Brännpunkt Norden

Som Wiseman tidigare har skrivit så har Ryssland övat och nu kan vi läsa om den övningen i Svenska Dagbladet. Jag drar mig till minnes historielektionerna där man beskrivit mellankrigstiden som en självbedragelsens tid, Första världskriget var hårt, omänskligt och brutalt. Nu hade man lärt sig av detta och gått in i en evig tid av fred mellan tidigare antagonister. Trots att man tydde tecknen i mitten på 1930 talet blev uppvaknandet 1939 hårt efter Chamberlains ord: ”Fred i vår tid”.

Jag vill smått likna Första världskriget med det ”kalla kriget” och vi upplever just nu mellankrigstiden. Jag är medveten om att jämförelsen inte kan göras i mänskligt lidande, jag är ute efter principen. Sovjetunionen/Ryssland förlorade det kalla kriget likt Tyskland och Ryssland (på varsin sida) förlorade det första världskriget. Lite spekulativt skulle jag säga att skillnaden är att Tyskland vann det kalla kriget. Andra världskriget drog igång av ett revanschlystet Tyskland och Ryssland som delade upp öst och Centraleuropa mellan sig. I Norden hade vi rustat ned för att möta den eviga freden.

Tecknen är tydliga, vi har ett Ryssland som vill visa sina ambitioner att påverka sina grannar, den som höjer garden kommer att tolkas som en opponent till Ryssland. När denna gard höjs ser jag ett andra kallt krig som oundvikligt. Rysslands hemmaplan i Ishavet och Östersjön är av strategisk betydelse. Handel i Östersjön och råvaror på Ishavets botten, Sverige, Norge och Finland är klämd mellan två strategiskt viktiga områden. Norge har stöd i Nato och Finland har betonat försvaret av sitt territorium i den finska försvarspolitiken. Vad har Sverige gjort?

Sverige har rustat ned och beträtt ”Afghanistandoktrinens” stig. Sverige försvaras i samarbete med andra utomlands. Vi har avhänt oss möjligheterna att bedriva flygverksamhet med stridsflygplan över hela Sveriges yta på daglig basis, vi har avhänt oss möjligheterna att visa närvaro efter hela Sveriges kust samtidigt. Den svenska Armén kan i bästa fall avvärja ett hot mot Stockholms län och vi kan transportera materielen och personalen till Mälardalen i utan bekämpning.

Norge kan fördjupa samarbetet med USA utan att det för den skull behöver tolkas som en utmaning, alltså rätt val av JSF. Finland behöver ”bara” tillföra mer resurser för att ytterligare höja statusen på sina muckande värnpliktiga, man har ett förhållandevis gott luftförsvar i F-18 flottiljerna och ett kraftfullt luftvärn kring de södra delarna. Norge och Finland har ett förhandlingsutrymme att kunna ”Finlandisieras” utan att gällas helt på sin försvarsförmåga. Svenska försvarsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick. Vi planerar att ställa upp med ett fåtal manöverbataljoner i Armén, Flygvapnet kommer att kunna ställa upp med åtta stridsflygplan och ibland under få timmar, sexton flygplan. Vad marinen kan ställa upp är inte mycket mer skräckinjagande. En förmågehöjning av den svenska försvarsmakten är de facto en upprustning, en Finlandisering av Sverige är fruktansvärd ur vår synpunkt. Ett utländskt fyllande av svensk försvarsförmåga kommer att kunna uppfattas som en provokation nu och ännu värre senare.

Jag yrkar därför att återställa försvarsmakten till 1996 års försvarsbeslut och förhandla om NATO-inträde, man kan inte komma till knytkalas tomhänt. Därefter omvandlar vi varsamt försvarsmakten till en effektiv aktör att försvara det svenska territoriet. Som bekant litar jag inte på ömsesidiga överenskommelser men ett NATO-inträde höjer trösklar och ger oss svängrum. Vi har inte mycket tid på oss, varje dags väntan är spilld tid och riskerar att förvärra reaktionen på vårt agerande när vi väl agerar.

J.K Nilsson