Trygghetsstiftelsen

Med anledning av Chefsingenjörens vidare öden och göranden så finns det ett litet underlag för det här inlägget.

Trygghetsstiftelsens (TSN) enda uppgift är att möjliggöra att en anställd i statlig tjänst inte blir arbetslös. För att lyckas med detta uppdrag har stiftelsen ett batteri av åtgärder till sitt förfogande. Detta regleras i Trygghetsavtalet. Naturligtvis gäller arbetsplikten i första hand så länge som arbetstagaren har ett anställningsförhållande. För att komma i åtnjutande av TSN:s förmåner måste man, utom i vissa undantagsfall, säga upp sig själv.

TSN jobbar med tre skeden mot anställningens slut. Det första skedet är när arbetstagare har pekats ut för uppsägning p.g.a. arbetsbrist eller omlokalisering. Handlar det om arbetsbrist men verksamheten är kvar på orten kan TSN stötta med utbildning så att arbetstagaren är omplaceringsbar och därmed kan behålla ett arbete på orten i samma statliga bolag/myndighet. I Björns fall är detta inte en möjlighet utan tiden mellan identifieringen (förstärkta personalnämnden) och uppsägningens överlämnande var något kort men det är skede 1

Skede två är de identifierade arbetstagarna som faktiskt kommer att drabbas av arbetsbristen. Besked om uppsägning har lämnats eller uppsägningstid rullar. I det här skedet så kan man också identifiera andra insatser som behövs för att den anställde skall kunna övergå i annan försörjning. Det är främst utbildning för nytt yrke men ”starta eget företag”-kurser i form av marknadsföring, bokföring och lite annat kan också erbjudas. Det är den anställde som skall vara drivande i formande av sin framtid, TSN ställer upp det är rimliga tankar i form av möjligheter och ekonomi. I det här skedet skall arbetsgivaren visa välvilja om det är så att den anställde erbjuds jobb av annan arbetsgivare och släppa denne.

Skede tre är när anställningsrelationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren har upphört. Här kan stiftelsen lämna fortsatt stöd som om det vore skede två men utan ersättning ifrån den tidigare arbetsgivaren.

Som jag nu ser det ligger Björn i skede två. Det innebär att han nu kan få tjänstledigt med lön för att utbilda sig och göra sig attraktiv för någon ny arbetsgivare. Om så krävs så kan stiftelsen betala inskolningslön. Uppsägningstiden kommer genom trygghetsavtalet att fördubblas. Björn talar om att han arbetat för Försvarsmakten i 24 år och är flygförare borde därmed ha 24 månaders uppsägningstid till sitt förfogande att göra sig snygg och villig för en ny partner. Trygghetsavtalet som TSN arbetar efter möjliggör att en medföljande partner till den uppsagda kan få hjälp vid en eventuell avflyttning till en ort där den uppsagde kan få jobb. Som jag ser det så är det Linköping som är den ort som Björn har störst möjlighet att få jobb på. Det innebär att en eventuell fru/partner till Björn kan i princip få samma hjälp som Björn kan få för att börja det nya livet efter den statliga anställningen. En inte allt för okvalificerad gissning är att Björn ändå snabbt lär gå in på en tjänst med samma eller högre lön än han uppbär nu och att man då har medel att hjälpa en medflyttare om det nu är med utbildning, kurser, marknadsföring, m.m.

TSN:s hjälp är omfattande, om det nu är så att den uppsagde väljer att starta en egen firma så får denne hjälp och utbildning. Målet är att när uppsägningstiden börjar rulla så skall den uppsagde helt gå över och jobba i det nya företaget. Denna är tjänstledig med lön ifrån Försvarsmakten och kan helhjärtat jobba upp sitt företag. Lön ifrån företaget behöver man inte ta ut innan utbetalningarna ifrån det tidigare jobbet slutar komma. Skulle det vara så att företaget inte bär sig vid den tidpunkten så gör man en ny bedömning om vilket stöd den tidigare anställde behöver. Det kan vara så enkelt som en kortare utbildning med lönestöd och marknadsföringshjälp eller så hjälper man med en annan utbildning som bär mot en anställning. Villkoret för att få utbildning betald utöver den dubblade anställningstiden är att utbildningen är avgiftsbelagd och inte är studiemedelsberättigad. Vissa yrkesutbildningar faller under dessa kriterier. I vissa fall kan det vara så att om man har några strökurser kvar till en akademisk examen så kan TSN bevilja stöd någon/några månader extra.

Trygghetsavtalet innehåller ett inkomsttrygghetstillägg så att man kan gå ner i lön hos en ny arbetsgivare utan att förlora inkomsten ifrån det förra jobbet så länge den nya lönen är avtalsenlig. De två första åren tappar man inte men sedan trappas tillägget ner. Man räknar med att arbetstagaren skall kunna utvecklas i lön hos den nya arbetsgivaren.

Som synes så skulle Björn kunna plocka ut ännu fler sköna slantar ifrån Försvarsmakten. Bara för Björns uppsägning så kan det kosta Försvarsmakten närmare SEK 1 700 000:-. Med uppsägningstider och åtgärder i TSN:s regi så kan vi se att den här omregleringen av anställningsavtal kostar Försvarsmakten mångmiljonbelopp i monetära termer. I form av de anställdas lojalitet har det här varit ovärderbart.

Nåväl jag har nu försökt att ge en liten introduktion till Trygghetsstiftelsen och trygghetsavtalet (TA). Att tänka på är att en icke uppsägningshotat person kan ges möjligheter att ta del av TA om det är så att det möjliggör för en uppsägningshotad person att behålla arbetet eller bli omplacerad.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens anseende - Vi syns, vi verkar, vi respekteras? Med en uppdatering

Jaha, då har ännu en sten lagts på bördan. Försvarsmaktens ledning har ännu en gång provflugit en spinn, en spinn som slutat ännu närmare marken än hittills. Som åskådare får man nu känslan att den som håller i spakarna inte är byxad att styra denna farkost.

Tidigare har vi fått oss till livs att försvarsledningen tycker att officersförbundet inte hjälper till att förbättra försvarsmaktens anseende. Arméinspektören var hedervärd genom sin öppna kritik mot förbundet i den debattartikel som ”Officerstidningen” publicerade i nummer 8/2010. Grundevik menar att Officersförbundet fokuserar fel när man arbetade för att skrota utlandsobligatoriet. Då 95% av officerskåren skrivit under på att ”omreglera” sina anställningsavtal verkar Grundevik anse att det var ett bra beslut och att Officersförbundet genom sitt agerande gör ”FM till åtlöje bland skattebetalarna, något som knappast tjänar Officersförbundet”.

Jag kan spinna vidare med hur man de senaste dagarna uppmärksammat det grandiosa arbetet med stridsvästar. I samma tidning som Grundevik fick sina fem minuter i rampljuset kunde vi läsa om NBG:s spaningspluton och om NBG soldater som inte fått ut sina löner. Dessutom har anställda med någon form av deltidstjänstledigt inte heller fåt någon lön. PRIO kunde inte hantera att någon var delvis tjänstledig. Att inte den här firman har kraschat är mig en gåta.

Nu i eftermiddags kunde vi läsa på Chefsingenjörens blogg att han numer inte skall vara anställd av försvarsmakten, uppsägningen kom via SMS…
Vid tidpunkten för detta SMS deltog CI i utbildning av NATO inför CI’s kommande tjänstgöring i Afghanistan. Denna tjänstgöring skulle vara hittills unik och CI var den förste svensk som fick gå denna kurs. Resultatet är att CI fick avbryta denna kurs och resa hem. Visserligen är min erfarenhet att deltagande i kurser liknande den som CI gick ofta används för visa någon respekt. Landet i fråga sänder representant för att visa sitt förtroende för landet eller organisationen som ger kursen. Någon deltagare stannar inte hela kurstiden ut så jag skulle inte säga att CI och Försvarsmakten inte skämt ut Sverige, däremot har man inte visat att man åtrår den respekt som är den nya ledstjärnan i värdegrundsarbetet. Den svenska Försvarsmakten har i detta fall visat den organisation som vi i samarbete med skall bygga vår säkerhet en nonchalans som borde vara straffbar. Man vill hellre ordna upp principsaker i sin organisation före arbetet med att skaffa sig gott anseende som en ”rejäl” partner.

Det jag känner mest frustration över är att man hellre vill hålla sig till principer än till sakfrågor. Chefsingenjören har på sin blogg uppvisat ett imponerande engagemang för Afghanistan och sin kommande tjänst där. Väl formulerat och utmärkt problematiserat har han belyst svårigheterna och möjligheterna för Afghanistan. En person som passar som handen i handsken i det ”nya försvaret” hellre sägs upp än tillåts vara den tillgång han är. Som lök på laxen så skall CI inte bara skiljas ifrån sin ordinarie tjänst genom den s.k. arbetsbristen men han skall också skiljas ifrån sin tjänst i utlandsstyrkan. För att kunna skilja CI ifrån sin tjänst i US tänker man driva frågan i FPAN, personalansvarsnämnden och hävda arbetsbrist och personliga skäl. Nu slår mina protonpumpar i magsäcken igång nattskiftet och ökar produktiviteteten. Jag citerar ordagrant vad Försvarsmaktens hemsida skrivar på sin sida om FPAN:

”Alla anställda i Försvarsmakten, undantaget de som är tillsatta av regeringen, kan prövas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd även kallad FPAN.
En anställd som begått allvarliga fel i tjänsten kan av sin förbandschef anmälas till FPAN.

Efter att anmälan är gjorts till FPAN får den anställde yttra sig. Ärendet utreds sedan vid den juridiska staben som fungerar som FPAN:s kansli. Därefter sammanträder FPAN och fattar beslut i ärendet. Besluten fattas med enkel majoritet. Nämndens beslut kan överklagas till allmän domstol. FPAN kan besluta om:

- Varning
- Löneavdrag
- Uppsägning
- Avsked

Vid skälig misstanke om tjänstefel som kan ge en annan påföljd än böter har Försvarsmakten skyldighet att anmäla den anställde till åtal.

FPAN består av sju personer. ÖB eller den han sätter i sitt ställe, i dag produktionschefen, är ordförande. I nämnden sitter också:

- Chefsjuristen
- Personaldirektören
- Chefer som ÖB utser
- Fackliga företrädare

…”

Nu undrar jag vilket tjänstefel som man tänker anklaga CI för.

Jag uppmanar Grundevik et.al. att ta en funderare på vem som egentligen gör Försvarsmakten till åtlöje bland svenska skattebetalare. Är det vi anställda och våra fackliga representanter eller är det ni som säger upp svenska officerare under utbildning och på väg mot insats för sin inställning om hur Försvarsmakten hanterat frågan om obligatorisk utlandstjänst. Hur ser frågan om ”Utlandsvägraren” Björn som är CI:s riktiga namn ut? Är det Björns fel att svenska Försvarsmakten tappar i respekt?

När jag mejl ledes fick veta av Björn att han kommer att sägas upp på måndag kunde jag inte komma mig för att uppmana honom att innan det ödesmättade klockslaget ångra sin inställning och omreglera sitt anställningsavtal utan jag kände en viss glädje med honom att han fått erbjudande om anställning utanför Försvarsmakten. Jag kände också ett visst vemod över att en så kunnig person inte längre kommer att bidra till att försvarsmakten trots allt kan göra ett bra ett bra jobb. Men som sagt jag kunde inte ärligen uppmana honom att ändra sig.

På mitt skrivbord ligger almanackan med texten ”Jag har det som krävs”, rodnande vänder jag bort blicken. Jag har inte det som krävs, de som har det som krävs är de som valde att inte spela med i denna tragiska fars och rakryggade stod för att de inte längre vill vara med.

Lycka till Björn.

Wiseman och Cornucopia har också skrivit i ärendet. Jag lägger Morgonsur till listan med kommentatorer. Och Skipper.

J.K Nilsson

Försvarsmaktsgemensamt, en framgångsfaktor

Jag är medvetet provokativ med rubriken till detta inlägg efter att ha läst Commander. Commander resonerar kring slöseriet att utbilda alla ”kinesiskt lika”. Här ser jag att vi måste bena ut vad som menas begreppet utbilda och vad utbildningen skall gå ut på. Utbildar vi mot förståelse, kunna med handledning, genomföra självständigt eller vad nu en nyutgåva av ”Pedagogiska grunder” skulle använda för termer. Att utbilda en stridsledningsofficer, oavsett sjö eller luft, mot strid inom plutons ram verkar vara slöseri. Men vad är syftet med utbildningen? Är syftet att utbildningen skall utmynna i att officeren skall kunna leda en pluton i mekaniserad strid? Vilket syfte skall striden ha?

Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.

Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.

J.K Nilsson

Välkommen!

Efter en veckas arbete hälsar jag nya bloggkollegor välkommen. Ni kan se Skyttedoktoranden, Skipper och Commander i min blogglista. Kavla upp ärmarna och känn er välkommna.

J.K Nilsson

Just war?

Den gode Chefsingenjören har ånyo varit en inspirationskälla. Jag väljer därför att publicera delar av min C-uppsats i statsvetenskap. Titeln på detta inlägg är den ordlek jag hade som tentativ titel på min uppsats.

2.2 Rättfärdigt krig

Ett offensivt rättfärdigt krig måste i dag ha FN:s välsignelse för att folkrättsligt vara korrekt eller varandes ett krig fört att kunna försvara sig i enlighet med FN:s 51:a artikel. Historisk sett har tidiga tänkare fört fram idéer om att ett rättfärdigt krig har religiösa grunder, hellre att slåss för en medmänniska än att egoistiskt slåss för sig själv. Vi ser alltså att ett rättfärdigt krig är ett relativt begrepp och används för att synliggöra sina egna värderingar. (Syse, 2004)


2.3 Walzer

Walzer skriver inte upp punkter som skall följas för att avgöra om ett krig skall anses som rättfärdigt. Boken Just and Unjust Wars beskriver de olika moraliska avgöranden som människor ställs inför när krig skall bedömas.

De moraliska skyldigheterna som Walzer pratar om inbegriper bl a tanken att den som har möjligheten är också skyldig att stoppa pågående grymheter mot människor. (Walzer, 2000: 108) Den som också använder sig av denna skyldighet blir också skyldig att använda vapenmakten på ett moraliskt korrekt sätt, vilket innebär att distinktionen mellan militära mål och civila måste vara tydlig. (Walzer, 2000: 304-327) Insatsen skall vara helhjärtad för att kunna stoppa det som sagts vara anledningen till insatsen och efterarbetet till kriget skall vara inriktat på att säkra införandet av de mänskliga rättigheterna. (Walzer, 2000: 109-124) Likt Ove Bring resonerar Walzer efter FN stadgan för att legitimera humanitära interventioner, trots att skyddet av statssuveräniteten finns, existerar också skyddet av de mänskliga rättigheterna. Brottet mot de mänskliga rättigheterna fråntar den skyldiga staten sin suveränitet. (Walzer, 2000: 86)

Walzer tar upp två fall som han karaktäriserar som humanitära interventioner. Det ena fallet är USA:s intervention på Spaniens sida under ett kubanskt uppror 1898. USA stoppade blodbadet som pågick, vilket enligt Walzer kännetecknar en humanitär intervention. Dock så kan fallet inte riktigt omfattas av begreppet humanitär intervention, eftersom USA inte stödde det moraliskt rätta med nationellt självbestämmande. (Walzer, 2000: 102) Det andra fallet som Walzer exemplifierar med är indiens intervention i Östpakistan, vilket senare formades till staten Bangladesh. Indien menade att man stödde den nationella självbestämmanderätten i Östpakistan samt att ingen Indisk överhöghet etablerades utan sedan Östpakistan bytte namn blev staten självständig. Walzer menar att trots att huvudsyftet med interventionen var att ge sig på sin antagonist Pakistan så kan insatsen ändå betecknas som humanitär och därmed en legitim handling. (Walzer, 2000: 105)

Walzer resonerar sålunda efter västerländska värderingar, vilket kan väcka anstöt i andra kulturer likt Kina och Indien i sina invändningar mot Kofi Annans uttalanden. Trots sitt allmänna resonerande kan man urskilja punkter som kan användas för att bedöma om en insats är legitim enligt begreppet humanitär intervention.

1) Insatsen skall föranledas av grova brott mot de mänskliga rättigheterna

2) Insatsen skall vara beslutsam för att på ett målmedvetet sätt stoppa brotten mot de mänskliga rättigheterna

3) Insatsen får inte kränka de mänskliga rättigheterna, sålunda måste krigets lagar efterföljas och hög tröskel skall finnas vid användandet av proportionalitetsprincipen

4) Insatsen skall avslutas när det inte längre föreligger något hot mot de mänskliga rättigheterna längre

5) Insatsen får inte vara en förevändning för att utöka det egna landets territorium eller på annat vis skaffa sig överhöghet där brotten begåtts

2.4 Ignatieff

Ignatieff menar att det är viktigt att omvärlden visar att den bryr sig om när det inträffar mänskliga tragedier i andra länder. Denna omtanke skall ta sig uttryck i att omvärlden med västliga värderingar ska använda militärmakt för att uppnå resultatet att människor slutar dödas eller fördrivas från sina hem. (Ignatieff, 2000: 68ff)

För att tillåtas inleda en väpnad intervention i ett inbördeskrig med diverse pågående hemskheter sätter Ignatieff upp två kriterier som skall vara uppfyllda. (Ignatieff, 2000, 63)

1) En pågående etnisk rensning, vilken kan ta sig uttryck i fördrivandet av människor från sina hem eller massdödandet av människor. I bägge fallen kan stora flyktingströmmar uppstå. Ignatieff pekar på att det skall finnas en systematik i angreppet på människorna.

2) Dessa flyktingströmmar skall hota fred och säkerhet för grannländerna där konflikten utspelas.


Ignatieff ställer upp två villkor för att inleda det väpnade försvaret för de drabbade människorna.

a) Alla diplomatiska ansträngningar skall vara förgäves och alla diplomatiska alternativ skall vara provade.

b) Det måste finnas en ärlig övertygelse att det väpnade våldet kommer att uppnå målet att stoppa det mänskliga lidandet.


Dessa villkor ställs för att säkerställa att kriget kommer att vara en fortsättning av politiken dock med andra medel. (Clausewitz, 1997: 22) Legitimiteten för den väpnade striden kommer att vara beroende av dessa villkor då det undanröjer misstankar om hämnd, vedergällning, maktambitioner etc. (Ignatieff, 2000: 63-64)

Ignatieffs andra kriterium beskriver ett krav för FN att engagera sig, om nödvändigt med våld. Då det står i FN-stadgan att hot mot fred och säkerhet kräver FN:s engagemang för att motverka detta hot. Andra kriteriet beror av det första kriteriet, vilket enligt Ignatieff legitimerar väpnat våld som humanitär Intervention. (Ignatieff, 2000: 64)

2.5 Den humanitära interventionen

Både Ignatieff och Walzer resonerar utefter västerländska värderingar och rättfärdigar användandet av militärt våld för att försvara dessa. Denna problematisering görs utefter kulturella uppfattningar och kan därför som jag tidigare visat vara svåra att sprida. Dock så har de flesta av världens stater medlemskap i FN, vilket innebär att de folkrättsligt har förbundit sig att skydda de mänskliga rättigheterna. Problemet är att FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling knappast kommer att godkänna insatser som skall göras i andan av humanitär intervention. Den slutsats man då kan dra är att en humanitär intervention kommer att ur folkrättslig synvinkel vara illegal.

De båda författarna beskriver ursprunget till insatsen som att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har inträffat. Walzer rättfärdigar insatsen med att brott mot FN-stadgan har begåtts, Ignatieff ställer det ytterligare villkoret att brottet mot FN-stadgan skall resultera i ett hot mot mellanstatlig fred och säkerhet i regionen.

Åtskillnad i diplomatins betydelse görs också, dock kan Walzer tolkas som att diplomati alltid uttöms innan krig kan användas. Det som betonas hos bägge är att den anfallna staten skall ha möjlighet att återuppstå med de mänskliga rättigheterna som förtecken och att insatsen åtföljs med ett högre krav på följandet av folkrätten.

Dessa båda författare menar då att en humanitär intervention – ”Just War” kännetecknas av att insatsen sker för att stoppa ett pågående svårt brott mot de mänskliga rätigheterna. Insatsen skall på ett trovärdigt sätt kunna förhindra ett återupprepande av brottet. Särskilda hänsyn till folkrätten måste göras för att visa på att insatsen sker med omsorg för de som är utsatta. Genom proportionalitetsprincipen, skada inte ickekombattanter mer än nödvändigt för att nå uppsatta mål, uppnås del av detta. Dock så skulle kravet att så långt som det är möjligt undvika att skada ickekombattanter.

Henrik Syse är en norsk författare med boken "Rättfärdigt krig?". Syse konkretiserar på ett tydligt sätt Walzers resonemang kopplat till Ignatieffs mer handfasta funderingar på krigs rättfärdighet. Inledandet av krig, hur krig skall bedrivas och hur krig skall avslutas visar Syse tydligt. En snabb genomläsning visar att mina försök att koppla Walzer med Ignatief är fruktsamma.

Källor:

Ignatieff, Michael, 2000, Det virtuella kriget Kosovo och därefter. Göteborg: Daidalos.

Syse, Henric, 2004, Rättfärdigt krig? Om militärmakt, etik och ideal, Stockholm: Natur och kultur.

Walzer, Michael, 2000 Just and Unjust Wars, A Moral Argument With Historical Illustrations, New York: Basic Books

J.K Nilsson

En påminnelse: Anita Lindblom - Balladen om den blå baskern

Jag vet att det är en upprepning av mitt förra inlägg men lördagens händelse har återaktualiserat inlägget. Svenska soldater befinner sig i strid utanför Sveriges gränser, hittills med samma mål och risker som Anita sjunger om men en annan färg på huvudbonaden. Jag saknar förmåga att bättre beskriva hur jag känner, istället för att riskera att bli plump så avslutar jag med att skänka en tanke till förbandet i Afghanistan, till Kenneths familj och vänner.

Läs mer hos kamraterna Wiseman, Cynisk och CI.

J.K Nilsson

Den tredje statsmakten, Tillägg 101010 13:25

Vi har under två dagar nu läst hur SvD kritiserar den svenska Försvarsmakten för att ha ”mörkat” hur det ser ut på marken i Afghanistan. Inget kunde vara mer krystat och spelat indignerat, Försvarsmakten har gång efter annan lagt ut att svenska soldater varit i strid och på efterhand, ibland har man kallat på direkt flygunderstöd (CAS) och ibland har man löst situationen själv. Cynisk har kritiserat Försvarsmakten för att man förringat vad som hänt genom val av rubrik och val av hur man presenterar nyheter ifrån Försvarsmakten. I efterhand är Cynisk vassare då man tydligen misskött informationsinhämtning och spridning ifrån Försvarsmakten å det grövsta. Detta förhållande varken föringar eller nullifierar mitt resonemang. När två träter kan det vara mycket möjligt att båda har fel.

Jag får upplevelsen att Mikael Holmström i SvD förväntar sig en färdigtuggad text ifrån Försvarsmaktens Informationsstab. En text som är färdig att tryckas, rubrik och bildsättas med en hård vinkling. Försvarsmakten har inte bjudit på det och det är tydligen klandervärt. Jag saknar ett ”djävlar och anamma” ifrån våra självpåtagna makthavare i den tredje statsmakten. Ett historiskt exempel är när ett av våra kärnkraftverk fick sina brister uppdagade, denna rapport offentliggjordes och man släppte ett kort pressmeddelande om att rapporten var släppt men inget som beskrev innehållet. När bristerna var åtgärdade släppte man ett pressmeddelande om att bristerna som var uppdagade i den förra rapporten nu var åtgärdade. Svaret ifrån den tredje statsmakten var bedövande, kraftverkets ledning beskylldes för att man mörkat och fört svenska folket bakom ljuset. Någon i kraftverksledningen uttryckte syrlig sin förvåning över att den tredje statsmakten inte skött sitt jobb och drog en anekdot om tidigare verksjournalister/murvlars arbete, skulle man släppt en sådan rapport för tjugo år sedan så skulle man stå inför skranket efter någon timme.

Precis som vid händelsen vid kärnkraftverket får jag nu uppfattningen att vår tredje statsmakt har abdikerat och duger bara till att ofreda kändisar eller politiker som varit klantiga nog att visa sig öppet med tvivelaktiga affärer. Jag vill se att när Försvarsmakten rapporterat att man blivit påskjuten så skall Infochefen, Chefen insats och eventuellt en förbandschef stå där och svara på initierade frågor om händelsen. Vi har haft FAC (Eldledare/flygledare) sedan minst Bosnien på regelbunden basis i våra internationella styrkor. Under Kongomissionen, när Sverige ställde J29 Tunnan till FN:s förfogande hade svensk trupp möjlighet att begära direkt flygunderstöd. Att strider blir så vidriga att man måste ha CAS är sålunda ingen nyhet men något är det.

Jag tror att vi i Sverige inte insett krigets realitet, tänk tillbaks på NBG 08 där man förfasades att svenska styrkan utrustats med liksäckar , jag minns också särskilt en intervju med en soldat ur NBG08, soldaten menade att han inte tänkt så mycket på risken att dödas eller såras då han tvivlade att Svenska staten skulle våga skicka ut soldater på sådana premisser. Svenska folket tror att en svensk soldat utomlands bedriver ”Slivopatrull” modell Kosovo eller kaffepatrull på Cypern. Historierna om varför Svenska soldater valde att åka till Sinai och Gaza får mig att rodna.

Svenska soldater utbildas och får lära sig vad det innebär att vara soldat. När svenska Försvarsmakten släpper att soldater varit i efterhand och tvingats tillkalla direkt flygunderstöd vet alla insatta hur det varit. För de som inte vet hur det är det den tredje statsmaktens skyldighet att informera medborgarna. Skulle svenska Försvarsmakten släppa färdigtuggad information är det likt förbannat den tredje statsmaktens skyldighet att kolla upp och ställa till svars, jobbet måste ändå göras.

Lyssna till Anita Linblom, även om färgen på baskern ändras är det likt förbannat samma skitgöra. Som Dag Hammerskold en gang sade: “it is not a soldier’s job but only a soldier can do it”. Varför är det ett jobb som endast soldater kan sköta?

SvD 1 och 2. Sveriges Radio

101010 13:25

Jag har nu läst en utmärkt Brännpunktare av Johanne Hildebrandt i SvD, föga förvånande är den utmärkt då den stöder min argumentation om den tredje statsmaktens ansvar. (Lite självinsikt har jag trots allt kvar)

J.K Nilsson