Gemensam lägescentral del 1

Nu har GLC/NOC konceptet valsat runt i SvD, bland försvarspolitiker såsom Allan Widman och Staffan Danielsson Samt ett antal bloggar såsom Wisemans’s Wisdoms. Nu vill jag ge min syn på detta uttjatade ämne men ifrån en annan synvinkel och jag hoppas på att visa på att läget verkar vara mer illa än vad som det nu verkar vara.

Jag börjar med dualiteten som ledningen av förband uppvisar. Den klassiska ledningsprincipen som essensen av komandostyrning. För att kunna leda de väldiga förband som arméer utgjorde under senare delen av medeltiden och fram till att den tekniska utvecklingen omintiggjorde massanfall genom utvecklingen av kulsprutan och effektivare eldhandvapen. Högste chefen på slagfältet, i vissa fall kungen själv, styrde förbanden genom ett intrikat system av signalerande genom fanor. Förbandsledningen ställde upp sina trupper i enlighet med de lärdomar som dragits av tidigare slag med avseende på terrängtyp, årstid, tillgängliga förband, det förväntade fientliga uppträdandet, .m.m. Detta gällde såväl på land som till sjöss och ve de underordnade chefer som tog egna initiativ och utnyttjade uppkomna situationer till att förbättra den egna sidans prestationer. Chefen hade blick för slagfältet och i stort skulle slagordningen genomföras som tidigare bestämts, dock kunde chefen i viss mån styra de egna enheterna om tillfälle gavs. Om vi går tillbaka och studerar Clausewitz så talar han om ”krigiets dimmor” och ”friktioner”, detta är kopplat till svårigheterna att leda förbanden och ”Lagen om alltings djävlighet”. För att så långt som möjligt undkomma dessa svårigheter så kom det Preussiska ”Auftragstaktik”.

Uppdragstaktik, som vi översätter det preusiska ordet till, lägger ansvaret för ledningen på en så låg nivå som möjligt. Uttrycket: ”Uraktlåtenhet att handla ligger chefen mer till last än valet av medel.” torde vara bekant för vilket armébefäl som gått OHS som helst. Cheferna på de olika nivåerna skall sätta ramarna, chefens vilja, och tilldela resurser till underlydande chefer så att dessa kan lösa de olika stridsuppgifter som måste genomföras för att chefen skall få sin vilja igenom. I konceptet uppdragstaktik så decentraliserar vi alltså ledningen för att komma runt svårigheterna med att leda genom detaljerade orders och återmatningen till högre chefer. Krigets dimmor påverkar sålunda inte ledningen av förbanden.

Nu har vi möjligheter att överföra informationen för att skingra krigets dimmor men innebär det att vi skall ta tillbaka ledningen till högre chefer? FOI har skrivit om detta för sju år sedan och har gjort en del studier i ämnet. Jag rekommenderar en uppfräschning i ämnet för att färska debatten idag.

Jag avslutar med att ställa frågan: Är vapen och skyddstekniken samt sambandstekniken så långt framskriden att vi kan börja centralisera ledningen?

J.K Nilsson