Jag är medvetet provokativ med rubriken till detta inlägg efter att ha läst Commander. Commander resonerar kring slöseriet att utbilda alla ”kinesiskt lika”. Här ser jag att vi måste bena ut vad som menas begreppet utbilda och vad utbildningen skall gå ut på. Utbildar vi mot förståelse, kunna med handledning, genomföra självständigt eller vad nu en nyutgåva av ”Pedagogiska grunder” skulle använda för termer. Att utbilda en stridsledningsofficer, oavsett sjö eller luft, mot strid inom plutons ram verkar vara slöseri. Men vad är syftet med utbildningen? Är syftet att utbildningen skall utmynna i att officeren skall kunna leda en pluton i mekaniserad strid? Vilket syfte skall striden ha?
Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.
Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.
J.K Nilsson
Gimme Little Sign
4 timmar sedan
9 kommentarer:
Om J.K Nilsson själv satt i en ubåt på 30 meters djup med sjunkbomberna kreverande runt om kring. Vem skulle han vilja ha som fartygschef? En duktig fartygschef men med låg förmåga att leda plutons anfall eller en kass fartygschef men som har OK förmåga till plutons strid?
Jag hoppas att fartygschefer har låg förmåga att leda plutons anfall men ok förmåga att leda plutons försvarsstrid.
Men jag tror inte att fartygschefer likväl som kompanichefer i flygvapnet är fäiga att leda någon form av strid på marken. Men en fartygschef kanske är motsvarande plutonchef på marken.
J.K Nilsson
Plutons strid tror jag som t.ex. ff är ganska så mycket överkurs. Även om jag någon gång kring Hedenhös lärde mig just detta.
Vad som är betydligt värre är hur lågt de praktiska färdigheterna i enskild soldats strid tillåts hamna hos oss stabsofficerare.
För ett par veckor sedan så sköt jag AK5 för första gången sedan 1997! Dessutom pistol m88 för första gången sedan 2003...
Pinsamt är bara förnamnet!
Givetvis är det delvis mitt eget fel. Men tre andra stora bidragande faktorer är:
- De nya vapenhanteringsreglerna som mer eller mindre förbjuder mig att ha tjänstevapen ute.
- De ekonomiska rutinerna där jag inte bara kan gå ner till förrådet och hämta ut ammunition för eget bruk, utan måste ha en chef med en budget som tillåter detta.
- Avsaknad av krav och uppföljning av mina officerskunskaper från organisationen.
P.S: Jag var en gång i tiden tävlingsskytt med deltagande i militärmästerskap på meritlistan...
CI, Plutonsstrid är för oss som inte har förstärkningsvapen inte mycket mer avancerat än stridspars strid. En FF som räddas av ett CSAR-team kan helt plötsligt stå där i strid. Likt att en FF som räddas över vatten med hkp får sin flytväst utbytt.
Visst hoppas jag att ni bara följer med rörelsen som en vante, släpad och slängd men lite färdigheter borde finnas.
Att man sedan i tjänsten inte får tid och resurser att öva ens de rudimentära färdigheterna ser jag som försummelse, gränsande till tjänstefel.
J.K Nilsson
@ J.K:
Några citat med kommentarer:
"När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter." Hur mycket förståelse får armékadetterna för marin verksamhet genom att sjökadetterna utbildas i markstrid?
"En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen." I så fall bör utbildningen vara just försvarsmaktsGEMENSAM och exempelvis innehålla navigation och sjömanskap. Detta skulle kanske ge armékadetterna förståelse för de marina uppgifterna.
"När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på." Det är det som är poängen - örlogssjömän skall inte utbildas till soldater, på samma sätt som infanterister inte skall utbildas till sjömän.
Breddutbildning kan vara bra, men inte om den sker på bekostnad av huvudtjänsten. Det kunde vara nyttigt att utbilda alla sjömän till sjukvårdare eller IT-tekniker men det betyder inte att man måste göra det.
/ Commander
Sedan kan man ge sig fan på att den där fartygschefen som tror att snuskburken är där man slänger maten i mässen någon dag kommer sitta med en hel galax stjärnor på axlarna och styra över inte bara glada matroser utan kanske även amfibiesoldater, kanske även soldater i förband som inte ser annat vatten än det i dricksflaskan.
Förståelse är inget man kan få genom käcka powerpoints, jag hoppas och tror att våra sjö- och landbefäl kommer veta ungefär vad och hur deras kollegor i vätan/på berget gör.
Commander, jag har aldrig förespråkat att vi skall göra infanterisoldater av sjömän och vi skall inte göra sjömän av infanterisoldater.
Men en båt befinner sig inte för evinnerliga tider till sjöss utan befinner sig tidvis vid kaj och sjömännen befinner sig i land. Hur försvarar sig sjömän om de överaskas på land? Förshoppningsvis inte genom plutons anfall med understödsvapen och indirekt eld med granatkastare.
Att öva upp så att man blir duktig på att lära ut försvarsstrid är inget som bör vara huvuduppgiften för en sjöman, det finns betydligt lämpligare instruktörer för det ändamålet. Men hur skapar man förståelse för sjömannens uppgifter och roll i försvarsmakten när man är en armé eller flygvapenofficer?
Med det försvarsmaktsgemensamma skedet menar jag inte försvarsgrensspecifika kunskaper utan ämnen såsom statskunskap, militärteori/krigskunskap, ledarskap, pedagogik, m.m. Min upplevelse är att när kadetterna genomgår detta tillsammans så blir goda synergieffekter.
J.K Nilsson
En Sjöman till häst är en syn för Gudar. En Hästkarl till sjöss är en ömkligt svärande sjösjuk ...
Jag är själv sjökadett på MHS Karlberg och jag tänkte delge lite av mina åsikter angående en Försvarsmaktsgemensam utbildning.
För det första Karlberg är en arméskola. Skolan började som det och är det idag än idag. På skolan går det mestadels armékadetter. Det är därför inte konstigt att det finns en viss marktyngd i utbildningen även om det tenderar till att gå till överdrift ganska ofta.
Som sjöman i grunden får man tidigt förklara att man är sjöman långt före soldat. Visst jag har genomfört GSU och även FSU men det var i stort inriktat på skyddsvaktstjänst kring fartyg. Gruppsstrid övades knappt.
Jag är för en FM gemensam officersutbildning men då ska utbildningen också vara det åt alla håll. Nu är det så att vi sjökadetter får en god insyn i markoperationer medan det är väldigt lite eller inget åt det andra hållet. Det kommer i så fall på initiativ från kadetterna själva. Ett stort problem i sammanhanget är problemet med att visa marinverksamhet. Det bedrivs oftast bortom horisonten till sjöss. Det går inte direkt att köra upp en korvett i Karlbergskanalen. Likväl går det att anordna studiebesök på sjögåendeförband även för markkadetter. Det har dock inte blivit av.
Ett alternativ är att ALLA blivande officerare seglar en tid ombord på HMS Gladan och Falken. Det ger i alla fall en liten bild av hur det kan vara till sjöss dock inte alls som i en Stridsledningscentral eller ubåt till sjöss, gärna i sjögång.
En anledning till att utbildningen idag är marktung är bland annat för att ett av kadettkompanierna har en beredskapsuppgift för försvaret av Stockholm. Det används som ett skäl till den marktunga delen. Det kan jag verkligen köpa, om kadettbataljonen har den uppgiften att lösa så ska det lösas, men det borde inte hindra kunskapsöverspridning åt andra hållet.
Lew sa: ” Sedan kan man ge sig fan på att den där fartygschefen som tror att snuskburken är där man slänger maten i mässen någon dag kommer sitta med en hel galax stjärnor på axlarna och styra över inte bara glada matroser utan kanske även amfibiesoldater, kanske även soldater i förband som inte ser annat vatten än det i dricksflaskan.”
På vilket sätt skulle inte en arméofficer kunna få befäl över sjömän?
Sedan håller jag med om att det uppstår väldigt goda synergieffekter av en gemensam utbildning. Den kunskapsöverspridning som uppnås under lektioner och över en kopp kaffe ska inte underskattas.
På en föreläsnings förra veckan frågade en pensionerad sjöofficer den samlade skaran om det var någon som skjutit torped. Ingen hade gjort det varpå sjöofficeren på skämt frågade ”Vad gör man i flottan nuförtiden?” Då svarar en armékadett ”Äter oxfilé.” Det symboliserar, i alla fall för mig, hur bilden av de sjögående förbanden växer fram genom detta utbildningssätt. Vi får aldrig chansen att visa vår arena. Vi försöker tappert att göra det genom youtube-klipp och anekdoter men det är inte samma sak som att vara till sjöss. Sen tenderar anekdoterna att tala om saker som inte alltid ger en rättvis helhetsbild. (God mat mm.) Den bild vi förmedlar är något vi själva får arbeta med. Men ska en sjökadett behöva försvara sin egen arenas existens?
Alla sjökadetter har förstått betydelsen av sjöfarten och den marinaarenan. Men har markkadetterna förstått det och hur det är till sjöss? Jag tror inte det. Då har man väl missat målet lite med en gemensam utbildning? Att befinna sig i markarenan får alla pröva på, till och med luftarenan, genom fallskärmshoppning. (Dock inte Nautiker.) Men de andra 71 procenten av jordens yta? Det får bara flottan och amfibiekadetter känna på. Där spelar amfibiekadetterna, som vanligt, en stor roll i kunskapsöverskridningen mellan land och hav.
/Dykdalb
Skicka en kommentar