Ingen fred att bevara i Afghanistan

Jag snodde helt samvetslöst Svds rubrik av Shahrbanou Tadjbakhsh och Pierre Schoris brännpunktsartikel.

Författarna är barnsligt naiva, dels i synen på krig och krigföring men också i synen på FNs arbete och hur multifunktionella fredsstödjande insatser kan bedrivas. Wiseman har tidigare skrivit om synen på krigföring i österlandet till skillnad mot synen på krigföring i Väst så det behöver jag inte återupprepa. Författarna verkar (avsiktligt?) missförstå det amerikanska dilemmat och anför missförståndet som led i ifrågasättandet av det svenska ISAF-bidraget. Ja, det amerikanska handlandet har varit fel och i vissa fall katastrofalt. Jag tolkar det som att man inte lärt läxan man erbjöds i Vietnam då man sett Operation Enduring Freedom – Afghanistan som en traditionell krigsinsats där proportionalitetsprinciper och krigets lagar som de styrande principerna. Detta har nu med rätta ifrågasatts av den amerikanska ledningen och man arbetar på en mera rätt väg. Att fela är mänskligt men att förstå och rätta till är gudomligt, vi kan alltså inte använd den amerikanska insikten nu för att kritisera ISAF.

Författarna till artiklarna kritiserar att man vill nå en snabb seger i Afghanistan, vilket man kritiserar i USA och därmed är insatsen fel. Man menar också att detta innebär att underminerar ett återuppbyggnadsarbete och bryter mot FNs ”grundprincip” om fredsinsats. Här gör författarna det klassiska felet, man definierar fred som frånvaron av krig. Jag vill å andra sidan definiera fred som ”frånvaron av strukturell våldsanvändning och förtryck”. Begreppet krig som vi använder det är inte tillämpligt i interna konflikter, vi har inga tydliga fronter, vi har inga vapenstilleståndslinjer att patrullera, hela landet är ett fronavsnitt. Vi kan alltså inte kräva fred innan vi kan arbeta i ett modernt konfliktområde.

Man kritiserar också att NATO för befäl över ISAF men det är ju en pragmatisk inriktning som följd av att FN inte har egna militära förband eller en ledningsförmåga. Alla militära operationer som FN sanktionerat har också letts av andra stater eller samanslutningar av stater. Vidare hävdar man att det är ett problem att USA genomför ”Operation Enduring Freedom” samtidigt som ISAF verkar i landet. Det är dock rent nonsens att framföra farhågor att främmande militärs operationer leder till att Svenska soldater utsätts för risker. En främmande soldat är en främmande soldat och har alltid varit så. Det är när man interagerar med befolkningen som man skapar skillnaden. Om svenskarna sköter sig väl och är ofta synliga så bygger man sin egen säkerhet. Folk är inte dummare än att man kan skilja på person och kollektiv. Men det innebär också att området som svenskarna skall verka i inte får vara för stort, alternativt får man tillföra mer resurser. Svensk säkerhet är inte avhängigt OEF-A.

Hur bör vi göra? Vi måste fastställa vad vi vill med vårt deltagande och därefter dimensionera insatsen för att kunna uppnå våra ambitioner och skyddet för förbandet. Vi måste också inse (till skillnad ifrån brännpunktsförfattarna) att den svenska insatsen inte belastar det civila stödet. Svenska Afghanistankommittén verkar ofta i osäker miljö för att hjälpa men hjälpen måste vara mer ambitiös än så. En skola byggd av Afghanistankommittén måste kunna skyddas mot attentat om hjälpen skall fungera uthålligt och det innebär daglig närvaro. Det är inte FN som eskalerar som författarna påstår, eskaleringen står aktörerna i landet för och ISAF svarar.

Men grundfrågan måste vara: ”Vad vill vi?” och agera därefter, inte svamla om otydlighet mellan militär och civil hjälp. Författarna tycks helt ha missuppfattat moderna multifunktionella operationer. Man kan kritisera ISAF på goda grunder, men Schori med kamrat missar målet.

J.K Nilsson