Officerare vs. Specialistofficerare i den samtida Försvarsmakten

Det här inlägget kom till som en kommentar till skippers inlägg O(m)struktureringensosäkra faktorer där en anonym kommentator raljerar över min syn med orden:

”Man kan inte utreda ett nytt personalförsörjningssystem i 10 år för att sedan tro att detta underlag är sanningen utan då har tiden sprungit ifrån en.
Specialistofficersspåret ligger fast och det utexamineras ett hundratal varje år. Låter på JK Nilsson som att det fortfarande är en teoretisk produkt.”

Den här raljanta kommentaren kräver ett vidareutvecklat svar som jag därför väljer att publicera som ett eget inlägg då det står på egna ben.

Med en druckens envishet fortsätter jag att tala om vad som är fel i införandet av specialistofficerskategorin. Det har föga att göra med att Militärhögskolan i Halmstad helt plötsligt sätter pixstjärnor i stället för streck på kadetterna. Utbildningen har ändrats föga, snarare har den i vissa stycken blivit än mer professionell jämfört med det tidigare ”Yrkesofficersprogramet”. I vissa synvinklar skulle jag kunna säga att våra Förste Sergeanter har både en djupare och mer generell utbildning.

Ända sedan de första sergeanterna blev anställda har det saknas direktiv till förbanden hur deras utveckling skall se ut, man har talat om "löneboxar" som ser ut att vara avsedda att reducera lönekostnaderna för Försvarsmakten men inga andra styrningar. Vi vet inte heller hur vi skall kunna använda en stor del av dessa specialister, skall vi se dem som dom gamla fänrikarna/löjtnanterna som var instruktörer och tekniker och som inte heller ville annat än att bli specialister? Förr saknade vi verktyg att premiera dessa som tog ett stort ansvar för både höga monetära värden men också människoliv. I specialistkurser har vi gett dessa officerare förutsättningar att ta ansvar för värden skyhögt mer än en majors budget, vi har också förordnat dessa officerare att ta detta ansvar. I vissa fall har dessa förordnanden också varit belagda med fängelsestraff vid slarv. I inget av dessa fall har det räknas in vid en löneutveckling utan det som tidigare räknats och som fortfarande räknas vid löneutveckling är befälsrätt och budgetansvar.

I det andra spåret ser vi ytterst stapplande steg att försöka få någon slags akademisk fason på de officerare som skall ha högre befälsrätt och budgetansvar. Om vi följer den sedan tidigt 1980-tal inslagna vägen är det dessa som skall ha en reell löneutveckling alltefter de tar ett större och större budgetansvar och fler stjärnor/streck.

Skillnaden mellan dessa två grupper är att officerare i specialistofficersgruppen, inte utan en ytterligare lång utbildning kan komma i fråga för lönelyft motsvarande de Fänrikar som blir Löjtnanter, Kaptener och Majorer.

Tittar jag på mig själv så sitter jag visserligen på en OF-rad efter det här debaclet men jag har även utbildningar och ansvar (fängelse eller böter) som jag inte får något extra för. När jag någon gång blir aktuell för nivåhöjande utbildning och befordran för att ha rätt grad för min befattning kommer jag att få extra i lön men då är det för stjärnan, inte befattningens innehåll.

Nu har jag tidigare i veckan suttit med kollegor i RALS-arbete och vi kan konstatera att våra specialistofficerare inte kommer att ha den löneutveckling vi har haft trots att deras ansvar markant ökat vid den tidpunkt de skulle ha utnämnts till Löjtnanter om de blivit utexaminerade som Fänrikar. Men bara för att de utexaminerades som Förste Sergeanter så kan vi inte med annat än RALS-medel höja deras löner. Vi får så lov att försöka lita till högre makters välvilja att godkänna ansökan om lönerevision för dessa specialistofficerare men med tanke på tidigare erfarenheter gällande detta förfarande så är förväntningarna låga. Vi kan också fundera över skillnaderna mellan industrins löneökningar och vilka summor vi har att fördela i RALS-arbetet. Vi ser alltså att vi inte tillnärmelsevis kan premiera specialistkompetens via RALS om vi samtidigt skall kunna höja våra löner så de går i takt med det övriga samhället.

Så svaret på den raljanta och insinuanta kommentaren är att jag ser specialistofficersspåret som en teoretisk produkt. Vi har examinerat ett stort antal Specialistofficerare utan någon närmare eftertanke än att följa upp förre ÖB.s förslag till Regeringen att inrätta ett tvåbefälssystem. Våra specialister är vid sin examen i vissa fall bättre än oss jämfört vid vår examen men när vi hade en klar tanke med vad som premierades i utveckling och hur en karriär skulle se ut så saknas detta helt för specialistofficerarna.

Men med tanke på förförre ÖB Johan Hederstedts ord om att normalbilden för en officer skulle vara att tjänstgöra i åtta år så är det väll inget problem men vill vi verkligen omsätta våra specialister i den relativt höga takten?

J.K Nilsson

Försvarsmaktsgemensamt, en framgångsfaktor

Jag är medvetet provokativ med rubriken till detta inlägg efter att ha läst Commander. Commander resonerar kring slöseriet att utbilda alla ”kinesiskt lika”. Här ser jag att vi måste bena ut vad som menas begreppet utbilda och vad utbildningen skall gå ut på. Utbildar vi mot förståelse, kunna med handledning, genomföra självständigt eller vad nu en nyutgåva av ”Pedagogiska grunder” skulle använda för termer. Att utbilda en stridsledningsofficer, oavsett sjö eller luft, mot strid inom plutons ram verkar vara slöseri. Men vad är syftet med utbildningen? Är syftet att utbildningen skall utmynna i att officeren skall kunna leda en pluton i mekaniserad strid? Vilket syfte skall striden ha?

Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.

Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.

J.K Nilsson