Inget att frukta för ett starkt Ryssland?

Som vanligt reagerar jag i stället för att verka proaktivt och låter därmed andra sätta agendan. I stället för att skriva om uppgradering/ombyggnad/nybyggnad av JAS 39 eller något om FM Basorg13 som släpptes i dag så väcktes min nyfikenhet och lystnad av Annika Nordgren Christensen med sin artikel ”Frukta inte ett starkt Ryssland”. Problematiseringen är intressant och det är kärnan i frågeställningen om Basorg13, uppgraderingen av JAS, m.m. Därför väljer jag att skriva dessa rader.

Jag talar för mig själv i denna text och låter mina känslor och tyckanden komma på pränt, därför skall det läsas i det perspektivet, jag tar inte ansvar för eller försvarar någon annan. Den dåvarande Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt tillskrivs talesättet: "Speak softly and carry a big stick; you will go far”. Det talesättet skriver jag under på men det innebär inte att jag tror att Ryssland per automatik är hotfullt, det innebär att jag anser att världen är kall och cynisk plats. Maktspel utan någon överordnad makt är inte mänskligt. Vi kan se hur omvärlden reagerar för det som händer i Syrien just nu, vi hade ett försök i Libyen men eftersom vi har byggt in något konsensusbegrepp i folkrätten och ger diktaturer lika stor makt som riktiga folkstyren så innebär det att det blir folkrättsligt olagligt att hjälpa människor i Syrien.

När vi pratar just Ryssland så är det ett land i omvälvning och jag är en god optimist för att det blir bättre. På medeltiden hade vi fiendeskap mellan svenska landskap och ut mot andra protostater. Danmark var inte väsensskilt ifrån Svear eller Götar. Efterhand som landskapen enades med vapenmakt blev det fred inom det svenska riket. Med vapenmakt, fredsavtal och till slut fredliga samt vänskapliga avtalsuppbrott fastställdes till slut de svenska gränserna. Dock förflöt det inte lång tid innan skotten i Sarajevo brann av och Europa stod i brand. Därefter tog det knappt trettio år innan nästa eldsvåda bröt ut i Europa. I efterdyningarna av andra världskriget enades Västeuropa i gemensamma affärer och av en upplevd gemensam fiende. Den östra delen av Centraleuropa enades med tvång av Sovjetunionen, upprorsförsök blossade upp någon gång som kvästes av Sovjetunionen. Det underliga är att den längsta oavbrutna tiden för fred i Europa inträffade under 1800-talet. Just nu är det oroligheter beroende på spänningar inom en av institutionerna som enade Västeuropa, jag kan bara hoppas att det löses fredligt även om propagandan och oroligheterna på gatorna i Grekiska städer antyder annat. Jag tror vi kommer att ha en relativ vänskap med Ryssland, den behöver inte vara hjärtlig men även en avvaktande vänskap är fred.

Jag har även strofer ur Hoola Bandoola Bands Fred (Till Melanie) i huvudet. Är verkligen en vänskap till Ryssland värd vämjelsen över Rysslands syn på och agerande i händelserna i Syrien? Skall vi verkligen ha vänskap med en stat där representanter anser att kriget mot Georgien var bra för att visa på Rysslands ståndpunkt gentemot NATO. Som småbarnsförälder har jag fått mig en hel del Bamse (inte luftvärn…) till livs, filosofin att man skall vara stark men snäll, elakingar blir inte snälla av stryk och den som är stark måste vara snäll är väl repeterad. Det gäller ifrån båda håll, den starke som inte alltid är snäll inger inte trygghet men vi kan vara snälla även fast vi är starka.

Ryssland just nu inger inte trygghet men vi kan både hålla oss förberedda för det värsta men agera som om det bästa händer. Vi kan både införskaffa flygplan, rusta upp krigsförband samt förbereda oss på det värsta och samtidigt bjuda in Ryssland till handelsöverläggningar, knyta band, verka i det Arktiska Rådet för fred och gemensamt intresse. Det kalla krigs-filter som Annika Nordgren Christensen talar om är betydligt äldre än så, historiskt har Ryssland haft lika mycket att frukta av Sverige som Sverige haft att frukta av Ryssland. Det gäller ifrån båda hållen, att vara stark innebär att man måste vara snäll. Vi kunde ha talat om omsorg om Libyens folk utan att delta i ett krig mot regimen. Ryssland hade kunnat visa sin misstro mot NATO utan att provocera Georgien. Visst, vi deltar i en negativ spiral men det innebär inte att vi måste avhända oss handlingsfrihet för att bryta den. Likt det är naturligt att Ryssland rustar upp utan att vara ett hot är det naturligt för oss att vara förberedd utan att utgöra ett hot.

På skolgården gick vi med händerna utanför fickorna när vi var tvungen att passera skolans ”hårding” som kommit i målbrottet just för att vi ville vara beredda på om denne skulle vara på dåligt humör eller känner för att visa upp sig. Precis likadant är det nu när vi är vuxna och rör oss ibland större länder som inte alltid visar en fredlig sida. Jag har litet eller inget intresse av handelspolitik , jag har litet eller inget intresse av INGO-verksamhet. Jag är intresserad av försvarspolitiken som del av säkerhetspolitiken. Mitt verktyg är hammaren men jag förstår att inte försöka spika i en skruv, det överlåter jag till de som har en skruvmejsel som verktyg och jag tror jag är så vidsynt att jag ser att det krävs bägge verktygsslagen i den säkerhetspolitiska verktygslådan. Jag hoppas verkligen att ett starkt Ryssland inte är ett hot men det enda en klok svensk upprustning kan medföra om det går bra är en litet slöseri med pengar. Om det å andra sidan visar sig klokt att ha rustat är det en investering som ger avkastning.

J.K Nilsson

Bättre sent än aldrig…

Har just nu tagit mig igenom Annika Nordengren Christensens Newsmillartikel: Tolgfors nya försvarsplan passar bara vänsterpartiet ifrån 2008 men är nyligen uppdaterad. Newsmill är tyvärr inte bara ett ställe att publicera bra artiklar utan även ett ställe där de mest stolliga idéer kan torgföras och en del hävdar som merit att de blivit publicerad på Newsmill. Därför kan det ta tid för mig att läsa guldkornen som skrivs där.

Nåväll, grunddragen i Annikas artikel är att Georgienkriget var en vattendelare för synen på det svenska försvaret. Före Georgienkriget fick det svenska nationella försvaret bli en utvecklat ifrån utvecklingen av de internationella insatserna. Nu skall de internationella insatserna utvecklas ifrån det svenska nationella försvarets grund. Visserligen har jag själv med en dåres envishet talat om att om vi kan slåss borta så kan vi slåss hemma. Till mycket stor del stämmer detta än i dag men i en del måste jag nyansera detta.

Med utgångspunkt i att de internationella insatserna skall utveckla den svenska nationella försvaret så kommer följande att ske. Vi kommer inte att ha några fasta punkter att hänga upp försvaret på i form av föreberedda flygplatser som flygbaser. Vi kommer att enbart vara hänvisade till sjögående bunkring m.m. för marinen och Armén skulle behöva frakta runt sin materiel mot en tänkt försvarsriktning. D.v.s. skall vi bygga hela vår förmåga på kraven som de internationella insatserna kräver så blir det hiskeligt dyr materiel. Skall vi basera allt på att det skall vara lätt att transportera så drar kostnaderna iväg och vi får inte så mycket pang för pengarna.

Vänder vi på att låta våra internationella insatser bygga på ett nationellt försvar så kan vi bygga kvantiteten på baseringar och förråd i Sverige. Vi har hemvärnsgrupper som skulle kunna ha GSS/T eller HV-insats för bevakning och insats runt dessa förråd och baser. Vi skulle kunna ha en mindre mängd materiel för att snabbt kunna förstärka i en riktning och nyttja vissa delar av den rörliga materielen i internationella insatser. Vi sparar en hel del pengar och framför allt så får vi riktigt mycket pang för pengarna

Det är min syn på skillnaderna.

J.K Nilsson

Det Rysk-Tyska samarbetet.

Vi har nu i helgen nåtts av att Opel till stora delar lämnat GM. Ägandet i Opel består nu till 35 % av GM, Sberbank äger 35 %, 20 % till Magna och Opels anställda innehar 10 %. Den ryska lastbilstillverkaren Gaz skall tillverka Opelbilar i sin nya fabrik i Nizjnij Novgorod.

Antalet anställda av Opel är ungefär 50 000 i Europa och av dessa skall 10 000 sägas upp, siffrorna för tyskland är 25 000/2 500. Tyskland kommer alltså att klara sin arbetslöshet lite lättare nu. Affären har inte varit problemfri för den tyska regeringen, SvD rapporterar om att detta har utlöst en tysk regeringskris då Angela Merkel inte sett en konkurs av Opel som ett reellt alternativ.

Det intressanta i affären är att Sberbank ägs av den ryska staten. Den ryska staten har nu köpt in sig i Tysk arbetslöshet, Angela Merkel är som sagt inte intresserat av att den tyska arbetslösheten skall stiga. Tyskland försöker säkra energileveranser ifrån Ryssland genom Nord Stream konsortiet.

Nu får vi se hur eniga EU kan bli i umgänget med Ryssland. Kommer Tyskland att bli mer benäget att kritisera Ryssland efter den här affären? Hur kommer detta att påverka den svenska säkerheten, kan vi lita på ett enigt EU?

J.K Nilsson