Den devalverade yrkeskåren

Jag tänkte på en sak i den här röran med FM Org 13. I min lilla bubbla i Försvarsmakten hände inget dramatiskt, jag sitter kvar på en OF-rad och jag kunde därför skriva ett pretentiöst inlägg om framtiden, det jag missade var vilka mjuka värden som står på spel. Därför försöker jag nu sortera ut tankarna i detta inlägg, ett inlägg som också är ojämförbart med tidigare inlägg med avseende på våndan att skriva. Droppen som fick bägaren att rinna över var det öppna brevet som KCTC skrev till ÖB och som Wiseman publicerade samt svaret som ÖB publicerade på samma blogg.

Jag vill poängtera att jag hyser inget agg mot våra officerskollegor som gått i skola och fått anställning efter det att förbanden avhänts rekryteringen.

”På min tid” brukar det heta när gamla uvar skall förklara hur bra det var tidigare och nu har jag fallit i samma grop. På min tid när jag var (Värnpliktig) soldat arbetade vi i närheten av officerare på vårt förband. På min tid lärde vi känna officerare under vår värnpliktstjänstgöring, vi skrattade åt och med varandra, vi pratade allvar om hur brudar och grabbar fungerar och inte alltid tänker sig för. Vi lärde oss vilka skjutgränser respektive människa har och vad som förväntas i yrket. Var vi intresserade, hade fallenhet för yrket och, inte minst, kunde passa in som officer så fick vi mer eller mindre diskreta förfrågningar om att läsa vidare. Efter muck fortsatte vi intresserade med fyllnadstjänstgöring och FOK (Förberedande Officerskurs) på förbandet som ville anställa oss. Någonstans i den här processen hade förbandet en nomineringsnämnd där förbandet valde att skicka oss som uppfyllde de nyss nämnda kraven samt hade rätt sorts betyg ifrån gymnasiet/grundskola. Efter hemkomsten var vi hjärtligt välkomna att börja arbeta som officer i det yrket vi antingen gjorde värnpliktsutbildningen inom eller närbesläktat. Om det var så att vi hade gjort lumpen inom samma yrke med hyffsat lång fyllnadstjänstgöring och FOK så var vi på hugget ganska snabbt att börja arbeta. Ville man arbeta som officer inom något annat skrå hade man milt sagt en uppförsbacke att övertyga nomineringsnämnden om sin lämplighet.

På min tid, när kom hem ifrån skolan och började jobba som officer hade vi värnpliktiga, precis som jag beskrev ovan. Vi var delaktiga i att välja ut vilka vi ville jobba med, vi klämde och kände på vilka människor de här 20-åringarna var. Vissa av dessa kände vi stor trygghet i att arbeta med i vissa fall fick de under kortare stunder arbetsleda oss i vissa moment. När våra blivande arbetskamrater började skolan kunde vi se med tillförsikt fram emot att de skulle komma tillbaka så att vi fick ett bättre arbetslag. Vi tog med glädje emot våra nyutexaminerade Fänrikar och lärde dem yrkets små baksidor med arbetstidsrapportering, (Kommer någon ihåg beräkningsunderlagen?), bordskicket vid arbete i plutonslagen för uttag av tid ifrån den svarta tidsboken, m.m. Efter några år var Fänriken stor och kunde axla rollen som plutonchef med galans. De som var gammellöjtnanter/kaptener njöt av tiden som instruktörer, adjutanter, m.m. under den spänsitge löjtnantens ledning. Alla kände en delaktighet och samhörighet i arbetet. Kaptenen som instruktör hade ju själv varit med och plockat fram plutonchefen.

I nutid började man med att plocka av förbanden möjligheterna att själva rekrytera ur sina led. En central funktion i Försvarsmakten skulle göra det åt oss. Därefter kommer det ett politiskt beslut att vi inte längre skall få hem Fänrikar ifrån skolan utan det kommer även något så exotiskt som en specialistofficer till sergeant. Man vill göra tydlig uppdelning i vilka som skall vara ämnade som chefer och vilka som skall vara jobbare. Man börjar tala om att cheferna skall skolas till att vara chefer för att komma till förbanden och bli chefer. De här cheferna skall vi inte ha mycket att säga till om, de skall rekryteras utifrån sina skolbetyg och skickas till skola utan att vi som är inne har något att tycka och tänka om. Försvarsmakten sedan får tycka till och anställa de som de tycker är lämpliga men hur skall vi kunna utnyttja en provanställningsperiod för att kunna tycka till om dessa individer? Vi har också specialistofficerarna som också rekryteras utifrån intresseanmälan och intervju med en yrkesrepresentant, förvisso med lägre chefsambitioner men fortfarande utan delaktighet ifrån de blivande kollegorna. Inte någon av dessa officerare har minsta krav på sig förstå vad de egentligen utbildas för. Själv känner jag stor förtvivlan över hur blivande kollegor under förbandspraktik frågar elementära saker, saker som jag tidigare lärt värnpliktiga tidigt under deras utbildning.

Spiken i kistan för många var torsdagens besked, man låter hyffsat nyutexaminerade Fänrikar peta, ja faktiskt peta, undan plats för tidigare års utbildade Fänrikar. Man låter ifrån försvarsmaktsledningens sida klart och tydligt anse att alla tidigare utbildade än det nyinstiftade YOP är att anse som underbefäl som skall kliva åt sidan för att de nya Fänrikarna skall få tillfälle att utöva chefskap. Försvarsmaktens ledning gör klart för dem av oss som varit intresserade av chefskap och vill göra karriär att vi inte längre skall betrakta oss som chefer i karriären utan vi skall vara curlingsopare för de nya Fänrikarna som skall göra karriär.

Jag känner ingen delaktighet i det här tillvägagångssättet och ÖB skyller ifrån sig med hänvisning till att politikerna har bestämt att vi skall ha ett tvåbefälssystem och anställda soldater. ÖB hänvisar sin bristande omsorg om personalen till att politikerna vill snabba på den här omdaningen av Försvarsmakten. ÖB hänvisar till att om vi skall låta förändringarna verka ut av sig själv så tar det 6 till 10 år att bygga förhållandet mellan ”Specialistofficerarna” och officerarna, tid som Försvarsmakten inte har till förfogande. I stället har ÖB bestämt att utan delaktighet peta undan lovande individer för att tillfredsställa politikerna. I det här ränksmideriet kan jag själv känna att en stor del av min yrkesstolthet, självbild och arbetsglädje fått sig en rejäl knäck.

Vem är jag? Är jag den officer jag en gång utexaminerades som eller är jag en officer som är predestinerad att inte göra karriär. Om jag är det förra varför får inte det gälla mina jämnåriga kollegor som har en ännu större vilja, förmåga och, tidigare hade, förutsättningar än mig att göra karriär? Som Magnus Johnsson uttryckte det vill jag avsluta det här inlägget:

”För det första måste den verbala reaktionen tas på största allvar. ÖB skriver att de exempel på erfarna truppofficerare som nu får kliva tillbaka som ställföreträdare för att ge plats åt nyutexaminerade officerare är mycket få, "cirka 50 personer" enligt ÖB. Det kan så vara, och det kan även vara så att man i Försvarsmaktsledningen har använt just den siffran för att bedöma "förtroendekostnaden", dvs hur mycket oro och ilska man rör upp genom att driva omstruktureringen. Men då skulle jag vilja påstå att man har skjutit sig grovkalibrigt i foten, eftersom att handlingen i sig - och all mening som den bär på - slår mot samtliga officerare som kan identifiera sig med de 50. Handligen kan nämligen ses så att den inte bara degraderar 50 individer utan devalverar en hel kår.”

J.K Nilsson

Den svenska könsrädslan och dåligt ledarskap!

Det starkaste minnet som den nordiska stridsgruppen NBG 08 lämnade var enuckifieringen av förbandssymbolen.



Så varför blev det så här? Enligt Expressen:

”Den svenska utlandsstyrkan, Nordic Battle Group, har ett lejon som förbandstecken.
Men efter att de kvinnliga soldaterna klagat till EU-domstolen kastrerades lejonbilden. Allt för att inte störa försvarets ambitioner på jämställdhetsområdet, skriver Göteborgs-Posten”

Jag hoppas vid allt jag håller heligt att det inte blev en anmälan till EU-domstolen p.g.a. detta. Chefen för spektaklet NBG 08 Karl Engelbrektsson sade så här till Sveriges Radio:

”Men Karl Engelbrektson som är brigadgeneral för Nordic battle Group tyckte redan från början att lejonet borde vara könsneutralt i stället.
- När det började ta form, så kom frågan upp med fallosen och dess storlek, utformning och varande. Och då såg jag en möjlighet att vi tar bort den.
Men så blev det inte, och flera i personalen på Nordic Battle Group tyckte att det var fel att lejonet var en hane. Så till slut togs snoppen ändå bort.
- Och motivet till det är att visa att även en lejonhona kan leda en hord.
Men lejonet har ju trots allt en man ändå?
- Ja men du vet, nu är ju jag ingen expert på varken heraldik eller biolog, hur ett lejon är utformat. Däremot så kan jag nog säga att jag är en ganska bra expert på ledarskap.”

Som man säger i den moderna diskussionstraditionen:



Gunnar Andersson och Johan Palmlövs öde påminner oss om farorna med soldatyrket, Christan Braw, Präst, Docent vid Åbo Akademi och reservofficer i Armén med Kaptens grad, är den som jag sett problematiserat detta på ett bra sätt i en Brännpunktsartikel i SvD: Några kommer hem i kistor

”Nordic Battle Group ska ha förmågan att i strid slå ut andra förband, som hindrar en fredlig lösning av till exempel etniska konflikter.

…

Hur kan det då komma att te sig? För att göra det enkelt kan vi tänka oss att ett kompani (100 man) ur NBG sätts in mot ett kompani av den islamistiska milisen i Darfur. Detta är vad man kallar en storstrid.

Eftersom det är NBG:s första strid beräknas förlusten bli 12 procent. Av förlusten på tolv man är förmodligen tre stupade. De övriga är sårade/skadade.

Av de skadade har 20 procent psykiska skador, kanske tre man. Erfarenheterna från Vietnamkriget var att 20 procent av de återvändande blev socialt utslagna.”

En annan tung diskussion var ”problemet” med liksäckar som Wiseman så föredömligt har rett ut: ”Jag minns såväl reaktionen då media "avslöjade" att det beställts liksäckar och kistor till NBG. Det blev en avbeställning...”

Så hur går det med ledarskapet General Karl Engelbrektsson? Behöver jag påpeka att jag tycker huruvida ett lejon har en snopp på ett förbandsemblem eller inte är ingen fråga. Om man som gruppmedlem läser in något sublimt könsdiskriminerande i ett lejon borde denne fundera på det sublima i en en första stridskontakt.

Vi kan titta på emblemet för den kommande övningen: ”Frisian Flag”:



Notera Fysionomin hos den kvinnliga bågskytten. När kommer den oundvikliga debatten, kan övningsdeltagare använda det emblemet på uniformen för att visa att man deltagit i den övningen likt man gör efter att ha deltagit i andra övningar med egna emblem?

Chefsingenjören talade om den tjeckiska gripenkalendern, enligt uppgift så skall det här vara en bild ur denna kalender:



Ni läsare kommer säkert ihåg affischerna som gick att köpa på OBS, Rusta, m.fl. för att sätta upp på pojkrummet?





Och för mina kvinnliga läsare:



Jag börjar tro att det här tramset är en ”Wag the Dog”



Någon sätter emot och anser att det är en fråga om ”Hanlons Rakkniv”?


J.K Nilsson

Värdegrund, värdegrundstime-out och värdegrundsfritt område?

Med tanke på eftermiddagens händelser i Afghanistan känns detta inlägg rätt så banalt men jag tror inte våra kamrater ville att vi skall stanna av med våra liv här hemma. Trots att det låter hårt så måste vi gå vidare. Jag tillägnar därför oss som känner vemod denna video:



Och nu åter med mitt ordinarie inlägg.

Hur många gånger har man inte fått höra att ett kontor är deklarerat som värdegrundsfritt eller att man i fikarummet tagit en värdegrundstimeout så att man skall kunna prata k*k, fi**a och/eller lufta fördomar mot människor som inte liknar de människor som finns i den homogena gruppen.

Vad är värdegrund och varför är begreppet så infekterat?

För ungefär tio år sedan talade man om respekt och sexuella trakaserier. Karl Ydén undersökte i sin avhandling ”Kriget och karriärsystemet” hur man på Amf 4 utbildade soldater och skötte administration. Den andra delen av avhandlingen resulterade i debattartikeln "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".

Det fanns en löjlig atmosfär i Försvarsmakten om att så fort man var tvungen att jobba med en kvinna så var man tvungen att hålla sig i skinnet och spela med en fasad som inte var en själv. Chefsingenjören kallar det att vara politiskt korrekt. En del menade att kvinnor var för sköra och behövde skaffa sig skinn på näsan för att överleva i en ”Rå men hjärtlig” jargong. Chefen för Militärhögskolan i Östersund frågade kadetterna varför jargongen måste vara ”rå”. Svaret var att ”så är det ju i Försvarsmakten”, chefen frågade ännu en gång varför det måste vara en ”rå” jargong. Frågan lämnades obesvarad, ingen kunde ge ett bra svar på det. Jag är förvånad över att man egentligen vet med sig att om man kryper in i de gröna kläderna så kommer man att bete sig så att andra människor kan komma att ta illa vid sid. I min föreställningsvärld så skall det inte spela någon roll om jag är på inskolning på dagis, på jobbet eller på krogen mitt uppträdande vara naturligt mig. Att medvetet spela en roll kommer inte att hålla i långa loppet.

Karl Ydén kom upptäckte att officerare i trupptjänst ansåg sig kunna tänja på svensk lag då man utbildade mot kriget:
”I oktober 2000 publicerar Värnpliktsrådet en rapport om grå bestraffning inom Försvarsmakten, som visar att amfibieförbanden har flest värnpliktiga som avbryter utbildningen i förtid. I november ger regementschefen en order om hur utbildningen ska bedrivas för att minska avgångarna. Ute på trupp följs ordern på pappret, scheman skrivs om i enlighet med ordern, men i praktiken fortsätter utbildningen som vanligt.

– Med en sådan här order så förklarar man oss omyndiga att trupputbilda, men jag anser att ändamålen helgar medlen. Jag ser det som att jag strävar mot plutonens bästa, säger en plutonchef i avhandlingen.

Amfibieofficerarna uppfattade målet som att utbilda mot krigets krav. Målet för ledningen var att utbildningen skulle ligga i linje med omgivningens normer, lagar och regler.

– Ledningen försökte diskutera det här. De tog utgångspunkt i omvärldens normer och regler. Men om de hade velat påverka truppofficerarnas yrkespraktik var det förmodligen snarare föreställningarna om ”kriget” som de alla skulle ha behövt resonera med varandra om, säger Karl Ydén.

Svävar inte fritt

När mediadebatten åter blossade upp i augusti 2001, efter att värnpliktiga berättat i media om gråa bestraffningar, skedde en konfrontation mellan den logik som präglade Högkvarteret samt regementsstaben och den logik om krigets krav, som fanns ute på trupp.

– Värderingar och attityder svävar inte fritt i luften, utan de är inflätade i praktiska handlingar: hur man utbildar konkret, sätten på hur man skapar lydnad, det sätt man är på i befälsrummet, hur man ser på sig själv och tilltalar kolleger. Det handlar om en yrkesmässig identitet och föreställningar om vad som är god yrkespraktik, säger Karl Ydén.

Han intervjuade också den fänrik som stod i stormens centrum för att ha genomfört en av de mest omtalade gråa bestraffningarna – en av de metoder som var en accepterad del ute på kompaniet och inget som var begränsat till fänriken.

Fänriken menade att hans officersutbildning inte berört etik kopplad till soldatutbildning: ”hur man utbildar det lär man sig i yrket, inte på skola, sade han”, säger Karl Ydén.

En förändring av attityder i verksamheten måste utgå från den praktiska vardagen, anser Karl Ydén. Om inte praktiken är utgångspunkten för förändringsförsök så är sannolikheten stor att nya förändringsinitiativ resulterar i att tal och handling inte hänger ihop.”

Som anekdot kommer här ett lumparminne. När jag gjorde min gröntjänst (ej Amf4)så talade min plutchef om första gången han var instruktör för en pluton som hade en kvinna. som medlem. Enligt plutonchefen tog det flera månader innan han kunde ”normalisera” sitt språkbruk. Innan hade han lagt sig till med en polerad yta för att han inte visste om den här kvinnan kunde bli sårad av det språkbruk han annars hade när han utbildade värnpliktiga.

Folkpartiets ordförande Jan Björklund talade i DN om sitt språkbruk som officer på I15, här:

”DN beskriver:
På kaserngården var det en annan verklighet. Ungefär samtidigt som folkpartiet lade fram en partimotion med titeln "Barns livsvillkor" fick en ung värnpliktig regelbundna avhyvlingar av befälet Björklund.
-Hans vanligaste ord var "ludermässig". Man såg ludermässig ut, var ludermässig om man rörde sig långsamt eller inte hade vikt upp kragen rätt, säger den före detta vänpliktige som övergav sina egna planer på att bli militär efter tiden med Jan Björklund. Han vill inte säga sitt namn.

Jan Björklund svarar:
-Jag kan inte utesluta att jag har sagt sådär. Jag skäms så jag rodnar över den jargongen. Jag är mycket kritisk till den jargong som fanns inom försvaret på den tiden. Det var väldigt omoget. Ett fruktansvärt språkbruk. Jag tror det är bättre i dag.

Han menar att yngre tog efter äldre.”

Och här:
”Hur står det till med språkbruket inom det militära i dag?
-Min bild är att det är mycket, mycket bättre. Sedan vi 1998 satte fokus på frågor som sexuella trakasserier och språkbruket inom försvarsmakten är kulturen mindre tillåtande inför den här typen av uttryck. Flera mätningar visar också att vi är på väg åt rätt håll.”

Skall vi tolka Jan Björklund som om han är politisk korrekt eller om han kommit till insikt? Jag vill gärna tro att han kommit till insikt, för att utbilda soldater behöver man inte ha ett dåligt språkbruk. Jag talade med en officer som jobbade på F4 och flygbassäk/skydd, hon talade om att föräldrar till soldater varit förvånade över att deras söner och döttrar näst intill uttryckt besvikelse över att befälen pratat som vanligt folk utan de färgstarka metaforer som annars präglar de muckade värnpliktigas minnen. På forumet SoldF finns en tråd med namnet: ”Roliga citat och uttryck från befälen – Yoff är kända för sin jargong…” exempel:

”En soldat somnar under en genomgång på fältveckan.
Lt S märker detta, hittar en fin och balanserad pinne, kastar denne på soldaten och skriker "UNDERKÄNN DIG SJÄLV SOM MÄNNISKA!"

"Du där, som jag nästan brände upp! håller du ihop? BRA, då får jag behålla jobbet ett år till" 1.sgt L till en vpl som fick brännskador när vi släckte napalm.

"vpl S: Jag vill bara tacka för en bra vecka förstesergant.
1.sgt: S****. Ta ut tungan ur min röv."

Hur många av er läsare skulle uttrycka er så här när ni är på dagis och skolar in era små? Om inte, skulle ni anse att ni är ”politisk korrekta” när ni är på dagiset?

Vi i försvarsmakten lever med en jargong som jag anser inte är acceptabel i många situationer. Frågan är om det är något som majoriteten vill göra något åt eller om vi skall låta det vara. Jag vill att det skall ändras, jag har kompisar som uttryckt förvåning över mitt yrkesval när jag var 20 år med orden ”Jag trodde inte att du var sådan!” och ett efterföljande lumparminne om ett befäl som betett sig som en svinpäls.

Att ändra detta ”nedifrån och upp” kommer att ta lång tid om det lyckats alls. Som både Ydén och Björklund visat så är det inget som har stor sannolikhet att ändras. Alltså återstår den toppstyrda modellen.

Som Ydén och Alvesson beskriver det i sin debattartikel: ”I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften”. Vad är då karriär och lönebefrämjande? Vardagligt brukar man tala om att tycka som chefen, hålla med denne och visa det i ord och handling, det finns färgstarka metaforer för detta och jag tror ni vet vilka jag tänker på.

För att visa att Försvarsmakten skall vara en arbetsplats som inte sticker i ögonen på övriga samhället och kunna vara något som är representativt för Sverige måste det ordersättas, det blir en ”uppifrån och ned” förändring. Förändring rörande visande av respekt gentemot varandra och därav synliggörandet av hur, främst, kvinnor upplever jargongen har blivit en accelererande spiral till att bli något som kallas ”Värdegrund”. Problemet blev inte bättre av att förre ÖB införde ”ÖRA” Öppenhet – Resultat – Ansvar i värdegrunden. Helt plötsligt skall man försöka blanda in hur man sköter arbetet i ett sammelsurium av idéer om respekt. Som en fyndig kommentator hos Chefsingenjören skrev:

”FM är oerhört "kissnödiga" i såna här lägen. Alla är skyldiga tills motsatsen bevisats och man tror hellre på omgivningen än sin egna personal.

Värdegrunden:
Övervaka
Rapportera
Anmäl”

Värdegrunden är ett ledarskapsproblem i att leda sin arbetsplats till en respektabel arbetsplats där ingen skall behöva dra anekdoter om taskiga befäl eller repövningar modell filmen ”Repmånad” där figurerna var onyktra från det dom kom till regementet till det dom åkte hem. Man efterliknade jargongen med ”Bögavstånd” och skämt om homosexuella. Det är också en ledarskapsfråga när ett förband måste ändra i förbandstecknet för NBG08 eller om klagomål om en sketen kalender med flygplan och kvinnor.

Här krockar två kulturer, den ena kulturen där karriären och prestigen är viktig med en begynnande kultur som är vitt skild ifrån det tidigare om hur man uppträder mot andra människor.

Låt oss inte falla i gnället om politisk korrekthet, som du uppträder på jobbet skall du kunna uppträda mot dina soldaters mammor, mot dina barns pedagoger på förskolan och framför allt så skall du kunna bete dig försvara ditt beteende mot din egen mor.

J.K Nilsson