Krig i Skandinavien

Rubriken i detta inlägg är rakt av snodd ifrån läkare utan gränsers facebookbaserade spel. Tanken kanske kan vara god men jag ogillar starkt svartmålningen av militären.

– Spelen ska få folk att ändra åsikter, säger Nils Haag som skrivit den första avhandlingen i Sverige om opinionsbildande spel, ”Persuasiva spel. Ett medium med spännande möjligheter”

Precis som med reklam är det viktigt att vara medveten om att spelet vill något med oss för att vi kritiskt ska kunna granska de regler eller normer och ramverk som det sätter upp. Och argumentera emot. Haag höjer ett varningens finger när det kommer till barn.
– Därför borde alla läsa någon form av argumentationsanalys.

Dessa två stycken är citat ifrån DN:s artikel om det nyss nämnda enkla spelet. I detta spel vill läkare utan gränser försöka få oss att förstå att om deras organisation eller åtminstone en liknande organisation saknas så skulle människor inte kunna få vård utan att ”ange några vänner”. Ett cyniskt påstående.

Jag retar mig på att den ”svarta sidan” avbildas som soldater i svensk M90-uniform och där påstås att ingen sjukvård finns. Den röda sidan däremot kan erbjuda sjukvård men den är ”militärstöd” och därför sker tydligen sjuktransport i civila omärkta bilar och per automatik angrips dessa därför att den röda sidan använder civila fordon för andra transporter. Varför skulle inte sjuktransport i militär regi använda de erkända skyddssymbolerna? När sjukvård väl erbjuds så skall den behövande personen tydligen behöva ”ange” oklart bakgrund eller syfte. Visserligen är det ointressant, det intressanta är varför Läkare utan gränser anser sig nödgade att svartmåla militärer för att framhäva sin egen nödvändighet.

Som militär i Skandinavien känner jag mig närmast pissad på. Jag har förespråkad multifunktionella fredsbevarandeoperationer där (I)NGO:s arbetar tillsammans med GO men det här gör mig bara cynisk. Vore det här enbart för internetvärlden så skulle jag kunna skriva en kommentar såsom ”Troll, försvinn” men nu är det här på blodigt allvar. Läkare utan gränser anser sig nödgade att genomföra en sådan här kampanj därför att det skandinaviska folket inte förstår nödvändigheten med en sådan förträfflig organisation som LUG:

Ny studie tyder på begreppsförvirring
Enligt en studie som Läkare Utan Gränser genomfört under hösten tycker en stor majoritet bland allmänheten i Sverige, Norge och Danmark att de humanitära principerna om neutralitet, opartiskhet och oberoende är viktiga. Samtidigt är många positivt inställda till ökat samarbete mellan militära och humanitära aktörer. Men när väpnade styrkor utför ”humanitärt” arbete öppnar det upp för en livsfarlig förvirring, där hjälparbetare dödas och människor i nöd inte får hjälp.

Helt ogenerat försöker man blanda samman riktiga militärer med banditer. Vi har en folkrätt med rötter i Solferinos slagfält och förespråkaren av det Internationella röda korset som innebär att vi militärer är skyldiga att ta hänsyn till civilbefolkning/icke kombattanter vid genomförandet av strid men också när det gäller att ge vård eller omhändertagande utan åtskillnad mellan kombattantstatus eller sida i konflikten. Dessutom skulle jag kunna ge några kritiska omdömen om studien men det är överflödigt då man ifrån organisationens sida verkar besitta någon slags paternalisk rätt att avgöra vad som är rätt, fel och vilka som skall framstå som onda.

Läkare utan gränser har inte hängt med i de senaste tjugo årens förvanskning av krig och väpnad konflikt. Den som bistår någon i en modern konflikt ses oftast som en hjälpare av motståndaren. Vi har den utmärkta serien ”Warriors” som visar på omöjligheten att vara ”neutral” samtidigt som man är humanitär i moderna konflikter. Men det här är också underordnat åsikterna jag redovisat ovan.

Inte kan väll LUG vara så cynisk så att man menar att vi militärer skall sluta ge hjälp och vård så att idioter och banditer inte skall få en anledning att blanda samman de ädla (I)NGO med oss simpla och smutsiga militärer?

J.K Nilsson

Så rätt men ändå så fel

Nu har jag låtit bloggen ligga för fäfot tillräckligt länge men jag anser mig ha acceptabla skäl för det.

Nåväl, jag vill resonera kring Operation Karakal. Jag är positiv till tankesättet till varför denna operation uppkom, i den bästa av alla världar drabbas inte oskyldiga av något ont när ondska bekämpas. Jag känner mig jublande glad över principen R2P men jag inser samtidigt att den har stora svårigheter den skall användas för att försvara användning av militär styrka. I inlägget ”Just war?” försöker jag beskriva hur vissa författare sett på begreppet rättfärdigt krig. Det vore intressant att försöka beskriva Operation Unified Protector i termer av rättfärdigt krig. Jag har en magkänsla om vad svaret blir men jag kan nog vänta med att beskriva det på bloggen.

Ett problem med insatsen över Libyen är andra staters motvilja mot Khaddafi, olika medier har rapporterat om hur statsöverhuvuden ingående i denna operation har uttryckt att Khaddafi skall avgå och att man förmodligen avser att bryta vapenembargot för att kunna beväpna Khaddafis motståndare. Vi har läst om hur ”NATO-bomber” dödat Khaddafis barn och barnbarn. Det är det här som gör insatsen så problematisk. Hur skall vi kunna komma fram till en lösning av konflikten när vi åtagit oss att skjuta bort huvudmotståndaren? Kan en förhandlingslösning vara görlig utifrån denna utgångspunkt? I det här perspektivet ställer jag mig nu närmare den svenska politiska oppositionens ståndpunkt. Låt flygplanen vara kvar i den tid som riksdagen godkänt och efter det rotera hem om inte ledare för vissa av NATOs stater ändrar sin politik.

Jag skulle hemskt gärna vilja kunna säga att vi naturligtvis fullt ut skall vara med ända till NATO släpper sin ledning över insatsen. Ännu hellre skulle jag vilja kunna säga att vi naturligtvis skall ingå i en koalition av villiga för att skydda den libyska befolkningen. Men pragmatiker som jag är så kan jag i dagsläget inte säga det, jag förbannar också vår försvarspolitik som har lett oss hit. Vår säkerhet är beroende av andras välvilja och därför är denna insats så viktig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det inledande velande ifrån vår statsledning lämnar en del att önska, vi skulle ha tagit rygg på Storbritannien och Frankrike för att få sitta med vid planeringsbordet. Nu valde vi att försiktigt försöka smyga undan men det sket sig på ren svenska. Vi har att kompensera för och vi står för en rätt så stor del av spaningsresurserna. Vi kan ställa upp med det och komma undan hyffsat moraliskt med detta och vi bör göra det så länge som NATO anser att vi behövs.

Det är dyrt att vara fattig.

J.K Nilsson

Hemvärnet önskas lycka till

Charlie Spartan är en signatur för alla som läser på forumet SoldF regelbundet. Med tanke på hur väl skrivna Charlies inlägg är på forumet och med vilken insikt personen visar så har jag höga förväntningar på Charlies blogg.

Välkommen in i gänget.

J.K Nilsson

Ordets makt

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har fått ett inlägg publicerat som gästinlägg på bloggen Wiseman’s Wisdoms. Jag skulle vilja bemöta några punkter som Erik framför.

Anonymiteten, i anonymiteten garanteras ordens nakna betydelser. Genom anonymiteten får vi läsa vad skribenten vill förmedla, vi kan inte ha förutfattande meningar. Läser vi att skribenten är General, skall vi tolka orden som att något skall läggas tillrätta eller skall vi tolka orden som ett dolt äskande om pengar. Läser vi att skribenten är Sergeant eller Fänrik, skall vi då automatiskt utgå ifrån att skribenten saknar ”hela bilden” eller att denne skriver endast i eget skrås intresse? Om skribenten skriver ut sitt namn och befattning, skall vi då utgå att denne skriver å tjänsten vägnar och därmed företräder sitt förband och/eller hela myndigheten? Om undertecknandet sker endast med namn så är man ändå i stort sett ändå anonym, är skribenten anställd i Försvarsmakten eller inte? I många fall framgår det av skribentens inlägg vilken tillhörighet skribenten har men det blir genast svårare att ha en förutfattad mening. Om vi går till vetenskapen och dess tidskrifter finner vi att dessa har en särskild form för att acceptera att publicera artiklar. De inskickade manuskripten granskas av författarens gelikar, peer review, ofta vet inte författaren vilka som läser manuskriptet och granskarna vet inte alltid vem författaren är just för att vi skall slippa förutfattande meningar om alstret.

Internet har gett oss en debattkultur där anonymiteten främst är ett problem för människor med oförmåga till att skilja på sak och person. Det är viktigare att utröna vem som är människan bakom en viss signatur och i vissa fall finns det en hämndlystnad som går ut över diskussionen. Jag vet av ett fåtal fall där internetdiskussioner förändrats till hotelser mot användare som valt att avstå anonymiteten och deras familjer. Min lärdom efter snart ett decennium av nätdiskussioner är att det i princip är knäppskallar som efterfrågar min riktiga identitet. En rolig anekdot är när användare/medlemmar i ett visst diskussionsforum träffas så presenterar ena parten sig med sitt riktiga namn och svaret blir: ”Ja men vad heter du på forumet?”

I försvarsdebatten har vi sett argument som att anonymiteten skyddar mot repressalier. Jag kan hålla med Erik Lagersten att det inte skulle vara värdigt myndigheten med sådant beteende. Till Eriks försvar kan jag säga att grunden för denna oro lades långt innan informationsdirektören tillträdde. Själv känner jag att det eskalerade någon gång år 2005 – 2006 när den dåvarande ÖB åkte de överlevande förbanden runt och talade om försvarsmaktens nya uppdrag. I samarbete med Bi Puranens Bikupan identifierades försvarsanställdas olika uppfattningar om försvarsmaktens omställning. I föraktfulla ordalag talade man om de anställda som argumenterade emot försvarsmaktens omställning. I förbandssamling efter ett ÖB chefsmöte talade förbandschefen om att det inte var förenligt med en anställning i försvarsmakten och samtidigt argumentera mot försvarsmaktens inriktning, det skulle vara jämfört med att en Volvoanställd skulle vara medlem i en organisation som argumenterar för begränsning av biltrafiken.

Arméinspektören Berndt Grundevik fick en insändare i Officerstidningen publicerad (Nr8, 2010). Grundevik argumenterar för att Försvarsmakten görs till åtlöje inför skattebetalarna genom att Officersförbundet har en felaktig fokusering i sin argumentation. Högste arméchefen har alltså fastställt vad som är godkänt att diskutera offentligt och konsekvensen av denna felaktiga fokusering/diskussion är också fastställd. Illojalitet mot myndigheten är domen.

När omställningen av flygvapnets stridsledningsfunktion diskuterades uppstod bloggen ”Strilaren” med insiktsfull kritik mot den pågående processen. I mars 2009 publicerades det sista inlägget på ”Strilaren” och kort därefter avregistrerades bloggen på Blogger. Det normala förfaringssättet på internet är att man överger sidor man skapat när man ledsnat på dem, innehållet brukar få stå kvar om det inte är pinsamt inaktuellt. Rykten säger att vissa påtryckningar utövats på skribenten ifrån vissa vars tår denne trampat på. Nu har vi sett att bloggaren J-O i bloggen ”Far, far away” slutat blogga med inlägget ”Märkligt...ärligen förvånad...”, jag citerar här inlägget:
Märkligt...ärligen förvånad...
Jaha, där ser man...jag återkommer eventuellt via detta media.
Nej, jag är inte på väg att åka härifrån, inte vad jag vet iaf.
Vi får se...Ni kan säkert dra era egna slutsatser om vad som hänt. Fast jag
får ju erkänna att jag inte förstår riktigt.

Och återigen går ryktena att ännu en bloggare har tystats.

Vi kan alltså dra minst tre slutsatser.
1) Anonym diskussion är inte ett problem, det är en fördel.
2) Anonym diskussion är modus operandi i internetbaserade diskussioner.
3) Försvarsmakten har en uppförsbacke när det gäller de anställdas förtroende.

Misstro är inte destruktivt, att ge utryck för misstro ger objekten för misstron en möjlighet att bättra sig eller åtminstone förklara sig och i fortsättningen arbeta för att skapa förtroende. Att förneka problemet gör bara problemet värre. Detta leder oss till hur man skall se diskussioner.

Jag ser att det finns två spår i internetbaserad diskussion, det ena spåret är i enkel forumform där deltagarna jämlikt utbyter tankar och frågeställningar inom ramen för en huvudfråga. Genom enkelheten finns inte utrymmet att utveckla tankegångar och den som gör det får oftast uppmaningen: ”Skaffa en egen blogg”. I denna diskussion kallas alla inlägg för inlägg. Det andra spåret är nyhetsformen eller bloggen. Ett huvudinlägg där författaren utvecklar tankegången och oavbruten har hela uppmärksamheten, därefter kan läsarna kommentera inlägget. Oftast utvecklas kommentarerna till diskussion men det är inte det som är huvudtanken och begreppen är också inlägg för det som bloggägaren publicerar och läsarna kommenterar. Viss begreppsförvirring uppstår lätt och kritik framförs mot alla ”inlägg” trots att man menar kommentarerna. Inläggen i en blogg är skriven med eftertanke, kommentarerna anser jag skall vara skrivna ifrån hjärtat och vara ifrågasättande. Det är utvecklande och stimulerande för den som skriver blogginläggen. I forumdiskussionen förekommer sällan någon eftertanke och kvalitén på inläggen är därefter. I kommentarer och foruminlägg kan det då förekomma mer eller mindre lysande text men var snäll och skilj. Att säga att inlägg är undermåliga, kritiska, elaka, m.m. när man menar kommentarerna är bara förvirrande.

J.K Nilsson

Philip Zimbardo

Professor Zimbardo har i kväll gett en intervju i SVTs "Skavlan", 35 minuter in i avsnittet. En tänkvärd intervju.

Läs också mitt inlägg: "Ett försök till att visa att många människor är kapabla att göra illa varandra."

J.K Nilsson

Tillräckligt bra är tillräckligt bra?

Jag har med stigande intresse följt resonemangen hos både Wiseman och CI. Det är en smula fascinerande att ingen ser igenom retoriken, båda bloggarna citerar Lars Hammarlund och i båda bloggarna kan vi läsa att kvinnor antas till utbildning bara om de uppfyller kraven.

Resten av det här inlägget kommer att vara av anekdotisk karaktär då jag inte iddes spara referenser på den tiden jag var ung, dum och naiv (Något jag tror Salestrand kan hålla med mig om). Jag skäms för att jag inte förmått mig att se hela bilden och för att jag varit så tjurskallig.

Till varje utövande av arbetsuppgift hör ett antal kriterier som arbetaren skall kunna uppfylla för att anses fähig för att kunna utföra den ålagda uppgiften. I Försvarsmakten har vi ett grundkriterium i form av styrka och kondition. Därefter bygger vi på med teknisk förståelse, intresse, fallenhet, social kompetens, m.m. Av alla dessa kriterier är det endast fysisk status som enkelt är kvantifierbar. Hur många gånger hinner man vända på en inomhusbana (Beep test), hur många armhävningar kan man genomföra, rygglyft, situps, m.m.

När vi kommer till att diskutera man och kvinna blir begreppen lite mer komplext. Jag har erfarenhet att grupper fungerar bättre när det finns kvinnor inblandade, plutonens Clown är plötsligt mer ödmjuk, stämningen blir bättre – viss tävlingsinriktning är bra men i utbildningssituationer är det inte alltid optimalt. Kvinnor och män är biologiskt olika, om skillnaden är så pass stor att just den faktorn har utslag eller om det är skillnaden i uppfostran som gör det. I vilket fall så är det en skillnad. I en enkönad miljö blir könet (eller genus beroende på perspektiv) en merit att värderas som vilka andra av mina ovan beskrivna kriterier.

Hur skall vi nu se grundkriteriet fysisk status? Skall det vara krigets krav som är lägsta nivå eller är det den relativa fysiska prestationen? Eftersom det är svårt att se att krigets krav som är styrande för uttagningen, pansarskytteofficerare har (eller har haft) samma krav som radar/sambandstekniker som har haft samma krav som Striloperatör som har haft samma krav som luftvärnsofficer som har haft samma krav som... Det är bara i senare tjänst som jägarofficer eller stabsråtta man har differentierat kraven. En av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är syreupptagningsförmåga, det vill säga att när en kvinna gör samma godkända prestation som en man så har hon utfört en högre kroppslig prestation. Om vi med fysisk status endast ser det som en prestation så har ju kvinnan nu utfört en högre prestation men med samma resultat. Om vi ser fysisk status som en kravnivå baserat på tjänstens krav så är det ju också ett godkänt resultat.

När rekryter och aspiranter befinns lämpliga att tjänstgöra så finns det kvantitativt endast fysisk status att konkurrera med. En tekniker som kan springa milen på 40 minuter men är i övrigt knappt lämplig som tekniker med avseende på teknisk färdighet så finns det ingen som protesterar när denne prioriteras ned till förmån för en individ som klarar de fysiska kraven men är en fena på att riva, laga och sätta ihop det som en gång var trasigt. När det gäller kvinnor så har de identifierats som en tillgång baserat på kön/genus, skall vi då göra samma sak mot den individen som vi gör med nyss nämnde tekniker? Kvinnan behöver inte vara bäst på någonting av det som traditionellt är urvalsskiljande men hon kommer att bidra med annat som gör det mer värt än att springa milen på 40 minuter, bära börda som en kustrobotsoldat, m.m.

Vad jag kan skönja i kritiken hos Wiseman och CI är de påstått sjunkande fysiska kraven. Det är möjligt att det är så men jag som har provat tycker att de nuvarande kraven är tuffa, springa två kilometer med stridsutrustning i stället för en kilometer, ett Beep test som gör att knäna gråter i tre veckor efter testet. Tittar vi på krigets krav i form av TOEM och beordrad PersQ så ser vi att kriget måste ha blivit lättare de senaste tio åren. För en basbataljon i flygvapnet så skall personalen ha sin uppgift som huvuduppgift, förut så var försvar av basen en av huvuduppgifterna. Bara för att pengarna ser ut att ta slut i budgeten så räcker det att förbandet uppfyller PersQ2.

Rekryterarna vill ha låga krav just för att kunna få in fler kvinnor men frågan är om förbandens fysiska krav är ett resultat av rekryterarnas önskemål eller om det är ett resultat av Försvarsmaktens inriktning och ekonomi? Med dagens positiva diskriminering, det är inget nyord utan etablerad svenska, av kvinnor så ser vi kvinnor kompetenta nog att genomföra sin tjänst, de har uppfyllt antagningskraven men sluppit konkurrera fysisk med manliga medsökande. Jag förstår inte CI´s uttryck för ifrågasättande av en kvinnlig kollega. Ifrågasätter den gamle flygföraren att man har en skickligare tekniker istället för den starkaste teknikern för att klargöra hans flygplan?

Att ha kvinnor i organisationen är önskvärt men att låta de konkurrera på lika resultatvillkor som män i de fysiska testerna är orättvist, hellre då att göra som i Försvarsmaktens atletofficer och vikta resultaten men då kommer förmodligen diskussionen om att männen som kvinnorna konkurrerar med är förfördelade. Kan vi inte bara enas om att ”tillräckligt bra är tillräckligt bra”?

J.K Nilsson

Ny kamrat

Smickrande nog har en nybliven bloggkamrat lagt till Väpnaren i sin blogglista. Mycket uppfriskande är det ännu en blöt blogg, välkommen i gänget Klart skepp.

Jag återgäldar länkningen.

J.K Nilsson