Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 1 Anpassingsförsvaret

Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?

Om vi tittar tillbaka till mitten på 1990 talet så ser vi Försvarsbeslut -96 som en vattendelare i Svenskt Försvar. Här påstås att vi lämnar ”Invasionsförsvaret” till förmån för ”Anpassningsförsvaret”. I inledningen av Proposition 1995/96:12 kan vi läsa:

”I dagens säkerhetspolitiska och militärstrategiska situation finns ingen tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för omfattande angrepp mot vårt land. Sverige skall dock även i dagens situation ha en betryggande förmåga att möta sådana militära angrepp, som trots allt skulle kunna inledas.

Inom några år skulle befintliga militära resurser i vår omvärld kunna sättas i stånd, och därmed skulle det skapas förmåga att genomföra ett angrepp i större skala. Om en sådan utveckling äger rum, måste det svenska försvarets krigsduglighet kunna höjas på ett betryggande sätt i minst motsvarande takt.

Mycket talar för att krig i en svårförutsägbar framtid skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Därför bör den svenska försvarsplaneringen långsiktigt i första hand inriktas på förmåga att möta angrepp med strategiska insatsstyrkor.

Det kan emellertid inte uteslutas att en mera omfattande förmåga till anfall över landgräns och hav skulle kunna växa upp i vårt närområde. Även om detta enligt militära bedömningar skulle ta lång tid, måste vi planera för att möta det genom tillväxt i ett försvar, som i första hand är utformat för att möta strategiska insatsstyrkor.

Luftförsvaret och vår förmåga att behålla luftherraväldet över vårt land är av särskild betydelse i alla tidsperspektiv. Det kräver dessutom mycket lång tid att införa nya avancerade flygsystem. Flygstridskrafterna måste därför utformas och dimensioneras i ett långt tidsperspektiv.

Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det svenska försvaret har fortsatt ett mycket stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. De långsiktiga materielbehoven måste säkerställas. Inhemsk kompetens måste bevaras på de försvarspolitiskt mest värdefulla teknikområdena. Det är vidare betydelsefullt att försvarsindustrin behåller och utvecklar kompetens genom utlandssamarbetet.

Till följd av svårigheten att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld måste totalförsvaret - och då i första hand det militära försvaret - på ett betryggande sätt kunna anpassas efter förändrade hotbilder. Detta är en central tanke i regeringens förslag.

Samma realpolitiska analys, som styr besparingen på försvarsutgifterna idag, måste styra kravet på beredskap och förmåga hos försvaret att kunna anpassa sig till morgondagens situation.

Den bedömda hotbilden skall alltid styra Sveriges rustningsnivå. Förmåga till anpassning efter ett förändrat säkerhetspolitiskt läge måste därför prioriteras i Sveriges försvarsplanering. Ingen nation utformar sitt försvar utifrån ett hypotetiskt värstafallsscenario.

Både vår egen och andra länders historia visar att det av flera skäl kan vara svårt att i tid skönja och reagera på politiska och militära förändringar, som borde leda till ökad försvarsförmåga. En åtgärd av central betydelse i regeringens förslag är därför att skapa ett trovärdigt och effektivt system för förvarning om förändringar i hotbilden och tolkningen av förvarningssignaler.

Vid sidan av en planerad höjning till full krigsduglighet inom högst ett års tid skall det finnas konkreta planer för tillväxt och förstärkning av det militära försvaret, om det säkerhetspolitiska läget försämras. Dessa planer skall baseras på löpande planering och kontroll av den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Våra svenska erfarenheter från tiden mellan de båda världskrigen visar hur avsevärda brister i just detta avseende kan få förödande konsekvenser. När regering och riksdag sent omsider anvisade mera pengar till försvaret, saknades genomtänkta militära planer för hur pengarna skulle användas.”

Man påstår att hotet mot Sverige är lågt men att luftstrids- och fjärrstridskrafterna kan verka i korta tidsförlopp till skillnad mot de mark och marinstridskrafter som krävs för ett en regelrätt invasion. Det första skulle vi ha hög materielberedskap för att snabbt kunna växa i, de andra skall vi ha planer att möta ett större hot än det som bedöms kunna sättas upp nu.

Det finns en vilja att ”Växa i kostymen” igen enligt proposition 1996/97:4som utgjorde försvarsbeslutets andra del

Långsiktig anpassningsförmåga

Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens förmåga förändras så den kan möta framtida hot. Detta kan - om hotbilden förvärras - innebära att organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper för att kunna möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver förändras, att viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya motmedelsmiljöer etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än mindre föreskriva vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i framtiden.

Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla den bildar en grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan. Den är grunden för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer och förband, att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att  integrera ny materiel i organisationen. Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare förutsättningar för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för den framtida fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och tillverkningsresurser beläggs.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större krigsorganisation än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav. Regeringen anser det vara enklare och snabbare att utöka eller förändra markstridskrafterna genom att komplettera eller fylla upp flera brigader som inte är fulltaliga jämfört med att etablera helt nya förband. Bibehållandet av vardera en patrullbåts- och flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig handlingsfrihet att omsätta en större organisation.

Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande faktor särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassningsåtgärder företas i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta behov. Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.

Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen kan bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a. artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna kustförsvars-anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På sikt kan det bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt. Regeringen vill dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om två villkor är uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång återstående livslängd, dels att kostnaderna är låga.

Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för anpassning. Värdet ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i kvalificerad utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta förknippas med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader. Det grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra verksamhetens karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets utformning.

Vid sidan av satsningen på militär personal utöver krigsorganisationens direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska resurserna på att säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att utnyttja och modifiera befintlig materiel, samt att säkerställa den teknologiska kompetensen. Förutom riktade satsningar mot sådana teknikområden som gynnar en generell materiell anpassningsförmåga, bör även en inhemsk kompetens inom ubåts- samt krut- och explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.

Den viktigast förändringen är dock en ny syn på internationellt samarbete. Den säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att försvarets materielförsörjning bör kunna ske i nära samarbete med andra länder. Ett ökat och fördjupat försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar för tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan är stor.

Kostnader

Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av kostnaderna för att skapa en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är behovet av anpassningsförmåga ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas. Regeringen beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas årligen på åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I denna summa ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning, utökat antal yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av totalbeloppet vardera.

Vår omvärld ansågs alltså så pass osäker att regeringen valde att föreslå en större krigsförbandsmassa än vad Försvarsmakten ansåg sig behöva för stunden.

Grundorganisationsförband utan tydlig koppling till krigsförbanden såsom Artilleri och Luftvärn avvecklas efter att det kan anses att de inte längre bedriver rationell utbildning. Konkret avvecklades Bl.a. Lv4 i Ystad, A1 i Linköping, A4 i Östersund, Ing1 i Södertälje, S2 i Karlsborg men man hade fortfarande en rad luftvärnsförband i riket tillsammans med sex stycken stridsflygflottiljer som utbildade och vidmakthöll 13 stridsflygdivisioner och 16 basbataljoner.

Visst skulle man kunna anse att beslutet är underfinansierat och drevs igenom med en ekonomisk optimism. Men för oss som varit med ett tag i Försvarsmakten framstår förbandsmassan i Fb96 som det som en stormakt skakar fram jämfört med dagens/år 2019.s ”Enveckas försvar”. Tittar vi tillbaka på den här tiden så ser vi att det hot som Ryssland utgjorde då inte var lika stort som det hot Ryssland kan utgöra nu och inte tillnärmelsevis jämförbart med det hot Ryssland kan utgöra vid år 2020 och bortom. Trots det så ska vi möta det hotet med tre stridsflygdivsioner när vi för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och 13 stridsflygdivisioner 16 basbataljoner. För 17 år sedan ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2 luftvärnsbataljoner.

J.K Nilsson

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2

Jag har lovat ett till litet inlägg i ämnet så här kommer det.

Jag tänker börja med att sammanfatta vad Wiseman skrivit i ämnet i Wiseman's Wisdoms: Försvarets ekonomi förklarad - Effektförlust 2,

Försvarsmakten budgeterade för en hyreskostnad på 2.4miljarder kronor under 2009, att jämföras med år 1999 2.1 miljarder i 2009 års pengavärde trots att vi avvecklat 75 % av fredsförbandsmassan och gud/Fortverket vet hur mycket av krigsförbandens mark och anläggningar som avvecklats.

Detta kan delvis förklaras av att Fortverket tar kapitalkostnader genom att låna upp för att kunna utveckla fastighetsbeståndet för försvarsmakten. Om vi tittar på en JAS-anpassad flottilj så har först och främst krav på hangarer, plattor, sikt ifrån flygledartorn, m.m. En platta för att bedriva flygtjänst ifrån kostar 30 miljoner, genom att den tekniska tjänsten kring flygplanet skiljer sig ifrån Viggen så måste plattan byggas om för att möta dessa tekniska och miljömässiga krav. En JAS-anpassad hangar kostar ungefär 70 miljoner kronor. Vi är redan uppe i 100 miljoner för att bekosta ett kompanis möjligheter att bedriva teknisk tjänst för JAS 39. Vi har avvecklat 3 sådana enheter på F10 och F4. Alltså 300 miljoner i kapitalkostnader, vi har andra anpassningskostnader vid de båda flottiljerna i form av nya byggnader som också skall bekostas. Tittar vi på I5 så byggdes där norra europas modernaste motorområde med spolplattor, garage, verkstad, m.m. Innan området i sin helhet skulle invigas kom försvarsbeslut 2004. Flytt av staket, ombyggnad av lektionssalar och garage och lite annat bekostades på Fyrvalla (Arméns tekniska skola, Militärhögskolan och FHS) i Östersund. Extra kapacitet att leverera el till F4 beställdes till JAS-anpassningen. Vem betalar för kostnaderna i Östersunds garnison. Betalade Vasallen för allt detta? För att överta försvarsmaktens överblivna fastighetsbestånd efter försvarsbeslut 2004 betalade Vasallen 185 miljoner kronor. Hur stora har Fortverkets kapitalkostnader varit i dessa orter som berördes av försvarsbeslutet?

Dessutom har Fortverket avkastningskrav ifrån staten, år 2004 uppgick detta till 319 miljoner kronor. År 2009 betalade Fortverket tillbaka 98 miljoner till Försvarsmakten då man tydligen kunnat spara pengar i egen organisation, en skillnad på 4.7 % mot försvarsmaktens budget. Det här är något som försvarsmakten inte får behålla utan det går tillbaka till staten tillsammans med Fortverkets avkastningskrav, men det redovisas som en del av försvarsmaktens överskott.

Nåväl det här var hyrorna.

Den andra delen i andra akten handlar om hur försvarsmaktens budget är uppbyggd. Till och börja med så kan man grovt sett indela budgeten i två delar, verksamhetsbudget och materielbudget. I Materielbudgeten återfinns anskaffning, vidmakthållande och avveckling av materiell. Här återfinns en del budgettekniska fallgropar, hur skall man hantera införande av materiel? Är det anskaffning och vidmakthållande eller är det avveckling? Om man budgeterar och planerar för att avveckla en viss materiell och ser att det inte går att leverera ersättare är det svårt att stoppa avvecklingen och det är hart när omöjligt att ändra budgeten ifrån avveckling till vidmakthållande. Vi har inte råd att vidmakthålla materielen mer än till förrådsställning och detta går ut över annan materiel som skall vidmakthållas och vi får ett överskott i avvecklingsbudgeten, först efter regeringsbeslut kan försvarsmakten omfördela mellan avvecklingsbudget och vidmakthållande. År 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 360 miljoner i anskaffning av regeringen.

I verksamhetsbudgeten återfinns budgeten för internationella insatser. En budgetpost som regeringen Reinfeldt gjort stort nummer av att utöka i förhållande till Regeringen Persson. Men nu blev det så illa att försvarsmakten ålades ett anslagssparande på 500 miljoner av regeringen Reinfeldt i den här budgetposten.

I det fördjupade budgetunderlaget till 2009 anger försvarsmakten att erfarenhetsmässigt har kostnadsökningarna i försvarssektorn varit 3 – 4 % högre än vad kompensationsfaktorn i försvarsbudgeten ger, ca 400 miljoner kronor om år. Försvarsmakten har alltså en osäkerhet på upp till 400 miljoner om år i materielbudgeten. Hur skall Försvarsmakten kunna planera för att möta denna osäkerhet?

Under 2009 har alltså Försvarsmakten haft ett beordrat anslagssparande på 860 miljoner kronor, haft en osäkerhet på upp till 400 miljoner. Insatsen i Adenviken hade man tagit höjd för i budgeten och inte lyckats spendera allt, Kosovoinsatsen blev likaledes billigare. I fredsförbandsverksamheten har man sparat 1 miljard varav 800 miljoner är påstått sparande till senare år. Hur jag än läser budgetproposition eller budgetunderlag så finner jag inte ett ord om sparande för att föra över till nästkommande år, kanske någon läsare kan visa mig. Hur som haver så verkar det vara överenskommet med försvarsdepartementet eftersom dom medger överflyttning av budgetmedel mellan år. 200 miljoner i överskott på en budget som är nästan 40 miljarder kan verka som om det inte är något att bråka om men det innebär att man skulle ha kunnat häva anställningsstoppet som rådet i Försvarsmakten för att lätta på arbetsbördan hos de anställda som har verksamhet att genomföra, nästa år spänner vi bågen ytterligare och helst skulle vi ha anställt för tre år sedan för att haft rutinerade medarbetare till kommande år.

Erik Lagersten på ”Försvarsmakten kommenterar” nyanserade bilden jag fick när jag läste DIs nyhet om 2,4 miljarders överskottet.

J.K Nilsson

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs

När fredsförbanden får sin budgetram till varje år kontrollerar dom vilka uppgifter de har i prioriteringsordning. Varje uppgift tilldelas en egen budget av förbandsledningen, då ser förbandet vad det klarar och inte klarar. Som exempel kan uppgifterna, bevakning och incidentberdskap, upprättande och vidmakthållande av registerförband och värnpliktsutbildning. Förbanden får veta vilken viktighet som varje uppgift har och kan då göra en prioriteringsordning.

Till det olycksaliga budgetåret 2008 hade F21 fått uppgifterna luftrumsbevakning och incidentberedskap, Hålla SE01 (Stridsflygenhet 01) i beredskap, och sätta upp FS13 (Afghanistanstyrka) och utbilda värnpliktiga fältsoldater (Basbataljon). Av dessa fyra uppgifter rymdes tre i budgetramen, den uppgift som hade lägst prioritet var värnpliktsutbildningen. Sålunda utgick värnpliktsutbildningen, resultatet meddelades högkvarteret och efter något tankearbete sade man att resurser skulle tillföras F21. När årsskiftet 2007/2008 närmade sig kom man till den bleka insikten att det underskott på ett par hundra miljoner kronor för 2008 som man varnade för vid halvårsskiftet 2007 växt till 1.5 miljarder kronor.

Otippat kom inga extra resurser till F21, förslaget ifrån HKV Prod var att F21 skulle bestrida högvakten i tre månader. Med tanke på att personalen redan hade sin arbetstid utlagd så skulle det bli dyrt att lägga omplaneringslista, betala hotellrum och traktamente för den anställda personalen. Resultatet var att helikopterflottiljen och F17 lämnade lite budget till F21 så att värnpliktsutbildningen kunde fortsätta. Samtidigt sänktes resultatkraven för hela försvarsmakten vad soldaterna skulle kunna vid muck. Resultatet blev som vi alla vet ett överskott på 0,5 miljard av budgeten. Försvarsmakten gjorde alltså åtgärder som resulterade i att verksamheten blev två miljarder billigare.

Efter att soldaterna muckade 2008 har F21 inte haft fältsoldater p.g.a. besparingsskäl. Flygvapnets basbataljoner har alltså gått miste om tre kullar soldater, vilken försvarseffekt har vi då uppnått när vi ändå har ökat besparningarna med 500 miljoner? Bara för jämförelsens skull så kostar en flygflottilj ungefär 500 miljoner i drift årligen. Har inte flottiljen ansvar för anläggningar och detachement utanför grindarna så kom man upp i mindre än 500 miljoner år 2004. Vi skulle alltså kunna driva 5 flygflottiljer för 2009 års anslagssparande. ISAF-insatsen kostar ungefär 1 miljard.

Försvarsstrategisk är det nog ändå rätt att krympa verksamheten. En liten fågel har viskat att kostnadsökningarna för försvarsmateriell och lite annat smått och gott i försvarsvärlden innebär att försvarsbudgeten tappar sitt värde med 8 % årligen. Alltså med en stagnerad försvarsbudget tappar vi betalningsförmåga med 8 % årligen, räkna i er egen verksamhet. Utgå ifrån vad ni gjorde år 2007, minska antalet beställda patroner till AK5 med 8 % årligen, budgetera för att köra 8 % kortare sträckor med de fordon ni har ute. I ärlighetens namn skall sägas att försvarsbudgeten skall öka fram till år 2011 till 38 756 miljoner kronor, detta skall räknas i 2009 års prisnivå. Det skall bli mycket intressant hur man skall kompensera försvarsmakten för det ökande kostnadsläge. Menar man att man skall kompensera för inflation eller blir det mer?

Det är illa nog att vi inte gör av med hela den tilldelade budgeten men fjolårets uteffekt visar vad som händer om vi måste skära 2.5 miljarder ifrån budgeten utan att göra om organisationen. Försvarsmakten räknar bland annat med att flygvapnet skall minska sin årliga budget med ungefär 1 miljard kronor till 3 miljarder kronor. Det är att minska kostnaderna med 25 %. Titta runt i dagens flygvapenorganisation och fundera på var dessa 25 % skall hittas.

J.K Nilsson

Fallacy of composition

Nu ser vi resultatet av Marie Hafströms utredning av stödmyndigheterna till Försvarsmakten. SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2899983.svd I mitten av artikeltesten läser vi ett replikskifte mellan en reporter och Hafström efter att SvD skrivit:

"De fyra som läggs ner är Försvarets Materielverk FMV, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Totalförsvarets pliktverk och Försvarshögskolan. De har alla verksamheter runt om i landet.
Utredaren anger att dessa sysselsätter 9 000 årsarbetskrafter, men eftersom alla inte arbetar heltid blir antalet berörda personer över 10 000. Dessa fyra myndigheter ska läggas ner sista december 2011 och kostar idag cirka 10 miljarder kronor per år.
En ny stödmyndighet ska bildas istället från 1 januari, 2012. Målet är att 2014 spara tre miljarder per år"

SvD: Bedriver de här personerna och myndigheterna en onödig verksamhet idag, eftersom de kan tas bort?
Hafström- Det skulle jag inte vilja påstå någonsin. Utan det är så att verksamheten som förändras och därmed finns behov av annan kompetens.

Andemeningen i utredningen kan vi utläsa om vi tittar på andra artiklar som behandlar Hafströms utredning. Målet är att minska utgifterna för stödorganisationerna för att möjliggöra ett satsande på försvarsmaktens "Kärnverksamhet" nu när försvarsmakten ändå är så liten.

Problemet, som jag ser det, är att försvarsmakten nu är så liten att vi kommer att få svårt att hantera kriser i vårat närområde enligt överbefälhavaren. Med detta lilla säkerhetspolitiska verktyg vi nu har är det än viktigare att vi gör på rätt sätt med rätt materiell. Stödmyndigheterna fyller här en viktig funktion, det vore bättre att utreda hur vi skall kunna få bästa stödet ur myndigheterna jämfört med hur mycket vi skulle kunna spara på dom.

Om jag tittar på vårat ishockeylandslag ”Tre kronor” så har dom läkare, fysioterapeut, materialförvaltare och presschef i landslagsledningen. Skulle Tre Kronor kunna slå ihop dessa funktioner för att frigöra resurser till ”kärnverksamheten”? Dessutom finns det organisation för att studera motståndarlagen när dom spelar sina matcher.

Titeln på detta inlägg är på svenska ungefär: ”Den felaktiga inställningen att om de ingående delarna är bra så är också helheten bra.” Vi kan skapa en stödorganisation som är bra och vi kan också skapa en organisation som är bra att på att använda militärt våld. Denna regerings försvarspolitik håller på att skapa dessa organisationer/ingående delar men det leder inte till att vi får ett bra säkerhetspolitisk verktyg som målen måste vara.

J.K Nilsson