torsdag 24 april 2014

Långräckviddig bekämpning



Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R--98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALD eller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation".

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson

10 kommentarer:

Wiseman sa...

Bra! Vi ska dock göra skillnad på hur targeting och weaponeering går till i USA respektive Sverige. För nationellt bruk handlar det nästintill uteslutande om mål där targeting (högre lednings val av mål och effekt) kan göras år i förväg i samband med krigsplaneringen. Weaponeering (vilken insats med vapen och hur man ska träffa för att uppnå rätt effekt) görs i regel av taktisk ledning eller förband men kan även detta göras i förväg när det handlar om det nationella scenariot. På så sätt skapas en betydligt högre redundans i ledningen också, liksom ett oändligt mycket snabbare förlopp än om man ska nyttja targetingprocessen.

För ev insatser till stöd för annan nation ingår vi sannolikt som del i koalition. Då kommer detta att behöva göras, men för svensk del handlar det i så fall mest om weaponeering.

J.K Nilsson sa...

Tack för kommentaren Wiseman. Min tanke var att beskriva att behovet finns att skaffa kunskapen på något sätt. Dessutom beskriver du ett större krav på verksamheten i fredstid och att vi kommer till skott nu och börjar tänka i dessa banor och kan vi inte köpa den kunskapen direkt måste vi prova oss fram.

J.K Nilsson

Wiseman sa...

Gott så. Jag tror vi är rätt överens om krav på åtgärder, men jag ville bara exemplifiera att man inte är fullständigt beroende av yttre stöd på sådant sätt som man tyvärr kunde få intryck av i Studio Ett i P1 igår.

J.K Nilsson sa...

Aha, du tänkte så. Nej, vi behöver inte mycket stöd ifrån utlandet om vi bara gör på rätt sätt. De grundläggande förmågorna finns inom Sverige, nu gäller det att sätta ihop dom.

J.K Nilsson

Johan Kylander sa...

Inlägget belyser på ett mycket kraftfullt sätt hur Sverige i princip helt saknar förmåga att med flygstridskrafter bemöta ett fientligt angrepp. Vår begränsade kapacitet medger endast identifiering och avvisning av i fredstid inkommande hot, och till någon del klassisk flygstrid av en art som modernt bestyckade nationer undviker genom långräckviddiga missiler eller övervinner genom numerär (redundancy) och utstörning.

Att införskaffa kryssningsrobotar tycks vara att sätta kärran framför hästen.

Att FV saknar HARM kom som en överraskning för mig - utan den kapaciteten vore det kriminellt att ens försöka ge sig på ens ett lokalt angrepp.

J.K Nilsson sa...

Johan, vi kommer ju att få Meteor i flygvapnet som medelräckviddig jaktrobot ett prestandalyft jämfört med den befintliga AMRAAM och vi har IRIS-T som korträckviddig jaktrobot. Denna kombination gör att vi har ett luftförsvar i världsklass om än en något begränsad aktionstid på plattformen.

Däremot lämnar bassystemet en hel del att i övrigt att önska men det ska inte hindra att vi samtidigt gör hårdvaruutveckling som ytterligare ökar vår förmåga.

HARM kräver en kraftigt utökad förmåga iform av telekrigsresurser och lite annat smått och gott som jag inte går in på här. Dock kan kanske ledtråden att inga mindre flygvapen har anskaffat sådan förmåga vara till liten hjälp att inte vi har den förmågan.

J.K Nilsson

Johan Kylander sa...

Tack för klargörande. Jag är (som synes) inte helt uppdaterad på den tekniska sidan. Mig veterligt har vi varit utrustade med AIM-9 och AIM-120 sedan urminnes tider så IRIS-T och Meteor låter som en väsentlig förbättring.

Min uppfattning var att HARM är ett BVR fire-and-forget vapen som föraren hanterar själv baserat på signalhantering ombord - krävs det datalink till markbaserad STRIL för att lansera den? Eller är det huvudsakligen dubbelsitsiga enheter med RIO som har den förmågan?

Bo H sa...

För en gammal man, dock med hyfsad kunskap om långräckviddigt markmålsvapen (spec KEPD) och med god kunskap om hur attackanfall planerades på E1-tiden så kan jag tycka att det JK beskriver verkar vara komplicerat idag. Jag förstår att om anfall skall samplaneras med NATO så kan det vara komplicerat men om vi själva ombesörjer hela företaget utan ytterligare samordning så borde det vara enklare än vad JK beskriver. Targeting måste självfallet ske i förväg men vissa mål, som flygbaser och hamnar torde vi redan nu ha visst grepp om, kanske ledningscentraler inte fullt så bra men borde gå att "köpa". Att planera företag sker (för KEPD) med hjälp av ett planeringssystem som i varje fall när jag såg riktlinjer och spec var snabbt och lättanvänt och gav även rekommendationer om hur man skulle träffa för att få rätt effekt. Där kan ju dock tyska krafter verkat i "fel" riktning - därom vet jag intet.
Så har vi basfågan - två rotar från en à två baser kan väl inte vara omöjligt ens idag? Vapnen fälls från område som vi ändå har skäl att då och då hålla rent från fi-flyg.

"Warum etwas einfach machen wenn man so schön und kompliciert machen kann" behöver ju inte nödvändigtvis vara våra riktlinjer?

J.K Nilsson sa...

Bo, tack för kommentaren för oss som är unga (allt är relativt) är det ovärderligt med det ni bidrar med.

Tanken är att snabbt komma förbi det motståndaren sätter upp som hinder. Modernt luftvärn är farligt så med de underrättelser vi kan få så kan vi anpassa robotens bana för att maximera dess överlevnad.

Men jag vet inte om det jag beskriver är så komplicerat, det kan vara min oförmåga att skriva enkelt som spökar också.

J.K Nilsson

Bo H sa...

JK, nu när jag läser din inlaga under mindre inflytande av överraskning och när jag inser att många av de "moderna" NATO-influerade termerna egentligen är samma procedurer som vi alltid följt så har mycket av min bestörtning lagt sig.
Om vi bortser från samordning med NATO-företag och tittar på vad vi måste kunna på egen hand så framstår för mig vissa områden där vi måste vara väl förberedda.

En stor del av robotens flygsträcka måste gå över vatten där enda input till navigeringssystemet är GPS. Därför måste den totala räckvidden på roboten säkerställa att vi kan flyga ett antal mil över land efter att kusten nåtts. Över land kan ju GPS-data kompletteras med de andra delarna av navsystemet.
Kraven på kännedom om luftvärnets grupperingar och typ av luftvärnssystem är i samma stoleksgrad som om vi flög plattformarna fram till målet. Skillnaden ligger i att vi lättare kan bära förlusten av en robot även om den inte kommit till verkan. Vi kan därför undvara samordning med störflygplan.

Skall vi göra insatser på andra ställen än där ryskt territorium når strand måste vi överflyga tredjenation och följdaktigen ha överenskommelse att göra så.

Som nämnts ovan så måste vi ha en ständigt uppdaterad målkatalog och eventuellt måste vi "köpa" underrättelser.

Förutsatt att dataförbindelse finns till de olika instanser som berörs av uppdragsorder (och att vi med missilerna köpt hanteringsutrustning och liknande) så ser jag inte något jättebehov av kompletterande utbildning vare sig av markpersonal eller förare.

Med reservation för att jag här talar om KEPD som konceptet var när jag lade mig i hängmattan i mitten på 90-talet, inte någon av de andra alternativen. Ursäkta om jag använder gammaldags terminologi :)