Yrkesakademisering

Det första jag tänker på när hör någon få beröm för att vara kritiskt sinnad: "Wow! Det är förmodligen en person som lägger ned tid och möda på att ärligt ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till". Ett kritiskt sinne förutsätter alltså i min värld ett ärligt uppsåt och en ärlig ansträngning att vilja se något för precis vad det är. det kan röra sig om ett fenomen, en person, ett påstående, eller som i det här fallet - "vad menar J.K Nilsson med ordet yrkesakademisering?" - ett ord. Jag ser det som en skön konstform att beskriva verkligheten så avskalat från eget tyckande och önsketänkande som möjligt. Verkligheten är skön som Hon är, utan botox, läppglans och platinablonderat hår, och Hon går dessutom att avbilda med ord och skrivtecken. Om en person som avbildar Verkligheten smyger in sitt eget tyckande om hur Hon bör se ut, förstör han sitt verk på samma sätt som graffitti eller feta fingeravtryck på glaset förstör intrycket av konstnärens tavla.

Jag har länge intresserat mig mycket för synen på den ”Akademiserade officeren”. Morgonsur och dennes gästspelare har på ett ypperligt sätt krattat manegen för mitt inlägg. Jag kan bara tacka och ta emot då det vore förmätet att inte fortsätta belysa ämnet då det är så fint upplagt, jag hoppas dock att jag inte gör mina bloggkollegor besvikna. Min stilistiska nivå är rätt grovhuggen och gör säkert inte manegen rättvisa.

Nåväl, akademiseringen av officersutbildningen har oftast beskrivits som en dikotomi, där den akademiserade utbildningen till fänrik/sergeant lett till att den blivande officeren inte är färdig att träda i tjänst efter examen. Min bild är att resultatet har rätt beskrivning, officeren är inte tjänstduglig på eget ansvar efter utbildningen. De bakomliggande orsakerna till detta är inte enbart kopplat till akademiseringen av yrket. Visst, det är en fenomenologisk analys men jag är järv och använder den som en generalisering av utbildningssituationen under 2000-talets första decennium. Som jag ser det har man fokuserat mycket på hur man skapar utbildningssituationer genom att använda det ”Helhetsbaserade lärandet” (HBL) för att utbilda, ett utbildningssätt som varit ordersatt i försvarsmakten i sedan 1990-talets slut. Utbildningen på militärhögskolan var grundad i HBL men tyvärr genomfördes den på det sätt man kan förvänta när människor med aversioner mot HBL skall tvingas genomföra utbildningar med hjälp av HBL. Ifrån förbandshåll har man också kritiserat akademiseringen utifrån att den nyanställde inte varit nöjd med de arbetsuppgifter denna fått på förbandet då förbandet inte ansett det som viktigt att den nyanställde har medinflytande och stimulerande arbetsuppgifter. En fänrik lär soldater hur man går, står och skjuter AK5, för det finns det färdiga reglementen och därmed punkt.

HBL är en metod för lärande som kräver att ett tydligt och trovärdigt mål presenteras på ett enkelt men realistiskt sätt. Efter att målbilden presenterats så skall eleverna bli införstådda i vad målet innebär, genom att ställa samman en kravkatalog så skapar man möjlighet att sätta ramar för utbildningen så att tiden för lärande inte utsträcks onödigt långt. Målbilden och kravkatalogen ger möjligheterna för att eleverna själva skall kunna skapa sin utbildning. Stödet för utbildningen är resurserna lärarna som står till elevernas förfogande, vilka lokaliteter som finns att utnyttja och hur man bokar dessa resurser. Med dessa ingångsvärden kan eleverna själva skapa sin utbildning genom att bestämma hur lektionerna skall se ut, var lektionerna skall genomföras, hur kunskaperna skall prövas och under vilka former utvärderingarna skall bedrivas. Min erfarenhet är att innan utbildningen skall ta sin början så krävs ett gediget arbete att skapa målbildspresentationen och skapandet av tydliga mål. Men när utbildningen väl tagit sin början så lättar arbetsbördan betänkligt och arbetssituationen blir väldigt enkel, man slipper mycket av det som är tråkigt med att vara utbildare. Jag skall inte sticka under stolen med att början av utbildningen är minst sagt kaotisk då första delen av gruppdynamiken värker ut. Här krävs pokeransikte och en fast övertygelse när man genomför positiv rapportering till högre chef, man har i själva verket ingen som helst koll på vad som händer. Vore man karriärist så skulle det, minst sagt, inte kännas bra. Jag tror att det därför är som HBL inte fått något fäste i Försvarsmakten.

På Militärhögskolan misslyckades lärarkollegiet till att börja med att skapa en vettig målpresentation, vidare skapade man inte tydliga krav i de olika ämnena, examinationsformerna var bestämda i förväg, man hade inga tydliga tidsramar och man skapade inte möjligheter till vettiga utvärderingar. Styr man hårt i vissa faser så måste man styra hårt i andra. Släpper man vissa faser så skiter det sig på ren svenska, eleverna kan inte ta ansvar för att skapa något ur otydliga saker när man styr så hårt i andra skeenden. Man måste välja utbildningsmetod, antingen skjuter man skocken framför sig eller så leder man den i rätt riktning vid sidan av.

Nåväl det var utvikningen till varför jag anser att man inte kan skylla militärhögskolans misslyckanden enbart på akademiseringen.

Att akademisera en utbildning innebär ett grundläggande krav på vetenskaplighet, vilket i sig är eftersträvansvärt. Som jag skrev i början på inlägget är det eftersträvansvärt att beskriva verkligheten som hon är. Jag kan inte ta äran för de formuleringarna, de publiceras med godkännande av signaturen ”Filippa”, I akademiseringens kölvatten följer krav på att acceptera den akademiska världens kutymer med hur man välkomnar studenter, hur man övervakar utbildningens kvalitet, m.m. Cynisk har tidigare berört problemen detta tidigare här och här så det behöver jag inte återupprepa

Som jag ser det så är akademiseringen en enkel genväg att skapa officerare med förmågor att beskriva verkligheten så önskvärt som jag/Filippa försöker formulera. Ett kritiskt förhållningssätt skapar en ödmjukhet inför lösandet av uppgifterna. Vem har rätt i beskrivningen av det man läser. Finns det en tendens i beskrivningarna, vad stämmer överens med min uppgift nu jämfört med det jag tidigare lärt mig. Kan jag göra vad jag vill göra med tanke på ”Rules of engagement” och den kulturella omgivningen. Tillsammans med andan som HBL kan skapa så kommer man undan Cynisks farhåga att det kritiska förhållningssätet är till varje pris ifrågasättande. Ett väl definierat mål, en väl uttalat tidsram och ett kritiskt tänkande skapar möjlighet för gruppens medlemmar att i varierande utsträckning vara delaktiga i beslut. Ibland måste man agera i snabba lägen och ibland har man mer tid, det är en ledarskapsfråga. För att kunna utöva detta ledarskap måste man ha vissa verktyg, verktyg som man skaffar sig i en akademisk utbildning. Men för att bli förtrogen med verktygen så måste man använda dom i verkligheten. Jonas skriver träffande om det på Wiseman’s wisdoms och hos Morgonsur:
”Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.”.

Ingen skulle kräva av lärare att dom skall vara okunniga i det ämne de skall lära ut i, därför är det ypperligt att ha den delen i utbildningen akademisk. I och för sig så gör jag reflektionen att lärare överlag läser för djupt, till och med på forskarförberedande nivå för att få undervisa på gymnasiet. Som jag och Cynisk ser det så är det riktigt att kunna ha en del av utbildningen akademisk för att skapa den teoretiska grunden för utövandet av yrket och en annan praktiskt del som innebär att kunna omsätta den teoretiska kunskapen till praktik. Nackdelen, om man nu väljer att se det som en nackdel, är att det är svårt att skapa den akademiska kopplingen i utövandet av kunskaperna. En treårig utbildning innebär då kanske ”bara” en högskoleexamen istället för en fil Kand-examen. Det självklara för mig är att kunna koppla vad man praktiskt skall göra till den teoretiska grunden, jag förstår Jonas farhåga men det är en fråga om ledarskap och hur man vill göra med försvarsmaktens skolor. Ja FOI och FHS skall forska om stridsteknik i bebyggelse, men officeren skall kunna tillgodogöra sig den kunskapen som produceras där, att man inte behöver läsa på forskarförberedande nivå inser jag men officeren måste ha en grund att stå på för att kunna tillgodogöra sig nya landvinningar på området. Ingen kräver ju av en sjuksköterska eller läkare att vända om och gå tillbaka till skolbänken, de förväntas följa med i utvecklingen och ta till sig ny kunskap över tiden.

Jag har också hört att USAs sätt att utbilda officerare med krav på akademisk examen är en förebild att ta efter för den svenska Försvarsmakten. Min farhåga är att man då skapar onödiga friktioner. Specialistofficeren och soldaterna kan med sitt praktiska handlag kritisera, ibland med rätta, en officer som bygger sin uppfattning på ett akademiskt förhållningssätt som ”En akademiker som inte förstår hantverket.” Min vision om officersdelningen skulle kunna symboliseras av det östyska statsvapnet, En lagerkrans som representerar det teoretiska kunnandet runt en passare lagd på en hammare som representerar omsättningen av det teoretiska kunnandet till praktik. Treenigheten Soldat – Specialistofficer – Officer skulle analogt kunna förklaras ifrån konstruktionsvärlden:

En civilingenjör skapar, genom forskning, förutsättningarna för ingenjören att konstruera bron som svetsaren skall bygga. Civilingenjören behöver inte kunna svetsa men civilingenjören behöver förstå vad denne läser på en ritning. Svetsaren behöver inte utföra forskning på balkkonstruktioner men svetsaren behöver kunna läsa en ritning och bör förstå grundläggande principer i hållfasthetslära. Deras huvuduppgifter behöver jag knappast nämna. Ingenjören skall kunna omsätta Civilingenjörens forskning i ritningar som svetsaren skall kunna följa. Ingenjören skall alltså förstå civilingenjörens forskning, inte bedriva den själv, Ingenjören måste kunna förstå vad som går och inte går att göra med en svets men ingenjören skall inte svetsa själv.

När vi ger verktyg för att ödmjukt kunna beskriva verkligheten på ett konsistent sätt genom det vetenskapliga förhållningssättet så inför vi en viss akademisering i yrket. Alltså Yrkesakademisering.

J.K Nilsson