När fredsförbanden får sin budgetram till varje år kontrollerar dom vilka uppgifter de har i prioriteringsordning. Varje uppgift tilldelas en egen budget av förbandsledningen, då ser förbandet vad det klarar och inte klarar. Som exempel kan uppgifterna, bevakning och incidentberdskap, upprättande och vidmakthållande av registerförband och värnpliktsutbildning. Förbanden får veta vilken viktighet som varje uppgift har och kan då göra en prioriteringsordning.
Till det olycksaliga budgetåret 2008 hade F21 fått uppgifterna luftrumsbevakning och incidentberedskap, Hålla SE01 (Stridsflygenhet 01) i beredskap, och sätta upp FS13 (Afghanistanstyrka) och utbilda värnpliktiga fältsoldater (Basbataljon). Av dessa fyra uppgifter rymdes tre i budgetramen, den uppgift som hade lägst prioritet var värnpliktsutbildningen. Sålunda utgick värnpliktsutbildningen, resultatet meddelades högkvarteret och efter något tankearbete sade man att resurser skulle tillföras F21. När årsskiftet 2007/2008 närmade sig kom man till den bleka insikten att det underskott på ett par hundra miljoner kronor för 2008 som man varnade för vid halvårsskiftet 2007 växt till 1.5 miljarder kronor.
Otippat kom inga extra resurser till F21, förslaget ifrån HKV Prod var att F21 skulle bestrida högvakten i tre månader. Med tanke på att personalen redan hade sin arbetstid utlagd så skulle det bli dyrt att lägga omplaneringslista, betala hotellrum och traktamente för den anställda personalen. Resultatet var att helikopterflottiljen och F17 lämnade lite budget till F21 så att värnpliktsutbildningen kunde fortsätta. Samtidigt sänktes resultatkraven för hela försvarsmakten vad soldaterna skulle kunna vid muck. Resultatet blev som vi alla vet ett överskott på 0,5 miljard av budgeten. Försvarsmakten gjorde alltså åtgärder som resulterade i att verksamheten blev två miljarder billigare.
Efter att soldaterna muckade 2008 har F21 inte haft fältsoldater p.g.a. besparingsskäl. Flygvapnets basbataljoner har alltså gått miste om tre kullar soldater, vilken försvarseffekt har vi då uppnått när vi ändå har ökat besparningarna med 500 miljoner? Bara för jämförelsens skull så kostar en flygflottilj ungefär 500 miljoner i drift årligen. Har inte flottiljen ansvar för anläggningar och detachement utanför grindarna så kom man upp i mindre än 500 miljoner år 2004. Vi skulle alltså kunna driva 5 flygflottiljer för 2009 års anslagssparande. ISAF-insatsen kostar ungefär 1 miljard.
Försvarsstrategisk är det nog ändå rätt att krympa verksamheten. En liten fågel har viskat att kostnadsökningarna för försvarsmateriell och lite annat smått och gott i försvarsvärlden innebär att försvarsbudgeten tappar sitt värde med 8 % årligen. Alltså med en stagnerad försvarsbudget tappar vi betalningsförmåga med 8 % årligen, räkna i er egen verksamhet. Utgå ifrån vad ni gjorde år 2007, minska antalet beställda patroner till AK5 med 8 % årligen, budgetera för att köra 8 % kortare sträckor med de fordon ni har ute. I ärlighetens namn skall sägas att försvarsbudgeten skall öka fram till år 2011 till 38 756 miljoner kronor, detta skall räknas i 2009 års prisnivå. Det skall bli mycket intressant hur man skall kompensera försvarsmakten för det ökande kostnadsläge. Menar man att man skall kompensera för inflation eller blir det mer?
Det är illa nog att vi inte gör av med hela den tilldelade budgeten men fjolårets uteffekt visar vad som händer om vi måste skära 2.5 miljarder ifrån budgeten utan att göra om organisationen. Försvarsmakten räknar bland annat med att flygvapnet skall minska sin årliga budget med ungefär 1 miljard kronor till 3 miljarder kronor. Det är att minska kostnaderna med 25 %. Titta runt i dagens flygvapenorganisation och fundera på var dessa 25 % skall hittas.
J.K Nilsson
söndag 28 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Centralisering
Nu är detta inte tänkt som en paj i luften i debatten så var vänliga att inte läsa det som en sådan. Jag är bara frustrerad.
De senaste åren har jag i spåren av den minskande förbandsmassan sett en trend i att skolor och centra sugit åt sig uppgifter ifrån förbanden som de tidigare inte haft. Som medmänniska förstår jag detta då det är ett sätt att försöka göra sig oumbärlig. Som officer och kollega tycker jag att det är patetiskt. Med en stor förbandsmassa var förbanden själva tvungna att utbilda sina soldater i respektive funktioner. Det skulle inte ha funnits en möjlighet att t.ex. skicka alla sjukvårdsmän som skall utbildas till försvarsmedicincentrum. Som officer är jag utbildad för att kunna utbilda men skolor och centra, som tidigare varit stöd för att jag skall kunna utbilda rätt, omyndigförklarar man mig och hävdar att för certifieringars skull, m.m. kräver att man centraliserar utbildning.
Vad kommer att bli kvar? Kommer MSS kvarn att utbilda skyttesoldater, skall P4 utbilda stridsfordonsbesättningar, skall Skyddcentrum utbilda för CBRN, skall Ing2 utbilda allt som har med fältarbetstjänst och amröjhantering att göra, skall Försvarsmedicincentrum grundutbilda alla soldater i första hjälpen och taktiskt omhändertagande, et.c.?
Jag är utbildad och anställd för att kunna utbilda, låt mig då också göra det eller skall jag bara skotta snö?
J.K Nilsson
De senaste åren har jag i spåren av den minskande förbandsmassan sett en trend i att skolor och centra sugit åt sig uppgifter ifrån förbanden som de tidigare inte haft. Som medmänniska förstår jag detta då det är ett sätt att försöka göra sig oumbärlig. Som officer och kollega tycker jag att det är patetiskt. Med en stor förbandsmassa var förbanden själva tvungna att utbilda sina soldater i respektive funktioner. Det skulle inte ha funnits en möjlighet att t.ex. skicka alla sjukvårdsmän som skall utbildas till försvarsmedicincentrum. Som officer är jag utbildad för att kunna utbilda men skolor och centra, som tidigare varit stöd för att jag skall kunna utbilda rätt, omyndigförklarar man mig och hävdar att för certifieringars skull, m.m. kräver att man centraliserar utbildning.
Vad kommer att bli kvar? Kommer MSS kvarn att utbilda skyttesoldater, skall P4 utbilda stridsfordonsbesättningar, skall Skyddcentrum utbilda för CBRN, skall Ing2 utbilda allt som har med fältarbetstjänst och amröjhantering att göra, skall Försvarsmedicincentrum grundutbilda alla soldater i första hjälpen och taktiskt omhändertagande, et.c.?
Jag är utbildad och anställd för att kunna utbilda, låt mig då också göra det eller skall jag bara skotta snö?
J.K Nilsson
lördag 13 februari 2010
Den svenska könsrädslan och dåligt ledarskap!
Det starkaste minnet som den nordiska stridsgruppen NBG 08 lämnade var enuckifieringen av förbandssymbolen.
Så varför blev det så här? Enligt Expressen:
”Den svenska utlandsstyrkan, Nordic Battle Group, har ett lejon som förbandstecken.
Men efter att de kvinnliga soldaterna klagat till EU-domstolen kastrerades lejonbilden. Allt för att inte störa försvarets ambitioner på jämställdhetsområdet, skriver Göteborgs-Posten”
Jag hoppas vid allt jag håller heligt att det inte blev en anmälan till EU-domstolen p.g.a. detta. Chefen för spektaklet NBG 08 Karl Engelbrektsson sade så här till Sveriges Radio:
”Men Karl Engelbrektson som är brigadgeneral för Nordic battle Group tyckte redan från början att lejonet borde vara könsneutralt i stället.
- När det började ta form, så kom frågan upp med fallosen och dess storlek, utformning och varande. Och då såg jag en möjlighet att vi tar bort den.
Men så blev det inte, och flera i personalen på Nordic Battle Group tyckte att det var fel att lejonet var en hane. Så till slut togs snoppen ändå bort.
- Och motivet till det är att visa att även en lejonhona kan leda en hord.
Men lejonet har ju trots allt en man ändå?
- Ja men du vet, nu är ju jag ingen expert på varken heraldik eller biolog, hur ett lejon är utformat. Däremot så kan jag nog säga att jag är en ganska bra expert på ledarskap.”
Som man säger i den moderna diskussionstraditionen:
Gunnar Andersson och Johan Palmlövs öde påminner oss om farorna med soldatyrket, Christan Braw, Präst, Docent vid Åbo Akademi och reservofficer i Armén med Kaptens grad, är den som jag sett problematiserat detta på ett bra sätt i en Brännpunktsartikel i SvD: Några kommer hem i kistor
”Nordic Battle Group ska ha förmågan att i strid slå ut andra förband, som hindrar en fredlig lösning av till exempel etniska konflikter.
…
Hur kan det då komma att te sig? För att göra det enkelt kan vi tänka oss att ett kompani (100 man) ur NBG sätts in mot ett kompani av den islamistiska milisen i Darfur. Detta är vad man kallar en storstrid.
Eftersom det är NBG:s första strid beräknas förlusten bli 12 procent. Av förlusten på tolv man är förmodligen tre stupade. De övriga är sårade/skadade.
Av de skadade har 20 procent psykiska skador, kanske tre man. Erfarenheterna från Vietnamkriget var att 20 procent av de återvändande blev socialt utslagna.”
En annan tung diskussion var ”problemet” med liksäckar som Wiseman så föredömligt har rett ut: ”Jag minns såväl reaktionen då media "avslöjade" att det beställts liksäckar och kistor till NBG. Det blev en avbeställning...”
Så hur går det med ledarskapet General Karl Engelbrektsson? Behöver jag påpeka att jag tycker huruvida ett lejon har en snopp på ett förbandsemblem eller inte är ingen fråga. Om man som gruppmedlem läser in något sublimt könsdiskriminerande i ett lejon borde denne fundera på det sublima i en en första stridskontakt.
Vi kan titta på emblemet för den kommande övningen: ”Frisian Flag”:
Notera Fysionomin hos den kvinnliga bågskytten. När kommer den oundvikliga debatten, kan övningsdeltagare använda det emblemet på uniformen för att visa att man deltagit i den övningen likt man gör efter att ha deltagit i andra övningar med egna emblem?
Chefsingenjören talade om den tjeckiska gripenkalendern, enligt uppgift så skall det här vara en bild ur denna kalender:
Ni läsare kommer säkert ihåg affischerna som gick att köpa på OBS, Rusta, m.fl. för att sätta upp på pojkrummet?
Och för mina kvinnliga läsare:
Jag börjar tro att det här tramset är en ”Wag the Dog”
Någon sätter emot och anser att det är en fråga om ”Hanlons Rakkniv”?
J.K Nilsson
Så varför blev det så här? Enligt Expressen:
”Den svenska utlandsstyrkan, Nordic Battle Group, har ett lejon som förbandstecken.
Men efter att de kvinnliga soldaterna klagat till EU-domstolen kastrerades lejonbilden. Allt för att inte störa försvarets ambitioner på jämställdhetsområdet, skriver Göteborgs-Posten”
Jag hoppas vid allt jag håller heligt att det inte blev en anmälan till EU-domstolen p.g.a. detta. Chefen för spektaklet NBG 08 Karl Engelbrektsson sade så här till Sveriges Radio:
”Men Karl Engelbrektson som är brigadgeneral för Nordic battle Group tyckte redan från början att lejonet borde vara könsneutralt i stället.
- När det började ta form, så kom frågan upp med fallosen och dess storlek, utformning och varande. Och då såg jag en möjlighet att vi tar bort den.
Men så blev det inte, och flera i personalen på Nordic Battle Group tyckte att det var fel att lejonet var en hane. Så till slut togs snoppen ändå bort.
- Och motivet till det är att visa att även en lejonhona kan leda en hord.
Men lejonet har ju trots allt en man ändå?
- Ja men du vet, nu är ju jag ingen expert på varken heraldik eller biolog, hur ett lejon är utformat. Däremot så kan jag nog säga att jag är en ganska bra expert på ledarskap.”
Som man säger i den moderna diskussionstraditionen:
Gunnar Andersson och Johan Palmlövs öde påminner oss om farorna med soldatyrket, Christan Braw, Präst, Docent vid Åbo Akademi och reservofficer i Armén med Kaptens grad, är den som jag sett problematiserat detta på ett bra sätt i en Brännpunktsartikel i SvD: Några kommer hem i kistor
”Nordic Battle Group ska ha förmågan att i strid slå ut andra förband, som hindrar en fredlig lösning av till exempel etniska konflikter.
…
Hur kan det då komma att te sig? För att göra det enkelt kan vi tänka oss att ett kompani (100 man) ur NBG sätts in mot ett kompani av den islamistiska milisen i Darfur. Detta är vad man kallar en storstrid.
Eftersom det är NBG:s första strid beräknas förlusten bli 12 procent. Av förlusten på tolv man är förmodligen tre stupade. De övriga är sårade/skadade.
Av de skadade har 20 procent psykiska skador, kanske tre man. Erfarenheterna från Vietnamkriget var att 20 procent av de återvändande blev socialt utslagna.”
En annan tung diskussion var ”problemet” med liksäckar som Wiseman så föredömligt har rett ut: ”Jag minns såväl reaktionen då media "avslöjade" att det beställts liksäckar och kistor till NBG. Det blev en avbeställning...”
Så hur går det med ledarskapet General Karl Engelbrektsson? Behöver jag påpeka att jag tycker huruvida ett lejon har en snopp på ett förbandsemblem eller inte är ingen fråga. Om man som gruppmedlem läser in något sublimt könsdiskriminerande i ett lejon borde denne fundera på det sublima i en en första stridskontakt.
Vi kan titta på emblemet för den kommande övningen: ”Frisian Flag”:
Notera Fysionomin hos den kvinnliga bågskytten. När kommer den oundvikliga debatten, kan övningsdeltagare använda det emblemet på uniformen för att visa att man deltagit i den övningen likt man gör efter att ha deltagit i andra övningar med egna emblem?
Chefsingenjören talade om den tjeckiska gripenkalendern, enligt uppgift så skall det här vara en bild ur denna kalender:
Ni läsare kommer säkert ihåg affischerna som gick att köpa på OBS, Rusta, m.fl. för att sätta upp på pojkrummet?
Och för mina kvinnliga läsare:
Jag börjar tro att det här tramset är en ”Wag the Dog”
Någon sätter emot och anser att det är en fråga om ”Hanlons Rakkniv”?
J.K Nilsson
söndag 7 februari 2010
Värdegrund, värdegrundstime-out och värdegrundsfritt område?
Med tanke på eftermiddagens händelser i Afghanistan känns detta inlägg rätt så banalt men jag tror inte våra kamrater ville att vi skall stanna av med våra liv här hemma. Trots att det låter hårt så måste vi gå vidare. Jag tillägnar därför oss som känner vemod denna video:
Och nu åter med mitt ordinarie inlägg.
Hur många gånger har man inte fått höra att ett kontor är deklarerat som värdegrundsfritt eller att man i fikarummet tagit en värdegrundstimeout så att man skall kunna prata k*k, fi**a och/eller lufta fördomar mot människor som inte liknar de människor som finns i den homogena gruppen.
Vad är värdegrund och varför är begreppet så infekterat?
För ungefär tio år sedan talade man om respekt och sexuella trakaserier. Karl Ydén undersökte i sin avhandling ”Kriget och karriärsystemet” hur man på Amf 4 utbildade soldater och skötte administration. Den andra delen av avhandlingen resulterade i debattartikeln "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".
Det fanns en löjlig atmosfär i Försvarsmakten om att så fort man var tvungen att jobba med en kvinna så var man tvungen att hålla sig i skinnet och spela med en fasad som inte var en själv. Chefsingenjören kallar det att vara politiskt korrekt. En del menade att kvinnor var för sköra och behövde skaffa sig skinn på näsan för att överleva i en ”Rå men hjärtlig” jargong. Chefen för Militärhögskolan i Östersund frågade kadetterna varför jargongen måste vara ”rå”. Svaret var att ”så är det ju i Försvarsmakten”, chefen frågade ännu en gång varför det måste vara en ”rå” jargong. Frågan lämnades obesvarad, ingen kunde ge ett bra svar på det. Jag är förvånad över att man egentligen vet med sig att om man kryper in i de gröna kläderna så kommer man att bete sig så att andra människor kan komma att ta illa vid sid. I min föreställningsvärld så skall det inte spela någon roll om jag är på inskolning på dagis, på jobbet eller på krogen mitt uppträdande vara naturligt mig. Att medvetet spela en roll kommer inte att hålla i långa loppet.
Karl Ydén kom upptäckte att officerare i trupptjänst ansåg sig kunna tänja på svensk lag då man utbildade mot kriget:
”I oktober 2000 publicerar Värnpliktsrådet en rapport om grå bestraffning inom Försvarsmakten, som visar att amfibieförbanden har flest värnpliktiga som avbryter utbildningen i förtid. I november ger regementschefen en order om hur utbildningen ska bedrivas för att minska avgångarna. Ute på trupp följs ordern på pappret, scheman skrivs om i enlighet med ordern, men i praktiken fortsätter utbildningen som vanligt.
– Med en sådan här order så förklarar man oss omyndiga att trupputbilda, men jag anser att ändamålen helgar medlen. Jag ser det som att jag strävar mot plutonens bästa, säger en plutonchef i avhandlingen.
Amfibieofficerarna uppfattade målet som att utbilda mot krigets krav. Målet för ledningen var att utbildningen skulle ligga i linje med omgivningens normer, lagar och regler.
– Ledningen försökte diskutera det här. De tog utgångspunkt i omvärldens normer och regler. Men om de hade velat påverka truppofficerarnas yrkespraktik var det förmodligen snarare föreställningarna om ”kriget” som de alla skulle ha behövt resonera med varandra om, säger Karl Ydén.
Svävar inte fritt
När mediadebatten åter blossade upp i augusti 2001, efter att värnpliktiga berättat i media om gråa bestraffningar, skedde en konfrontation mellan den logik som präglade Högkvarteret samt regementsstaben och den logik om krigets krav, som fanns ute på trupp.
– Värderingar och attityder svävar inte fritt i luften, utan de är inflätade i praktiska handlingar: hur man utbildar konkret, sätten på hur man skapar lydnad, det sätt man är på i befälsrummet, hur man ser på sig själv och tilltalar kolleger. Det handlar om en yrkesmässig identitet och föreställningar om vad som är god yrkespraktik, säger Karl Ydén.
Han intervjuade också den fänrik som stod i stormens centrum för att ha genomfört en av de mest omtalade gråa bestraffningarna – en av de metoder som var en accepterad del ute på kompaniet och inget som var begränsat till fänriken.
Fänriken menade att hans officersutbildning inte berört etik kopplad till soldatutbildning: ”hur man utbildar det lär man sig i yrket, inte på skola, sade han”, säger Karl Ydén.
En förändring av attityder i verksamheten måste utgå från den praktiska vardagen, anser Karl Ydén. Om inte praktiken är utgångspunkten för förändringsförsök så är sannolikheten stor att nya förändringsinitiativ resulterar i att tal och handling inte hänger ihop.”
Som anekdot kommer här ett lumparminne. När jag gjorde min gröntjänst (ej Amf4)så talade min plutchef om första gången han var instruktör för en pluton som hade en kvinna. som medlem. Enligt plutonchefen tog det flera månader innan han kunde ”normalisera” sitt språkbruk. Innan hade han lagt sig till med en polerad yta för att han inte visste om den här kvinnan kunde bli sårad av det språkbruk han annars hade när han utbildade värnpliktiga.
Folkpartiets ordförande Jan Björklund talade i DN om sitt språkbruk som officer på I15, här:
”DN beskriver:
På kaserngården var det en annan verklighet. Ungefär samtidigt som folkpartiet lade fram en partimotion med titeln "Barns livsvillkor" fick en ung värnpliktig regelbundna avhyvlingar av befälet Björklund.
-Hans vanligaste ord var "ludermässig". Man såg ludermässig ut, var ludermässig om man rörde sig långsamt eller inte hade vikt upp kragen rätt, säger den före detta vänpliktige som övergav sina egna planer på att bli militär efter tiden med Jan Björklund. Han vill inte säga sitt namn.
Jan Björklund svarar:
-Jag kan inte utesluta att jag har sagt sådär. Jag skäms så jag rodnar över den jargongen. Jag är mycket kritisk till den jargong som fanns inom försvaret på den tiden. Det var väldigt omoget. Ett fruktansvärt språkbruk. Jag tror det är bättre i dag.
Han menar att yngre tog efter äldre.”
Och här:
”Hur står det till med språkbruket inom det militära i dag?
-Min bild är att det är mycket, mycket bättre. Sedan vi 1998 satte fokus på frågor som sexuella trakasserier och språkbruket inom försvarsmakten är kulturen mindre tillåtande inför den här typen av uttryck. Flera mätningar visar också att vi är på väg åt rätt håll.”
Skall vi tolka Jan Björklund som om han är politisk korrekt eller om han kommit till insikt? Jag vill gärna tro att han kommit till insikt, för att utbilda soldater behöver man inte ha ett dåligt språkbruk. Jag talade med en officer som jobbade på F4 och flygbassäk/skydd, hon talade om att föräldrar till soldater varit förvånade över att deras söner och döttrar näst intill uttryckt besvikelse över att befälen pratat som vanligt folk utan de färgstarka metaforer som annars präglar de muckade värnpliktigas minnen. På forumet SoldF finns en tråd med namnet: ”Roliga citat och uttryck från befälen – Yoff är kända för sin jargong…” exempel:
”En soldat somnar under en genomgång på fältveckan.
Lt S märker detta, hittar en fin och balanserad pinne, kastar denne på soldaten och skriker "UNDERKÄNN DIG SJÄLV SOM MÄNNISKA!"
"Du där, som jag nästan brände upp! håller du ihop? BRA, då får jag behålla jobbet ett år till" 1.sgt L till en vpl som fick brännskador när vi släckte napalm.
"vpl S: Jag vill bara tacka för en bra vecka förstesergant.
1.sgt: S****. Ta ut tungan ur min röv."
Hur många av er läsare skulle uttrycka er så här när ni är på dagis och skolar in era små? Om inte, skulle ni anse att ni är ”politisk korrekta” när ni är på dagiset?
Vi i försvarsmakten lever med en jargong som jag anser inte är acceptabel i många situationer. Frågan är om det är något som majoriteten vill göra något åt eller om vi skall låta det vara. Jag vill att det skall ändras, jag har kompisar som uttryckt förvåning över mitt yrkesval när jag var 20 år med orden ”Jag trodde inte att du var sådan!” och ett efterföljande lumparminne om ett befäl som betett sig som en svinpäls.
Att ändra detta ”nedifrån och upp” kommer att ta lång tid om det lyckats alls. Som både Ydén och Björklund visat så är det inget som har stor sannolikhet att ändras. Alltså återstår den toppstyrda modellen.
Som Ydén och Alvesson beskriver det i sin debattartikel: ”I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften”. Vad är då karriär och lönebefrämjande? Vardagligt brukar man tala om att tycka som chefen, hålla med denne och visa det i ord och handling, det finns färgstarka metaforer för detta och jag tror ni vet vilka jag tänker på.
För att visa att Försvarsmakten skall vara en arbetsplats som inte sticker i ögonen på övriga samhället och kunna vara något som är representativt för Sverige måste det ordersättas, det blir en ”uppifrån och ned” förändring. Förändring rörande visande av respekt gentemot varandra och därav synliggörandet av hur, främst, kvinnor upplever jargongen har blivit en accelererande spiral till att bli något som kallas ”Värdegrund”. Problemet blev inte bättre av att förre ÖB införde ”ÖRA” Öppenhet – Resultat – Ansvar i värdegrunden. Helt plötsligt skall man försöka blanda in hur man sköter arbetet i ett sammelsurium av idéer om respekt. Som en fyndig kommentator hos Chefsingenjören skrev:
”FM är oerhört "kissnödiga" i såna här lägen. Alla är skyldiga tills motsatsen bevisats och man tror hellre på omgivningen än sin egna personal.
Värdegrunden:
Övervaka
Rapportera
Anmäl”
Värdegrunden är ett ledarskapsproblem i att leda sin arbetsplats till en respektabel arbetsplats där ingen skall behöva dra anekdoter om taskiga befäl eller repövningar modell filmen ”Repmånad” där figurerna var onyktra från det dom kom till regementet till det dom åkte hem. Man efterliknade jargongen med ”Bögavstånd” och skämt om homosexuella. Det är också en ledarskapsfråga när ett förband måste ändra i förbandstecknet för NBG08 eller om klagomål om en sketen kalender med flygplan och kvinnor.
Här krockar två kulturer, den ena kulturen där karriären och prestigen är viktig med en begynnande kultur som är vitt skild ifrån det tidigare om hur man uppträder mot andra människor.
Låt oss inte falla i gnället om politisk korrekthet, som du uppträder på jobbet skall du kunna uppträda mot dina soldaters mammor, mot dina barns pedagoger på förskolan och framför allt så skall du kunna bete dig försvara ditt beteende mot din egen mor.
J.K Nilsson
Och nu åter med mitt ordinarie inlägg.
Hur många gånger har man inte fått höra att ett kontor är deklarerat som värdegrundsfritt eller att man i fikarummet tagit en värdegrundstimeout så att man skall kunna prata k*k, fi**a och/eller lufta fördomar mot människor som inte liknar de människor som finns i den homogena gruppen.
Vad är värdegrund och varför är begreppet så infekterat?
För ungefär tio år sedan talade man om respekt och sexuella trakaserier. Karl Ydén undersökte i sin avhandling ”Kriget och karriärsystemet” hur man på Amf 4 utbildade soldater och skötte administration. Den andra delen av avhandlingen resulterade i debattartikeln "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".
Det fanns en löjlig atmosfär i Försvarsmakten om att så fort man var tvungen att jobba med en kvinna så var man tvungen att hålla sig i skinnet och spela med en fasad som inte var en själv. Chefsingenjören kallar det att vara politiskt korrekt. En del menade att kvinnor var för sköra och behövde skaffa sig skinn på näsan för att överleva i en ”Rå men hjärtlig” jargong. Chefen för Militärhögskolan i Östersund frågade kadetterna varför jargongen måste vara ”rå”. Svaret var att ”så är det ju i Försvarsmakten”, chefen frågade ännu en gång varför det måste vara en ”rå” jargong. Frågan lämnades obesvarad, ingen kunde ge ett bra svar på det. Jag är förvånad över att man egentligen vet med sig att om man kryper in i de gröna kläderna så kommer man att bete sig så att andra människor kan komma att ta illa vid sid. I min föreställningsvärld så skall det inte spela någon roll om jag är på inskolning på dagis, på jobbet eller på krogen mitt uppträdande vara naturligt mig. Att medvetet spela en roll kommer inte att hålla i långa loppet.
Karl Ydén kom upptäckte att officerare i trupptjänst ansåg sig kunna tänja på svensk lag då man utbildade mot kriget:
”I oktober 2000 publicerar Värnpliktsrådet en rapport om grå bestraffning inom Försvarsmakten, som visar att amfibieförbanden har flest värnpliktiga som avbryter utbildningen i förtid. I november ger regementschefen en order om hur utbildningen ska bedrivas för att minska avgångarna. Ute på trupp följs ordern på pappret, scheman skrivs om i enlighet med ordern, men i praktiken fortsätter utbildningen som vanligt.
– Med en sådan här order så förklarar man oss omyndiga att trupputbilda, men jag anser att ändamålen helgar medlen. Jag ser det som att jag strävar mot plutonens bästa, säger en plutonchef i avhandlingen.
Amfibieofficerarna uppfattade målet som att utbilda mot krigets krav. Målet för ledningen var att utbildningen skulle ligga i linje med omgivningens normer, lagar och regler.
– Ledningen försökte diskutera det här. De tog utgångspunkt i omvärldens normer och regler. Men om de hade velat påverka truppofficerarnas yrkespraktik var det förmodligen snarare föreställningarna om ”kriget” som de alla skulle ha behövt resonera med varandra om, säger Karl Ydén.
Svävar inte fritt
När mediadebatten åter blossade upp i augusti 2001, efter att värnpliktiga berättat i media om gråa bestraffningar, skedde en konfrontation mellan den logik som präglade Högkvarteret samt regementsstaben och den logik om krigets krav, som fanns ute på trupp.
– Värderingar och attityder svävar inte fritt i luften, utan de är inflätade i praktiska handlingar: hur man utbildar konkret, sätten på hur man skapar lydnad, det sätt man är på i befälsrummet, hur man ser på sig själv och tilltalar kolleger. Det handlar om en yrkesmässig identitet och föreställningar om vad som är god yrkespraktik, säger Karl Ydén.
Han intervjuade också den fänrik som stod i stormens centrum för att ha genomfört en av de mest omtalade gråa bestraffningarna – en av de metoder som var en accepterad del ute på kompaniet och inget som var begränsat till fänriken.
Fänriken menade att hans officersutbildning inte berört etik kopplad till soldatutbildning: ”hur man utbildar det lär man sig i yrket, inte på skola, sade han”, säger Karl Ydén.
En förändring av attityder i verksamheten måste utgå från den praktiska vardagen, anser Karl Ydén. Om inte praktiken är utgångspunkten för förändringsförsök så är sannolikheten stor att nya förändringsinitiativ resulterar i att tal och handling inte hänger ihop.”
Som anekdot kommer här ett lumparminne. När jag gjorde min gröntjänst (ej Amf4)så talade min plutchef om första gången han var instruktör för en pluton som hade en kvinna. som medlem. Enligt plutonchefen tog det flera månader innan han kunde ”normalisera” sitt språkbruk. Innan hade han lagt sig till med en polerad yta för att han inte visste om den här kvinnan kunde bli sårad av det språkbruk han annars hade när han utbildade värnpliktiga.
Folkpartiets ordförande Jan Björklund talade i DN om sitt språkbruk som officer på I15, här:
”DN beskriver:
På kaserngården var det en annan verklighet. Ungefär samtidigt som folkpartiet lade fram en partimotion med titeln "Barns livsvillkor" fick en ung värnpliktig regelbundna avhyvlingar av befälet Björklund.
-Hans vanligaste ord var "ludermässig". Man såg ludermässig ut, var ludermässig om man rörde sig långsamt eller inte hade vikt upp kragen rätt, säger den före detta vänpliktige som övergav sina egna planer på att bli militär efter tiden med Jan Björklund. Han vill inte säga sitt namn.
Jan Björklund svarar:
-Jag kan inte utesluta att jag har sagt sådär. Jag skäms så jag rodnar över den jargongen. Jag är mycket kritisk till den jargong som fanns inom försvaret på den tiden. Det var väldigt omoget. Ett fruktansvärt språkbruk. Jag tror det är bättre i dag.
Han menar att yngre tog efter äldre.”
Och här:
”Hur står det till med språkbruket inom det militära i dag?
-Min bild är att det är mycket, mycket bättre. Sedan vi 1998 satte fokus på frågor som sexuella trakasserier och språkbruket inom försvarsmakten är kulturen mindre tillåtande inför den här typen av uttryck. Flera mätningar visar också att vi är på väg åt rätt håll.”
Skall vi tolka Jan Björklund som om han är politisk korrekt eller om han kommit till insikt? Jag vill gärna tro att han kommit till insikt, för att utbilda soldater behöver man inte ha ett dåligt språkbruk. Jag talade med en officer som jobbade på F4 och flygbassäk/skydd, hon talade om att föräldrar till soldater varit förvånade över att deras söner och döttrar näst intill uttryckt besvikelse över att befälen pratat som vanligt folk utan de färgstarka metaforer som annars präglar de muckade värnpliktigas minnen. På forumet SoldF finns en tråd med namnet: ”Roliga citat och uttryck från befälen – Yoff är kända för sin jargong…” exempel:
”En soldat somnar under en genomgång på fältveckan.
Lt S märker detta, hittar en fin och balanserad pinne, kastar denne på soldaten och skriker "UNDERKÄNN DIG SJÄLV SOM MÄNNISKA!"
"Du där, som jag nästan brände upp! håller du ihop? BRA, då får jag behålla jobbet ett år till" 1.sgt L till en vpl som fick brännskador när vi släckte napalm.
"vpl S: Jag vill bara tacka för en bra vecka förstesergant.
1.sgt: S****. Ta ut tungan ur min röv."
Hur många av er läsare skulle uttrycka er så här när ni är på dagis och skolar in era små? Om inte, skulle ni anse att ni är ”politisk korrekta” när ni är på dagiset?
Vi i försvarsmakten lever med en jargong som jag anser inte är acceptabel i många situationer. Frågan är om det är något som majoriteten vill göra något åt eller om vi skall låta det vara. Jag vill att det skall ändras, jag har kompisar som uttryckt förvåning över mitt yrkesval när jag var 20 år med orden ”Jag trodde inte att du var sådan!” och ett efterföljande lumparminne om ett befäl som betett sig som en svinpäls.
Att ändra detta ”nedifrån och upp” kommer att ta lång tid om det lyckats alls. Som både Ydén och Björklund visat så är det inget som har stor sannolikhet att ändras. Alltså återstår den toppstyrda modellen.
Som Ydén och Alvesson beskriver det i sin debattartikel: ”I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften”. Vad är då karriär och lönebefrämjande? Vardagligt brukar man tala om att tycka som chefen, hålla med denne och visa det i ord och handling, det finns färgstarka metaforer för detta och jag tror ni vet vilka jag tänker på.
För att visa att Försvarsmakten skall vara en arbetsplats som inte sticker i ögonen på övriga samhället och kunna vara något som är representativt för Sverige måste det ordersättas, det blir en ”uppifrån och ned” förändring. Förändring rörande visande av respekt gentemot varandra och därav synliggörandet av hur, främst, kvinnor upplever jargongen har blivit en accelererande spiral till att bli något som kallas ”Värdegrund”. Problemet blev inte bättre av att förre ÖB införde ”ÖRA” Öppenhet – Resultat – Ansvar i värdegrunden. Helt plötsligt skall man försöka blanda in hur man sköter arbetet i ett sammelsurium av idéer om respekt. Som en fyndig kommentator hos Chefsingenjören skrev:
”FM är oerhört "kissnödiga" i såna här lägen. Alla är skyldiga tills motsatsen bevisats och man tror hellre på omgivningen än sin egna personal.
Värdegrunden:
Övervaka
Rapportera
Anmäl”
Värdegrunden är ett ledarskapsproblem i att leda sin arbetsplats till en respektabel arbetsplats där ingen skall behöva dra anekdoter om taskiga befäl eller repövningar modell filmen ”Repmånad” där figurerna var onyktra från det dom kom till regementet till det dom åkte hem. Man efterliknade jargongen med ”Bögavstånd” och skämt om homosexuella. Det är också en ledarskapsfråga när ett förband måste ändra i förbandstecknet för NBG08 eller om klagomål om en sketen kalender med flygplan och kvinnor.
Här krockar två kulturer, den ena kulturen där karriären och prestigen är viktig med en begynnande kultur som är vitt skild ifrån det tidigare om hur man uppträder mot andra människor.
Låt oss inte falla i gnället om politisk korrekthet, som du uppträder på jobbet skall du kunna uppträda mot dina soldaters mammor, mot dina barns pedagoger på förskolan och framför allt så skall du kunna bete dig försvara ditt beteende mot din egen mor.
J.K Nilsson
söndag 31 januari 2010
Yrkesakademisering
Det första jag tänker på när hör någon få beröm för att vara kritiskt sinnad: "Wow! Det är förmodligen en person som lägger ned tid och möda på att ärligt ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till". Ett kritiskt sinne förutsätter alltså i min värld ett ärligt uppsåt och en ärlig ansträngning att vilja se något för precis vad det är. det kan röra sig om ett fenomen, en person, ett påstående, eller som i det här fallet - "vad menar J.K Nilsson med ordet yrkesakademisering?" - ett ord. Jag ser det som en skön konstform att beskriva verkligheten så avskalat från eget tyckande och önsketänkande som möjligt. Verkligheten är skön som Hon är, utan botox, läppglans och platinablonderat hår, och Hon går dessutom att avbilda med ord och skrivtecken. Om en person som avbildar Verkligheten smyger in sitt eget tyckande om hur Hon bör se ut, förstör han sitt verk på samma sätt som graffitti eller feta fingeravtryck på glaset förstör intrycket av konstnärens tavla.
Jag har länge intresserat mig mycket för synen på den ”Akademiserade officeren”. Morgonsur och dennes gästspelare har på ett ypperligt sätt krattat manegen för mitt inlägg. Jag kan bara tacka och ta emot då det vore förmätet att inte fortsätta belysa ämnet då det är så fint upplagt, jag hoppas dock att jag inte gör mina bloggkollegor besvikna. Min stilistiska nivå är rätt grovhuggen och gör säkert inte manegen rättvisa.
Nåväl, akademiseringen av officersutbildningen har oftast beskrivits som en dikotomi, där den akademiserade utbildningen till fänrik/sergeant lett till att den blivande officeren inte är färdig att träda i tjänst efter examen. Min bild är att resultatet har rätt beskrivning, officeren är inte tjänstduglig på eget ansvar efter utbildningen. De bakomliggande orsakerna till detta är inte enbart kopplat till akademiseringen av yrket. Visst, det är en fenomenologisk analys men jag är järv och använder den som en generalisering av utbildningssituationen under 2000-talets första decennium. Som jag ser det har man fokuserat mycket på hur man skapar utbildningssituationer genom att använda det ”Helhetsbaserade lärandet” (HBL) för att utbilda, ett utbildningssätt som varit ordersatt i försvarsmakten i sedan 1990-talets slut. Utbildningen på militärhögskolan var grundad i HBL men tyvärr genomfördes den på det sätt man kan förvänta när människor med aversioner mot HBL skall tvingas genomföra utbildningar med hjälp av HBL. Ifrån förbandshåll har man också kritiserat akademiseringen utifrån att den nyanställde inte varit nöjd med de arbetsuppgifter denna fått på förbandet då förbandet inte ansett det som viktigt att den nyanställde har medinflytande och stimulerande arbetsuppgifter. En fänrik lär soldater hur man går, står och skjuter AK5, för det finns det färdiga reglementen och därmed punkt.
HBL är en metod för lärande som kräver att ett tydligt och trovärdigt mål presenteras på ett enkelt men realistiskt sätt. Efter att målbilden presenterats så skall eleverna bli införstådda i vad målet innebär, genom att ställa samman en kravkatalog så skapar man möjlighet att sätta ramar för utbildningen så att tiden för lärande inte utsträcks onödigt långt. Målbilden och kravkatalogen ger möjligheterna för att eleverna själva skall kunna skapa sin utbildning. Stödet för utbildningen är resurserna lärarna som står till elevernas förfogande, vilka lokaliteter som finns att utnyttja och hur man bokar dessa resurser. Med dessa ingångsvärden kan eleverna själva skapa sin utbildning genom att bestämma hur lektionerna skall se ut, var lektionerna skall genomföras, hur kunskaperna skall prövas och under vilka former utvärderingarna skall bedrivas. Min erfarenhet är att innan utbildningen skall ta sin början så krävs ett gediget arbete att skapa målbildspresentationen och skapandet av tydliga mål. Men när utbildningen väl tagit sin början så lättar arbetsbördan betänkligt och arbetssituationen blir väldigt enkel, man slipper mycket av det som är tråkigt med att vara utbildare. Jag skall inte sticka under stolen med att början av utbildningen är minst sagt kaotisk då första delen av gruppdynamiken värker ut. Här krävs pokeransikte och en fast övertygelse när man genomför positiv rapportering till högre chef, man har i själva verket ingen som helst koll på vad som händer. Vore man karriärist så skulle det, minst sagt, inte kännas bra. Jag tror att det därför är som HBL inte fått något fäste i Försvarsmakten.
På Militärhögskolan misslyckades lärarkollegiet till att börja med att skapa en vettig målpresentation, vidare skapade man inte tydliga krav i de olika ämnena, examinationsformerna var bestämda i förväg, man hade inga tydliga tidsramar och man skapade inte möjligheter till vettiga utvärderingar. Styr man hårt i vissa faser så måste man styra hårt i andra. Släpper man vissa faser så skiter det sig på ren svenska, eleverna kan inte ta ansvar för att skapa något ur otydliga saker när man styr så hårt i andra skeenden. Man måste välja utbildningsmetod, antingen skjuter man skocken framför sig eller så leder man den i rätt riktning vid sidan av.
Nåväl det var utvikningen till varför jag anser att man inte kan skylla militärhögskolans misslyckanden enbart på akademiseringen.
Att akademisera en utbildning innebär ett grundläggande krav på vetenskaplighet, vilket i sig är eftersträvansvärt. Som jag skrev i början på inlägget är det eftersträvansvärt att beskriva verkligheten som hon är. Jag kan inte ta äran för de formuleringarna, de publiceras med godkännande av signaturen ”Filippa”, I akademiseringens kölvatten följer krav på att acceptera den akademiska världens kutymer med hur man välkomnar studenter, hur man övervakar utbildningens kvalitet, m.m. Cynisk har tidigare berört problemen detta tidigare här och här så det behöver jag inte återupprepa
Som jag ser det så är akademiseringen en enkel genväg att skapa officerare med förmågor att beskriva verkligheten så önskvärt som jag/Filippa försöker formulera. Ett kritiskt förhållningssätt skapar en ödmjukhet inför lösandet av uppgifterna. Vem har rätt i beskrivningen av det man läser. Finns det en tendens i beskrivningarna, vad stämmer överens med min uppgift nu jämfört med det jag tidigare lärt mig. Kan jag göra vad jag vill göra med tanke på ”Rules of engagement” och den kulturella omgivningen. Tillsammans med andan som HBL kan skapa så kommer man undan Cynisks farhåga att det kritiska förhållningssätet är till varje pris ifrågasättande. Ett väl definierat mål, en väl uttalat tidsram och ett kritiskt tänkande skapar möjlighet för gruppens medlemmar att i varierande utsträckning vara delaktiga i beslut. Ibland måste man agera i snabba lägen och ibland har man mer tid, det är en ledarskapsfråga. För att kunna utöva detta ledarskap måste man ha vissa verktyg, verktyg som man skaffar sig i en akademisk utbildning. Men för att bli förtrogen med verktygen så måste man använda dom i verkligheten. Jonas skriver träffande om det på Wiseman’s wisdoms och hos Morgonsur:
”Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.”.
Ingen skulle kräva av lärare att dom skall vara okunniga i det ämne de skall lära ut i, därför är det ypperligt att ha den delen i utbildningen akademisk. I och för sig så gör jag reflektionen att lärare överlag läser för djupt, till och med på forskarförberedande nivå för att få undervisa på gymnasiet. Som jag och Cynisk ser det så är det riktigt att kunna ha en del av utbildningen akademisk för att skapa den teoretiska grunden för utövandet av yrket och en annan praktiskt del som innebär att kunna omsätta den teoretiska kunskapen till praktik. Nackdelen, om man nu väljer att se det som en nackdel, är att det är svårt att skapa den akademiska kopplingen i utövandet av kunskaperna. En treårig utbildning innebär då kanske ”bara” en högskoleexamen istället för en fil Kand-examen. Det självklara för mig är att kunna koppla vad man praktiskt skall göra till den teoretiska grunden, jag förstår Jonas farhåga men det är en fråga om ledarskap och hur man vill göra med försvarsmaktens skolor. Ja FOI och FHS skall forska om stridsteknik i bebyggelse, men officeren skall kunna tillgodogöra sig den kunskapen som produceras där, att man inte behöver läsa på forskarförberedande nivå inser jag men officeren måste ha en grund att stå på för att kunna tillgodogöra sig nya landvinningar på området. Ingen kräver ju av en sjuksköterska eller läkare att vända om och gå tillbaka till skolbänken, de förväntas följa med i utvecklingen och ta till sig ny kunskap över tiden.
Jag har också hört att USAs sätt att utbilda officerare med krav på akademisk examen är en förebild att ta efter för den svenska Försvarsmakten. Min farhåga är att man då skapar onödiga friktioner. Specialistofficeren och soldaterna kan med sitt praktiska handlag kritisera, ibland med rätta, en officer som bygger sin uppfattning på ett akademiskt förhållningssätt som ”En akademiker som inte förstår hantverket.” Min vision om officersdelningen skulle kunna symboliseras av det östyska statsvapnet, En lagerkrans som representerar det teoretiska kunnandet runt en passare lagd på en hammare som representerar omsättningen av det teoretiska kunnandet till praktik. Treenigheten Soldat – Specialistofficer – Officer skulle analogt kunna förklaras ifrån konstruktionsvärlden:
En civilingenjör skapar, genom forskning, förutsättningarna för ingenjören att konstruera bron som svetsaren skall bygga. Civilingenjören behöver inte kunna svetsa men civilingenjören behöver förstå vad denne läser på en ritning. Svetsaren behöver inte utföra forskning på balkkonstruktioner men svetsaren behöver kunna läsa en ritning och bör förstå grundläggande principer i hållfasthetslära. Deras huvuduppgifter behöver jag knappast nämna. Ingenjören skall kunna omsätta Civilingenjörens forskning i ritningar som svetsaren skall kunna följa. Ingenjören skall alltså förstå civilingenjörens forskning, inte bedriva den själv, Ingenjören måste kunna förstå vad som går och inte går att göra med en svets men ingenjören skall inte svetsa själv.
När vi ger verktyg för att ödmjukt kunna beskriva verkligheten på ett konsistent sätt genom det vetenskapliga förhållningssättet så inför vi en viss akademisering i yrket. Alltså Yrkesakademisering.
J.K Nilsson
Jag har länge intresserat mig mycket för synen på den ”Akademiserade officeren”. Morgonsur och dennes gästspelare har på ett ypperligt sätt krattat manegen för mitt inlägg. Jag kan bara tacka och ta emot då det vore förmätet att inte fortsätta belysa ämnet då det är så fint upplagt, jag hoppas dock att jag inte gör mina bloggkollegor besvikna. Min stilistiska nivå är rätt grovhuggen och gör säkert inte manegen rättvisa.
Nåväl, akademiseringen av officersutbildningen har oftast beskrivits som en dikotomi, där den akademiserade utbildningen till fänrik/sergeant lett till att den blivande officeren inte är färdig att träda i tjänst efter examen. Min bild är att resultatet har rätt beskrivning, officeren är inte tjänstduglig på eget ansvar efter utbildningen. De bakomliggande orsakerna till detta är inte enbart kopplat till akademiseringen av yrket. Visst, det är en fenomenologisk analys men jag är järv och använder den som en generalisering av utbildningssituationen under 2000-talets första decennium. Som jag ser det har man fokuserat mycket på hur man skapar utbildningssituationer genom att använda det ”Helhetsbaserade lärandet” (HBL) för att utbilda, ett utbildningssätt som varit ordersatt i försvarsmakten i sedan 1990-talets slut. Utbildningen på militärhögskolan var grundad i HBL men tyvärr genomfördes den på det sätt man kan förvänta när människor med aversioner mot HBL skall tvingas genomföra utbildningar med hjälp av HBL. Ifrån förbandshåll har man också kritiserat akademiseringen utifrån att den nyanställde inte varit nöjd med de arbetsuppgifter denna fått på förbandet då förbandet inte ansett det som viktigt att den nyanställde har medinflytande och stimulerande arbetsuppgifter. En fänrik lär soldater hur man går, står och skjuter AK5, för det finns det färdiga reglementen och därmed punkt.
HBL är en metod för lärande som kräver att ett tydligt och trovärdigt mål presenteras på ett enkelt men realistiskt sätt. Efter att målbilden presenterats så skall eleverna bli införstådda i vad målet innebär, genom att ställa samman en kravkatalog så skapar man möjlighet att sätta ramar för utbildningen så att tiden för lärande inte utsträcks onödigt långt. Målbilden och kravkatalogen ger möjligheterna för att eleverna själva skall kunna skapa sin utbildning. Stödet för utbildningen är resurserna lärarna som står till elevernas förfogande, vilka lokaliteter som finns att utnyttja och hur man bokar dessa resurser. Med dessa ingångsvärden kan eleverna själva skapa sin utbildning genom att bestämma hur lektionerna skall se ut, var lektionerna skall genomföras, hur kunskaperna skall prövas och under vilka former utvärderingarna skall bedrivas. Min erfarenhet är att innan utbildningen skall ta sin början så krävs ett gediget arbete att skapa målbildspresentationen och skapandet av tydliga mål. Men när utbildningen väl tagit sin början så lättar arbetsbördan betänkligt och arbetssituationen blir väldigt enkel, man slipper mycket av det som är tråkigt med att vara utbildare. Jag skall inte sticka under stolen med att början av utbildningen är minst sagt kaotisk då första delen av gruppdynamiken värker ut. Här krävs pokeransikte och en fast övertygelse när man genomför positiv rapportering till högre chef, man har i själva verket ingen som helst koll på vad som händer. Vore man karriärist så skulle det, minst sagt, inte kännas bra. Jag tror att det därför är som HBL inte fått något fäste i Försvarsmakten.
På Militärhögskolan misslyckades lärarkollegiet till att börja med att skapa en vettig målpresentation, vidare skapade man inte tydliga krav i de olika ämnena, examinationsformerna var bestämda i förväg, man hade inga tydliga tidsramar och man skapade inte möjligheter till vettiga utvärderingar. Styr man hårt i vissa faser så måste man styra hårt i andra. Släpper man vissa faser så skiter det sig på ren svenska, eleverna kan inte ta ansvar för att skapa något ur otydliga saker när man styr så hårt i andra skeenden. Man måste välja utbildningsmetod, antingen skjuter man skocken framför sig eller så leder man den i rätt riktning vid sidan av.
Nåväl det var utvikningen till varför jag anser att man inte kan skylla militärhögskolans misslyckanden enbart på akademiseringen.
Att akademisera en utbildning innebär ett grundläggande krav på vetenskaplighet, vilket i sig är eftersträvansvärt. Som jag skrev i början på inlägget är det eftersträvansvärt att beskriva verkligheten som hon är. Jag kan inte ta äran för de formuleringarna, de publiceras med godkännande av signaturen ”Filippa”, I akademiseringens kölvatten följer krav på att acceptera den akademiska världens kutymer med hur man välkomnar studenter, hur man övervakar utbildningens kvalitet, m.m. Cynisk har tidigare berört problemen detta tidigare här och här så det behöver jag inte återupprepa
Som jag ser det så är akademiseringen en enkel genväg att skapa officerare med förmågor att beskriva verkligheten så önskvärt som jag/Filippa försöker formulera. Ett kritiskt förhållningssätt skapar en ödmjukhet inför lösandet av uppgifterna. Vem har rätt i beskrivningen av det man läser. Finns det en tendens i beskrivningarna, vad stämmer överens med min uppgift nu jämfört med det jag tidigare lärt mig. Kan jag göra vad jag vill göra med tanke på ”Rules of engagement” och den kulturella omgivningen. Tillsammans med andan som HBL kan skapa så kommer man undan Cynisks farhåga att det kritiska förhållningssätet är till varje pris ifrågasättande. Ett väl definierat mål, en väl uttalat tidsram och ett kritiskt tänkande skapar möjlighet för gruppens medlemmar att i varierande utsträckning vara delaktiga i beslut. Ibland måste man agera i snabba lägen och ibland har man mer tid, det är en ledarskapsfråga. För att kunna utöva detta ledarskap måste man ha vissa verktyg, verktyg som man skaffar sig i en akademisk utbildning. Men för att bli förtrogen med verktygen så måste man använda dom i verkligheten. Jonas skriver träffande om det på Wiseman’s wisdoms och hos Morgonsur:
”Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.”.
Ingen skulle kräva av lärare att dom skall vara okunniga i det ämne de skall lära ut i, därför är det ypperligt att ha den delen i utbildningen akademisk. I och för sig så gör jag reflektionen att lärare överlag läser för djupt, till och med på forskarförberedande nivå för att få undervisa på gymnasiet. Som jag och Cynisk ser det så är det riktigt att kunna ha en del av utbildningen akademisk för att skapa den teoretiska grunden för utövandet av yrket och en annan praktiskt del som innebär att kunna omsätta den teoretiska kunskapen till praktik. Nackdelen, om man nu väljer att se det som en nackdel, är att det är svårt att skapa den akademiska kopplingen i utövandet av kunskaperna. En treårig utbildning innebär då kanske ”bara” en högskoleexamen istället för en fil Kand-examen. Det självklara för mig är att kunna koppla vad man praktiskt skall göra till den teoretiska grunden, jag förstår Jonas farhåga men det är en fråga om ledarskap och hur man vill göra med försvarsmaktens skolor. Ja FOI och FHS skall forska om stridsteknik i bebyggelse, men officeren skall kunna tillgodogöra sig den kunskapen som produceras där, att man inte behöver läsa på forskarförberedande nivå inser jag men officeren måste ha en grund att stå på för att kunna tillgodogöra sig nya landvinningar på området. Ingen kräver ju av en sjuksköterska eller läkare att vända om och gå tillbaka till skolbänken, de förväntas följa med i utvecklingen och ta till sig ny kunskap över tiden.
Jag har också hört att USAs sätt att utbilda officerare med krav på akademisk examen är en förebild att ta efter för den svenska Försvarsmakten. Min farhåga är att man då skapar onödiga friktioner. Specialistofficeren och soldaterna kan med sitt praktiska handlag kritisera, ibland med rätta, en officer som bygger sin uppfattning på ett akademiskt förhållningssätt som ”En akademiker som inte förstår hantverket.” Min vision om officersdelningen skulle kunna symboliseras av det östyska statsvapnet, En lagerkrans som representerar det teoretiska kunnandet runt en passare lagd på en hammare som representerar omsättningen av det teoretiska kunnandet till praktik. Treenigheten Soldat – Specialistofficer – Officer skulle analogt kunna förklaras ifrån konstruktionsvärlden:
En civilingenjör skapar, genom forskning, förutsättningarna för ingenjören att konstruera bron som svetsaren skall bygga. Civilingenjören behöver inte kunna svetsa men civilingenjören behöver förstå vad denne läser på en ritning. Svetsaren behöver inte utföra forskning på balkkonstruktioner men svetsaren behöver kunna läsa en ritning och bör förstå grundläggande principer i hållfasthetslära. Deras huvuduppgifter behöver jag knappast nämna. Ingenjören skall kunna omsätta Civilingenjörens forskning i ritningar som svetsaren skall kunna följa. Ingenjören skall alltså förstå civilingenjörens forskning, inte bedriva den själv, Ingenjören måste kunna förstå vad som går och inte går att göra med en svets men ingenjören skall inte svetsa själv.
När vi ger verktyg för att ödmjukt kunna beskriva verkligheten på ett konsistent sätt genom det vetenskapliga förhållningssättet så inför vi en viss akademisering i yrket. Alltså Yrkesakademisering.
J.K Nilsson
söndag 24 januari 2010
Både och för Ärna
Inspirerad av Chefsingenjören och Wiseman så fortsätter jag med min serie om ”Både och för flygvapnet” med att ge min syn på Ärna.
Flygplatsen på gamla F16 har jag berört i ett tidigare inlägg men flygplatsen förtjänar att behandlas bättre.
Jag börjar med att konstatera Ärna behövs för att bedriva övningar i djupaste fred. Under övning Dagny II användes Ärna för att basera flygstridskrafter.
Jag tror inte att Ärnas betydelse skulle förändras om rikets ledning skulle inse att vi befinner oss I krig. Därför är Ärna viktigt för både och.
Bristen på förståelse för flygstridskrafternas baseringskrav frapperande ifrån försvarsmaktsledningen och på den politiska nivån. Minns Tolgfors uttalande som relativt ny på Försvarsministerposten. Jag lyssnade samtidigt som Wiseman på Ekot när man refererade till försvarsministern:
"Att Norge är med i Nato tycker inte Tolgfors är ett problem. Vid en kris skulle de svenska flygplanen kunna placeras på baser i Sverige, exempelvis de allmänna vägar som sedan länge är tänkta att vara flygbaser i hotfulla lägen".
Jag minns också orden ifrån Jan Salestrand när han raljerande beskrev sin uppfattning om att försvara Stockholm med hjälp av luftstridskrafter. ”Jag trodde mer om flygvapnets förmåga att försvara Stockholm än att det skulle krävas parkeringsplatser för markpersonalen på Sergels Torg.” Dessa ord yppades för nu snart nio år sedan och då handlade det om att basera flygskolan på en kvarvarande flottilj med tunga divisioner. Anledningen till att basera tunga divisioner på F16 efter JA37-tiden var att man upptäckte ”Signaleffekten” att ha en flygflottilj i nära anslutning till huvudstaden. Problemet med det resonemanget (eller om vi skall tolka det som en Nostradamisk profetia om framtiden) är att Ärna skulle behållas som flygbas. I nära anslutning hade vi då också baser i Borlänge och Eskilstuna. Med tanke på att vi fortfarande skulle ha en strategisk rörlighet mellan baser men med färdigställda baser att utgå ifrån så borde det vara en smal sak att ställa i ordning flygplan och flyga ut till en bas tillsammans med personal. Basfilosofin innebar att baserna vara förberedda med drivmedel, ammunition och lättare reparationsresurser. Innan den stora avvecklingshysterin kunde flygplan landa och starta på baser ute i landet för att piloter skulle öva på det. Klargöringen på plats gjordes av de anställda bastropparna.
Det verkar som om den operativa funktionen hos flygvapnet är något som inte är så lätt att förstå. Tydligen räknar man inte med att baser behövs och samtidigt räknar man med något som inte finns.
Chefsingenjören har föredömligt visat vad som krävs i an och återflygning om man skall lösa ut jaktförsvar i mälardalen med beredskapsläge i luften. Initialt kommer det att ta en liten tid att transportera flygplanen till bas men väl där så klarar bastroppen att ta hand om maskinerna fram till att mer personal anländer. Beroende på tidsaspekter så kan man låta ladda flygplanen vid hemmaflottilj eller klargöra ammunitionen på basen under tiden flygplanen är i luften på väg till basen. Väl på plats så kan flygplanen antingen ha beredskapsläge i luften eller om beredskapen tillåter, 15 minuter startberedskap på Ärna. Jag är tvivlande till att vi har tjänat så mycket tid om vi haft F16 kvar som aktiv flottilj.
Men hur ser vår omvärld ut egentligen?
Som baseringsmöjlighet under ett kortare förlopp med ett gammalteknologiskt hot så funkar det givetvis och då är knappast berghangaren och jordkulor någon hjälp. Då räcker det med de vanliga parkeringssatserna och låta kärrorna sova ute som vanligt. Men var hittar vi några Afrikanska och ett av de fåtal Asiatiska staterna som representerar det gammalteknologiska hotet i närheten av oss?
FOI publicerade rapporten ”Fjärrstridskrafter – Rysslands framtida kapacitet” där man beräknar att Ryssland innehar kryssningsrobotar ifrån 2005. Så här fem år efter år 2005 måste jag säga att det känns minst sagt skakigt att placera våra divisioners flygplan i fyra hangarer allt som allt i Sverige när Ryssland bedöms kunna avdela 50 kryssningsrobotar i ett anfall mot Sverige.
Helt plötslig känns det som man vaknat upp ifrån ett 15 årigt rus av inbillad fredlig omvärld. Bakfyllan har en bitter smak i munnen och en viss ångest infinner sig, vad skall vi göra? Jag har tidigare berört vad jag anser som brister i folkpartiets förslag men jag utvecklar dom här.
Permanet basering av divisioner på Ärna då man innan avvecklingen av F16 JAS-anpassade berget så att vi kan få ner Gripenflygplan dit, förmodligen är utrustning för detta utrivet men det borde fortfarande finnas kvar nödvändiga konsoler och annat för att hänga kraft, kylluft och brandbekämpningsutrustning i. På Ärna finns också ett knippe jordkulor som borde kunna renoveras och modifieras för att skydda flygplan i enlighet med NATOs krav på flygplansshelters. Vidare vill jag belysa Bråvalla som 2008-01-01 skulle vara avvecklad som bas. Bråvalla var som bekant gamla F13 och den första flottiljen som JAS-anpassning inleddes på. Bråvalla har berghangar och flygplatsen är fortfarande i Fortverkets ägo, här borde vi också kunna renovera och modifiera befintliga jordkulor till Shelters. Nu har vi åtminstone fortifikatoriskt skyddat i bästa fall upp till tre divisioner. Till detta så bör vi införskaffa luftvärn som är knutet till flygplatser och flygbaser. Vi kan titta på den norska lösningen NASAMS och den tyska lösningen med IRIS-T SLS men vi måste säkerställa att vårat luftvärn kan bekämpa kryssningsrobotar. Med en sådan här lösning så kan vi ha ett flygvapen på fyra – fem flottiljer visserligen inte fortifikatoriskt skyddade på alla platser men vi har skapat en möjlighet till att bygga skydd på andra flottiljer och risken att låsa hela flygvapnet på marken borde vara liten.
Det ovan skrivet kan ju betraktas som en önskedröm om ett funktionellt flygvapen på hemmaplan men i realiteten måste vi nog hålla oss till att åtminstone bevara Ärna som en baseringsmöjlighet med förhandslagring av flygplanammunition och drivmedel samt en rudimentär möjlighet att utföra reparationer och enklare förebyggande underhåll, gärna i fortifikatoriskt skydd men hellre service i det fria än utan Ärna.
J.K Nilsson
Flygplatsen på gamla F16 har jag berört i ett tidigare inlägg men flygplatsen förtjänar att behandlas bättre.
Jag börjar med att konstatera Ärna behövs för att bedriva övningar i djupaste fred. Under övning Dagny II användes Ärna för att basera flygstridskrafter.
Jag tror inte att Ärnas betydelse skulle förändras om rikets ledning skulle inse att vi befinner oss I krig. Därför är Ärna viktigt för både och.
Bristen på förståelse för flygstridskrafternas baseringskrav frapperande ifrån försvarsmaktsledningen och på den politiska nivån. Minns Tolgfors uttalande som relativt ny på Försvarsministerposten. Jag lyssnade samtidigt som Wiseman på Ekot när man refererade till försvarsministern:
"Att Norge är med i Nato tycker inte Tolgfors är ett problem. Vid en kris skulle de svenska flygplanen kunna placeras på baser i Sverige, exempelvis de allmänna vägar som sedan länge är tänkta att vara flygbaser i hotfulla lägen".
Jag minns också orden ifrån Jan Salestrand när han raljerande beskrev sin uppfattning om att försvara Stockholm med hjälp av luftstridskrafter. ”Jag trodde mer om flygvapnets förmåga att försvara Stockholm än att det skulle krävas parkeringsplatser för markpersonalen på Sergels Torg.” Dessa ord yppades för nu snart nio år sedan och då handlade det om att basera flygskolan på en kvarvarande flottilj med tunga divisioner. Anledningen till att basera tunga divisioner på F16 efter JA37-tiden var att man upptäckte ”Signaleffekten” att ha en flygflottilj i nära anslutning till huvudstaden. Problemet med det resonemanget (eller om vi skall tolka det som en Nostradamisk profetia om framtiden) är att Ärna skulle behållas som flygbas. I nära anslutning hade vi då också baser i Borlänge och Eskilstuna. Med tanke på att vi fortfarande skulle ha en strategisk rörlighet mellan baser men med färdigställda baser att utgå ifrån så borde det vara en smal sak att ställa i ordning flygplan och flyga ut till en bas tillsammans med personal. Basfilosofin innebar att baserna vara förberedda med drivmedel, ammunition och lättare reparationsresurser. Innan den stora avvecklingshysterin kunde flygplan landa och starta på baser ute i landet för att piloter skulle öva på det. Klargöringen på plats gjordes av de anställda bastropparna.
Det verkar som om den operativa funktionen hos flygvapnet är något som inte är så lätt att förstå. Tydligen räknar man inte med att baser behövs och samtidigt räknar man med något som inte finns.
Chefsingenjören har föredömligt visat vad som krävs i an och återflygning om man skall lösa ut jaktförsvar i mälardalen med beredskapsläge i luften. Initialt kommer det att ta en liten tid att transportera flygplanen till bas men väl där så klarar bastroppen att ta hand om maskinerna fram till att mer personal anländer. Beroende på tidsaspekter så kan man låta ladda flygplanen vid hemmaflottilj eller klargöra ammunitionen på basen under tiden flygplanen är i luften på väg till basen. Väl på plats så kan flygplanen antingen ha beredskapsläge i luften eller om beredskapen tillåter, 15 minuter startberedskap på Ärna. Jag är tvivlande till att vi har tjänat så mycket tid om vi haft F16 kvar som aktiv flottilj.
Men hur ser vår omvärld ut egentligen?
Som baseringsmöjlighet under ett kortare förlopp med ett gammalteknologiskt hot så funkar det givetvis och då är knappast berghangaren och jordkulor någon hjälp. Då räcker det med de vanliga parkeringssatserna och låta kärrorna sova ute som vanligt. Men var hittar vi några Afrikanska och ett av de fåtal Asiatiska staterna som representerar det gammalteknologiska hotet i närheten av oss?
FOI publicerade rapporten ”Fjärrstridskrafter – Rysslands framtida kapacitet” där man beräknar att Ryssland innehar kryssningsrobotar ifrån 2005. Så här fem år efter år 2005 måste jag säga att det känns minst sagt skakigt att placera våra divisioners flygplan i fyra hangarer allt som allt i Sverige när Ryssland bedöms kunna avdela 50 kryssningsrobotar i ett anfall mot Sverige.
Helt plötslig känns det som man vaknat upp ifrån ett 15 årigt rus av inbillad fredlig omvärld. Bakfyllan har en bitter smak i munnen och en viss ångest infinner sig, vad skall vi göra? Jag har tidigare berört vad jag anser som brister i folkpartiets förslag men jag utvecklar dom här.
Permanet basering av divisioner på Ärna då man innan avvecklingen av F16 JAS-anpassade berget så att vi kan få ner Gripenflygplan dit, förmodligen är utrustning för detta utrivet men det borde fortfarande finnas kvar nödvändiga konsoler och annat för att hänga kraft, kylluft och brandbekämpningsutrustning i. På Ärna finns också ett knippe jordkulor som borde kunna renoveras och modifieras för att skydda flygplan i enlighet med NATOs krav på flygplansshelters. Vidare vill jag belysa Bråvalla som 2008-01-01 skulle vara avvecklad som bas. Bråvalla var som bekant gamla F13 och den första flottiljen som JAS-anpassning inleddes på. Bråvalla har berghangar och flygplatsen är fortfarande i Fortverkets ägo, här borde vi också kunna renovera och modifiera befintliga jordkulor till Shelters. Nu har vi åtminstone fortifikatoriskt skyddat i bästa fall upp till tre divisioner. Till detta så bör vi införskaffa luftvärn som är knutet till flygplatser och flygbaser. Vi kan titta på den norska lösningen NASAMS och den tyska lösningen med IRIS-T SLS men vi måste säkerställa att vårat luftvärn kan bekämpa kryssningsrobotar. Med en sådan här lösning så kan vi ha ett flygvapen på fyra – fem flottiljer visserligen inte fortifikatoriskt skyddade på alla platser men vi har skapat en möjlighet till att bygga skydd på andra flottiljer och risken att låsa hela flygvapnet på marken borde vara liten.
Det ovan skrivet kan ju betraktas som en önskedröm om ett funktionellt flygvapen på hemmaplan men i realiteten måste vi nog hålla oss till att åtminstone bevara Ärna som en baseringsmöjlighet med förhandslagring av flygplanammunition och drivmedel samt en rudimentär möjlighet att utföra reparationer och enklare förebyggande underhåll, gärna i fortifikatoriskt skydd men hellre service i det fria än utan Ärna.
J.K Nilsson
lördag 23 januari 2010
Både och för F21
De dåvarande nordiska försvarscheferna Sverre Diesen, Juhani Kaskeala och Håkan Syrén fick en gemensam debattartikel publicerad i Aftenposten, Helsingin Sanomat och Svenska Dagbladet. I den artikeln argumenterade försvarscheferna för ett nordiskt samarbete i fråga om Framtida markförband, Sjöövervakning, Luftövervakning, Skjut- och övningsfält, Transporter och drift av baser,sjukvård och militär utbildning.
Genom att knyta samman luftrummet i norra Sverige med luftrummen i norra Norge och Finland kan vi dagligen öva flygvapnets insatsberedda insatsdivisioner över tre stater. Genom att behålla och utveckla Norrbottens flygflottilj, F21 i Luleå, genomför vi både och, både nationella och internationella insatser med en och samma organisation. Även vid utbildning av andra svenska insatsförband spelar F21 en betydelsefull roll. Förband som är lokaliserade i Boden gör stora vinster av att kunna samöva med flygplan ur F21. Chefen för artilleriregementet A9, Thomas Lindell, menar att förlusten av arméns helikoptrar ifrån Boden till förband i södra Sverige har påverkat förbanden i Boden menligt. Försvarsmakten har sagt att det är enkelt att ombasera helikoptrar till Norrbotten och att man skall göra det om behovet uppstår, men hittills har det utlovade helikopterstödet uteblivit. Kan vi lita på att behovet att samöva med stridsflyg kan uppfyllas utan F21? För internationell övningsverksamhet är F21 en viktig framgångsfaktor för Sverige genom att flottiljens infrastruktur klarar av att ta emot utländska flygförband som Sverige bjudit in för att utnyttja våra unika övningsförutsättningar.
F21 betyder så mycket genom att F21 möjliggör att Försvarsmakten klarar av att göra mer än både och för Sverige och det nordiska samarbetet.
Jag har genom dessa enkla inlägg visat på det svenska flygvapnets behov av minst fyra insatsdivisioner på minst två insatsflottiljer. Skulle någon insatsdivision tas i anspråk för internationell tjänst måste den viktiga dagliga flygverksamheten fortlöpa utan friktioner för att kunna lösa både nationella insatser och internationella insatser med samma organisation. För att kunna lösa funktionen att betjäna insatsdivisionerna med ammunition, drivmedel, mat, et.c. måste det finnas flygbasbataljoner på bägge insatsflottiljerna för att kunna lösa både de nationella insatserna och de internationella insatserna.
Genom den befintliga infrastrukturen i flygvapnet är försvarsbeslut 2004 fortfarande en giltig lösning för flygvapnet, Försvarsmakten och statens behov av luftstridskrafter. Flygvapnet klarar nu av att göra både och för svenska staten men flygvapnet klarar inte en ytterligare reducering om både och i Sveriges båda landsändar skall kunna genomföras. Flygvapnet måste få kosta de pengar flygvapnet spenderar i dag.
Jag inser ödmjukt att det finns mycket mer att skriva ur ett markoperativt perspektiv men det överlåter åt mer initierade skribenter såsom Cynisk att genomföra.
J.K Nilsson
Genom att knyta samman luftrummet i norra Sverige med luftrummen i norra Norge och Finland kan vi dagligen öva flygvapnets insatsberedda insatsdivisioner över tre stater. Genom att behålla och utveckla Norrbottens flygflottilj, F21 i Luleå, genomför vi både och, både nationella och internationella insatser med en och samma organisation. Även vid utbildning av andra svenska insatsförband spelar F21 en betydelsefull roll. Förband som är lokaliserade i Boden gör stora vinster av att kunna samöva med flygplan ur F21. Chefen för artilleriregementet A9, Thomas Lindell, menar att förlusten av arméns helikoptrar ifrån Boden till förband i södra Sverige har påverkat förbanden i Boden menligt. Försvarsmakten har sagt att det är enkelt att ombasera helikoptrar till Norrbotten och att man skall göra det om behovet uppstår, men hittills har det utlovade helikopterstödet uteblivit. Kan vi lita på att behovet att samöva med stridsflyg kan uppfyllas utan F21? För internationell övningsverksamhet är F21 en viktig framgångsfaktor för Sverige genom att flottiljens infrastruktur klarar av att ta emot utländska flygförband som Sverige bjudit in för att utnyttja våra unika övningsförutsättningar.
F21 betyder så mycket genom att F21 möjliggör att Försvarsmakten klarar av att göra mer än både och för Sverige och det nordiska samarbetet.
Jag har genom dessa enkla inlägg visat på det svenska flygvapnets behov av minst fyra insatsdivisioner på minst två insatsflottiljer. Skulle någon insatsdivision tas i anspråk för internationell tjänst måste den viktiga dagliga flygverksamheten fortlöpa utan friktioner för att kunna lösa både nationella insatser och internationella insatser med samma organisation. För att kunna lösa funktionen att betjäna insatsdivisionerna med ammunition, drivmedel, mat, et.c. måste det finnas flygbasbataljoner på bägge insatsflottiljerna för att kunna lösa både de nationella insatserna och de internationella insatserna.
Genom den befintliga infrastrukturen i flygvapnet är försvarsbeslut 2004 fortfarande en giltig lösning för flygvapnet, Försvarsmakten och statens behov av luftstridskrafter. Flygvapnet klarar nu av att göra både och för svenska staten men flygvapnet klarar inte en ytterligare reducering om både och i Sveriges båda landsändar skall kunna genomföras. Flygvapnet måste få kosta de pengar flygvapnet spenderar i dag.
Jag inser ödmjukt att det finns mycket mer att skriva ur ett markoperativt perspektiv men det överlåter åt mer initierade skribenter såsom Cynisk att genomföra.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
