Jag har i inlägget ”Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap” pratat om tre invändningar mot svenskt medlemskap. Den tredje invändningen var om att ”Vi riskerar att utkämpa andras krig”, exemplet i debatten har varit att man inte vill komma till Turkiets försvar. Är det moraliskt rätt att vi tar på oss skyldigheten att försvara Erdogans Turkiet mot att vi är garanterad hjälp av andra länder?
Vad jag sett i svenska debatten så diskuteras alltid fullbordat faktum med krig, något som Robert Dalsjö försökt nyansera flera gånger utan att det verkar lämna intryck, senaste tillfället var i SVT.s ”Agenda” 2022-03-27. Det är alltså läge att i lugnare former redovisa och diskutera djupare det Dalsjö försökt framföra.
Det Nordatlantiska fördragets (Natos grundstadga) första fem artiklar anger i stigande grad organisationens krigsförebyggande arbete. Medlemmarna åtar sig att arbeta för att fredligt lösa konflikter (art 1), att bidra till utvecklingen av fredliga internationella relationer (art 2), att rusta sig själv och varandra så att de enskilt och tillsammans kan motstå ett anfall (art 3), att konsultera med varandra närhelst någon av medlemmarna anser sig vara hotad (art 4) och till slut det militärt avskräckande där en angripare får räkna med den kollektiva styrkan hos de fördragsanslutnas militära förmåga, med kärnvapen som yttersta avskräckning, i artikel 5. Vi ser alltså att första delen av fördraget är i enlighet med FN-fördragets andemening om medlemmarnas åtaganden om konfliktförebyggande och artikel 51.s konfliktavskräckande.
För att dessa åtaganden inte ska bli tomma ord och arbete i enskilda staters intresse organiserades år 1951 det politiska samarbetet vid ett politiskt högkvarter i Bryssel under ledning av det för syftet inrättande Nordatlantiska rådet (Natorådet). Samtidigt inrättades en kommandostruktur för att samordna en gemensam försvarsplanering samt samordna och styra operationer som medlemsländerna i konsensus har beslutat om.
För att åskådliggöra betydelsen av de fem första artiklarna i Nordatlantiska fördraget så beskriver jag ett förlopp vad det skulle innebära för Sverige vid en anslutning till Nato och hur det gynnar den svenska säkerheten och samtidigt ytterligare bemöter invändningen om försvar av Turkiet.
Sverige är som bekant medlem i FN, vi har alltså redan åtaganden enligt Atlantfördragets två första artiklar, Natos medlemmar är också medlemmar i FN så där får vi ytterligare ett forum för samarbete. Vi är också partnerland i Natos samarbete ”Partnerskap för Fred” där vi och Natos medlemmar arbetar tillsammans för att öka förtroendet mellan alliansens medlemmar och oss som är utanför alliansen men deltar i Partnerskap för Fred.
Vid ett svenskt medlemskap så kommer vi att få och ge stöd enligt artikel 3 för att stärka vår och våra allianskamraters säkerhet. Det påstås att vi är bäst integrerade i alliansen med avseende materiellt och med att följa standarder och procedurer. Men som icke medlemmar är vi inte med och delar underättelser som skulle göra att vi bättre kan uppfatta och tolka skeenden i vår omvärld. Trots att vi nu både har datalänk och igenkänningsutrustning som medger att vi kan dela vad våra Gripenflygplan ser med samt kan identifieras av polska, tyska, danska och norska stridsflygplan så får vi som icke medlemmar inte krytpokoder till denna utrustning utan vi tillverkar med stöd av USA dessa kryptokoder själva. Vi har ett antal bilaterala avtal med Natos medlemmar Estland, Lettland, Litauen, USA, UK och Frankrike, vi har också ett särskilt djupt avtal med Finland. Vi har också ett avtal med Norge, Danmark och Finland om att bedriva täta regelbundna gemensamma flygvapenövningar. Avtalet Nordefco avser att stärka försvarsmaterielsamarbetet med Norge och Finland. Dessa samarbeten sker på nåder med de olika staterna, vi inkräktar på våra vänners samarbete inom Nato, de gör uppoffringar för vår skull. Ett medlemskap i Nato skulle innebära att våra avtalspartners inom Nato slipper lägga arbetstid och resurser på att separera sådant de kan delge oss från sådant som vi som icke medlemmar inte kan få ta del av. ”Hultqvistdoktrinen” är alltså suboptimerande för både oss och våra vänner, blir vi medlemmar fullt ut slipper vi alla dessa hänsynstaganden. Vi kommer att gå från en partner som innebär extra arbete till en partner som inte kräver extra hänsyn och arbete, vårt anseende kommer att öka.
Vid ett flertal tillfällen har medlemmar i Nato begärt konsultationer med övriga medlemmar enligt det Nordatlantiska fördragets artikel 4, senast nu i slutet av februari 2022. Marcus Oscarsson redovisar det i sin artikel ”Fyra NATO-länder aktiverar artikel 4 – Sjunde gången sedan 1949”, 2022-02-25. Sverige deltar nu i konsultationer rörande Rysslands krig mot Ukraina, DI ”Nato: Samarbetet ökas med Sverige och Finland” 2022-03-04. I en framtid där det freden kommit mellan Ryssland och Ukraina kan det tänkas att nya kriser och krigshot mot till exempel Polen eller Baltikum, där är det då inte självklart att vi kommer att delta i konsultationer och om svensk hjälp behövs kommer vi mer att bli anmodade att bistå med det som de konsulterande kommer fram till istället för att vi är en part att lyssna på ifrån början.
Hjälp enligt artikel 5 kommer inte att skickas ad hoc utan det sker i enlighet med i fred genomförd och övad planering. Vi ser detta i allehanda övningar såsom "Saber Strike", "Cold Response". Svenska Försvarsmakten deltar i vissa av dessa övningar där vi blir inbjudna och övar, vi blir bättre integrerade med Natos medlemmar i den teknik och procedurer som används inom Nato men vi blir just inte mer än en osäkerhet om vi kommer att ge hjälp och vi kan som förklarats av flera amerikanska ambassadörer inte få någon hjälp av Nato, USAs sverigeambassadör Mark Brzezinski förklarade det 2014 i SvD "USA: 'Svenskarna bestämmer själva om Nato-medlemskap'" 2014-04-30 vilket upprepades av den nuvarande Sverigeambasadören Eric D. Ramanathan i intervjun "USA:s Sverigeambassadör: 'Inga försvarsgarantier'" av TV4, 2022-04-16 vid flottbesöket av USS Forrest Sherman. Vi har lämnat hjälp enligt EU-stadgans försvarsklausul artikel 42:7 till Frankrike. Sverige och Finland har nyss skrivit brev till EU om denna försvarsklausul och påminner om att Sverige och Finland inte vill lämnas i sticket. Vi är tillsammans med Finland en osäkerhet att exploatera, kommer vi att lämna hjälp enligt EU 42:7 och i så fall vad kommer denna hjälp att bestå av, det finns ingen förhandsplanering och övning för EU 42:7. Denna osäkerhet skulle undanröjas av ett medlemskap i Nato, vi kommer att lämna hjälp i vad som visas på de övningar vi deltar i. Om vi blir medlemmar så kommer vi att omedelbart att delta i Natos försvarsplanering, vi kommer med största sannolikhet att inte göra annorlunda än det som visas på övning nu med att basera stridsflyg i Norge, Finland, Baltikum och eventuellt polen. Arméförband kommer att skickas till Norge och Finland, svenska marinstridskrafter kommer att intimt samverka med finska marinstridskrafter (om de blir medlemmar), o.s.v. Det finns ingen anledning att skicka några förband längre bort än så, principen för Nato är ju först och främst förmågan till självförsvar och som bilderna visar så är det länder i ett bakre område som förstärker närvaro i nord – sydlig riktning efter fronten mot Ryssland, vi nära fronten sänder förband i väst – östlig riktning. Det kan ju tänkas att det uppstår ett sydligt hot mot Europa över Medelhavet samtidigt som Ryssland avstår att exploatera detta måste bedömas som obefintligt. Notera också den ringa förstärkning som finns i Ungern nu.
Slutsatsen blir att för vår och andras skull är det mest logiskt att vi blir medlemmar i Nato, vi tar bort osäkerheter och svårigheter som en angripare som Ryssland kan utnyttja.
J.K Nilsson
