Visar inlägg med etikett Afghanistandoktrinen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Afghanistandoktrinen. Visa alla inlägg

söndag 14 augusti 2016

Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren



Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av stor vikt så det skriver jag under på men huvudbudskapet verkar vara att det är idiotiskt att avveckla Gripen C/D. En första tanke jag hade att var att jag skulle vara generös i tolkningen för att jag kunde ha missförstått men när jag läst igenom texten ett antal gånger så finner jag att jag inte missförstått.

Flygplanet Gripen är en gång i tiden anskaffad för att ersätta flygplan Viggen utan att få varken bättre eller sämre prestanda, kravet var en storleksminskning med ungefär en tredjedel. Gripen C/D förbättrade lastförmågan, gav möjlighet att lufttanka, i de initiala diskussionerna så var inriktningen att en svensk C/D inte skulle ha lufttankningsutrustning monterad, och vara internationaliserad.

Dalsjö anför en monetär-/stridsekonomisk aspekt på att behålla gamla Gripen C/D men som Wiseman skriver i inlägget ”Snöpta och åldradeatleter” så faller Gripen C/D ganska hårt i jämförelse med vad en motståndare kan sätta upp. Konceptet för Gripen E har tagits fram för att kunna möta det Ryssland bedöms kunna sätta upp vid mitten av 20-talet. I Norge har motsvarande utvärdering gjorts vid valet av F35, vederhäftigheten kan diskuteras men inget av alternativen hade en förmåga motsvarande Gripen C/D. Vi måste räkna med att vårt flyg kommer att operera inom räckvidd för de ryska flygplanens, fartygs och luftvärnets vapen och sensorer. Det innebär att vi måste sätta ihop den information vi kan få av passiva radar/radio- och infraröda sensorer tillsammans med andra plattformars aktiva sensorer samt att kunna störa motståndarens sensorer. Ett annat hänsynstagande är att vi inte under överskådlig tid kan ha tillgång till många välutrustade och välbemannade flygbaser över ytan i Sverige. Gripen efterträdaren till Gripen C/D måste sålunda ha längre aktionsradie. Läs gästinlägget ”Politiska tolkningen av hur att ökatillgängliga förband? - Flygvapnet” på Skippers blogg om hur man ansåg hur behovet av flygbaser såg ut under och efter det kalla kriget. 


 

 

 
När vi tittar på bilden ifrån SAAB på Gripen E så har vi framifrån iögonfallande IRST (något som bäddades för i tidigare versioner av Gripen men aldrig realiserades), därefter ser vi vid nosvingarna mottagarenheter till systemet för att upptäcka anflygande fientliga robotar. På vingspetsarna ser vi avancerade enheter för varnar och motmedelssystemet som används för att mäta in och störa motståndarens radar. Vid fenroten återser vi ett kylluftintag för kylvätskan till radar och varnar/motmedelssystemet. 



Gripen C/D i luftförsvaret
Att modifiera Gripen C/D för dessa funktioner är krävande, det är stora och tunga/skrymmande apparater som ska bäras på flygplanet. Med en separat kylluftintag så kan vi också ana att det behövs mer elkraft för att försörja både radar och varnar/motmedelssystemet. Vi ser också detta föranleder en hel del utstickande bulor som tillsammans med robotbalkarna under kroppen genererar en hel del extra luftmotstånd jämför med Gripen C/D därav valet av den kraftigare motorn till Gripen E.

Nu när vi konstaterat att Gripen C/D är undermålig i det framtida luftförsvaret kan vi titta på de andra uppgifterna Dalsjö föreslår.

Spaning med Gripen C/D
Spaning innebär att bära med sig stor kapsel och med den förhållandevis korta räckvidden Gripen C/D erbjuder utan fälltankar, vi har sett bilder ifrån ”Operation Karakal” att en Gripen C med två fälltankar och spaningskapsel inte bar radarjaktrobotar men dess eskort utan spaningskapsel bar radarjaktrobotar. En Gripen C/D är alltså för klen även utan modifieringarna i Varnar/motmedelssystem och målinmätningssystemet för att kunna användas nationellt utan omfattande infrastrukturinvesteringar samt utbyggnad av flygbaser och betjäningsförband.

Gripen C/D för markmålsanfall
För att kunna lämna stöd till markstridsförband så behövs rörelsefrihet i luften, vi måste kunna räkna med uppträda inom motståndarens räckvidd för sina vapen och sensorer. Som vi redan konstaterat fungerar inte Gripen C/D för det och dessutom måste CAS-funktionen i försvarsmakten återupprättas. Manöverbataljonerna i Armén har numer inte längre förmåga att leda in Direkt flygunderstöd/CAS utan den specialisering som CAS innebär återfinns i J/UND-förband men då den samverkan med manöverbataljonerna är svår så finns risken att JTAC/FAC och hela CAS-funktionen dör sotdöden i Armén. CAS är också en exklusiv funktion som innebär ett förbrukande av dyra resurser och där de avgörande momenten för krigets utgång oftast uteblir, resursavvägning säger att vi inte har råd att själva ge CAS i nationellt försvar. Inom manöverbataljonerna finns betydligt mer resurser för välriktad eld mot en motståndare än vad ett förhållandevis fåtal gripenflygplan kan leverera.

Det som möjligtvis kan erbjudas är klassisk avregling av stridsområdet med attackflyg som slår mot mål på djupet men då vi tillbaka till att vi måste räkna med att avdela eskort av flygplan som kan störa och trycka ned motståndarens sensorer och vapensystem om vi inte ska anfalla okvalificerat försvarade mål. Vi har enbart attackvapen för möjligtvis störa en motståndare på marken, Se Wiseman ”Den icke existerande arsenalen” och mitt ”Bra attackvapen till Gripen i Sverige?” i ämnet. Vi har också i praktiken avvecklat det kunnande vi hade i E1, ”Attackeskadern”, om markmålsattack.

Möjligheterna att använda Gripen C/D i markmålsrollen för nationellt försvar kan sammanfattas som ringa, vi måste bygga upp funktioner med stödsystem, anskaffa och integrera nya vapen samt bygga ut flygbaser och utöka betjäningsförbanden. Om vi istället använder Gripen E för funktionen attack mot markmål så kvarstår en hel del utveckling och anskaffning men det behovet är långt ifrån lika omfattande som för att använda Gripen C/D

Gripen C/D för sjömålsanfall
Återigen, vi måste räkna med att kunna ha en motståndare som hotar rörelsefriheten i luften men med en sjömålsrobot med lång räckvidd kan vi kanske hantera det hotet med de funktioner som finns i Gripen C/D. Här uppstår ett intressant dilemma, nämligen hur tung och hur stor en robot får vara. Bedömt så är en robot med tillräckliga prestanda så pass stor och tung att den måste bäras i det inre vingbalksparet (Balk 3) på Gripen C/D, vikten gör att de inte kan hänga i balkläge 2. Här uppstår ytterligare ett intressant dilemma. Enligt propsitionen för innevarande försvarsbeslut tar operativa livet för robot 15 slut runt 2025. Den nuvarande robot 15 ska hängas i vapenbalk av svensk typ en balktyp vi inte beställt till Gripen E, till Gripen E så ska vi använda öglor och momenstöd enligt princip för bombrackar på flygplan i tjänst hos NATO-länder. Den nya sjömålsroboten kommer inte att kunna användas på Gripen E om vi inte beställer mer än det fåtalet ”NATO-balk 3” vi har, men då kan vi inte hänga fälltankar där då dom vi har nu använder svensk upphängning.

Gripen C/D för sjömålsrobotanfall kräver investering i hårdvara och flygbaser med betjäningsförband.

Gripen C/D för ledning
Oklart vad Dalsjö föreslår, är det luftburna FAC för Close Air Support. Är det stridsledning av andra flygplan eller är det som vissa har föreslagit en luftburen Stripbv 90? I vilket fall som helst så är det en gren i NBF som vi nog bör ta i beaktande innan vi fördjupar oss i.

Gripen C/D för att leda UAV
Oklart för mig igen, vi har större problem, ”utmaningar”, med länköverföring operatören sitter i ett flygplan och där är denne dessutom utlämnad till förhållandevis små skärmar och har begränsade möjligheter till omvärldsuppfattning ifrån den farkost han ska ”leda”. All utrustning som kräver containrar på marken ska klämmas in i ett litet stridsflygplan.

Gripen C/D för nattattack
Ska vi inte ha hjälmsiktesutrustning i Gripen C/D och ska inte piloter i Gripen E kunna ha bildförstärkare? Beroende på val av hjälmsikte så är bildförstärkare och hjälmsikte ömsesidig uteslutande utrustning. Som tidigare räknats upp har ju Gripen C/D en mängd brister som attackflygplan framöver, att dessa skulle bli mindre bara för att genomförandet ska på natten är knappast möjligt.

Gripen C/D för telekrig
Med varnar/motmedelssystemet i Gripen E så innebär en telekrigsversion av Gripen C/D att den fyller nyttan att eskortera andra Gripen C/D och flygfarkoster. Men om vi inte har behov att regelbundet genomföra eskorter av andra luftfartyg så är kapselmonterade störsändare till Gripen E en mycket mer ekonomisk lösning. Kapslarna måste ju ändå konstrueras och integreras på Gripen C/D, med Gripen E.s förmåga i botten blir dessa kapslar mycket enklare.

Gripen C/D i malpåse
Att hålla flygplan i malpåse är dyrt och man råkar ut för diverse överraskningar när man ska ta dom i drift. USAF skulle ta malpåseställda B1 i drift och råkade ut för höga kostnader då maskinerna varken för utrustade med efterfrågad förmåga eller teknik .Kostnaden för driftstagandet skall till största delen tas ur liggande budget. Kongressen var villig att skjuta till 20,3 milioner dollar medans den totala kostnaden för renovering, uppgradering och drift upppgår beräknat till mellan 1,1 till 2 miljarder dollar. (Combat Aircraft, vol.6 no.2, p 46) Skillnaden mellan de avställda maskinerna och de som är i drift är avsevärda. Dålig telekrigs/självskydds förmåga och bara förmåga att bära N-vapen/dumma bomber. (Ibid, pp 42-48 och Air International, Juni 2004 Vol. 66 No. 6, pp 29-39)

Reservdelsproblematiken
Dalsjö anför att bevekelsegrunden om att slippa versionshantera och konfigurationsleda olika versioner av samma flygplan inte är giltig och pratar om att problemen ökat efter att 39 A/B togs ur drift. Problemen har flera grunder, bland andra att Försvarsmakten inte anskaffat tillräcklig mängd reservdelar men också att bytet av stödsystem inte varit stödjande. Faktum är att vi hade ganska stora modifieringspaket planerade för Gripen A/B för att ersätta sådant som då var föråldrat, jag berörde det i inlägget ”Modifieringshysteri Del 2” Resultatet skulle ha blivit C/D lika A/B-flygplan med monokroma skärmar, Syrgasflaska i flygplanet istället för OBOG och eventuellt utan lufttankningsförmåga. Vi skulle på sikt ändå ha haft en gemensam hantering av reservdelar. Efter Försvarsbeslut 2004 så hade vi fler flygplan i flygvapnet än hangarplatser, det fanns en rationalitet att då ensa flygplanflottan.

Redan nu versionshanterar och konfigurationsleder vi olika versioner av Gripen C/D men den kostnaden står inte Försvarsmakten eller svenska staten för utan det är en del av det våra kunder betalar.


Befarat förmågeglapp
Ja vi har genom blotta bytet av system ett inbyggt förmågeglapp, i inlägget ”Avveckling i samband med utveckling” diskuterade jag detta. I det här fallet kan det vara extra allvarligt då vi initialt inte kommer att få leverans av Gripen E till Försvarsmakten än på många år men vi ska redan nu börja leverera in delar och apparater ifrån Gripen C/D till SAAB. Här redovisar SVT att försvarsmakten fått kritik för att man har värderat delar ifrån demonterade Gripen A/B, det finns alltså delar som efter uppfräschning skulle kunna levereras in till SAAB för Gripen E utan att demontering av Gripen C/D behöver påbörjas omgående. Det borde gå att ekonomiskt beställa nya delar tillsammans med det förrådshållna överskottet ifrån Gripen A/B.

Ekonomi
Vid riksdagens uppgift till Försvarsmakten att beställa Gripen E så tillfördes faktiskt medel om än inte hela merkostnaden att beställa utveckling, en del skulle ”tas inom ram”, senare under Försvarsminister Hultqvist har medel för att kompensera för att Schweiz drog sig ur tillförts Försvarsmakten. Att som Dalsjö påstå att man hårdbantat genom att avveckla flygbaser, inte köpa vapen och sensorer till flygplanen för att ha råd med flygplanen är en smula tendentiöst. Avvecklingen av flygbaser har inte med flygplan att göra, vi avvecklade flygbaserna för att försvarsbeslut 2004 stipulerade att inga investeringar och anskaffningar som inte kunde användas internationellt eller upprätthålla nationell beredskap fick göras. Vi har radar i alla flygplan och vi har en mängd spaningskapslar som medger en förmåga inte allt för långt ifrån de exklusivt anskaffade fotospaningsversionerna av Viggen.

Priset för varje gripenflygplan kan inte bestämmas ur offerter till exportkunder som de facto erbjudits en lösning som innebär utbildning, simulatorer, reservdelar, markutrustning, m.m. den ringa mängd flygplan i varje affär gör att de fasta kostnaderna ger ett högt styckepris. ”Signatory”(Gripen News) visar att kostnaden för varje Gripen C/D är en femtedel till en tiondel av det styckepris som Dalsjö anger.

Dalsjö skriver att det är robust och kostnadseffektivt att ha olika flygmaterielsystem i drift, jag kan gå med på att det är mer robust men så länge vi inte har minst fyra hundra flygplan i drift i flygvapnet, vilket är det som är det minsta antalet i jämförelsen Dalsjö gör så är det knappast kostnadseffektivt, med 60 plus upp till 97 flygplan får vi inga serielängdsfördelar i materielen.

I försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (Redovisning på Folk och Försvar) angavs att kostnaderna för att hålla Gripen C/D operativt relevant bort till 2040 är likvärdig med att utveckla Gripen E.

Flygtid
Ja det är smärtsamt att se nya inköp snabbt förlora sin glans men när möjligheten att för samma kostnad hålla liv i sitt nya köp få en möjlighet att få ett en bättre produkt (med avseende på bränsle/räckvidd och vapenlast) så tar vi ju den möjligheten. Att som Dalsjö påstå att det fungerar fint att flyga F-15 och F-16 från tidigt åttiotal är att blanda bort korten. Det har inte varit smärtfritt att vidmakthålla dessa flygplan. Rand har en rapport om att hur övervakning och underhåll av en åldrande flygplanflotta ska genomföras. Forbes beskriver hur den Amerikanska flottan av flygplan i praktiken håller på spricka sönder och jag kan inte annat än att säga att att nyttja planen under många år och många flygtimmar bidrar till att försämra totalekonomin.

Under den Norska insatsen över Afghanistan under år 2002 var förbandet begränsat till ganska omfattande motorkontroller var 15.e flygtimme. Norge har även bytt vingar på sina F-16 och ändå räknar dom med att det är hög tid att byta flygplan senast år 2024. F-16B/D har haft problem med sprickor runt kabinen som resulterat i skrovlagningar.


Vidgar vi vyerna och tittar på F-18 så har US Marines till och med varit på museum och försökt plocka reservdelar. Dom saknar flygplan så att alla deras piloter kan hållas i beredskap med reglementerad övning. US Navy har 100 legacy F-18 av drygt 500 kvar i tjänst varav hälften är stående p.g.a underhåll och en femtedel av deras Super hornets är stående och man pratar om att man måste göra beställningar av ytterligare nytillverkade super hornets för att möta den försenade F-35.

Slutsatser
Gamla flygplan har inte en chans att vara billiga att vidmakthålla i luftvärdigt skick och med dagens ökande operativa krav har vi inte något annat val än att anskaffa nytt stridsflygsystem. Formerna för att fortsätta att utveckla ett stridsflygsystem i Sverige kan diskuteras och vi är alla överens att det ska utan varken förmågeglapp eller förmågeminskning. Den tid som förflutit efter sekelskiftet har för svensk vidkommande varit kostsam, inte bara för flygvapnet, då vi enbart skulle ha en expeditionär förmåga och att vi nu ska vi ha fokus på nationellt försvar igen.

J.K Nilsson

måndag 29 november 2010

Försvarsmaktens anseende - Vi syns, vi verkar, vi respekteras? Med en uppdatering

Jaha, då har ännu en sten lagts på bördan. Försvarsmaktens ledning har ännu en gång provflugit en spinn, en spinn som slutat ännu närmare marken än hittills. Som åskådare får man nu känslan att den som håller i spakarna inte är byxad att styra denna farkost.

Tidigare har vi fått oss till livs att försvarsledningen tycker att officersförbundet inte hjälper till att förbättra försvarsmaktens anseende. Arméinspektören var hedervärd genom sin öppna kritik mot förbundet i den debattartikel som ”Officerstidningen” publicerade i nummer 8/2010. Grundevik menar att Officersförbundet fokuserar fel när man arbetade för att skrota utlandsobligatoriet. Då 95% av officerskåren skrivit under på att ”omreglera” sina anställningsavtal verkar Grundevik anse att det var ett bra beslut och att Officersförbundet genom sitt agerande gör ”FM till åtlöje bland skattebetalarna, något som knappast tjänar Officersförbundet”.

Jag kan spinna vidare med hur man de senaste dagarna uppmärksammat det grandiosa arbetet med stridsvästar. I samma tidning som Grundevik fick sina fem minuter i rampljuset kunde vi läsa om NBG:s spaningspluton och om NBG soldater som inte fått ut sina löner. Dessutom har anställda med någon form av deltidstjänstledigt inte heller fåt någon lön. PRIO kunde inte hantera att någon var delvis tjänstledig. Att inte den här firman har kraschat är mig en gåta.

Nu i eftermiddags kunde vi läsa på Chefsingenjörens blogg att han numer inte skall vara anställd av försvarsmakten, uppsägningen kom via SMS…
Vid tidpunkten för detta SMS deltog CI i utbildning av NATO inför CI’s kommande tjänstgöring i Afghanistan. Denna tjänstgöring skulle vara hittills unik och CI var den förste svensk som fick gå denna kurs. Resultatet är att CI fick avbryta denna kurs och resa hem. Visserligen är min erfarenhet att deltagande i kurser liknande den som CI gick ofta används för visa någon respekt. Landet i fråga sänder representant för att visa sitt förtroende för landet eller organisationen som ger kursen. Någon deltagare stannar inte hela kurstiden ut så jag skulle inte säga att CI och Försvarsmakten inte skämt ut Sverige, däremot har man inte visat att man åtrår den respekt som är den nya ledstjärnan i värdegrundsarbetet. Den svenska Försvarsmakten har i detta fall visat den organisation som vi i samarbete med skall bygga vår säkerhet en nonchalans som borde vara straffbar. Man vill hellre ordna upp principsaker i sin organisation före arbetet med att skaffa sig gott anseende som en ”rejäl” partner.

Det jag känner mest frustration över är att man hellre vill hålla sig till principer än till sakfrågor. Chefsingenjören har på sin blogg uppvisat ett imponerande engagemang för Afghanistan och sin kommande tjänst där. Väl formulerat och utmärkt problematiserat har han belyst svårigheterna och möjligheterna för Afghanistan. En person som passar som handen i handsken i det ”nya försvaret” hellre sägs upp än tillåts vara den tillgång han är. Som lök på laxen så skall CI inte bara skiljas ifrån sin ordinarie tjänst genom den s.k. arbetsbristen men han skall också skiljas ifrån sin tjänst i utlandsstyrkan. För att kunna skilja CI ifrån sin tjänst i US tänker man driva frågan i FPAN, personalansvarsnämnden och hävda arbetsbrist och personliga skäl. Nu slår mina protonpumpar i magsäcken igång nattskiftet och ökar produktiviteteten. Jag citerar ordagrant vad Försvarsmaktens hemsida skrivar på sin sida om FPAN:

”Alla anställda i Försvarsmakten, undantaget de som är tillsatta av regeringen, kan prövas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd även kallad FPAN.
En anställd som begått allvarliga fel i tjänsten kan av sin förbandschef anmälas till FPAN.

Efter att anmälan är gjorts till FPAN får den anställde yttra sig. Ärendet utreds sedan vid den juridiska staben som fungerar som FPAN:s kansli. Därefter sammanträder FPAN och fattar beslut i ärendet. Besluten fattas med enkel majoritet. Nämndens beslut kan överklagas till allmän domstol. FPAN kan besluta om:

- Varning
- Löneavdrag
- Uppsägning
- Avsked

Vid skälig misstanke om tjänstefel som kan ge en annan påföljd än böter har Försvarsmakten skyldighet att anmäla den anställde till åtal.

FPAN består av sju personer. ÖB eller den han sätter i sitt ställe, i dag produktionschefen, är ordförande. I nämnden sitter också:

- Chefsjuristen
- Personaldirektören
- Chefer som ÖB utser
- Fackliga företrädare

…”


Nu undrar jag vilket tjänstefel som man tänker anklaga CI för.

Jag uppmanar Grundevik et.al. att ta en funderare på vem som egentligen gör Försvarsmakten till åtlöje bland svenska skattebetalare. Är det vi anställda och våra fackliga representanter eller är det ni som säger upp svenska officerare under utbildning och på väg mot insats för sin inställning om hur Försvarsmakten hanterat frågan om obligatorisk utlandstjänst. Hur ser frågan om ”Utlandsvägraren” Björn som är CI:s riktiga namn ut? Är det Björns fel att svenska Försvarsmakten tappar i respekt?

När jag mejl ledes fick veta av Björn att han kommer att sägas upp på måndag kunde jag inte komma mig för att uppmana honom att innan det ödesmättade klockslaget ångra sin inställning och omreglera sitt anställningsavtal utan jag kände en viss glädje med honom att han fått erbjudande om anställning utanför Försvarsmakten. Jag kände också ett visst vemod över att en så kunnig person inte längre kommer att bidra till att försvarsmakten trots allt kan göra ett bra ett bra jobb. Men som sagt jag kunde inte ärligen uppmana honom att ändra sig.

På mitt skrivbord ligger almanackan med texten ”Jag har det som krävs”, rodnande vänder jag bort blicken. Jag har inte det som krävs, de som har det som krävs är de som valde att inte spela med i denna tragiska fars och rakryggade stod för att de inte längre vill vara med.

Lycka till Björn.

Wiseman och Cornucopia har också skrivit i ärendet. Jag lägger Morgonsur till listan med kommentatorer. Och Skipper.

J.K Nilsson

måndag 19 oktober 2009

Någon Ljuger

Någon ljuger så både tungan blir svart och näsan blir lång. Greasemonkey gjorde mig uppmärksam på detta förhållande genom sin kommentar om Anna Dahlbergs ledare i Expressen: Stoppa Super-Jas. Anna Dahlberg påstår sig citera Johan Thunberger i påståendet att vi i Sverige flugit, J35J Draken, AJ37 Viggen, JA37 Viggen, JAS39A/B Gripen och JAS39C/D Gripen under samma tid som Norge och Danmark flugit F-16 med en uppdatering.

Den slutsats som Thunberger drar enligt Dahlberg är att eftersom Sverige har haft en högre takt i flygplanutveckling än USA så skulle vi fortfarande kunna flyga Viggen. Påståndet är något oerhört ignorant i både sin första del och sin andra del. USA har naturligtvis under den tiden utvecklat ett flertal flygplan i ett flertal olika versioner, F-16 har mig veterligen 6 olika inkarnationer oräknat de Israeliska och Japanska kreationerna på samma flygplan. USA har utvecklat flygplanet F/A-18 i minst sex olika versioner, flygplanen F-14 och F-15 har jag inte ens brytt mig om att räkna något närmare på hur många varianter de haft under de senaste 30 åren. Sedan har USA utvecklat ett antal mer nischade attackflygplan i form av A-10 och F-117

Låt mig bara citera Dahlberg:
"Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA."

Thunberger/Dahlberg påstår vidare att vi fortfarande skulle kunna fortsätta flyga Viggen i dag med tanke på att Österike flög J35 till för något år sedan. Inget skulle kunna vara mer fel, AJ37 skulle ha slut på flygtid i skrovet och därmed vara lika användbar som en utrostad Ford Eskort. Faktum är att man talade om att modifiera ett antal J35 till A35 för att kunna ha ett flygplan som fyller platsen för attackrollen då flygtiden i AJ37 Viggens skrov skulle vara slut. Skulle vi flyga Viggen så blir det alltså ett hundratal viggar i Jaktrollen med ytterst begränsas attackförmåga. Det skjuts alltså inga styrda attackvapen ifrån den fågeln.

VIdare påstår Dahlberg att flygtiden i JAS39 systemet skulle räcka i 70 till 80 år. Enligt mina beräkningar så räcker flygtiden till 70 år om vi har ett lågt flygtidsuttag per pilot och inte räknar med flygtiden som går åt till taktisk/teknisk utprovning och utbildning av nya piloter. om jag räknar snällt så skulle flygtiden kunna räcka i 50 år. Poängen med dessa uträkningar är att Dahlberg menar att vi nu planerar för en ersättare som skall kunna drifsättas om 20 år.

Låt mig visa hur detta kan vara orimligt i Anna Dahlbergs värld:
Dahlberg önskar att Tolgfors gör upp med "Försvarskramarna" genom orden:
"Han bör göra klart att de internationella insatserna fortfarande är försvarets huvudsakliga uppgift. Det är bara där vår försvarsförmåga prövas på riktigt och det är där vi gör nytta och bygger solidaritet med andra länder."

Anna Dahlberg vill således inte ha ett försvar som fungerar nationellt och då är det rationellt att behålla ett flygplan som inte klarar av de flygtider som krävs i Sverige som har den försvarsinfrastruktur vi håller på att skapa med Tolgfors "Insatsorganisation 2014". I syfte att finansiera denna organisation så minskar man flygvapnets del av förbandsanslaget i försvarsbudgeten med 25 %. För flygvapnets del innebär det centralisering av basbataljonerna och avvecklingen av en flottilj, lästips: Efter valet fortsätter vansinnet för försvaret. Om vi avvecklar en flotilj som vi skall verka ifrån enligt insatsorganisation 2009 så kommer flygplanet JAS39C/D inte att kunna verka i försvaret av Sverige. Alltså måste vi skapa en ersättare för flygplanet i förtid. Ersättaren måste ha prestanda och förmåga för att kunna täcka det svenska territoriet ifrån de verksamhetsställena som blir kvar.

Dahlborg talar vidare om att JAS är gökungen som ätit ur flygvapnets bo som gör att flygplanet inte beväpnats med jaktrobotar eller sensorer i adekvat utsträckning. Enligt politiska beslut så har det inte anskaffats en större mängd jaktrobotar då vi avstått färdiga amerikanska alternativ till förmån för europeiska projekt i form av IRIS-T och Meteor. Jag ställer mig tvivlande till att det är ett billigare alternativ än att köpa färdiga robotar, dock kan vi säga att vi får en större förmåga jämfört med att köpa amerikanskt. Spaningsförmågan har varit styrd till att köpa ett svenskt alternativ och jag vet så mycket att den förmågan är vansinnigt mycket dyrare än att köpa de system som SAAB erbjuder presumtiva Gripenkunder och nu har vi köpt det dyra spaningssystemet. Hur kan JAS vara en gökunge som gör att flygvapnet inte har råd med beväpning och sensorer när vi nu köper de dyrare systemen?

I Anna Dahlebergs ledare den elfte oktober så utlovas en serie ledarartiklar som skall avslöja Thunborgs svenska försvarsindustri som en parasit på den svenska försvarsmakten. Frågan är varför Dahlberg måste antingen ljuga eller vidarebefodra Thunborgs lögner? Kan svaret vara att Dahlberg inte vill ha en svensk nationell försvarsförmåga.

Jag ser gärna fram emot en kritisk granskning av försvarsmakten och försvarsmaterielförsörjningen men det Anna Dahlberg gör är löjligt.

J.K Nilsson

torsdag 8 oktober 2009

Brännpunkt Norden

Som Wiseman tidigare har skrivit så har Ryssland övat och nu kan vi läsa om den övningen i Svenska Dagbladet. Jag drar mig till minnes historielektionerna där man beskrivit mellankrigstiden som en självbedragelsens tid, Första världskriget var hårt, omänskligt och brutalt. Nu hade man lärt sig av detta och gått in i en evig tid av fred mellan tidigare antagonister. Trots att man tydde tecknen i mitten på 1930 talet blev uppvaknandet 1939 hårt efter Chamberlains ord: ”Fred i vår tid”.

Jag vill smått likna Första världskriget med det ”kalla kriget” och vi upplever just nu mellankrigstiden. Jag är medveten om att jämförelsen inte kan göras i mänskligt lidande, jag är ute efter principen. Sovjetunionen/Ryssland förlorade det kalla kriget likt Tyskland och Ryssland (på varsin sida) förlorade det första världskriget. Lite spekulativt skulle jag säga att skillnaden är att Tyskland vann det kalla kriget. Andra världskriget drog igång av ett revanschlystet Tyskland och Ryssland som delade upp öst och Centraleuropa mellan sig. I Norden hade vi rustat ned för att möta den eviga freden.

Tecknen är tydliga, vi har ett Ryssland som vill visa sina ambitioner att påverka sina grannar, den som höjer garden kommer att tolkas som en opponent till Ryssland. När denna gard höjs ser jag ett andra kallt krig som oundvikligt. Rysslands hemmaplan i Ishavet och Östersjön är av strategisk betydelse. Handel i Östersjön och råvaror på Ishavets botten, Sverige, Norge och Finland är klämd mellan två strategiskt viktiga områden. Norge har stöd i Nato och Finland har betonat försvaret av sitt territorium i den finska försvarspolitiken. Vad har Sverige gjort?

Sverige har rustat ned och beträtt ”Afghanistandoktrinens” stig. Sverige försvaras i samarbete med andra utomlands. Vi har avhänt oss möjligheterna att bedriva flygverksamhet med stridsflygplan över hela Sveriges yta på daglig basis, vi har avhänt oss möjligheterna att visa närvaro efter hela Sveriges kust samtidigt. Den svenska Armén kan i bästa fall avvärja ett hot mot Stockholms län och vi kan transportera materielen och personalen till Mälardalen i utan bekämpning.

Norge kan fördjupa samarbetet med USA utan att det för den skull behöver tolkas som en utmaning, alltså rätt val av JSF. Finland behöver ”bara” tillföra mer resurser för att ytterligare höja statusen på sina muckande värnpliktiga, man har ett förhållandevis gott luftförsvar i F-18 flottiljerna och ett kraftfullt luftvärn kring de södra delarna. Norge och Finland har ett förhandlingsutrymme att kunna ”Finlandisieras” utan att gällas helt på sin försvarsförmåga. Svenska försvarsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick. Vi planerar att ställa upp med ett fåtal manöverbataljoner i Armén, Flygvapnet kommer att kunna ställa upp med åtta stridsflygplan och ibland under få timmar, sexton flygplan. Vad marinen kan ställa upp är inte mycket mer skräckinjagande. En förmågehöjning av den svenska försvarsmakten är de facto en upprustning, en Finlandisering av Sverige är fruktansvärd ur vår synpunkt. Ett utländskt fyllande av svensk försvarsförmåga kommer att kunna uppfattas som en provokation nu och ännu värre senare.

Jag yrkar därför att återställa försvarsmakten till 1996 års försvarsbeslut och förhandla om NATO-inträde, man kan inte komma till knytkalas tomhänt. Därefter omvandlar vi varsamt försvarsmakten till en effektiv aktör att försvara det svenska territoriet. Som bekant litar jag inte på ömsesidiga överenskommelser men ett NATO-inträde höjer trösklar och ger oss svängrum. Vi har inte mycket tid på oss, varje dags väntan är spilld tid och riskerar att förvärra reaktionen på vårt agerande när vi väl agerar.

J.K Nilsson