Då det framförts många villfarelser i försvarsmakten och bland ”förståsigpåare” så tycker jag att det krävs ett klarläggande.
Jag börjar med de fysiska dimensionerna: Rullbanan behöver vara ca: 1500m – 2000m i längd och 45m bred. In och utflygning till och från banan förlänger det hela ytterligare med upp till någon kilometer, antingen på bredden eller på längden. Markytan under flygplanen kommer då att vara upp till 4000m X 2000m, denna yta måste bevakas för att skydda flygplanen på marken och i luften under deras mest sårbara tid i luften. Armébröder, hur många soldater vill ni dimensionera markskyddet till? Planera för flygoperationer dygnet runt. Flygplanen behöver också beväpnas; klargöring och förrådshållning av flygammunition skall ske med ett riskavstånd på minst 1500 m ifrån där personal och materiell kan beräknas uppehålla sig. Räkna med att personal uppehåller sig på ett avstånd av 600 m ifrån rullbanan. Planera och dimensionera för att skydda flygplanammunition och transportvägar, det är eran uppgift i framtiden.
På denna yta skall vi betjäna fyra flygplan under dygnets alla tider, det räcker med sex man i varje tropp per flygplan vid varje klargöring. Vi vill också dela bataljonen för att kunna verka ifrån två ställen och då med reducerad ambition, alltså vi måste ha två klargöringsplutoner. Det går två klargöringstroppar per flygplan och dygn. För att sköta flygplanbetjäningen för rote (två flygplan) dygnet runt måste vi då ha fyra troppar som minst, lägg till en tropp för lite redundans och för att sköta troppens grupperingsplats. En pluton består av 30 man i betjäningsfunktionen för stridsflygplan. Lägg till plutonsledning och vi är uppe i 35 man.
När vi får flygplanfel så måste vi ha reparationsresurser, flygunderhållskompaniet i bataljonen består då av ca: 60 man. Bansystemet måste hållas rent för att vi skall kunna bedriva flygoperationer, vi måste då räkna med ett tiotal fordon för varje bas till den uppgiften som skall bedrivas dygnet runt. För att kunna bedriva flygverksamhet måste vi ha räddningstjänst. Eftersom vi skall kunna verka under krig får vi räkna med skador på bansystemet och måste då reparera för att minst kunna ombasera flygplanen, vi måste också kunna röja icke exploderade ammunitionseffekter. Lägg till drivmedel till både flygplan och basorganisationen så har vi ytterligare personal. All denna personal måste ha mat och sjukvård. För att kunna driva en flygbas i syfte att betjäna och bemanna fyra flygplan så måste vi i runda slängar ha en 1000 man stark personalstyrka.
I Sverige skall vi ha två basbataljoner, alltså betjäning av åtta flygplan över tiden. Som övning ”Loyal Arrow” visade oss kan vi inte förlita oss på flottiljernas fredsresurser ens under fredstid, F21 tillfördes resurser för bevakning
J.K Nilsson
torsdag 8 oktober 2009
lördag 13 juni 2009
Gemensam lägescentral del 1
Nu har GLC/NOC konceptet valsat runt i SvD, bland försvarspolitiker såsom Allan Widman och Staffan Danielsson Samt ett antal bloggar såsom Wisemans’s Wisdoms. Nu vill jag ge min syn på detta uttjatade ämne men ifrån en annan synvinkel och jag hoppas på att visa på att läget verkar vara mer illa än vad som det nu verkar vara.
Jag börjar med dualiteten som ledningen av förband uppvisar. Den klassiska ledningsprincipen som essensen av komandostyrning. För att kunna leda de väldiga förband som arméer utgjorde under senare delen av medeltiden och fram till att den tekniska utvecklingen omintiggjorde massanfall genom utvecklingen av kulsprutan och effektivare eldhandvapen. Högste chefen på slagfältet, i vissa fall kungen själv, styrde förbanden genom ett intrikat system av signalerande genom fanor. Förbandsledningen ställde upp sina trupper i enlighet med de lärdomar som dragits av tidigare slag med avseende på terrängtyp, årstid, tillgängliga förband, det förväntade fientliga uppträdandet, .m.m. Detta gällde såväl på land som till sjöss och ve de underordnade chefer som tog egna initiativ och utnyttjade uppkomna situationer till att förbättra den egna sidans prestationer. Chefen hade blick för slagfältet och i stort skulle slagordningen genomföras som tidigare bestämts, dock kunde chefen i viss mån styra de egna enheterna om tillfälle gavs. Om vi går tillbaka och studerar Clausewitz så talar han om ”krigiets dimmor” och ”friktioner”, detta är kopplat till svårigheterna att leda förbanden och ”Lagen om alltings djävlighet”. För att så långt som möjligt undkomma dessa svårigheter så kom det Preussiska ”Auftragstaktik”.
Uppdragstaktik, som vi översätter det preusiska ordet till, lägger ansvaret för ledningen på en så låg nivå som möjligt. Uttrycket: ”Uraktlåtenhet att handla ligger chefen mer till last än valet av medel.” torde vara bekant för vilket armébefäl som gått OHS som helst. Cheferna på de olika nivåerna skall sätta ramarna, chefens vilja, och tilldela resurser till underlydande chefer så att dessa kan lösa de olika stridsuppgifter som måste genomföras för att chefen skall få sin vilja igenom. I konceptet uppdragstaktik så decentraliserar vi alltså ledningen för att komma runt svårigheterna med att leda genom detaljerade orders och återmatningen till högre chefer. Krigets dimmor påverkar sålunda inte ledningen av förbanden.
Nu har vi möjligheter att överföra informationen för att skingra krigets dimmor men innebär det att vi skall ta tillbaka ledningen till högre chefer? FOI har skrivit om detta för sju år sedan och har gjort en del studier i ämnet. Jag rekommenderar en uppfräschning i ämnet för att färska debatten idag.
Jag avslutar med att ställa frågan: Är vapen och skyddstekniken samt sambandstekniken så långt framskriden att vi kan börja centralisera ledningen?
J.K Nilsson
Jag börjar med dualiteten som ledningen av förband uppvisar. Den klassiska ledningsprincipen som essensen av komandostyrning. För att kunna leda de väldiga förband som arméer utgjorde under senare delen av medeltiden och fram till att den tekniska utvecklingen omintiggjorde massanfall genom utvecklingen av kulsprutan och effektivare eldhandvapen. Högste chefen på slagfältet, i vissa fall kungen själv, styrde förbanden genom ett intrikat system av signalerande genom fanor. Förbandsledningen ställde upp sina trupper i enlighet med de lärdomar som dragits av tidigare slag med avseende på terrängtyp, årstid, tillgängliga förband, det förväntade fientliga uppträdandet, .m.m. Detta gällde såväl på land som till sjöss och ve de underordnade chefer som tog egna initiativ och utnyttjade uppkomna situationer till att förbättra den egna sidans prestationer. Chefen hade blick för slagfältet och i stort skulle slagordningen genomföras som tidigare bestämts, dock kunde chefen i viss mån styra de egna enheterna om tillfälle gavs. Om vi går tillbaka och studerar Clausewitz så talar han om ”krigiets dimmor” och ”friktioner”, detta är kopplat till svårigheterna att leda förbanden och ”Lagen om alltings djävlighet”. För att så långt som möjligt undkomma dessa svårigheter så kom det Preussiska ”Auftragstaktik”.
Uppdragstaktik, som vi översätter det preusiska ordet till, lägger ansvaret för ledningen på en så låg nivå som möjligt. Uttrycket: ”Uraktlåtenhet att handla ligger chefen mer till last än valet av medel.” torde vara bekant för vilket armébefäl som gått OHS som helst. Cheferna på de olika nivåerna skall sätta ramarna, chefens vilja, och tilldela resurser till underlydande chefer så att dessa kan lösa de olika stridsuppgifter som måste genomföras för att chefen skall få sin vilja igenom. I konceptet uppdragstaktik så decentraliserar vi alltså ledningen för att komma runt svårigheterna med att leda genom detaljerade orders och återmatningen till högre chefer. Krigets dimmor påverkar sålunda inte ledningen av förbanden.
Nu har vi möjligheter att överföra informationen för att skingra krigets dimmor men innebär det att vi skall ta tillbaka ledningen till högre chefer? FOI har skrivit om detta för sju år sedan och har gjort en del studier i ämnet. Jag rekommenderar en uppfräschning i ämnet för att färska debatten idag.
Jag avslutar med att ställa frågan: Är vapen och skyddstekniken samt sambandstekniken så långt framskriden att vi kan börja centralisera ledningen?
J.K Nilsson
lördag 6 juni 2009
Lojal Pil
Nu har jag samlat tankarna länge nog till ett inlägg om övningen "Lojal Pil" som går av stapeln här i Luleå. Och SvD.s rapportering ifrån den demonstration som pågick i Luleå sätter liv i tankarna.
Peter Rådberg är mer än lovligt förvirrad i sin säkerhetspolitiska analys av den politiska geografin som utgör nordkalotten. Gränserna är inte oklara. I själva verket så finns det bara två länder som har gräns emot havet och gentemot varandra, nämligen Norge och Ryssland. Dock så är det i andra länders intresse att begränsa Rysslands och Norges territorialvatten, ifrågasatta och konfliktfylld är inte detsamma som oklart. Därför existerar det också ett konfliktkomplex i nordkalotten.
Vilken skulle vara den svenska rollen i detta konfliktkomplex? Svaret är enkelt: Vi spelar rögleback under säsongen 1995/1996, ett rundningsmärke av rang. Det enda Sverige kan erbjuda är luftrum för den som inte är så noga med internationellt erkända gränser. Det vi kan göra är att ha en effektiv bevakning av luftrummet och en bra möjlighet att avvisa kränkande flygplan i enlighet med IKFN för att kunna klara detta så måste svenska försvarsmakten ha resurser att lösa detta. Detta oavsett om vi låter NATO öva i svenskt luftrum eller ej. Ironiskt nog så bidrar OFOG m.fl till att destabilisera nordkalotten genom att beröva svenska försvarsmakten resurser för att övervaka skyddsområdet runt flygflottiljen F21.
Rådberg beklagar sig över att den svenska neutraliteten är som bortblåst, jag tänker inte ge mig in i juridiska spetsfyndigheter om huruvida Sverige var alliansfritt eller neutralt. Sverige sågs aldrig under det kalla kriget som potentiellt neutral, USA hade genom Trumandoktrinen så hade USA skaffat sig handlingsutrymme att agera för att lämna hjälp till länder som hotades av Sovjetunionens hegemonianspråk. Sovjetunionen å sin sida var pragmatisk nog att inte låta sig hindras av petitesser som suveräna staters rätt att inte bli anfallna. Se Brezjnevdoktrinen och sovjetunionens ”Afghanistanpolitik” 1979. Sveriges neutralitet var som vanligt i neutralitetspolitiska realiteter utlämnade åt omvärldens välvilja och omvärlden visade tydligt att svensk neutralitet inte skulle hindra deras egna ambitioner. Tittar vi historiskt så har ena parten i det ”kalla kriget” varit aggressiv mot Sverige och till och med tillgripit vapenmakt mot svenska luftfartyg varav ett inte ens ett legitimt mål i krig. Samtidigt som den andra parten låter oss köpa vapen som inte ens vissa NATO-medlemmar tilläts köpa. Jag behöver väll inte fortsätta försvara att jag anser att Rådberg är enfaldig?
Avslutningsvis anför Rådberg att övningen kan leda till kärnvapen förs in på svenskt territorium genom det brittiska hangarfartyg som kommer att operera ifrån internationellt vatten. Kanske Rådberg har hittat vapen som inte ens britterna vet om? Uppgifter gör gällande att britterna inte haft flygburna kärnvapen på tio år.
J.K Nilsson
Peter Rådberg är mer än lovligt förvirrad i sin säkerhetspolitiska analys av den politiska geografin som utgör nordkalotten. Gränserna är inte oklara. I själva verket så finns det bara två länder som har gräns emot havet och gentemot varandra, nämligen Norge och Ryssland. Dock så är det i andra länders intresse att begränsa Rysslands och Norges territorialvatten, ifrågasatta och konfliktfylld är inte detsamma som oklart. Därför existerar det också ett konfliktkomplex i nordkalotten.
Vilken skulle vara den svenska rollen i detta konfliktkomplex? Svaret är enkelt: Vi spelar rögleback under säsongen 1995/1996, ett rundningsmärke av rang. Det enda Sverige kan erbjuda är luftrum för den som inte är så noga med internationellt erkända gränser. Det vi kan göra är att ha en effektiv bevakning av luftrummet och en bra möjlighet att avvisa kränkande flygplan i enlighet med IKFN för att kunna klara detta så måste svenska försvarsmakten ha resurser att lösa detta. Detta oavsett om vi låter NATO öva i svenskt luftrum eller ej. Ironiskt nog så bidrar OFOG m.fl till att destabilisera nordkalotten genom att beröva svenska försvarsmakten resurser för att övervaka skyddsområdet runt flygflottiljen F21.
Rådberg beklagar sig över att den svenska neutraliteten är som bortblåst, jag tänker inte ge mig in i juridiska spetsfyndigheter om huruvida Sverige var alliansfritt eller neutralt. Sverige sågs aldrig under det kalla kriget som potentiellt neutral, USA hade genom Trumandoktrinen så hade USA skaffat sig handlingsutrymme att agera för att lämna hjälp till länder som hotades av Sovjetunionens hegemonianspråk. Sovjetunionen å sin sida var pragmatisk nog att inte låta sig hindras av petitesser som suveräna staters rätt att inte bli anfallna. Se Brezjnevdoktrinen och sovjetunionens ”Afghanistanpolitik” 1979. Sveriges neutralitet var som vanligt i neutralitetspolitiska realiteter utlämnade åt omvärldens välvilja och omvärlden visade tydligt att svensk neutralitet inte skulle hindra deras egna ambitioner. Tittar vi historiskt så har ena parten i det ”kalla kriget” varit aggressiv mot Sverige och till och med tillgripit vapenmakt mot svenska luftfartyg varav ett inte ens ett legitimt mål i krig. Samtidigt som den andra parten låter oss köpa vapen som inte ens vissa NATO-medlemmar tilläts köpa. Jag behöver väll inte fortsätta försvara att jag anser att Rådberg är enfaldig?
Avslutningsvis anför Rådberg att övningen kan leda till kärnvapen förs in på svenskt territorium genom det brittiska hangarfartyg som kommer att operera ifrån internationellt vatten. Kanske Rådberg har hittat vapen som inte ens britterna vet om? Uppgifter gör gällande att britterna inte haft flygburna kärnvapen på tio år.
J.K Nilsson
söndag 31 maj 2009
Det Rysk-Tyska samarbetet.
Vi har nu i helgen nåtts av att Opel till stora delar lämnat GM. Ägandet i Opel består nu till 35 % av GM, Sberbank äger 35 %, 20 % till Magna och Opels anställda innehar 10 %. Den ryska lastbilstillverkaren Gaz skall tillverka Opelbilar i sin nya fabrik i Nizjnij Novgorod.
Antalet anställda av Opel är ungefär 50 000 i Europa och av dessa skall 10 000 sägas upp, siffrorna för tyskland är 25 000/2 500. Tyskland kommer alltså att klara sin arbetslöshet lite lättare nu. Affären har inte varit problemfri för den tyska regeringen, SvD rapporterar om att detta har utlöst en tysk regeringskris då Angela Merkel inte sett en konkurs av Opel som ett reellt alternativ.
Det intressanta i affären är att Sberbank ägs av den ryska staten. Den ryska staten har nu köpt in sig i Tysk arbetslöshet, Angela Merkel är som sagt inte intresserat av att den tyska arbetslösheten skall stiga. Tyskland försöker säkra energileveranser ifrån Ryssland genom Nord Stream konsortiet.
Nu får vi se hur eniga EU kan bli i umgänget med Ryssland. Kommer Tyskland att bli mer benäget att kritisera Ryssland efter den här affären? Hur kommer detta att påverka den svenska säkerheten, kan vi lita på ett enigt EU?
J.K Nilsson
Antalet anställda av Opel är ungefär 50 000 i Europa och av dessa skall 10 000 sägas upp, siffrorna för tyskland är 25 000/2 500. Tyskland kommer alltså att klara sin arbetslöshet lite lättare nu. Affären har inte varit problemfri för den tyska regeringen, SvD rapporterar om att detta har utlöst en tysk regeringskris då Angela Merkel inte sett en konkurs av Opel som ett reellt alternativ.
Det intressanta i affären är att Sberbank ägs av den ryska staten. Den ryska staten har nu köpt in sig i Tysk arbetslöshet, Angela Merkel är som sagt inte intresserat av att den tyska arbetslösheten skall stiga. Tyskland försöker säkra energileveranser ifrån Ryssland genom Nord Stream konsortiet.
Nu får vi se hur eniga EU kan bli i umgänget med Ryssland. Kommer Tyskland att bli mer benäget att kritisera Ryssland efter den här affären? Hur kommer detta att påverka den svenska säkerheten, kan vi lita på ett enigt EU?
J.K Nilsson
söndag 17 maj 2009
Öst och västs problem, en Kinesisk möjlighet?
Carl Bildt ger råd till Sri Lanka, problemet är bara vår utrikesministers trovärdighet kraftigt har sargats i frågan om stater med seccesionsproblem. Vi ser bara hur snabb utrikesministern var att, på svenska regeringens vägnar, erkänna Kosovos nya status. Den senare handlingen har rätteligen kritiserats.
Det här är ett problem, hur skall Sverige kunna ses som en neutral medlare i konflikter? Ryssland har också i sitt erkännande av Georgiens utbrytarrepubliker diskvalificerat sig för att kunna fördöma eller ge stöd i olika inomstatliga konflikter med risk för seccesion. Vad återstår då? Inte mycket, vi får ligga lågt och pyssla med ”tyst diplomati” och eventuellt ta upp frågorna i inofficiella forum. Efter en tid så har det normalt korta mänskliga minnet glömt vårt övertramp. Eventuellt kommer det att gå lättare efter ett regeringsskifte, hur många kommer ihåg oppositioners ställningstaganden?
Har vi ett Kina på ytterligare uppåtgående i världspolitiken? Den uppåtgående solens land har ju inte gjort sig känd här i världen för att kritisera övergrepp på mänskliga rättigheter eller överhuvudtaget visat en vilja att lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Kommer Kina att ta mark utanför den Afrikanska kontinenten?
J.K Nilsson
Det här är ett problem, hur skall Sverige kunna ses som en neutral medlare i konflikter? Ryssland har också i sitt erkännande av Georgiens utbrytarrepubliker diskvalificerat sig för att kunna fördöma eller ge stöd i olika inomstatliga konflikter med risk för seccesion. Vad återstår då? Inte mycket, vi får ligga lågt och pyssla med ”tyst diplomati” och eventuellt ta upp frågorna i inofficiella forum. Efter en tid så har det normalt korta mänskliga minnet glömt vårt övertramp. Eventuellt kommer det att gå lättare efter ett regeringsskifte, hur många kommer ihåg oppositioners ställningstaganden?
Har vi ett Kina på ytterligare uppåtgående i världspolitiken? Den uppåtgående solens land har ju inte gjort sig känd här i världen för att kritisera övergrepp på mänskliga rättigheter eller överhuvudtaget visat en vilja att lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Kommer Kina att ta mark utanför den Afrikanska kontinenten?
J.K Nilsson
fredag 15 maj 2009
Fallacy of composition
Nu ser vi resultatet av Marie Hafströms utredning av stödmyndigheterna till Försvarsmakten. SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2899983.svd I mitten av artikeltesten läser vi ett replikskifte mellan en reporter och Hafström efter att SvD skrivit:
"De fyra som läggs ner är Försvarets Materielverk FMV, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Totalförsvarets pliktverk och Försvarshögskolan. De har alla verksamheter runt om i landet.
Utredaren anger att dessa sysselsätter 9 000 årsarbetskrafter, men eftersom alla inte arbetar heltid blir antalet berörda personer över 10 000. Dessa fyra myndigheter ska läggas ner sista december 2011 och kostar idag cirka 10 miljarder kronor per år.
En ny stödmyndighet ska bildas istället från 1 januari, 2012. Målet är att 2014 spara tre miljarder per år"
SvD: Bedriver de här personerna och myndigheterna en onödig verksamhet idag, eftersom de kan tas bort?
Hafström- Det skulle jag inte vilja påstå någonsin. Utan det är så att verksamheten som förändras och därmed finns behov av annan kompetens.
Andemeningen i utredningen kan vi utläsa om vi tittar på andra artiklar som behandlar Hafströms utredning. Målet är att minska utgifterna för stödorganisationerna för att möjliggöra ett satsande på försvarsmaktens "Kärnverksamhet" nu när försvarsmakten ändå är så liten.
Problemet, som jag ser det, är att försvarsmakten nu är så liten att vi kommer att få svårt att hantera kriser i vårat närområde enligt överbefälhavaren. Med detta lilla säkerhetspolitiska verktyg vi nu har är det än viktigare att vi gör på rätt sätt med rätt materiell. Stödmyndigheterna fyller här en viktig funktion, det vore bättre att utreda hur vi skall kunna få bästa stödet ur myndigheterna jämfört med hur mycket vi skulle kunna spara på dom.
Om jag tittar på vårat ishockeylandslag ”Tre kronor” så har dom läkare, fysioterapeut, materialförvaltare och presschef i landslagsledningen. Skulle Tre Kronor kunna slå ihop dessa funktioner för att frigöra resurser till ”kärnverksamheten”? Dessutom finns det organisation för att studera motståndarlagen när dom spelar sina matcher.
Titeln på detta inlägg är på svenska ungefär: ”Den felaktiga inställningen att om de ingående delarna är bra så är också helheten bra.” Vi kan skapa en stödorganisation som är bra och vi kan också skapa en organisation som är bra att på att använda militärt våld. Denna regerings försvarspolitik håller på att skapa dessa organisationer/ingående delar men det leder inte till att vi får ett bra säkerhetspolitisk verktyg som målen måste vara.
J.K Nilsson
"De fyra som läggs ner är Försvarets Materielverk FMV, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Totalförsvarets pliktverk och Försvarshögskolan. De har alla verksamheter runt om i landet.
Utredaren anger att dessa sysselsätter 9 000 årsarbetskrafter, men eftersom alla inte arbetar heltid blir antalet berörda personer över 10 000. Dessa fyra myndigheter ska läggas ner sista december 2011 och kostar idag cirka 10 miljarder kronor per år.
En ny stödmyndighet ska bildas istället från 1 januari, 2012. Målet är att 2014 spara tre miljarder per år"
SvD: Bedriver de här personerna och myndigheterna en onödig verksamhet idag, eftersom de kan tas bort?
Hafström- Det skulle jag inte vilja påstå någonsin. Utan det är så att verksamheten som förändras och därmed finns behov av annan kompetens.
Andemeningen i utredningen kan vi utläsa om vi tittar på andra artiklar som behandlar Hafströms utredning. Målet är att minska utgifterna för stödorganisationerna för att möjliggöra ett satsande på försvarsmaktens "Kärnverksamhet" nu när försvarsmakten ändå är så liten.
Problemet, som jag ser det, är att försvarsmakten nu är så liten att vi kommer att få svårt att hantera kriser i vårat närområde enligt överbefälhavaren. Med detta lilla säkerhetspolitiska verktyg vi nu har är det än viktigare att vi gör på rätt sätt med rätt materiell. Stödmyndigheterna fyller här en viktig funktion, det vore bättre att utreda hur vi skall kunna få bästa stödet ur myndigheterna jämfört med hur mycket vi skulle kunna spara på dom.
Om jag tittar på vårat ishockeylandslag ”Tre kronor” så har dom läkare, fysioterapeut, materialförvaltare och presschef i landslagsledningen. Skulle Tre Kronor kunna slå ihop dessa funktioner för att frigöra resurser till ”kärnverksamheten”? Dessutom finns det organisation för att studera motståndarlagen när dom spelar sina matcher.
Titeln på detta inlägg är på svenska ungefär: ”Den felaktiga inställningen att om de ingående delarna är bra så är också helheten bra.” Vi kan skapa en stödorganisation som är bra och vi kan också skapa en organisation som är bra att på att använda militärt våld. Denna regerings försvarspolitik håller på att skapa dessa organisationer/ingående delar men det leder inte till att vi får ett bra säkerhetspolitisk verktyg som målen måste vara.
J.K Nilsson
torsdag 14 maj 2009
Hanlons rakkniv
Hanlons rakkniv illustreras av följande citat: ” Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”
Jag tänkte med detta inlägg tänka högt om försvarsmakten, FML och den politiska ledningen av FM med tanke på de kommentarerna till Wisemans senaste inlägg: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/lank-16-och-bloggosfaren.html , http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/krig-en-forlangning-av.html och http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/undergangen-politrukernas-uppenbarelse.html
Kommentarerna handlar främst om att anklaga olika okända individers delaktighet och skuld i förmågebristen hos främst flygvapnet i lednings och vapeninsatsförmågor. Jag anser att detta är ett felaktigt angreppssätt.
Som jag ser det så har FM inte styrts av en fast hand på länge. Sverige har inte haft en konkret militär hotbild sedan murens fall och senare sovjetunionens upplösning. I förvirringen som uppstått efter detta har det utvidgade säkerhetsbegreppet införts där hotet mot Sverige varit främst påfrestningar på det svenska samhället i form av kraftiga flyktingströmmar i från öst och den negativa miljöpåverkan som vi människor skapat. I sin iver att hejda flyktingströmmar har bl.a. försvarsmakten varit snabba att legitimera försvarsmakten genom dess förmåga att mobilisera militärt våld. Detta har nu kulminerat i det populärt använda begreppet "Afghanistandoktrinen". I ett flertal utrikespolitiska deklarationer har det fastslagits att Sverige försvaras bäst i utlandet.
I ett parallellt spår till hotbildstransformeringen har den ekonomiska frågan påverkat försvarsmakten. Genom att det direkta militära hotet mot Sverige minskat till att nu uppfattas som obefintligt har försvarsbudgeten setts som ett område att knapra på för att på marginalen finansiera övriga statliga satsningar. Inför försvarsbeslut 04 manifesterades detta genom att den dåvarande statsministern en lång tid innan beslutet lova att tre miljarder skulle överföras ifrån försvarsbudgeten för att finansiera en satsning på det svenska polisväsendet. Mellan försvarsbesluten har man ålagt försvarsmakten anslagssparanden vilka ej återbetalats till efterföljande budgetår. Det är som bekant endast rörliga kostnader som man snabbt kan göra en besparing när budet om anslagssparande kommer in. Fasta kostnader kan i princip endast kapas genom försvarsbeslut. Rörliga kostnader är produktion av krigsförband, övervakning och hävdande av Territoriell integritet, Internationella insatser och stöd till samhället. I en prioritering på kort sikt vilket är det fördelaktiga valet att prioritera ned? Jag ser krigsförbandsproduktionen som det naturliga valet.
Om vi nu skall växla ihop dessa båda spår till ett spår så ser vi att kravet på försvarsmakten radikalt förändrats samt att det saknats en ekonomi att genomföra den förändringen i.
Av mitt första spår så kan vi dra slutsatsen att försvarsmaktens förmåga och organisation måste förändras. Redan BA01, det första svenska rotationsförbandet i Bosnien vid tiden för Jugoslaviens sönderfall visade att den materiell som vi tänkt använda i händelse av krig mot Warzavapakten inte dög till en modern internationell insats, Svenska försvarsmaktens förråd tömdes på det användbara och lämnade endast "icke kvalificerad" materiell kvar i Sverige. Detta var en ögonöppnare och slutsatserna efter "Operation Desert Storm", FN:s krig mot Irak tidigt 90-tal visade att den svenska försvarsmakten materiellt måste förändras i grunden. Här ser vi ursprunget till "NBF" (det NätverksBaserade Försvaret) som illustrerades med små grupper med högkvalitativ förmåga till bekämpning och ett informationsöverläge. Detta kunde bara genomföras om vi bara vågade släppa greppet om arvet av materiell och organisation. Materiell vars sista förbrukningsdatum inföll inom tio år skulle avvecklas. Det fanns också ett krav på interoperabilitet för att kunna genomföra militära operationer i samarbete med andra staters försvarsmakter utomlands. Min uppfattning är att detta skedde på ett hyffsat på bra sätt med tydliga målbilder och ett målmedvetet arbete. Dock fanns det inslag av vissa friktioner där bl.a. nya vapenförmågor till JAS försenats av dels otydlig ledning av materiellprojekt Gripen men också oförmåga av utländska leverantörer att leverera.
Att leda ett förband stort som NBG 08 genomfördes under det kalla kriget av en bataljonschef av majors grad. Uppgifterna som NBG 08 förväntades kunna lösa i de mest skiftande miljöer kräver en brigadgeneral. Försvarsmakten måste alltså förändra ledningsstrukturen för att kunna leda förband. I olika projekt, övningar och demonstrationer har man försökt att lösa detta genom att förändra organisationen hos de ledande organen för försvarsmaktens olika typer av förmågor. Försvarsmakten har i sig haft en otydlig ledning och då varit oförmögen att leda sig och sin verksamhet. Detta har sitt ursprung i att det inte funnits resurser att dels leda en organisation med krav på funktion och dels förändra organisationen, organisationen måste alltså både förändra sig och producera funktion. Nackdelarna med den förändringsprocessen är uppenbara.
I samband med försvarsbeslutet 2004 så tog man beslut om att Sverige skulle vara ledande i att sätta upp NBG 08 och man började tala om det insatta insatsförsvaret, inte NBF längre. ÖB talade om NBG som en "katalysator" för förändringsarbetet, nu måste det finnas en fungerande organisation för mindre insatser i internationell miljö. Som följd av detta så inrättades ett antal "accelerationsspår" ett annat stöd i förändringsarbetet var att exklusivt nationella förmågor ej skulle anskaffas samt att sådana förmågor skall avvecklas.
Jag har nu tecknat den kompletta historien för min analys.
Försvarsmaktens förändring måste nu skyndas på inom krympande ramar för att uppnå nya förmågor. För att kunna genomföra detta måste kortsiktiga vinster prioriteras på bekostnad av långsiktiga förtjänster, ett fullt naturligt risktagande. Flygvapnet har i princip valt bort nationell dataledning av JAS för att kunna få förmåga att fungera som ”Force Enabler” till NBG 08. Exklusiv nationell förmåga bort och internationell interoperabel förmåga: Entrée. Resultatet av att leda och omorganisera samtidigt visar sig i oförmågan att hantera, för stunden, mindre viktiga saker såsom framtida förmågor. Den politiska ledningen har uppenbarligen inte förstått vad som pågick i samband med denna transformation av försvarsmakten, nuvarande försvarsminister har uppvisat en brist på insikt om vad tidigare försvarsbeslut sagt, avvecklingen av de svenska flygbaserna är ett konkret exempel. Ett mindre konkret exempel är nedprioriteringen av dataledningen av svenska flygstridskrafter.
För att återknyta till Hanlons rakkniv så vill jag mena att orsaken till de dumheter som Wiseman och dennes skribenter beskriver går att förklara med att systemet blivit dumt, inte enskilda elaka individer. Jag vill att landets politiska ledning tar ett järngrepp om försvarsmakten och tar ett antal beslut om att antingen lätta på produktionskravet eller tillföra mer resurser i form av ekonomi, organisatoriska och konsekventa beslut.
J.K Nilsson
Jag tänkte med detta inlägg tänka högt om försvarsmakten, FML och den politiska ledningen av FM med tanke på de kommentarerna till Wisemans senaste inlägg: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/lank-16-och-bloggosfaren.html , http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/krig-en-forlangning-av.html och http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/05/undergangen-politrukernas-uppenbarelse.html
Kommentarerna handlar främst om att anklaga olika okända individers delaktighet och skuld i förmågebristen hos främst flygvapnet i lednings och vapeninsatsförmågor. Jag anser att detta är ett felaktigt angreppssätt.
Som jag ser det så har FM inte styrts av en fast hand på länge. Sverige har inte haft en konkret militär hotbild sedan murens fall och senare sovjetunionens upplösning. I förvirringen som uppstått efter detta har det utvidgade säkerhetsbegreppet införts där hotet mot Sverige varit främst påfrestningar på det svenska samhället i form av kraftiga flyktingströmmar i från öst och den negativa miljöpåverkan som vi människor skapat. I sin iver att hejda flyktingströmmar har bl.a. försvarsmakten varit snabba att legitimera försvarsmakten genom dess förmåga att mobilisera militärt våld. Detta har nu kulminerat i det populärt använda begreppet "Afghanistandoktrinen". I ett flertal utrikespolitiska deklarationer har det fastslagits att Sverige försvaras bäst i utlandet.
I ett parallellt spår till hotbildstransformeringen har den ekonomiska frågan påverkat försvarsmakten. Genom att det direkta militära hotet mot Sverige minskat till att nu uppfattas som obefintligt har försvarsbudgeten setts som ett område att knapra på för att på marginalen finansiera övriga statliga satsningar. Inför försvarsbeslut 04 manifesterades detta genom att den dåvarande statsministern en lång tid innan beslutet lova att tre miljarder skulle överföras ifrån försvarsbudgeten för att finansiera en satsning på det svenska polisväsendet. Mellan försvarsbesluten har man ålagt försvarsmakten anslagssparanden vilka ej återbetalats till efterföljande budgetår. Det är som bekant endast rörliga kostnader som man snabbt kan göra en besparing när budet om anslagssparande kommer in. Fasta kostnader kan i princip endast kapas genom försvarsbeslut. Rörliga kostnader är produktion av krigsförband, övervakning och hävdande av Territoriell integritet, Internationella insatser och stöd till samhället. I en prioritering på kort sikt vilket är det fördelaktiga valet att prioritera ned? Jag ser krigsförbandsproduktionen som det naturliga valet.
Om vi nu skall växla ihop dessa båda spår till ett spår så ser vi att kravet på försvarsmakten radikalt förändrats samt att det saknats en ekonomi att genomföra den förändringen i.
Av mitt första spår så kan vi dra slutsatsen att försvarsmaktens förmåga och organisation måste förändras. Redan BA01, det första svenska rotationsförbandet i Bosnien vid tiden för Jugoslaviens sönderfall visade att den materiell som vi tänkt använda i händelse av krig mot Warzavapakten inte dög till en modern internationell insats, Svenska försvarsmaktens förråd tömdes på det användbara och lämnade endast "icke kvalificerad" materiell kvar i Sverige. Detta var en ögonöppnare och slutsatserna efter "Operation Desert Storm", FN:s krig mot Irak tidigt 90-tal visade att den svenska försvarsmakten materiellt måste förändras i grunden. Här ser vi ursprunget till "NBF" (det NätverksBaserade Försvaret) som illustrerades med små grupper med högkvalitativ förmåga till bekämpning och ett informationsöverläge. Detta kunde bara genomföras om vi bara vågade släppa greppet om arvet av materiell och organisation. Materiell vars sista förbrukningsdatum inföll inom tio år skulle avvecklas. Det fanns också ett krav på interoperabilitet för att kunna genomföra militära operationer i samarbete med andra staters försvarsmakter utomlands. Min uppfattning är att detta skedde på ett hyffsat på bra sätt med tydliga målbilder och ett målmedvetet arbete. Dock fanns det inslag av vissa friktioner där bl.a. nya vapenförmågor till JAS försenats av dels otydlig ledning av materiellprojekt Gripen men också oförmåga av utländska leverantörer att leverera.
Att leda ett förband stort som NBG 08 genomfördes under det kalla kriget av en bataljonschef av majors grad. Uppgifterna som NBG 08 förväntades kunna lösa i de mest skiftande miljöer kräver en brigadgeneral. Försvarsmakten måste alltså förändra ledningsstrukturen för att kunna leda förband. I olika projekt, övningar och demonstrationer har man försökt att lösa detta genom att förändra organisationen hos de ledande organen för försvarsmaktens olika typer av förmågor. Försvarsmakten har i sig haft en otydlig ledning och då varit oförmögen att leda sig och sin verksamhet. Detta har sitt ursprung i att det inte funnits resurser att dels leda en organisation med krav på funktion och dels förändra organisationen, organisationen måste alltså både förändra sig och producera funktion. Nackdelarna med den förändringsprocessen är uppenbara.
I samband med försvarsbeslutet 2004 så tog man beslut om att Sverige skulle vara ledande i att sätta upp NBG 08 och man började tala om det insatta insatsförsvaret, inte NBF längre. ÖB talade om NBG som en "katalysator" för förändringsarbetet, nu måste det finnas en fungerande organisation för mindre insatser i internationell miljö. Som följd av detta så inrättades ett antal "accelerationsspår" ett annat stöd i förändringsarbetet var att exklusivt nationella förmågor ej skulle anskaffas samt att sådana förmågor skall avvecklas.
Jag har nu tecknat den kompletta historien för min analys.
Försvarsmaktens förändring måste nu skyndas på inom krympande ramar för att uppnå nya förmågor. För att kunna genomföra detta måste kortsiktiga vinster prioriteras på bekostnad av långsiktiga förtjänster, ett fullt naturligt risktagande. Flygvapnet har i princip valt bort nationell dataledning av JAS för att kunna få förmåga att fungera som ”Force Enabler” till NBG 08. Exklusiv nationell förmåga bort och internationell interoperabel förmåga: Entrée. Resultatet av att leda och omorganisera samtidigt visar sig i oförmågan att hantera, för stunden, mindre viktiga saker såsom framtida förmågor. Den politiska ledningen har uppenbarligen inte förstått vad som pågick i samband med denna transformation av försvarsmakten, nuvarande försvarsminister har uppvisat en brist på insikt om vad tidigare försvarsbeslut sagt, avvecklingen av de svenska flygbaserna är ett konkret exempel. Ett mindre konkret exempel är nedprioriteringen av dataledningen av svenska flygstridskrafter.
För att återknyta till Hanlons rakkniv så vill jag mena att orsaken till de dumheter som Wiseman och dennes skribenter beskriver går att förklara med att systemet blivit dumt, inte enskilda elaka individer. Jag vill att landets politiska ledning tar ett järngrepp om försvarsmakten och tar ett antal beslut om att antingen lätta på produktionskravet eller tillföra mer resurser i form av ekonomi, organisatoriska och konsekventa beslut.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
