Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?

Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?

Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret” Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 

Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL

Arméstridskrafterna

·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.

·         …

·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.

·         …

Marinstridskrafter

·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.

·         …

·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.

·         …

Flygstridskrafter

·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.

·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.

·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.

·         …

Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.

För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.

Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.

Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.

Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.

I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.

Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.

Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”

Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.

J.K Nilsson

FM-ORG 13 som resultat av insatsfokus?

Vad skulle man kalla en skola som sparkar vaktmästaren, behåller en städerska och en ur bespisningspersonalen, sparkar fyra femtedelar av språklärarna samt stänger NO-salarna för att hänvisa eleverna till trä och syslöjdsalarna?

Under 2000-talet har vi sett det nya försvarets födslovärkar. Vid skrotandet av återtagningsdoktrinen vid sekelskiftet verkar modern drabbats av förlossningspsykos. Beslutet var kraftfullt underfinansierat, år 2001 reducerade man antalet personer som fick gå utbildning ifrån Löjtnant till Kapten bl.a. ställdes det taktiska programmet för 20 helikopterelever in.* Vid försvarsbeslut 2004 skulle försvarsmakten ytterligare reduceras med 3 miljarder men min minnesbild är redovisningen att Fb00 var underfinansierat med 3 miljarder svenska kronor. En besparing på verksamheter skulle alltså ske med 6 miljarder svenska kronor år 2008 jämfört med år 2004. Något försvarsbeslut kom inte år 2008 utan vi fick ett inriktningsbeslut år 2009 där man lät värnplikten vila och man räknade hem en hel del besparingar på omdaning av logistik, m.m. Man ville också reducera kostnader samt att de insatsförband man beslutat om skulle uppfyllas. Försvarsmakten tolkning av detta beslut blev först förspelet ÖBs semesterhälsning sommaren 2009 där officerare som skulle gå nivåhöjande utbildning också fick acceptera YOP 02-04:as krav om obligatorisk internationell tjänst. Huvudnumret var dock att hela personalstocken året efter var tvungen att acceptera ett obligatorium om internationell tjänst i sina anställningsavtal.

Som om inte det här milleniets första årtionde varit illa nog i försvarsmakten. Galenskaperna fortsätter med införandet av ”Försvarsmaktsorganisation 13” den sammansatta organisationen av Insatsorganisation 14 och den basplattform Försvarsmakten har för att stödja utbildningen och vidmakthållandet av insatsförbanden. I torsdags fick vi se hur man flyttat personal ifrån tjänster i bas/stödorganisationen för att fylla upp insatsorganisationen. I detta arbete har man också minskat på stödorganisationen för att få råd med den organisation som riksdagen i inriktningsbeslutet beställt. Sedan detta beslut togs har vi varit ett flertal bloggare som påpekat det orimliga och anorektiska i den här lösningen. Nu har vi fått svart på vitt att förbanden får svårt att regenerera sig själva.

Stödet i trafikutbildning upphör till stor del, bevakningschef blir på vissa håll en tillikauppgift. Hela uppgifter försvinner då det inte finns något i förbandens Krigsförbandsspecifikationer (en beskrivning av förbandets förmågor) som anger vilket förband som skall lösa dessa stöduppgifter. Resultatet blir att under januari månad 2013 kommer försvarsmakten succesivt tappa förmåga att möta beredskapskraven då specifika förmågor saknar huvudmän. Efter någon månad kommer man att tappa krigsförbandsduglighet, då materiel hos vissa förband saknar användningsbarhet. Tidigare understödda förband kommer att sakna materiel då vi sluter oss samman och kraftsplitrar för att möta våra egna krav så det inte räcker till att stödja andra.

Jag hoppas att vi fram emot sommaren 2013 kommer att ha ett fåtal dugliga plutoner i kompanierna då man inser att vi kommer att få börja återbemanna någon form av den tidigare basorganisationen för att hjälpa varandra. Det kommer att bli smärtsamt och med en lägre förmåga än vi skulle kunna ha om vi fått tillåtelse att dela på personal mellan insatsförband och basförband.

Den ensidiga fokuseringen på ”Insatsförbanden” leder till min tanke om att försvarsmaktens personalbehov kan, lite förenklat, beskrivas enligt nedanstående skiss då vår svenska försvarsmakt beskrivs som någon form av handikappad ”Huvudfoting”. Eller med andra termer, Få indianer men många hövdingar. Det belackarna missar är att en försvarsmakt inte bara kan bestå av verkansdelar, så länge vi vill ha en förmåga måste vi förvalta den här förmågan. Så länge ishockeylandslaget Tre Kronor spelar hockey med skridskor och klubba måste någon vässa skridskor se till att det finns klubbor. Förbundskaptetenen måste ha hjälp av tränare för utespelare och målvakterna. Spelarna måste kunna vara trygga i att kunna få hjälp när de gör illa sig under spel. Oavsett om laget ställer upp med två femmor eller tre femmor med fjärdekedja måste de ha denna ledning. Om laget ställer upp med två femmor är de knappast VM-mässiga. Om laget lämnar materialförvaltaren och målvaktstränaren hemma för att kunna ställa upp med tre femmor och fjärdekedja så är de inte heller VM-mässiga.

 Den vänstra triangeln beskriver ett förbands behov av officerare, jag har valt att utlämna specialistofficerarna för tydlighetens skull men även om jag tagit med dem så skulle vi fått se en i princip likvärdig triangel. I basen ser vi att de officerare som leder verksamheten direkt samtidigt som det mer indirekta ledarskapet kräver färre och färre fram till vi kommer upp till en förbandschef med en ställföreträdande chef.

I hela försvarsmakten krävs det personal enligt den högra figuren. Vi kommer att ha en stor midja i personalbehovet i syfte att kunna delegera och ta ansvar för att kunna bereda ärenden i enlighet med lagar, förordningar och riksdagens/regeringens regleringsbrev/uppgifter samt utveckla Försvarsmakten. Åren vid sekelskiftet hade förbanden stora krav på sig att skicka lärare, instruktörer samt bestrida övriga bemanningsuppdrag bärandes mot det vi nyss beskrev. I kölvattnet efter förbandsavvecklingarna i Fb00 omvandlades en hel del rörliga personalrader på skolor, centra och staber till fasta rader där personal ifrån avvecklingsförband fick ny tjänst. För oss som inte tillhörde avvecklingsförband innebar detta att vi kunde fokusera på vår huvudtjänst. Dock fick belackarna åter vatten på sin kvarn om ”Många hövdingar, få indianer”. Tidigare innebar många värnpliktiga med nyutbildning av många förband att många av oss vissa år kunde i anspråkstagas för dessa bemanningsuppdrag men när antalet värnpliktiga minskade i takt med krigsförbanden ställdes högre krav på oss att vi är tillgängliga att leda förband då omsättningen av förband ökade fram till i dag när vi skall helt eller delvis stående förband. I dag klarar vi knappast av att sköta bemanningsuppdrag utan att det går ut över krigsförbandets duglighet.

Vi ser alltså att ett minskat antal soldater kräver en högre andel personal utanför krigsförbandstjänsten för att kunna underhålla vår förbandsmassa. Den här personalen kan i mina ögon gott och väl kunna utgöras av officerare ifrån insatsorganisationen som av olika orsaker inte längre kan stå i beredskap för internationella insatser. Den här personalen kan också, med visst lagstöd, utgöras av reservofficerare med speciella civila kunskaper. Stödpersonalen skulle dessutom kunna utgöras av personal på förbanden som är intresserad av viss växeltjänstgöring. Ett antal år på en enhet för utveckling och tillbaka på förband som instruktör eller i någon funktionstjänst för att implementera sina kunskaper ifrån centra, HKV, m.m. Det handlar om att vi skall kunna sätta upp femårsplaner för personalen igen och det är ingen nackdel om centra, skolor och staber ligger i mer attraktiva områden. Personalen har familjer som med goda förmåner kan skapa förutsättningar för god tjänst under bemanningsuppdraget eller nivåhöjande utbildning.

Strunt samma i om juristen som utvecklar avtalen mellan Frankrike och Sverige om deltagande i vissa operationer också är Örlogskapten. Eller att Statsvetaren som deltar som operationsanalytiker vid spel om väpnat angrepp mot Sverige också är Kapten. Vi måste ju ändå ha en viss personalmassa, varför inte skapa ett mervärde i att dessa är användbara i insatsorganisationen också? Att vi på den här sidan sekelskiftet inte har avvecklat någon förbandstyp innebär att vi måste ha en viss overhead för att kunna vidmakthålla ens en rudimentär förmåga att veta vad Luftvärn, Ubåtsvapen, m.m. är för fåglar. Att samtidigt kunna utveckla detta kräver ännu mer insats oavsett om vi har 2 eller 22 ubåtar, 2 eller 32 luftvärnsbataljoner. Det enda som egentligen växer med utökad förbandsmassa är kravet på utbildning på bredden, alltså 1 eller 3 lärare i ett ämne.

 

*Försvarsmaktens årsredovisning 2002

J.K Nilsson

Bättre sent än aldrig…

Har just nu tagit mig igenom Annika Nordengren Christensens Newsmillartikel: Tolgfors nya försvarsplan passar bara vänsterpartiet ifrån 2008 men är nyligen uppdaterad. Newsmill är tyvärr inte bara ett ställe att publicera bra artiklar utan även ett ställe där de mest stolliga idéer kan torgföras och en del hävdar som merit att de blivit publicerad på Newsmill. Därför kan det ta tid för mig att läsa guldkornen som skrivs där.

Nåväll, grunddragen i Annikas artikel är att Georgienkriget var en vattendelare för synen på det svenska försvaret. Före Georgienkriget fick det svenska nationella försvaret bli en utvecklat ifrån utvecklingen av de internationella insatserna. Nu skall de internationella insatserna utvecklas ifrån det svenska nationella försvarets grund. Visserligen har jag själv med en dåres envishet talat om att om vi kan slåss borta så kan vi slåss hemma. Till mycket stor del stämmer detta än i dag men i en del måste jag nyansera detta.

Med utgångspunkt i att de internationella insatserna skall utveckla den svenska nationella försvaret så kommer följande att ske. Vi kommer inte att ha några fasta punkter att hänga upp försvaret på i form av föreberedda flygplatser som flygbaser. Vi kommer att enbart vara hänvisade till sjögående bunkring m.m. för marinen och Armén skulle behöva frakta runt sin materiel mot en tänkt försvarsriktning. D.v.s. skall vi bygga hela vår förmåga på kraven som de internationella insatserna kräver så blir det hiskeligt dyr materiel. Skall vi basera allt på att det skall vara lätt att transportera så drar kostnaderna iväg och vi får inte så mycket pang för pengarna.

Vänder vi på att låta våra internationella insatser bygga på ett nationellt försvar så kan vi bygga kvantiteten på baseringar och förråd i Sverige. Vi har hemvärnsgrupper som skulle kunna ha GSS/T eller HV-insats för bevakning och insats runt dessa förråd och baser. Vi skulle kunna ha en mindre mängd materiel för att snabbt kunna förstärka i en riktning och nyttja vissa delar av den rörliga materielen i internationella insatser. Vi sparar en hel del pengar och framför allt så får vi riktigt mycket pang för pengarna

Det är min syn på skillnaderna.

J.K Nilsson

Hanlons rakkniv

Hanlons rakkniv illustreras av följande citat: ” Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”

Jag tänkte med detta inlägg tänka högt om försvarsmakten, FML och den politiska ledningen av FM med tanke på de kommentarerna till Wisemans senaste inlägg: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/lank-16-och-bloggosfaren.html , http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/krig-en-forlangning-av.html och http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/undergangen-politrukernas-uppenbarelse.html

Kommentarerna handlar främst om att anklaga olika okända individers delaktighet och skuld i förmågebristen hos främst flygvapnet i lednings och vapeninsatsförmågor. Jag anser att detta är ett felaktigt angreppssätt.

Som jag ser det så har FM inte styrts av en fast hand på länge. Sverige har inte haft en konkret militär hotbild sedan murens fall och senare sovjetunionens upplösning. I förvirringen som uppstått efter detta har det utvidgade säkerhetsbegreppet införts där hotet mot Sverige varit främst påfrestningar på det svenska samhället i form av kraftiga flyktingströmmar i från öst och den negativa miljöpåverkan som vi människor skapat. I sin iver att hejda flyktingströmmar har bl.a. försvarsmakten varit snabba att legitimera försvarsmakten genom dess förmåga att mobilisera militärt våld. Detta har nu kulminerat i det populärt använda begreppet "Afghanistandoktrinen". I ett flertal utrikespolitiska deklarationer har det fastslagits att Sverige försvaras bäst i utlandet.

I ett parallellt spår till hotbildstransformeringen har den ekonomiska frågan påverkat försvarsmakten. Genom att det direkta militära hotet mot Sverige minskat till att nu uppfattas som obefintligt har försvarsbudgeten setts som ett område att knapra på för att på marginalen finansiera övriga statliga satsningar. Inför försvarsbeslut 04 manifesterades detta genom att den dåvarande statsministern en lång tid innan beslutet lova att tre miljarder skulle överföras ifrån försvarsbudgeten för att finansiera en satsning på det svenska polisväsendet. Mellan försvarsbesluten har man ålagt försvarsmakten anslagssparanden vilka ej återbetalats till efterföljande budgetår. Det är som bekant endast rörliga kostnader som man snabbt kan göra en besparing när budet om anslagssparande kommer in. Fasta kostnader kan i princip endast kapas genom försvarsbeslut. Rörliga kostnader är produktion av krigsförband, övervakning och hävdande av Territoriell integritet, Internationella insatser och stöd till samhället. I en prioritering på kort sikt vilket är det fördelaktiga valet att prioritera ned? Jag ser krigsförbandsproduktionen som det naturliga valet.

Om vi nu skall växla ihop dessa båda spår till ett spår så ser vi att kravet på försvarsmakten radikalt förändrats samt att det saknats en ekonomi att genomföra den förändringen i.

Av mitt första spår så kan vi dra slutsatsen att försvarsmaktens förmåga och organisation måste förändras. Redan BA01, det första svenska rotationsförbandet i Bosnien vid tiden för Jugoslaviens sönderfall visade att den materiell som vi tänkt använda i händelse av krig mot Warzavapakten inte dög till en modern internationell insats, Svenska försvarsmaktens förråd tömdes på det användbara och lämnade endast "icke kvalificerad" materiell kvar i Sverige. Detta var en ögonöppnare och slutsatserna efter "Operation Desert Storm", FN:s krig mot Irak tidigt 90-tal visade att den svenska försvarsmakten materiellt måste förändras i grunden. Här ser vi ursprunget till "NBF" (det NätverksBaserade Försvaret) som illustrerades med små grupper med högkvalitativ förmåga till bekämpning och ett informationsöverläge. Detta kunde bara genomföras om vi bara vågade släppa greppet om arvet av materiell och organisation. Materiell vars sista förbrukningsdatum inföll inom tio år skulle avvecklas. Det fanns också ett krav på interoperabilitet för att kunna genomföra militära operationer i samarbete med andra staters försvarsmakter utomlands. Min uppfattning är att detta skedde på ett hyffsat på bra sätt med tydliga målbilder och ett målmedvetet arbete. Dock fanns det inslag av vissa friktioner där bl.a. nya vapenförmågor till JAS försenats av dels otydlig ledning av materiellprojekt Gripen men också oförmåga av utländska leverantörer att leverera.

Att leda ett förband stort som NBG 08 genomfördes under det kalla kriget av en bataljonschef av majors grad. Uppgifterna som NBG 08 förväntades kunna lösa i de mest skiftande miljöer kräver en brigadgeneral. Försvarsmakten måste alltså förändra ledningsstrukturen för att kunna leda förband. I olika projekt, övningar och demonstrationer har man försökt att lösa detta genom att förändra organisationen hos de ledande organen för försvarsmaktens olika typer av förmågor. Försvarsmakten har i sig haft en otydlig ledning och då varit oförmögen att leda sig och sin verksamhet. Detta har sitt ursprung i att det inte funnits resurser att dels leda en organisation med krav på funktion och dels förändra organisationen, organisationen måste alltså både förändra sig och producera funktion. Nackdelarna med den förändringsprocessen är uppenbara.

I samband med försvarsbeslutet 2004 så tog man beslut om att Sverige skulle vara ledande i att sätta upp NBG 08 och man började tala om det insatta insatsförsvaret, inte NBF längre. ÖB talade om NBG som en "katalysator" för förändringsarbetet, nu måste det finnas en fungerande organisation för mindre insatser i internationell miljö. Som följd av detta så inrättades ett antal "accelerationsspår" ett annat stöd i förändringsarbetet var att exklusivt nationella förmågor ej skulle anskaffas samt att sådana förmågor skall avvecklas.

Jag har nu tecknat den kompletta historien för min analys.

Försvarsmaktens förändring måste nu skyndas på inom krympande ramar för att uppnå nya förmågor. För att kunna genomföra detta måste kortsiktiga vinster prioriteras på bekostnad av långsiktiga förtjänster, ett fullt naturligt risktagande. Flygvapnet har i princip valt bort nationell dataledning av JAS för att kunna få förmåga att fungera som ”Force Enabler” till NBG 08. Exklusiv nationell förmåga bort och internationell interoperabel förmåga: Entrée. Resultatet av att leda och omorganisera samtidigt visar sig i oförmågan att hantera, för stunden, mindre viktiga saker såsom framtida förmågor. Den politiska ledningen har uppenbarligen inte förstått vad som pågick i samband med denna transformation av försvarsmakten, nuvarande försvarsminister har uppvisat en brist på insikt om vad tidigare försvarsbeslut sagt, avvecklingen av de svenska flygbaserna är ett konkret exempel. Ett mindre konkret exempel är nedprioriteringen av dataledningen av svenska flygstridskrafter.

För att återknyta till Hanlons rakkniv så vill jag mena att orsaken till de dumheter som Wiseman och dennes skribenter beskriver går att förklara med att systemet blivit dumt, inte enskilda elaka individer. Jag vill att landets politiska ledning tar ett järngrepp om försvarsmakten och tar ett antal beslut om att antingen lätta på produktionskravet eller tillföra mer resurser i form av ekonomi, organisatoriska och konsekventa beslut.

J.K Nilsson