrand själva anger ett minsta behov, efter att ha skattat en tänkt fiendes förmåga i underkant, av 60 till 80 stycken flygplan. Försvarsministern väljer att inte tala om antalet flygplan under sin presskonferens men hon väljer att använda ord som ”Försvara hela Sverige”, Försvar i balans och liknande.

Försvarsministern väljer att formulera sig som att utvecklingsutrymmet för JAS 39 C/D intecknas och redan för de nästkommande två åren förstärks med 300 miljoner SEK om året, därefter tillkommer 200 miljoner om året. Vi ser alltså att någon form av JAS-ram formuleras. Vad jag inte kan förstå i detta är om regeringen väljer att utveckla JAS 39 C/D parallellt med JAS 39 E/F.

Wiseman formulerade problemställningen redan för fyra år sedan varför jag helt enkelt utnyttjar citaträtten till max här:

Det är väl känt att alla politiker och även officerare inom andra försvarsgrenar som förespråkar ca 60 JAS 39 jämför Flygvapnet med våra grannländer Norge och Finland som bägge har runt 60 stridsflygplan samt med Arméns och Marinens storlekar. Vad dessa förespråkare inte lyckas ta in i ekvationen är att varken Norge eller Finland har byggt ett eget flygplan. Finland utbildar egna piloter och tekniker på sina inköpta F-18, medan Norge liksom övriga F-16-brukare låter USA ta hand om detta. Framförallt ska varken Norge eller Finland utbilda något (mer korrekt några) annat lands piloter eller tekniker på sina flygplan. Ingen av länderna behöver heller bedriva någon utveckling av flygplanen eftersom man köper allt direkt från USA. På samma sätt är det med Armén och Marinen, utom möjligtvis att Marinen utbildade Singaporeaner ett kort tag på Sjöormen.

Allt ovan uppräknat ska svenska Flygvapnet lösa. Det är därför det bara finns 4 taktiska JAS 39-divisoner idag, medan det finns ~4 divisioner för all annan verksamhet som ålagts Flygvapnet direkt (exportstöd, utprovning) eller indirekt (taktikutveckling) av statsmakterna. De fyra taktiska divisionerna räknar ca 60 flygplan. De tre utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs räknar runt 40 fpl. Sedan tillkommer utprovning och taktikutveckling i Linköping med drygt 10 och runt 5 fpl utlånade till SAAB för provändamål. Slutligen står också runt 5 i Halmstad för svensk och utländsk teknikerutbildning. Redan då är vi över 100 flygplan. Jag är allvarligt oroad över detta för jag tror inte att våra beslutsfattare har detta klart för sig.

Källa: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2008/06/frsvar-i-anvndning.html

Efter att detta har skrivits tillkommer Thailands flygvapen som kund till utbildning och utprovning. Betydelsen av F7 och TU JAS i Linköping minskar inte. Däremot står vi med den mycket intressanta problemställningen att vara moderflygvapen till Tjeckien, Ungern, Thailand och i viss mån Sydafrika. Alla dessa länder opererar med JAS 39 C/D. Ungern skall leasa sina flygmaskiner fram till 2026 med tanke om köp efter leasingtiden. Tjeckien är tydligen på jakt efter ett annat flygplan nu efter 2014 om inte Svenska staten ger en billigare offert på fortsatt leasing. (Jag undrar bara om man tänker fråga Norge efter en billigare lösning?). Thailand har köpt 12 flygplan och frågan är huruvida de är intresserade att byta ut dessa flygplan redan om 15 år. Sydafrika verkar inte heller ha råd att byta flygplan under 2020-talet. Det finns alltså operatörer av JAS 39C/D som skall ha fortsatt support med utbildning och i viss mån utveckling efter år 2027.

Vi tittar tillbaka på vad Wiseman tidigare skrev om overheaden. 60 flygplan går åt till ”moderflygvapenuppgifter”. Förmodligen finns det synergieffekter att hämta i utprovning och utbildning så att vi inte kommer att behöva 120 flygplan för att supporta de två olika flygplantyperna men vi kommer att behöva minst ett 30 till 40 tal JAS 39 C/D i drift i Sverige parallellt med en ny JAS. Vår overhead i antalet flygplan kommer då att räknas till minst ett 70-tal med en fördyrad organisation att hålla dess två flygplantyper luftvärdiga.

I flygvapnets insatsorganisation kommer det då att finnas tillgängligt 20 till 40 flygplan av den nyare modellen. Med tanke på det nya flygplanets bättre förmåga och de reducerade svenska divisionerna så kanske vi kan räkna med 16 flygplan per division istället för de 18 stycken flygplanen enligt de tidigare besluten. Flygvapnets insatsdivisioner består då av en och en fjärdedels till två och en halv division med det nya flygplanet. Flygvapnet kan då sägas använda tre ungefär lika stora delar flygplan. En tredjedel JAS 39 C/D i basorganisationen, en tredjedel JAS 39 E/F i basorganisationen och tredjedel JAS 39 E/F i insatsorganisationen om vi nu skall ersätta JAS 39 C/D med JAS 39 E/F i insatsorganisationen.

Nu kommer vi till de flirtigt ”Ärliga blå ögonen”. Redan de kommande två åren skjuter regeringen till 600 miljoner kronor till försvarsmakten för utveckling av det nya flygplanet, därefter 200 miljoner kronor om år totalt 1,2 miljarder. Försvarsmaktens bidrag kommer då att bli anskaffning av utvecklade versioner av JAS 39 C/D fram till första leverenas av JAS 39 E/F någon gång under år 2018. Därefter torde utvecklingskostnaderna delas mellan JAS 39 E/F och JAS 39 C/D beroende på Thailand, Ungern, Sydafrika och kanske Tjeckiens köp av utbildning och utveckling. Kroatien och en del andra länder finns också som okända faktorer den här ekvationen. Med tanke på försvarsministerns uttalande om att Försvarsmaktens krav tillgodoses och man tillför en utvecklingsbudget för att möta överenskommelsen med Schweiz redan långt innan Försvarsberedningen gjort sitt arbete gällande för tiden när nästa försvarsbeslutsperiod löper så kan jag hoppas på att det blir utrymme för mer i nästa försvarsbeslut.

Jag hoppas att mina läsare kan läsa mellan raderna när det gäller min syn på denna försvarspolitiks inverkan på säkerhetspolitiken så att jag inte behöver skriva mer explicit om mina åsikter. Jag undrar dock hur man kunde tillåta sig att pruta 20 flygplan ifrån ÖBs underlag.

Läs också Peter Hammarberg, Staffan Danielsson, Carl Bildt, StenTolgfors, Klart skepp, Cornucopia och Johan Westerholm. 

Lägger till Annicka Engblom till "läs också listan", Fyller på med "Signatory", "Wiseman" och "Skipper"

J.K Nilsson

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.

Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.

Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se/

Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/

Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se

J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/

Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se

Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/

Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/

Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/

Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/

Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/

Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/

Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB 
i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

Diskussion men Miljöpartist i grönt

Jag drev lite iväg när jag svarade Jakob Wedman på hans blogg, vilken jag för övrigt nu lägger upp i Bloggrollen. Här kommer min kommentar på Jakobs kommenter 2012-08-09 17:57

Jakob, riksrevisionens kritik om hur försvarsdepartementet jobbar gäller för tidigare år också. Man har kört direktstyrning, muntliga överenskommelser, m.m. Det bör inte stå någonstans i detalj hur riksdagen vill att försvarsmakten skall organisera basförband för marin/flygvapen eller hur ett stridsvagnsförband skall vara organiserat.

Vad gäller den gamla fina basbataljon 85 så fanns det en utmärkt skriftserie: "Anvisningar för basförband ANBAS" den var inte hemlig och skall sedan länge vara kasserad. Men jag läser ifrån utgåvan 1988, första kapitlet, andra stycket:
"1.2.1 Flygbaser

 Baserna (flygplatserna) sammanförs i flygbasgrupper. En flygbasgrupp utgörs av en huvudbas, till vilken det knyts en eller flera närliggande sidobaser och (eller) reservbaser.

Huvudbasen [beskrivning av en bas90]

Sidobaserna är i regel civila eller militära flygplatser som normalt inte byggts ut med kortbanor och spridda flygplanplatser. Reservbaserna utgörs av flygplatser som kräver kompletterande utbyggnad av varierande omfattning för användning i krig.


1.2.2 Basförband

En flygbasgrupp betjänas av en basbataljon. Varje basbataljon dimensioneras med utgångspunkt dels från planerad betjäningsuppgift för flygförband, dels huvudbasens omfattning samt eventuella tillhörande sidobaser eller reservbaser. Basbataljonen utgångsgrupperas normalt med kraftsamling till huvudbasen. ..."

Så om vi skärskådar Fb00 så ser vi att regeringen vill styra betjäningsförbanden till att basera en stridsflygdivision per flygbasbataljon. Försvarsmakten organiserade då sex stycken förberedda flygbaser där stridsflygdivisionerna kunde få betjäning i princip från timme ett efter att ÖB beordrat Givakt.

Vidare organiserade man fem stycken baser där det krävdes att flottiljerna körde ut materiel och påbörjade iordningställande för att de skulle kunna tas i bruk, en planerad återtagandetid om ungefär ett år. Detta kunde göras utefter kravet som formuleras på sidan 6 i prop 1999/2000:30 :
"Regeringen finner, som framgått av avsnitt 4.3, att det inte finns anledning att ompröva de fyra huvuduppgifterna för vilka det militära försvarets resurser skall kunna användas."

Med andra ord så anvisar man Försvarsmakten att planera för väpnat angrepp av Sverige. Försvarsmakten tilldelades tillräckligt stor numerär personal så att Flygvapnet kunde organisera den, jämfört med nu, relativt stora basorganisationen. Sidorna 41 och 45 utvecklar vidare kravet för luftförsvaret med avseende på försvar av Sverige.

I prop 2004/05:5 anger man på sidan 34 att Försvarsmaktens militära försvar av Sverige kommer i sista hand:
"Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga."

Rangordningen var att Försvarsmakten skall i utgångsläget ha förmåga att delta i fredsfrämjande insatser. I andra hand som beredduppgift också kunna utveckla förmåga att delta i fredsframtvingande insatser. Och som sagt i sista hand...

Jag har debatterat med Allan Widman om konsekvenserna för flygvapnet och där mer specifikt Länk16. Var någonstans finner vi stöd för att vi skall ha ett nationellt länksystem här? Var någonstans kan Försvarsmakten rättfärdiga att vi skall ha fler krigsbaser än de som krävs för att kunna öva internationella insatser?

Dolkstötslegend eller ej, det är rätt uppenbart vilka beslut som riksdagen fattat men i vanlig ordning så gör man stort nummer av avvecklingar av fredsförband. Vilket är förståeligt då det drabbar personer som blir uppsagda, kommuner förlorar statliga arbetstillfällen, m.m. Så ja, nu står vi här och väntar på att få riva upp asfalten på taxivägar, kortbanor, flygplanfickor och uppställningsplatser, ta bort och fylla igen skyddsrum och värn, m.m på Gunnarns/Storumans flygbas.

En anskaffning av E/F är beordrad av Riksdagen, hela 10 stycken skrov skall försvarsmakten anskaffa om annat land väljer flygplanet. Jag väljer att se saken som att nu när vi ändå skall köpa flygplan som bara innebär kostnader för Flygvapnet så varför inte omsätta flygplanparken med flygplan som kan göra bra ifrån sig på andra sidan år 2020.

Väljer Försvarsmakten att anskaffa en tillräckligt stor mängd flygplan så kan vi vara med och påverka utformning så att det blir användbart för markpersonal, m.m.

Väljer vi att anskaffa 10 stycken så blir det till att vi betalar hälften av t.ex. Schweiz utveckling av ett nytt stridsflygplan. De 90 extra flygplanskroven ifrån de 10 stycken vi redan är ålagda att köpa blir då till självkostnadspris. Vi har ju redan betalat utvecklingen genom de 10 första.

Att Jan Salestrand redovisade det kommande flygplanbehovet är skiljt ifrån anskaffningen av 10 skrov. Det kommer ifrån uppgiften att studera det framtida flygplanbehovet. Men det är klart, vi skulle ju kunna betala utvecklingen av en uppgradering av C/D samtidigt som vi skall betala för utvecklingen av E/F.

10 skrov är som sagt var försvarsindustripolitiskt beslut men att välja 90 skrov till blir försvarspolitik. Det första 10 kan Försvarsmakten välja att besluta om men den resterande flottan kan Försvarsmakten ha synpunkter om.

Jag är rädd för att Försvarsmakten kommer att få ansvaret för Schweiz kommer att bli likadant som vi har för Tjeckien och Ungern. D.v.s vi kommer att med dessa 10 skrov bedriva utbildning, utprovning och utveckling utan att vi kommer att få annat en vissa spillovereffekter. Väljer vi att omsätta flygplanparken och när leasingen för de andra kunderna går ut så har vi en kostnad för flygplanen. Väljer vi att för Försvarsmaktens del hålla kvar i C/D kommer overheadkostnaden för E/F ändå att finnas där trots att vi inte själva använder flygplanet.

J.K Nilsson